Stefan Swärd: Måste man bara plaska i ankdammar?

Stefan Swärd skriver i en debattartikel i fredagens Dagen om klimatmötet i Cancun, Mexiko och hur klimatåtgärderna går för långsamt. Strax efter midnatt skriver han ett inlägg på sin blogg om att han fått så få reaktioner på artikeln och gör en jämförelse med hur många kommentarer ett "internkristet-plaskdamms-debattinlägg" (t.ex. om Benny Hinn, Ulf Ekman eller underlivsfrågorna) skulle orsaka.

Jag instämmer helt och fullt med honom. Både i grundpåståendet att vi kristna borde ägna oss åt betydligt större frågor än internt navelskåderi, men också i sakfrågan. Miljöfrågan borde få mycket större utrymme i dagen kristenhet i Sverige. Vi är satta av Gud i skapelsen att förvalta och bruka (inte förbruka!!) jorden lika mycket som vi är satta här för att vara fruktsamma och föröka oss. Frågan är ju dock om det är underlivsfrågorna som får på tok för stort intresse/utrymme eller om det är miljöfrågorna som får för litet utrymme?

Å andra sidan (för att knyta ihop säcken med både skapelsens början och tidens slut), som en pingstvän en gång - med ett visst mått av ironi - beskrev "typisk pingst-miljö-mentalitet": "Det är väl onödigt att sortera sopor och kämpa för att bevara jorden. När Jesus kommer tillbaka ska Han ändå skapa en ny himmel och en ny jord". Underförstått: Ju snabbare vi tar slut på jordens resurser, desto snabbare kommer Jesus tillbaka!

Dagen: ”Regelbunden, disciplinerad bön minskar ångest”

Dagen berättar om en konferens som församlingen Arken i Kungsängen, Stockholm har haft för kristen vårdpersonal på temat "Vårda hela människan". Nu vet jag inte hur representativ och heltäckande artikeln är, men de väljer att lyfta fram ett citat redan i rubriken som även jag fastnade för i själva artikeln:

"regelbunden, disciplinerad bön minskar ångest och fysiska stressymptom"

/Psykiatriker Mikaela Blomqvist-Lyytikäinen, överläkare i ungdomspsykiatri

Tycker det är intressant att hon inte bara säger "bön" eller ens "regelbunden bön" utan att hon även lägger till "disciplinerad" också. För det är väl det alla andliga vägledare ständigt försöker lära ut. "Be inte bara när du känner för det". Bön kräver disciplin. Och regelbundenhet. Visst kan spontana böner vara nog så bra, men i längden tror jag nog det krävs både regelbundenhet och disciplin.

Nu är jag varken bäst på regelbundenhet eller disciplin, trots att jag gärna tar hjälp av tidebönerna. Tidebönerna som just är byggda för att underlätta disciplin och regelbundenhet. Men just nu har jag varit väldig dålig tidebedjare sedan ett tag tillbaka. Noll disciplin.

Å andra sidan föder inte för många krav på mig själv inte en starkare tro heller. Det krävs en balansgång. Misslyckandet får inte bli mer än vad det är. Regelbundenhet får inte bli ett tvång som kväver och bakbinder. Ja, alltför hård disciplin kan i sig skapa ångest hos en människa. Spontanitet och lust måste få finnas, både när det gäller livet i stort och - kanske i synnerhet - när det gäller tro.

Dagen: Steg mot enhet

Dagens reportage från Pilgrims Höstmöte på Bjärka-Säby har av tidningen fått rubriken "Höstmötet vill vara lite festivalliknande". Enligt mig hade det vunnit alla gånger på att utnyttja "Steg mot enhet" (som nu bara används som "kapitelrubrik" - eller vad det kan tänkas heta på tidningsspråk - en bit ner i artikeln). Men låt inte en knäpp rubriksättning avskräcka er från att läsa. "Kyrkan är inte trång, den har en enorm rymd" som Joel Halldorf säger!

Självgoda bloggare

För över två år sedan - i september 2008 - gjorde Emanuel på sin Dagenblogg en efterlysning om tips på våra bästa kristna bloggar. Jag skrev en kommentar där jag tipsade om några jag tyckte var värda lite extra uppmärksamhet och satte inlägget på bevakning för att se vad det skulle dyka upp för tips. En del spännande tips ramlade in, men sen allteftersom tiden gick glömdes inlägget bort. Precis som det brukar vara. Eller kanske borde vara.

