Bönen "Vår Fader" (som har återkommit några gånger nu på bloggen i lite olika versioner) är en så kallade "bunden" bön. En bön Jesus lär sina lärjungar, samtidigt som han predikar för dem om att inte rabbla tomma ord som hedningarna. För somliga - inte minst frikyrkliga - skapar detta en spänning. Hur ber man "Vår Fader" utan att "rabbla den" (eller "läser den", som jag har råkade säga en gång när jag ledde gudstjänsten i Lyckebokyrkan)? Kan man göra det? Leder det automatiskt till rabblande bara för att jag använder "färdiga böner", böner som inte kommer från "hjärtat"? Böner som inte är fria...?
Tidigare har jag skrivit en del om tidebönen. Också tidebönerna är bundna böner! Jag gillar bunden bön till en viss grad. Allra helst vill jag förstås ha både bundna och fria böner. En balans. Det bästa av två kyrkotraditioner. Det traditionella och det profetiska...
Det "bundna" i bönerna ger på något sett en större stabilitet än vad mina egna försök till "fri" bön många gånger ger. Priset jag får betala är att bönen blir/upplevs som mindre personlig. Men vad spelar det för roll i jämförelse med hur många gånger jag har försökt "skapa" en bön vid mina andakter och bara upptäckt att det är "tomt". Inga tankar och formuleringar, även om inte andaktslivet i övrigt är "dött". Att då använda mig av fasta böner - oftast just av "Vår Fader" - har åtminstone garanterat att det har blivit en bön bedd den kvällen!
En annan "bunden" bön är rosenkransen. Jag vet inte om jag har skrivit om just rosenkransbönen tidigare, men det tillhör väl en av bönerna jag har stångats med till och från under ett tag nu. Till exempel riktade jag en fråga om just rosenkransbönen till Teija, som firade sin bloggs ettårsdag - ja, det var ett tag sedan nu - med att låta folk önska blogginlägg. Stort tack, Teija, för att du tog dig tid!
Jag vet egentligen inte om jag är så tilltalad av rosenkransbönen. Jag har (av olika anledningar) varit på rosenkransandakter några gånger och i olika sammanhang, men jag tycker sällan det ger mig så mycket. Kanske fastnar jag för mycket på ytan, på det "mekaniska rabblandet", vad vet jag...
Det finns dock två saker jag lockas av. För det första kallas rosenkransen ibland för "de olärdes psalterium". Det tilltalar mig som gillar tidebön. Ursprunget till det smeknamnet är att - med början hos ökenfäderna - lärde sig många munkar och nunnor hela psaltaren utantill och bad sig igenom alla 150 bönerna varje dag. För den som inte var lika "lärd" så kunde man nöja sig med att be rosenkransens 150 böner per dag istället. Som ersättning. För det andra så vittnar många bloggare - inte minst Teija, därav min fråga till just henne - om vad rosenkransbönen betyder för dem. Jag vet ju av erfarenhet från tidebönen att det kan ibland finnas en yta, ett visst motstånd, att ta sig igenom innan man kan börja ösa ur en "bunden böns källa".
Men skam den som ger sig! Jag ska inte hävda att jag har "upptäckt" rosenkransbönen än. Och jag ska definitivt inte hävda att jag praktiserar den speciellt ofta. Men kanske, kanske anar jag ibland glimtar av vad som finns på andra sidan ytans motstånd. Traditionen är ju tydlig: rosenkransbönen är en välsignelsebringande bön, vem är då jag att förakta den? Och så kämpar jag vidare med den för att "inte riskera att gå miste" om något Gud vill ge oss bara för att jag är för inskränkt i en tradition som ställer sig tvekande inför detta fenomen...
Visar inlägg med etikett Lyckebokyrkan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lyckebokyrkan. Visa alla inlägg
tisdag 19 januari 2010
onsdag 30 december 2009
När världar möts
Är hemma hos mina föräldrar utanför Uppsala och firar jul och nyår. Passade även på att besöka min gamla frikyrka i lördags (dvs annandag jul). Plockade där åt mig ett program för våren och inser att Joachim Elsander (aka Kolportören), en av pastorerna som jag har sprungit på i bloggosfären, ska komma dit och predika i februari. Två av mina "världar" - bloggosfären och hemförsamlingen - möts.
Den här typen av händelser får mig att inse att jag omedvetet skapar "vattentäta skott" mellan olika delar av mitt liv. Mina högkyrkliga vänner och mina frikyrkliga vänner umgås jag med var för sig, mina bloggvänner umgås jag med tillsammans med andra likatänkande bloggare, mina aikidovänner håller jag för sig, osv.
Och med olika vänner använder jag - i viss mån - olika språk och driver olika teser. Självklart är jag medveten om detta. Vissa saker kanske orsakar onödiga strider med somliga vänner medan andra tycker samma ämne är oerhört intressant att diskutera och ett tredje gäng inte ens förstår frågan. Så jag tycker inte att det är så konstigt att jag diskuterar olika saker med olika människor.
Anledningen till att jag gillar att hålla isär folk antar jag är för att jag vill känna att jag har kontroll. För att jag själv ska välja vad jag behöver ta strid för och inte tvingas välja någons sida i en diskussion mellan oliktänkande vänner.
