Trons trefot: Liturgi, diakoni och karismatik

Fortsätter på gårdagens tema med en association jag fick utifrån den debattartikel som publicerades i fredagens Dagen på "Opinion, debatt och insändare"-sidan med titeln "Det finns livskraft i marginalerna". Biskop emeritus Biörn Fjärstedt tar där upp några nya rörelser i "kyrkans marginaler" som han menar visar på en livskraft som Svenska Kyrkan på flera håll saknar på grund av sekularisering, andefattigdom och liberalteologi.

Utan att gå alltför djupt in i själva debatten så vill jag lyfta fram något som jag tyckte var väldigt intressant, både för att det berör mig personligen utifrån vilka erfarenheter jag har gjort som kristen och för att jag instämmer med de punkterna.

Biörn lyfter fram tre tecken på de nya livskraftiga rörelserna:
- det diakonala (eller "engagemanget för de fattiga"),
- det karismatiska (i de traditionella kyrkorna),
- det liturgiska ("tron är taktil").

Ofta förekommer dessa tre tecken i kombination med varandra. Till exempel karismatiskt-diakonalt i S:ta Clara i Stockholm eller karismatiskt-liturgiskt i Taizé och Bjärka-Säby. S:ta Clara har jag aldrig varit i (och EFS här uppe i Östersund har inte riktigt samma utbredda diakonala arbete för att vara jämförbart), men både Taizé och Bjärka-Säby ligger mig varmt om hjärtat. Och just det livskraftiga i tron som uppstår i kombinationen av liturgiskt och karismatiskt har jag själv ofta tänkt på som "två ben" som stödjer och bär tron efter mina erfarenheter från Bjärka (jag utvecklade det resonemanget mer här).

Det sociala (och skapelse/miljö) engagemanget har uppenbarat sig lite mer efteråt i samtal med mina vänner och utifrån böcker och debattartiklar. Ett tredje ben. Tre ben som sitter ihop bildar en trefot! Och som (åtminstone) alla scouter vet så är en bra trefot mycket stabil!

*****

Uppdatering:
Som Teija påpekar i en kommentar så blir bilden nästan bättre, mer heltäckande, om man sätter karismatik/mystik tillsammans istället för enbart karismatiken.

Även Stefan Herczfelds citat av förre katolske biskopen i Stockholm om en tredelning i 1) liturgi och bön, 2) diakoni och 3) undervisning är värd att beakta. Läs mer i hans kommentar nedan!

Undervisning eller tillbedjan?

På det tidigare omnämnda forumet så har det kommit upp en mindre diskussion om gudstjänsten - är den ett tillfälle för undervisning eller tillbedjan?

*****

Innan jag går närmare in på själva ämnet så låt mig bara konstatera att när jag använder ordet "gudstjänst" så är det för mig synonymt med både "mässa" och "högmässa". Jag vet att det är stora skillnader enligt somliga på innebörden i dessa ord, men för mig betyder de alla "tillfället (oftast på söndag förmiddag) då hela församlingen samlas för att be och sjunga tillsammans, lyssna på predikan och fira nattvard". Likaså skulle jag kunna använda ordet "möte", som är än vanligare än "gudstjänst" inom vissa frikyrkokretsar. Den enda verkliga skillnaden jag ser mellan begreppen är att gudstjänst/möte = nattvard ibland, medan mässa/högmässa = alltid nattvard. Att jag härmed använder "gudstjänst" i det närmaste genomgående istället för någon av de övriga är för att det är det jag lärde mig först och är mest van vid. Okej?

*****

Som protestant (eller frikyrklig - här måste jag erkänna att jag har dålig koll på teologin) har jag alltid sett gudstjänstens främsta syfte som församlingsundervisning (och ett tillfälle för människor att träffas, men det är säkerligen inte en teologiskt godkänd bevekelsegrund för att gå på gudstjänst).