Under årens lopp har det ibland plingat till med några fler tips därifrån. Nu senast i förrgår. Men från att i början ha varit tips om bloggar man följer, så har de senaste tipsen varit på "jag tipsar om min egen blogg för att jag tycker att den är så bra!"-nivå. Jag har förvisso inget emot att man är stolt över sin egen blogg, men om man tycker att sin egen blogg är den absolut bästa kristna blogg man kan tipsa om så blir jag lite förbryllad. Lite besviken. Nästan ledsen. Om det bästa med bloggosfären är det jag själv kan producera så skulle jag ju lika gärna kunna återgå till att skriva dagbok bara för mig själv. För syftet med en blogg så som jag ser det är ju att bjuda in till ett samtal, att få ta del av andras tankar och berikas av dem, och om de bästa tankarna då är mina egna så blir det ett väldigt märkligt samtal. Än märkligare blir det om den ena parten - till exempel jag - försöker lyssna in och förstå den andra parten, men den andra parten mest är där för att sprida sina egna tankar och förhärliga sig själv. Ojämnvikt. Självgodhet.

Och en dialog med en självgod människa är ingen dialog värd namnet! Eller...? Vad tycker ni?

Trons trefot: Liturgi, diakoni och karismatik

Fortsätter på gårdagens tema med en association jag fick utifrån den debattartikel som publicerades i fredagens Dagen på "Opinion, debatt och insändare"-sidan med titeln "Det finns livskraft i marginalerna". Biskop emeritus Biörn Fjärstedt tar där upp några nya rörelser i "kyrkans marginaler" som han menar visar på en livskraft som Svenska Kyrkan på flera håll saknar på grund av sekularisering, andefattigdom och liberalteologi.

Utan att gå alltför djupt in i själva debatten så vill jag lyfta fram något som jag tyckte var väldigt intressant, både för att det berör mig personligen utifrån vilka erfarenheter jag har gjort som kristen och för att jag instämmer med de punkterna.

Biörn lyfter fram tre tecken på de nya livskraftiga rörelserna:
- det diakonala (eller "engagemanget för de fattiga"),
- det karismatiska (i de traditionella kyrkorna),
- det liturgiska ("tron är taktil").

Ofta förekommer dessa tre tecken i kombination med varandra. Till exempel karismatiskt-diakonalt i S:ta Clara i Stockholm eller karismatiskt-liturgiskt i Taizé och Bjärka-Säby. S:ta Clara har jag aldrig varit i (och EFS här uppe i Östersund har inte riktigt samma utbredda diakonala arbete för att vara jämförbart), men både Taizé och Bjärka-Säby ligger mig varmt om hjärtat. Och just det livskraftiga i tron som uppstår i kombinationen av liturgiskt och karismatiskt har jag själv ofta tänkt på som "två ben" som stödjer och bär tron efter mina erfarenheter från Bjärka (jag utvecklade det resonemanget mer här).

Det sociala (och skapelse/miljö) engagemanget har uppenbarat sig lite mer efteråt i samtal med mina vänner och utifrån böcker och debattartiklar. Ett tredje ben. Tre ben som sitter ihop bildar en trefot! Och som (åtminstone) alla scouter vet så är en bra trefot mycket stabil!

*****

Uppdatering:
Som Teija påpekar i en kommentar så blir bilden nästan bättre, mer heltäckande, om man sätter karismatik/mystik tillsammans istället för enbart karismatiken.

Även Stefan Herczfelds citat av förre katolske biskopen i Stockholm om en tredelning i 1) liturgi och bön, 2) diakoni och 3) undervisning är värd att beakta. Läs mer i hans kommentar nedan!

Olika strukturer och praktiker i kristenheten

Tänkte ta ett uppföljningsinlägg från inlägget i förrgår, nu på temat "Vad är universellt kristet?". Eller snarare kanske - hur olika strukturer och synsätt kan man ha men ändå tillhöra samma kristna gemenskap? För om jag definierade katolskt som viljan till gemenskap i Kristi Kropp och med en gemensam syn på Gud så som den uttrycks i trosbekännelsen, det vill säga fokus på "en gemensam kärna", hur olika kan vi vara i "periferin" utan att krocka med varandra.