Förra hösten när jag fyllde år var en av de första gångerna som jag själv verkligen gick in för att bryta det mönstret med "vattentäta skott" och bjöd in folk från alla möjliga håll till en gemensam födelsedagsfest. Nu blev det ju så pass många på festen att det var svårt för mig att känna att jag verkligen hade hunnit umgås med alla där, men på det hela taget så verkade alla glada och lyckliga. Det kanske inte är så farligt att "mixa" vänner som jag kanske tror...
Den som följt min blogg vet att jag uppskattar att träffa bloggvänner, och att jag har passat på att gjort det både med folk här i Uppsala och när jag varit på resor kort och tvärs i vårt avlånga land. Skillnaden mellan de gångerna och den här är att den här gången har andra - för mig "okontrollerbara" kontakter knytits och fört fram till detta möte. För det passar nämligen så bra att jag ska vara här i Uppsala just den söndagen då han är här och predikar, så självklart ska jag gå dit och säga "Hej!". Men det känns märkligt.
Jag gillar helt enkelt att vara spindeln i nätet. I centrum. Att ha kontroll. Ego-centrisk. Denna ursynd...
Den här typen av händelser får mig att inse att jag omedvetet skapar "vattentäta skott" mellan olika delar av mitt liv. Mina högkyrkliga vänner och mina frikyrkliga vänner umgås jag med var för sig, mina bloggvänner umgås jag med tillsammans med andra likatänkande bloggare, mina aikidovänner håller jag för sig, osv.
Och med olika vänner använder jag - i viss mån - olika språk och driver olika teser. Självklart är jag medveten om detta. Vissa saker kanske orsakar onödiga strider med somliga vänner medan andra tycker samma ämne är oerhört intressant att diskutera och ett tredje gäng inte ens förstår frågan. Så jag tycker inte att det är så konstigt att jag diskuterar olika saker med olika människor.
Anledningen till att jag gillar att hålla isär folk antar jag är för att jag vill känna att jag har kontroll. För att jag själv ska välja vad jag behöver ta strid för och inte tvingas välja någons sida i en diskussion mellan oliktänkande vänner.
Förra hösten när jag fyllde år var en av de första gångerna som jag själv verkligen gick in för att bryta det mönstret med "vattentäta skott" och bjöd in folk från alla möjliga håll till en gemensam födelsedagsfest. Nu blev det ju så pass många på festen att det var svårt för mig att känna att jag verkligen hade hunnit umgås med alla där, men på det hela taget så verkade alla glada och lyckliga. Det kanske inte är så farligt att "mixa" vänner som jag kanske tror...
Den som följt min blogg vet att jag uppskattar att träffa bloggvänner, och att jag har passat på att gjort det både med folk här i Uppsala och när jag varit på resor kort och tvärs i vårt avlånga land. Skillnaden mellan de gångerna och den här är att den här gången har andra - för mig "okontrollerbara" kontakter knytits och fört fram till detta möte. För det passar nämligen så bra att jag ska vara här i Uppsala just den söndagen då han är här och predikar, så självklart ska jag gå dit och säga "Hej!". Men det känns märkligt.
Jag gillar helt enkelt att vara spindeln i nätet. I centrum. Att ha kontroll. Ego-centrisk. Denna ursynd...
måndag 28 september 2009
Mitt möte med kristendomen och Lyckebokyrkan
Kära bloggläsare!
För det första vill jag varna för att det är ett väldigt långt inlägg med många associationer och lösta tankar åt både höger och vänster, men jag har låtit dem stå kvar i hopp om att de ska ge en känsla av den komplexa helhet som var mitt liv under de år som denna text täcker snarare än en text som är slimmat fokuserad på kyrkan.
För det andra är det ett för mig väldigt personligt inlägg. Många gånger har jag stannat upp när jag har skrivit detta och ifrågasatt huruvida jag ska ta med vissa grejer, både för att det är väldigt personligt för mig men också för att det berör andra människor i min närhet som jag inte vill "hänga ut". Nu låter jag all denna brokiga text stå kvar, så se inte detta som ett exakt facit, utan som ett "Så här minns jag - rekonstruerar jag - 'processen' just i september år 2009". Jag skulle troligen ha lyft fram andra händelser eller uttryckt mig på andra sätt för något år sedan och kommer med största sannolikhet tolka om vissa moment i historien i framtidens ljus. Utöver detta är självklart alla minnesfel mina fel och ingen annans.
Tack på förhand!
/Johanna G.
Se även tidigare inlägg i denna "serie-som-inte-är-en-serie": Mitt möte med Bjärka-Säby, katoliker och Taizé. Fast, för den som har missat tidigare delar, kanske det kan vara bra att läsa detta detta är inlägget först trots allt, då detta handlar om "hur allt en gång började", dvs hur det kom sig att jag hamnade i kyrkan överhuvudtaget.
Min trosvandring började i Storvreta frikyrkoförsamling (numera Lyckebokyrkans församling) långt innan jag kom till Taizé eller Bjärka-Säby. Jag säger att min trosvandring började där, trots att jag är både barndöpt vid fyra månaders ålder och fick en barnens bibel (jag inte kan minnas att vi senare någonsin läste ur den) när jag var fem år i Svenska Kyrkan. Låt dock detta inte bli till en diskussion kring barndopets vara eller icke-vara, utan helt enkelt konstatera att någon medveten tro föddes inte hos mig av någon av dessa tillfällen.