Den katolska hållning som jag reagerade på i detta fall - och som var orsak till diskussionen - var att katoliken i fråga hävdade att man borde fira mässan "mer värdigt" (t.ex. genom att liturgin ska vara på latin och alla texter ska sjungas, inte läsas. Varpå jag reagerar och hävdar att "det är mycket lättare att ta till sig en berättande text om den läses normalt, medan när det kommer till sång så lyssnar folk mer efter musik och felsjungningar än till själva texten.") Vad spelar det för roll om det är högtidligt eller ej om folk ändå inte lyssnar till texten??

Detta mynnade i alla fall ut i att jag fick frågan "Är mässan undervisning eller tillbedjan?" riktad till mig. Mitt spontan svar var självklart "Varför antingen eller, kan det det inte vara både ock?"

Men sen har jag gått runt och funderat på detta till och från i snart tre veckor - ser jag verkligen mässan som undervisningstillfälle, tillbedjanstillfälle eller både ock? (Eller går jag till kyrkan mest för kyrkkaffets skull?! Jag erkänner - det har hänt det med!)

På sätt och vis vidhåller jag min första, spontana, reaktion om att den måste rymma både ock, men jag lutar väl ändå över mot att undervisningen är viktigast för hur jag ska minnas gudstjänsten och om jag får med mig något när jag går från kyrkan.

Jag går till gudstjänst för att få undervisning. Och jag blir besviken och går tillslut till en annan församling/kyrka om jag känner att gudstjänsten inte har gett mig något att tänka på, att brottas med, på länge. Gudstjänster som bara gång på gång berättar de mest banala grunderna i den kristna tron = nej tack! Det är som mjölk för spädbarn när jag vill ha riktig mat! Visst kan det vara bra ibland att gå igenom grunderna igen, men gudstjänsten är inget evangelisationstillfälle i den bemärkelsen att den främst är till för att tilltala och frälsa ickekristna, utan det är ett tillfälle för oss redan frälsta att få vår andel av undervisning och tillbedjan.

Visst älskar jag en gudstjänst med genomtänkt liturgi (oavsett om det är traditionell liturgi eller skapad enkom för den enskilda gudstjänsten) för att den berättar en historia på ett mycket fullödigare sätt än vad enbart en predikan - oavsett hur bra predikanten är - kan göra. En gudstjänst är i någon mån en resa genom världsaltet och himlarymderna, en återberättelse av den stora Berättelsen. Boken i gestaltning, en inkarnation av Kristus. På sätt och vis är det en teater - visst är det det, det finns ingen anledning till att förneka och ju mer "liturgi" (nå, det kanske är klumpigt uttryckt, alla kyrkor och samfund har sin liturgi, den är bara mer eller mindre uttalad, mer eller mindre upptryckt på färdiga agendor, osv) - men det är så mycket mer än en teater. Där varje detalj, gest och åtbörd berättar något särskilt. Förmedlar ett budskap. Gudstjänsten är ett Guds Tilltal till mig. Gudstjänsten är undervisning.

Gudstjänsten är även tillbedjan. En plats och ett tillfälle för tillbedjan och bön. Undervisningen skapar tillbedjan! Tillbedjan är mitt svar på undervisningen! Om inte gudstjänsten är tillbedjan, vad blir då kvar? En konstig teaterföreställning som presenterar en löjlig filosofi! Något som inte ens är vatten värt! Hela gudstjänsten måste alltså få vara både undervisning och tillbedjan, både Tilltal och svar. Utan varandra blir det bara tomhet, men med båda tillsammans - i samverkan - så kan det bli hur bra som helst!!

Men Guds närvaro är väl värd tillbedjan, oavsett om undervisningen är ickeexisterande, urusel eller superbra? Jesu närvaro i församlingen ("där två eller tre är samlade..."), i kyrkan och i sakramentet - där är föremålet för min tillbedjan, inte behöver väl jag något annat än just detta?! Kalla mig styvnackad protestant, men trots detta vill jag ha undervisning om Honom när jag går på gudstjänst. Är det bara ett tillfälle till bön och tillbedjan - kalla det i så fall "andakt" så att jag vet vad det är frågan om innan jag kommer dit. Så att jag vet vad jag ska förvänta mig och inte gå därifrån beskviken för att jag inte fick det jag trodde jag skulle få, och därmed förkastar även resten. "Kastar ut barnet med badvattnet", ni vet...