J. Lundström ("Stigen") publicerade en enkät om "Varianter av ("Jesus"-)praktiker" för ett tag sedan som illustrerar detta ganska bra:

Dopet:

1. För nyfödda/dom troendes barn.

X. För bekännande/troende.

2. För Jesus-följare/omvända.

Måltiden:

1. Eucharisti/äta Kristi kropp o dricka hans blod.

X. Nattvard/symbolhandling.

2. Full måltid/Jesusmiddag.

Beslutsfattandet:

1. Ledarna bestämmer.

X. Demokrati.

2. Konsensus.

Sammankomster:

1. Högkyrklig liturgi.

X. Innerlighet och engagemang.

2. Alla talar och bidrar.

Bikt:

1. Bikt-stol o prästavlösning.

X. Behövs inte, det är en jag och Gud-grej.

2. Bikt-partner/i gemenskapen.

Försoningssamtal/församlingsfostran:

1. Viktigt ibland.

X. Extrem-åtgärd (på sin höjd).

2. Livsnödvändigt.

Gudstjänstplats:

1. Avskild kyrkolokal.

X. Där det är smidigast.

2. Primärt i hem.

Ni behöver inte besvara enkäten (om ni inte vill). Jag publicerar den mest som en illustration över hur olika det faktiskt ser ut mellan olika församlingar och inriktningar. Och ja, jag är medveten om att flera av dessa praktiker räknas som sakrament inom olika kyrkor så kanske är det ändå inte så perifera frågor trots allt. Men jag kommer inte riktigt på något bättre uttryck - och ärligt talat så ingår det inte någon "sakramentslista" som man måste bekänna i trosbekännelsen!

Kan vi då acceptera att kristna har lite olika uppfattningar i mer (eller mindre) perifera frågor? Fungerar det rent praktiskt i en församling? Eller kan två församlingar inom samma kyrka ha olika uppfattning? Vad säger ni?

*****

Läs mer:
Dagen: Olika strukturer inget problem för de första kristna
Jaktlunds marginalanteckningar: Är det så god ekumenik byggs?

Dagen: KV-chefen: Samfundskillnader betyder allt mindre

Dagens mest glädjande nyhet: Kyrkornas Världsråds chef tycker att samfundsskillnader betyder allt mindre och att strävan efter enhet är något som trycker på från kyrkfolket, inte från någon "insatt elit". Han sätter också fingret på detta med att samfundsidentiteten blir svårare när man "katolska böcker, studerar vid ett lutherskt seminarium och går till en pingstförsamling". Kan bara instämma i det också. Ja ja, nog snackat - klicka på länken ovan och LÄS!!

Tikva - börda eller befrielse för kyrkan?

Den senaste snackisen i frikyrkliga kretsar är tikva. Att det kommer ordnas tikva-seminarier och tikva-pass på kristna konferenser i sommar. Och så delas vi kristna in i två läger: För eller emot tikva. Den ene hävdar att tikva är ett kristet alternativ till yoga, den andra protesterar med att tikva bara är hinduism i en ännu snillrikare förklädnad. Vad som är sanning känns ibland som om man måste ha Guds urskiljningsförmåga för att förstå. I alla fall för en utomstående som jag. Fast jag måste erkänna att om jag hade åkt till Nyhem, Torp eller Löttorp i sommar (vilket jag inte ska) så skulle jag definitivt ha provat. Varför? Mycket för att så många är emot så att jag faktiskt vill ha en egen erfarenhet och inte bara lyssna till andras (mer eller mindre välgrundade) fördomar.

Senast yoga var aktuellt samtalsämne i mitt liv - även om det då var "i mitt verkliga liv" (även kallat "offline") - så skrev jag ned lite om mina tankar kring yoga här på bloggen. Som jag skrev då så har jag aldrig ägnat mig åt yoga. Eller qi gong. Eller zenmeditation. Eller något annat i den österländska meditationsstilen. Åtminstone så tillvida att man inte vill räkna in aikidon i den kategorin. Och vill du nödvändigtvis det så protesterar jag inte alltför högljutt (en djup suck är allt vad definitions-diskussioner är värda) gränserna för meditation och filosofi och praktik kan tyckas lite flytande i vissa lägen. Självklart är jag medveten om att vissa budoklubbar erbjuder även mer renodlad österländsk meditation vid sidan av de fysiska passen, även om inte min klubb gjorde det medan jag tränade där. Därav den mycket passiva protesten.