Till min andliga bakgrund hör, utöver mitt barndop, att jag kommer från ett i det närmaste ateistiskt hem. Jag säger "i det närmaste" helt enkelt för att tron var inget vi pratade om, till skillnad från den underton dagens aggressiva ateister gett ordet. Tron var helt enkelt en ickefråga. Längre tillbaka i släkten har jag haft ett antal frikyrkligt aktiva, bland annat var farfars farbror (eller var det farfars farfars bror?) med och startade baptistförsamlingen i Storvreta, men bland nu levande generationer så är tron och individens frälsning ingen större fråga.
Till den sociala bakgrunden var en i mellanstadiet allt tydligare utfrysning och mobbing av mig. De vänner jag hade var inte många, men det var i alla fall några stycken, fast ju längre tiden led, desto längre gled vi ifrån varandra. Personligen tyckte jag inte så synd om mig själv på den tiden, jag trivdes väldigt bra med att antingen spela kort eller bara sitta och läsa bok på rasterna i skolan. När det talades om mobbing på lektionerna så hade jag inte en tanke på att jag själv kunde vara drabbad, tvärt om har det tagit mig flera år att verkligen sätta den "stämpeln" på mig själv: Jag var mobbad. På så sätt är utfrysning en väldigt "förrädisk" form av mobbing.
Det hela började alltså i Lyckebokyrkan. Jag blev scout. SMU-scout. En klasskompis på mellanstadiet (ja, jag blev scout relativt "sent" i livet) drog med mig till scouterna under förevändning om att man fick paddla kanot och äta godis på scoutkvällarna (som undantag till lördagsgodis-regeln; ska dock inte avslöja vad som drog mest). Sanningshalten i att man fick äta godis var nog inte speciellt hög, men jag blev fast för kanotingen och gemenskapen. Trosbiten var jag inte speciellt intresserad av överhuvudtaget - tvärt om tyckte jag det var mycket pinsamt att prata om det ens i så "ytliga" termer som att min farmor åkte till kyrkogården och skötte om mina bortgånga släktingars gravar! Men att scouterna hade med kyrkan och tron att göra reflekterade jag inte över, trots att vi var i kyrkan och t.ex. hade scoutinvigningarna i samband med gudstjänster.
Lyckebokyrkan är en ekumenisk församling, formellt knuten till Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet, men har även en stor andel pingstvänner i församlingen. Man är helt enkelt frikyrkan på orten, rent praktiskt har samfunden ingen direkt framträdande position i församlingens liv. När jag säger att Lyckebokyrkan är en "ekumenisk, mission/baptist-församling" så tycks de flesta fästa sig vid "baptist"-biten. Själv har jag - i den mån jag identifierat mig med något samfund, alltid sett mig själv som SMU:are och senare missionare utifrån att vi var SMU-scouter. Att min första pastor även lär ha varit uttalad missionare kan ju förstärka den sidan, även om det inte var något jag var speciellt medveten om förrän långt senare. Det ekumeniska drivet i mitt liv har jag med mig redan från denna min första kyrkkontakt, medan olika samfunds vara eller ickevara sällan har framstått som viktigt för mig. Den baptistiska delen av Lyckebokyrkan hade jag t.ex. inte funderat över alls förrän efter Bjärka-tiden.
Något år efter att jag blev scout, närmare bestämt när jag började högstadiet, fick vi scouter som skulle börja sjuan en inbjudan till att komma även på tonår i kyrkan. Utan att reflektera så mycket över det så gick jag dit och började delta även i den verksamheten.
Senare har jag insett att detta att "få över" unga människor från en verksamhetsgren till en annan inom kyrkan anses vara något av det svåraste som finns. Att man gillar scouting är ju ingen garanti för att man ska trivas på tonår! Inte heller är övergångar som söndagsskola-barnkör m.fl. direkt "logiska" utanför den rent kyrkliga aspekten på det hela, men att man är troende är ju ingen garanti för att man gillar vare sig friluftsliv eller körsång...
Men som sagt var, jag började på tonår och körde parallellt med både scout och tonår ett tag. På tonår hade vi andakter i slutet av kvällarna och jag deltog utan att ifrågasätta. Att vissa av mina kamrater var "modiga nog" att formulera egna böner när tillfälle gavs fann jag lite märkligt och lite "överandligt" men inte skrämmande. Lite märkligt kan tyckas med tanke på min "trosstatus", men redan mycket tidigt ställde jag upp och läste bibeltexter inför församlingen på gudstjänsterna som vi tonåringar höll i, och dylikt. Rent praktiskt har dessa "framträdanden" inför församlingen rent krasst inneburit att jag genom skolan i princip aldrig har haft scenskräck inför att presentera något inför klassen, jag har varit van vid betydligt större "publik" från kyrkan.
Tyvärr - säger jag nu i efterhand - slutade jag med scoutingen mindre än ett år efter att jag började på tonår. Anledning? En av mina kompisar på tonår blev ledare på scout och bräcklig som jag var på den tiden efter en längre tids mobbing/utfrysning så klarade jag inte riktigt av att hantera att ha två olika typer av relationer till någon människa vid den tiden. Men tro inget annat än att jag trivdes riktigt bra på tonår, för det gjorde jag verkligen. Gemenskapen var underbar, andakterna mysiga och aktiviteterna en blandning mellan väldigt lättsamt och djupt allvar i en kombination som gjorde underverk för min sargade själ - jag fick vänner. Tack och lov kom jag tillbaka till scoutingen som ledare själv ett flertal år senare (även om scouterna i många fall då kunde mer om scouting än vad jag som ledare gjorde!). Återkommer till mer scouting lite senare.
Under mitt första tonårsläger, "Tusen eldar" på Björkögården sommaren efter att jag hade slutat sjuan, satt jag och en av de äldre tonåringarna från vår grupp en sen kväll nere på bryggan och pratade. Egentligen var det nog mest hon som pratade. Hon beskrev hur vågorna som rullade in, naturen och allt det stora fick henne att ifrågasätta "Hur kan folk INTE tro på Gud när de ser och upplever allt detta?" och "Varför pratar man inte mer om Gud på scouterna när man har allt detta omkring sig jämnt?". Jag kunde inte annat än att hålla med. För mig är detta en av de första och tydligaste minnena jag har att jag uttryckte någon form av aktiv - eller passiv - Gudstro. En första trosbekännelse. Det hade tagit mig över två år att nå dit, men detta är en av de första milstolparna på min trosvandring.
I åk 8 var det så dags för konfirmation, för mig precis som för de flesta andra svenskar. Av någon anledning hade jag redan innan bestämt mig för att konfirmera mig i Ärentuna församling, dvs Svenska Kyrkan, och inte i Lyckebokyrkan trots att det var där jag var aktiv. Jag minns inte längre varför jag hade bestämt mig för detta, men jag gissar att det hänger samman med att min syster hade konfirmerats inom Svenska Kyrkan året innan och att det helt enkelt var så jag ansåg att det skulle gå till. Trots mitt beslut att konfirmeras inom Svenska Kyrkan så blev min konfirmationsläsning ett ekumeniskt samarbete mellan Ärentuna församling och Lyckebokyrkan, något jag blev tacksam för under själva läsningen, för då kunde vi dela gruppen så att vi som var mer intresserade över tron som sådan kunde hamna i en grupp och de som mest var där för att få presenter kunde hamna i en annan grupp. Trots detta vet jag inte om min tro egentligen fördjupades speciellt mycket under konfirmationsläsningen. Min trosbekännelse löd "Jag tro på något Högre", men jag hade svårt att sätta in de kristna trosbegreppen som relevanta för min egen tro. Jag hade kyrkan och tonårsgängets gemenskap, räckte inte det?
Nu när jag skriver detta slås jag av att det kanske var detta att jag så självklart valde Svenska Kyrkans konfirmation framför min egen församlings dito ett tidigt tecken över min kallelse och passion för det ekumeniska och gränsöverskridande inom Kyrkans vida gemenskap. Men jag vet inte, det kanske mest tycks långsökt...
Sommaren efter åttan var jag som sagt var i Taizé, och detta förändrade en hel del. Jag gick från att bara ha anat Gud till att ha mött Honom. Flera år senare, när jag började försöka strukturera min väg till tro sa jag att jag mötte Fadern i Taizé. Jag kallade mig kristen efteråt, men bekännelsen till Sonen och den Helige Ande var nog fortfarande ganska tveksam. Egentligen vet jag inte om man rent teologiskt kan eller bör göra en sådan uppdelning, men så har jag tolkat det till och från, och det fyller en funktion just genom att ge en bild över hur jag har tolkat min egen tro, så jag låter det stå så här.
Därefter gick åren utan att det finns några dramatiska milstolpar eller vändpunkter att tala om. Jag slutade nian och började gymnasiet. Jag fick där katoliker, muslimer och livets ordare utöver den vanliga blandningen av icke-troende människor till klasskamrater. Jag återvände till Taizé två gånger. Jag bekände mig som kristen. Jag gjorde några försöka att läsa Bibeln. En stor skillnad på den fronten skedde när jag fick min Bibel 2000 istället för -81an som jag fått i samband med konfirmationen. Även om bibelläsningen var väldigt sporadisk, så läste jag i alla fall igenom hela bibelböcker periodvis. Jag tragglade mig långsamt igenom Moseböckerna, Samuelsböckerna osv, trots alla offerlagar, släktregister, med mera. Jag blev scoutledare och växte långsamt in i tron och församlingen. Men på sätt och vis lurade jag nog mig själv också att jag var mer kristen än vad jag kanske egentligen var. För att uttrycka det som så: Kyrkan var fortfarande väldigt mycket tonårsgemenskapen på fredagkvällar och väldigt lite gudstjänsten på söndag förmiddag.