När jag tränade så störde jag mig ganska kraftigt på det. Det var ju träningen jag var där för, inte meditationen. Och meditationsutbudet påtalade verkligen det som budomotståndarna i kristendomen varnar för gång på gång - aikido, karate, iaido, judo, osv är ett steg in i de österländska religionerna?

Så har jag nu ändrat åsikt helt plötsligt när jag säger att jag gärna skulle ha testat något som många ändå tycker är yoga-likt? Säger jag att det är okej med yoga som kristen? Har jag blivit påverkad av mina vänner som sysslar med yoga? Kanske till och med andligt påverkad? Eller har jag tagit ställning för att tikvan är något helt annat än yoga utan att ha någon aning om vad varken det ena eller det andra innehåller? Är det mina medlarsidor som kommer fram? Att försöka se det positiva i allt hellre än att döma? Eller är det min övertygelse om att det är "innehållet, inte formen, som är det viktiga"...? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag gärna skulle ha testat, om inte annat så just för att få en egen åsikt istället för att behöva lyssna på andra personers fördomar.

Läs mer:

http://www.tikva.se/

http://www.kungsporten.com/tikva.html

Kungsportskyrkans kommentar angående Tikva

Varför kom ni hit i dag?

Tänk om man möttes av den frågan i kyrkan varje söndag. Vad skulle du svara? Vad skulle jag svara?

Det skulle krävas en modig kyrka för att våga ställa den frågan! Tänk om medlemmarna började ifrågasätta sitt engagemang och slutade gå dit för att svaret inte höll i längen!! Men om svaret inte håller, då kanske det ändå är dags att börja ifrågasätta varför jag går i kyrkan överhuvudtaget, för "spelad" fromhet imponerar inte på Gud, inte ens om vi spelar inför oss själva...

Så, låt mig illustera med en kort intervju med mig själv (hoppas ni står ut med "chatspråket"):

Varför gick jag egentligen till kyrkan i dag?
- För att det är söndag. För att jag ville träffa församlingen igen [för den som inte vet så är hemma hos mina föräldrar just den här helgen och inte hemma i Östersund]. Och jag ville höra dagens predikant.

Varför just till den kyrkan dit jag gick?
- För att den är närmast. Och eftersom det var min första församling har människorna där betytt - och betyder - oerhört mycket för mig. Och så ville jag verkligen träffa och höra dagens predikant, då det i dag var en gästpredikant i kyrkan som jag bara "träffat" på nätet tidigare!

Längtade jag efter att gå i kyrkan i morse?
- "Längtade" är fel ord. "Såg fram emot det" och "gladde mig över det" är bättre.

Hur ofta längtar jag efter att gå i kyrkan?
- För att vara ärlig? Inte särskilt ofta!

Hur ofta tänker jag på varför jag faktiskt går i kyrkan och hur ofta går jag bara dit av ren vana?
- Betydligt oftare av ren vana... *pinsamt ögonblick* Men jag föredrar att kalla det för "en god vana"! =)

Hur ofta går jag till kyrkan med en förväntan på Guds tilltal i sång, predikan och/eller nattvard och hur ofta går jag dit för att få sitta och prata med mina vänner vid kyrkkaffet?
- Behöver det ena utesluta det andra...?? *gör hundögon och hoppas innerligt att frågeställaren inte ska gräva djupare i ämnet*

Det finns många "varför"- eller "hur ofta..."-frågor som helst att ställa, men jag tror jag nöjer mig där. Jag hoppas jag har illusterat min poäng ändå. För trots att jag går i kyrkan i stort sett varje söndag, trots att jag är en "bekännande kristen" och säkerligen uppfattas som "väldigt kyrklig" av min omgivning, så är det långt ifrån alltid - ja, det är nog inte ens oftast om jag ska vara ärlig - som jag går dit för att jag drivs av en längtan att möta Gud i predikan och/eller nattvarden!