Samtidigt så lockades jag av det nyandliga. Jag ska väl inte gå så långt så att jag säger att jag faktiskt trodde att man kunde spå i kort - varken med "vanliga kort" eller med tarotkort - men jag gillade att leka med korten och låtsas försöka uttyda framtiden på det sättet i min ensamhet. Likaså kunde jag avundas mina vänner som läste "seriösa" böcker i astrologi - något jag inte vågade göra, för jag trodde jag skulle verka löjlig i så fall. När jag började röra mig mer inne i Uppsala och besöka bokhandeln mer frekvent fick jag syn på en (vad jag förstår nu i efterhand måste klassas som) wiccabok, som jag efter ett flertal besök tillslut tog mod till mig och köpte och läste i smyg. Lite öppnare var jag med min tro på att det nog kunde finnas UFOn och utomjordingar. Och så vidare. En blandad kompott av nyandlighet helt enkelt. Att jag aldrig gick vidare på det spåret beror väl mest på att jag delvis aldrig hittade någon som kunde vägleda mig djupare in i kunskaperna och delvis på att jag, som sagt var, inte ville ville sticka ut och verka underlig genom att tro på och praktisera mer seriös nyandlighet. Jag har ibland så här efteråt funderat på varför våra tonårsledare inte reagerade kraftigare mot detta, då det faktiskt talades helt öppet om astrologi, anden-i-glaset, mm bland oss tonåringar i kyrkan. Förstod de inte? Trodde de mer på att "dra med kärlekens rep" än att piska fram någon rättlärighet med hot och uppläxningar? Jag vet inte. Jag har inte frågat.
Två mindre milstolpar kanske jag trots allt ska lyfta fram från denna period dock. Den första är Livskraftslägret i Lötenkyrkan (EFS) i samband med millenieskiftet. Detta var mitt första möte med den karismatiska rörelsen. Mitt första möte med en kultur där man står upp under lovsångerna och sträcker händerna mot himlen. Mitt första möte med "skarp" undervisning om Jesu återkomst mm (vilket ledde mig till två saker: att jag började med min bibelläsning - se ovan - och att Uppenbarelseboken blev den första bibelbok jag läste från A till Ö. Kanske inte det mest lämpliga valet som nybörjar-bibelbok...). Det var mitt första möte med en kultur där människor faktiskt tog tron på djupaste allvar även in i det löjliga och lätt absurda. En miljö som var allt annat än liberalt slätstruken.
Den andra mindre milstolpen är precis när jag lämnar denna "period". Vi hade övernattning med tonårsgänget hemma hos en av ledarna, och jag överhör en av mina tonårskamrater diskutera GTs apokryfer med vår pastor. Det hör till saken att vi hade haft något som vi kallat "After preach" vissa söndagar efter kyrkan, vilket innebar att vi lite äldre tonåringar gick hem till henne och diskuterade diverse olika trosfrågor. Det hade lärt mig diskutera trosfrågor, att allt var okej att sägas och frågas osv. Jag trodde som sagt var att jag hade kommit en bit på vägen, men hans frågor kring apokryferna - tänk på att vi här fortfarande är bara något år in på detta millenium, att Bibel 2000 fortfarande är alldeles färsk och att därmed är en av de första kontakterna som "gemene man" gör med apokryferna - deras vara eller icke-vara i Bibeln, NTs apokryfer, innehåller i de olika apokryfiska böckerna och framförallt kring Manasses bön får mig att inse att jag knappt ens fått på mig skorna, än mindre kommit ut och "en bit på vägen"! Ändå är detta inget minne av en förkrosselse eller "nederlag", utan blev något av ett ideal att sträva upp mot. Ett minne att hämta kraft ur. I mitt hjärta tändes en liten gnista av passionens eld. Det går att nå djupare!
Min nästa fas sammanfattas nämligen bäst av möten med troende människor som fått mig att ta ansvar för min tro. Därav att diskussionen ovan ligger på gränsen både i tid, "form" och resultat. Men för att dra gränsen någonstans så får det bli när jag flyttade till Tyskland efter studenten. Jag förlorade förvisso den gudstjänstvana som "After preach" ändå hade gett mig, men jag blev granne med en tjej som hade gått på adventisternas gymnasieskola i Sverige, trots att hon inte var adventist utan alldeles "vanligt" kristen. En tjej som var både jordnära och fast rotad i tron. Enkel och naturlig. Vi hade många promenader när vi diskuterade tro tillsammans. Hon var ingen retoriker eller polemiker, hon gjorde egentligen inget särskilt alls utöver att lyssna, reagera och reflektera, men ändå så utmanade hon mig i tron genom att bara vara sig själv. Utmanade mig att växa, att ta ansvar för och reflektera över min egen tro, inte bara leva i en gemenskap där tron råkade finnas.
Ett annat möte var när jag var på Världscoutjamboreen (=världsscoutläger) i Thailand nyår 2002/03, där jag mötte en alldeles vanlig svensk tjej som hade bestämt sig för att läsa Livets Ords bibelskola. Om mina icke-religiösa föräldrar hade accepterat att Lyckebokyrkan måhända var okej, så var - och är - Livets Ord i deras åsikt en sekt. En fördom jag mer eller mindre hade svalt med hull och hår utan att reflektera över det hela speciellt mycket. Så att möta en tjej som på fullaste allvar tänker läsa deras bibelskola, trots att hon själv inte anser sig jättetroende, utan mer skulle göra det för att andra hade sagt att den var bra. Hon födde nog tanken hos mig att man inte måste vara superreligiös eller tillhöra en andlig elit för att läsa bibelskola. Det räckte alldeles utmärkt bra att se bibelskolan som ett sätt - ett medel och en uttalad viljeinriktning - att faktiskt ta ansvar för sitt kristna liv på ett högst konkret sett. Den insikten förde mig slutligen efter en hel del stötande och blötande med främst icke-kristna kompisar (min kristna granne flyttade tillbaka till Sverige innan jag åkte iväg på jamboreen) förde mig slutligen till Bjärka-Säbys bibel- och träningsskola. Att den förändrade mig en hel del har ni väl redan läst om, så det behöver jag inte ta igen, va...?
Jag har därefter både återvänt till och än en gång lämnat Lyckebokyrkan. Jag har rört mig bland högkyrkliga och lågkyrkliga, bland liberala och konservativa, bland karismatiker, känslomässiga och intellektuella kristna. Något jag dock har med mig från min egen väg in i tron är att det för vissa kan röra sig mer om en "mjuk", långsam omvändelse likt en väg som rundar ett stort berg snarare än ett hårt och militäriskt "Halt - helt om - framåt marsch!". Jag har inget specifikt datum eller tidpunkt att sätta på när jag blev kristen, utan det har varit många, många små - ibland lite större - steg som fört mig dit jag är idag. Och tack och lov är jag inte "färdig" än, utan Gud fortsätter att dra i mig med kärlekens band, snarare än att med våld och hot sätta några gränsmarkeringar för att få mig att gå rätt väg. För så länge jag följer bandets sträckning till dess källa, då hamnar jag helt rätt!
För det första vill jag varna för att det är ett väldigt långt inlägg med många associationer och lösta tankar åt både höger och vänster, men jag har låtit dem stå kvar i hopp om att de ska ge en känsla av den komplexa helhet som var mitt liv under de år som denna text täcker snarare än en text som är slimmat fokuserad på kyrkan.
För det andra är det ett för mig väldigt personligt inlägg. Många gånger har jag stannat upp när jag har skrivit detta och ifrågasatt huruvida jag ska ta med vissa grejer, både för att det är väldigt personligt för mig men också för att det berör andra människor i min närhet som jag inte vill "hänga ut". Nu låter jag all denna brokiga text stå kvar, så se inte detta som ett exakt facit, utan som ett "Så här minns jag - rekonstruerar jag - 'processen' just i september år 2009". Jag skulle troligen ha lyft fram andra händelser eller uttryckt mig på andra sätt för något år sedan och kommer med största sannolikhet tolka om vissa moment i historien i framtidens ljus. Utöver detta är självklart alla minnesfel mina fel och ingen annans.
Tack på förhand!
/Johanna G.
*****
Se även tidigare inlägg i denna "serie-som-inte-är-en-serie": Mitt möte med Bjärka-Säby, katoliker och Taizé. Fast, för den som har missat tidigare delar, kanske det kan vara bra att läsa detta detta är inlägget först trots allt, då detta handlar om "hur allt en gång började", dvs hur det kom sig att jag hamnade i kyrkan överhuvudtaget.
Min trosvandring började i Storvreta frikyrkoförsamling (numera Lyckebokyrkans församling) långt innan jag kom till Taizé eller Bjärka-Säby. Jag säger att min trosvandring började där, trots att jag är både barndöpt vid fyra månaders ålder och fick en barnens bibel (jag inte kan minnas att vi senare någonsin läste ur den) när jag var fem år i Svenska Kyrkan. Låt dock detta inte bli till en diskussion kring barndopets vara eller icke-vara, utan helt enkelt konstatera att någon medveten tro föddes inte hos mig av någon av dessa tillfällen.
Till min andliga bakgrund hör, utöver mitt barndop, att jag kommer från ett i det närmaste ateistiskt hem. Jag säger "i det närmaste" helt enkelt för att tron var inget vi pratade om, till skillnad från den underton dagens aggressiva ateister gett ordet. Tron var helt enkelt en ickefråga. Längre tillbaka i släkten har jag haft ett antal frikyrkligt aktiva, bland annat var farfars farbror (eller var det farfars farfars bror?) med och startade baptistförsamlingen i Storvreta, men bland nu levande generationer så är tron och individens frälsning ingen större fråga.
Till den sociala bakgrunden var en i mellanstadiet allt tydligare utfrysning och mobbing av mig. De vänner jag hade var inte många, men det var i alla fall några stycken, fast ju längre tiden led, desto längre gled vi ifrån varandra. Personligen tyckte jag inte så synd om mig själv på den tiden, jag trivdes väldigt bra med att antingen spela kort eller bara sitta och läsa bok på rasterna i skolan. När det talades om mobbing på lektionerna så hade jag inte en tanke på att jag själv kunde vara drabbad, tvärt om har det tagit mig flera år att verkligen sätta den "stämpeln" på mig själv: Jag var mobbad. På så sätt är utfrysning en väldigt "förrädisk" form av mobbing.
Det hela började alltså i Lyckebokyrkan. Jag blev scout. SMU-scout. En klasskompis på mellanstadiet (ja, jag blev scout relativt "sent" i livet) drog med mig till scouterna under förevändning om att man fick paddla kanot och äta godis på scoutkvällarna (som undantag till lördagsgodis-regeln; ska dock inte avslöja vad som drog mest). Sanningshalten i att man fick äta godis var nog inte speciellt hög, men jag blev fast för kanotingen och gemenskapen. Trosbiten var jag inte speciellt intresserad av överhuvudtaget - tvärt om tyckte jag det var mycket pinsamt att prata om det ens i så "ytliga" termer som att min farmor åkte till kyrkogården och skötte om mina bortgånga släktingars gravar! Men att scouterna hade med kyrkan och tron att göra reflekterade jag inte över, trots att vi var i kyrkan och t.ex. hade scoutinvigningarna i samband med gudstjänster.