*****

Läs mer:
En människa som är troende - men ändå utanför kyrkan uttryckte sin frustration över hur "vanekristna" tycks ha svårt att se hur blinda de är för sin egen kyrkokultur i Dagen i höstas. Väl värt att läsa och begrunda en gång till! I alla fall för mig och alla andra som trots en levande tro ibland går i kyrkan mer av vana än någon frommare anledning...

Gemensam framtid?

Jag har just börjat läsa skriften/boken/häftet (kalla det vad du vill) "Gemensam framtid?" som kom ut runt årsskiftet 2007/08, och är en reflektion kring de samtal om att bilda en gemensam kyrka som pågick - och pågår - mellan Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan.

Samtidigt skriver Tidningen Dagen en artikel (eller recension, som jag väl snarare skulle vilja kalla det) om förlaget Artos nya bok "Ny endräkt. Vävd i ett enda stycke" skriven av Peter Artman.

Och även om jag inte har skrivit om det så hoppas innerligt jag att det inte har undgått någon att det har varit den årliga ekumeniska böneveckan.

Ekumenik, ekumenik, ekumenik...

Handen på hjärtat, tror ni att det finns någon möjlighet för en gemensam framtid där vi inte längre är protestant eller katolik, livets ordare eller ortodox? Och vad skulle du vara beredd att göra för att förverkliga det?

Bönerörelse

Fortsätter mitt "projekt" med att gå igenom och rensa lite bland gamla utkast till inlägg som jag har haft liggande i min "utkorg" på bloggen (ifall du känner att du har hört denna inledning förut kan det bero på att denna ansträngning har lett fram till att jag har färdigställt och publicerat en lång rad inlägg. Några hittar du här, här, här, här, här, här och här).

Ett inlägg som preliminärt hade titeln "Får jag be hur som helst?" bestod endast av en länk till Tidningen Dagens artikel om 24-7-bönerörelsen som skulle till och fira 10-årsjubileum i september 2009.

När jag nu läser igenom artikeln igen tycker jag fortfarande att den är värd att läsas, men minst lika mycket utifrån den glädje över bönen som artikeln visar på - och den rörelse som bönen skapar - som utifrån perspektivet att upptäcka hur bönen möter konsten och får nya konkreta, fysiska uttryck. När bönen föder konsten och när konsten flödar över i bön...

Uppdatering:
Fick via en kommentar reda på att artikeln var låst för den som inte var prenumerant på tidningen. Klipper in några längre citat nedan så att det blir möjligt även för icke-prenumeranten att hänga med i mina tankegångar ovan:

- Vi insåg att bön är nyckeln till allt annat i livet, men visste inte riktig hur vi skulle be. Vi ville lära oss att be, förklarar Greig. Vi inspirerades av 1700-talets Moravians (i Sverige Evangeliska brödraförsamlingen/hernhutarna) som hade bönerum där de avlöste varandra i bön under dygnets alla timmar i 100 år. Vi bestämde oss att försöka göra samma sak under en månad. Men när månaden gått ville ingen sluta. Så vi fortsatte en vecka till. Och en till.

- Det var som om Gud gav oss ett "gott virus" som började spridas över hela världen, berättar Greig. /.../

Begreppet bön har definitivt fått ett uppsving genom rörelsen. Från att ofta ha varit synonymt med "tråkigt" har bön blivit spännande, roligt och kreativt - och synen på bön har drastiskt förändrats hos en hel generation. Plötsligt vill unga människor be.

/.../

- Hur kan man förminska bön till att bara använda ord? Vi borde använda alla fem sinnena när vi möter Gud.

Rent instinktivt började 24-7 gänget pröva olika utryckssätt för bön. En del målade, andra dansade och sjöng, berättar Greig. Efter ett tag var bönerummet fullt av konst och graffitti.

- Den mest framstående konsten i västvärlden har rötterna i Bibeln, från Michelangelo till U2, påminner han.