Lyckebokyrkan är en ekumenisk församling, formellt knuten till Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet, men har även en stor andel pingstvänner i församlingen. Man är helt enkelt frikyrkan på orten, rent praktiskt har samfunden ingen direkt framträdande position i församlingens liv. När jag säger att Lyckebokyrkan är en "ekumenisk, mission/baptist-församling" så tycks de flesta fästa sig vid "baptist"-biten. Själv har jag - i den mån jag identifierat mig med något samfund, alltid sett mig själv som SMU:are och senare missionare utifrån att vi var SMU-scouter. Att min första pastor även lär ha varit uttalad missionare kan ju förstärka den sidan, även om det inte var något jag var speciellt medveten om förrän långt senare. Det ekumeniska drivet i mitt liv har jag med mig redan från denna min första kyrkkontakt, medan olika samfunds vara eller ickevara sällan har framstått som viktigt för mig. Den baptistiska delen av Lyckebokyrkan hade jag t.ex. inte funderat över alls förrän efter Bjärka-tiden.
Något år efter att jag blev scout, närmare bestämt när jag började högstadiet, fick vi scouter som skulle börja sjuan en inbjudan till att komma även på tonår i kyrkan. Utan att reflektera så mycket över det så gick jag dit och började delta även i den verksamheten.
Senare har jag insett att detta att "få över" unga människor från en verksamhetsgren till en annan inom kyrkan anses vara något av det svåraste som finns. Att man gillar scouting är ju ingen garanti för att man ska trivas på tonår! Inte heller är övergångar som söndagsskola-barnkör m.fl. direkt "logiska" utanför den rent kyrkliga aspekten på det hela, men att man är troende är ju ingen garanti för att man gillar vare sig friluftsliv eller körsång...
Men som sagt var, jag började på tonår och körde parallellt med både scout och tonår ett tag. På tonår hade vi andakter i slutet av kvällarna och jag deltog utan att ifrågasätta. Att vissa av mina kamrater var "modiga nog" att formulera egna böner när tillfälle gavs fann jag lite märkligt och lite "överandligt" men inte skrämmande. Lite märkligt kan tyckas med tanke på min "trosstatus", men redan mycket tidigt ställde jag upp och läste bibeltexter inför församlingen på gudstjänsterna som vi tonåringar höll i, och dylikt. Rent praktiskt har dessa "framträdanden" inför församlingen rent krasst inneburit att jag genom skolan i princip aldrig har haft scenskräck inför att presentera något inför klassen, jag har varit van vid betydligt större "publik" från kyrkan.
Tyvärr - säger jag nu i efterhand - slutade jag med scoutingen mindre än ett år efter att jag började på tonår. Anledning? En av mina kompisar på tonår blev ledare på scout och bräcklig som jag var på den tiden efter en längre tids mobbing/utfrysning så klarade jag inte riktigt av att hantera att ha två olika typer av relationer till någon människa vid den tiden. Men tro inget annat än att jag trivdes riktigt bra på tonår, för det gjorde jag verkligen. Gemenskapen var underbar, andakterna mysiga och aktiviteterna en blandning mellan väldigt lättsamt och djupt allvar i en kombination som gjorde underverk för min sargade själ - jag fick vänner. Tack och lov kom jag tillbaka till scoutingen som ledare själv ett flertal år senare (även om scouterna i många fall då kunde mer om scouting än vad jag som ledare gjorde!). Återkommer till mer scouting lite senare.
Under mitt första tonårsläger, "Tusen eldar" på Björkögården sommaren efter att jag hade slutat sjuan, satt jag och en av de äldre tonåringarna från vår grupp en sen kväll nere på bryggan och pratade. Egentligen var det nog mest hon som pratade. Hon beskrev hur vågorna som rullade in, naturen och allt det stora fick henne att ifrågasätta "Hur kan folk INTE tro på Gud när de ser och upplever allt detta?" och "Varför pratar man inte mer om Gud på scouterna när man har allt detta omkring sig jämnt?". Jag kunde inte annat än att hålla med. För mig är detta en av de första och tydligaste minnena jag har att jag uttryckte någon form av aktiv - eller passiv - Gudstro. En första trosbekännelse. Det hade tagit mig över två år att nå dit, men detta är en av de första milstolparna på min trosvandring.
I åk 8 var det så dags för konfirmation, för mig precis som för de flesta andra svenskar. Av någon anledning hade jag redan innan bestämt mig för att konfirmera mig i Ärentuna församling, dvs Svenska Kyrkan, och inte i Lyckebokyrkan trots att det var där jag var aktiv. Jag minns inte längre varför jag hade bestämt mig för detta, men jag gissar att det hänger samman med att min syster hade konfirmerats inom Svenska Kyrkan året innan och att det helt enkelt var så jag ansåg att det skulle gå till. Trots mitt beslut att konfirmeras inom Svenska Kyrkan så blev min konfirmationsläsning ett ekumeniskt samarbete mellan Ärentuna församling och Lyckebokyrkan, något jag blev tacksam för under själva läsningen, för då kunde vi dela gruppen så att vi som var mer intresserade över tron som sådan kunde hamna i en grupp och de som mest var där för att få presenter kunde hamna i en annan grupp. Trots detta vet jag inte om min tro egentligen fördjupades speciellt mycket under konfirmationsläsningen. Min trosbekännelse löd "Jag tro på något Högre", men jag hade svårt att sätta in de kristna trosbegreppen som relevanta för min egen tro. Jag hade kyrkan och tonårsgängets gemenskap, räckte inte det?