Men "24-7 Bön" är inte bara en ny häftig trend. Hjärtat av rörelsen är intimitet med Gud. Och utifrån det kommer allt annat. "Prayer. Mission. Justice." beskriver Greig beslutsamt rörelsen med tre ord. De tre orden hör ihop, och har alla sin utgångspunkt i bön. Och bön enligt 24-7 handlar om intimitet och kommunikation med Gud.

- Bön gör två saker: förändrar oss och formar världen omkring oss, säger Greig och hänvisar till teologen Karl Barths syn på bön: Bön är en verklig dialog med Gud. Våra åsikter påverkar Gud och vi arbetar med Gud för att forma vår omvärld.

Återanvänt blogginlägg

Ett av mina blogginlägg från tidigare i höstas har nu återanvänts på amen.ses serie om Visioner för Guds rike på internet. Jag hade då precis upptäckt projektet amen.se efter en artikel i Tidningen Dagen om internetpastorn Nils Bryntesson (eller kort och gott Brynte), men jag ska inte svära på att jag egentligen förstod vad det handlade om då. Eller ens gör det fullt ut nu. För det verkar vara mycket mer forum och en "vi gör det tillsammans"-grej än vad jag trodde från början.

Nåja, jag inspirerades av serien och skrev för min egen blogg och hade ingen tanke på att det skulle spridas någon annanstans. Men Brynte kommenterade och ville lägga upp inlägget även på amen.se. Och efter lite om och men så finns det nu alltså att läsa även där. Så kan det gå ibland...

Rekomenderad läsning

Jag är bortrest den här veckan och är tveksam om jag kommer komma åt internet under den här tiden. Men för att inte lämna er helt sysslolösa vill jag tipsa om DNs ledare från i söndags (14/6 -09):

DN: Gud på frammarsch

Och ifall ni skulle ha ännu mer tid över vill jag puffa lite för Dagens ledarbloggpost som kom som svar på DNs ledare.

Dagen: God is Back

Trevlig läsning!

Kyrkoförbrödring

Kanske inte de färskaste nyheterna men jag vill ändå passa på att puffa lite för alla enhetssträvanden som finns, även om det just i detta fall inte rör någon av mina kyrkor.

Dagen: Vi har inte på allvar gjort upp med vår historia

Charlotte Therese: Röster om ekumenik

Dagen: Lukasjenko om påven och patriarken

Dagen: Påven: Högsta prioritet enhet

Katolskt magazin: Starkare ryskortodoxa - katolska relationer

Missionskyrkan: Tre kyrkosamfund i historiskt beslut (samma pressmeddelande hos baptisterna och metodisterna).

Jag orsakar rubriker i Dagen

Eller egentligen inte jag. I alla fall inte direkt. Men indirekt. Eller jo, kanske hade jag ändå en del med saken att göra "direkt", men jag är inte ensamt skyldig!

Saken är nämligen den att Bo Brander, präst och föreståndare för Laurentiistiftelsen i Lund, kommer att efterträda Patrick Lind som föreståndare för Sankt Ansgar, dvs "min" svenskkyrkliga församling, i Uppsala. Och saken är den att jag var med och intervjuade kandidaterna i egenskap av medlem av något som kallas funktionärsrådet (det organ i församlingen som organiserar allt frivilligarbete i församlingen).

Nu var det förvisso inte bara vi i funktionärsrådet som intervjuade Bosse och de andra kandidaterna, utan även de övriga anställda samt Sankt Ansgars stiftelse hade varsina omgångar med intervjuer av samtliga kandidater. Och det var dessa tre instansers samlade åsikter som alltså ledde till att Bo Brander erbjöds tjänsten (och Guds förtjänst också, såklart). Alltså är jag delvis ansvarig orsak bakom rubriken i Dagen.

Läs mer:
...om Bo Brander finns att läsa på Wikipedia och på Ulf Ekmans blogg. På Livets Ords hemsida finns även en videointervju med Bosse.

Förresten...
...är det inte ganska komiskt att "frikyrkliga" tidningen Dagen skriver om detta men inte Kyrkans Tidning, som antas vara tidningen knuten till Svenska Kyrkan. Kanske är det dags att byta ut epitetet "frikyrkliga" till "ekumeniska" Dagen snart? Jag menar: kan man verkligen kalla en tidning som bl.a. har haft en SvK-lig chefredaktör i flera år för "frikyrklig"?