Nu när jag skriver detta slås jag av att det kanske var detta att jag så självklart valde Svenska Kyrkans konfirmation framför min egen församlings dito ett tidigt tecken över min kallelse och passion för det ekumeniska och gränsöverskridande inom Kyrkans vida gemenskap. Men jag vet inte, det kanske mest tycks långsökt...
Sommaren efter åttan var jag som sagt var i Taizé, och detta förändrade en hel del. Jag gick från att bara ha anat Gud till att ha mött Honom. Flera år senare, när jag började försöka strukturera min väg till tro sa jag att jag mötte Fadern i Taizé. Jag kallade mig kristen efteråt, men bekännelsen till Sonen och den Helige Ande var nog fortfarande ganska tveksam. Egentligen vet jag inte om man rent teologiskt kan eller bör göra en sådan uppdelning, men så har jag tolkat det till och från, och det fyller en funktion just genom att ge en bild över hur jag har tolkat min egen tro, så jag låter det stå så här.
Därefter gick åren utan att det finns några dramatiska milstolpar eller vändpunkter att tala om. Jag slutade nian och började gymnasiet. Jag fick där katoliker, muslimer och livets ordare utöver den vanliga blandningen av icke-troende människor till klasskamrater. Jag återvände till Taizé två gånger. Jag bekände mig som kristen. Jag gjorde några försöka att läsa Bibeln. En stor skillnad på den fronten skedde när jag fick min Bibel 2000 istället för -81an som jag fått i samband med konfirmationen. Även om bibelläsningen var väldigt sporadisk, så läste jag i alla fall igenom hela bibelböcker periodvis. Jag tragglade mig långsamt igenom Moseböckerna, Samuelsböckerna osv, trots alla offerlagar, släktregister, med mera. Jag blev scoutledare och växte långsamt in i tron och församlingen. Men på sätt och vis lurade jag nog mig själv också att jag var mer kristen än vad jag kanske egentligen var. För att uttrycka det som så: Kyrkan var fortfarande väldigt mycket tonårsgemenskapen på fredagkvällar och väldigt lite gudstjänsten på söndag förmiddag.
Samtidigt så lockades jag av det nyandliga. Jag ska väl inte gå så långt så att jag säger att jag faktiskt trodde att man kunde spå i kort - varken med "vanliga kort" eller med tarotkort - men jag gillade att leka med korten och låtsas försöka uttyda framtiden på det sättet i min ensamhet. Likaså kunde jag avundas mina vänner som läste "seriösa" böcker i astrologi - något jag inte vågade göra, för jag trodde jag skulle verka löjlig i så fall. När jag började röra mig mer inne i Uppsala och besöka bokhandeln mer frekvent fick jag syn på en (vad jag förstår nu i efterhand måste klassas som) wiccabok, som jag efter ett flertal besök tillslut tog mod till mig och köpte och läste i smyg. Lite öppnare var jag med min tro på att det nog kunde finnas UFOn och utomjordingar. Och så vidare. En blandad kompott av nyandlighet helt enkelt. Att jag aldrig gick vidare på det spåret beror väl mest på att jag delvis aldrig hittade någon som kunde vägleda mig djupare in i kunskaperna och delvis på att jag, som sagt var, inte ville ville sticka ut och verka underlig genom att tro på och praktisera mer seriös nyandlighet. Jag har ibland så här efteråt funderat på varför våra tonårsledare inte reagerade kraftigare mot detta, då det faktiskt talades helt öppet om astrologi, anden-i-glaset, mm bland oss tonåringar i kyrkan. Förstod de inte? Trodde de mer på att "dra med kärlekens rep" än att piska fram någon rättlärighet med hot och uppläxningar? Jag vet inte. Jag har inte frågat.
Två mindre milstolpar kanske jag trots allt ska lyfta fram från denna period dock. Den första är Livskraftslägret i Lötenkyrkan (EFS) i samband med millenieskiftet. Detta var mitt första möte med den karismatiska rörelsen. Mitt första möte med en kultur där man står upp under lovsångerna och sträcker händerna mot himlen. Mitt första möte med "skarp" undervisning om Jesu återkomst mm (vilket ledde mig till två saker: att jag började med min bibelläsning - se ovan - och att Uppenbarelseboken blev den första bibelbok jag läste från A till Ö. Kanske inte det mest lämpliga valet som nybörjar-bibelbok...). Det var mitt första möte med en kultur där människor faktiskt tog tron på djupaste allvar även in i det löjliga och lätt absurda. En miljö som var allt annat än liberalt slätstruken.
Den andra mindre milstolpen är precis när jag lämnar denna "period". Vi hade övernattning med tonårsgänget hemma hos en av ledarna, och jag överhör en av mina tonårskamrater diskutera GTs apokryfer med vår pastor. Det hör till saken att vi hade haft något som vi kallat "After preach" vissa söndagar efter kyrkan, vilket innebar att vi lite äldre tonåringar gick hem till henne och diskuterade diverse olika trosfrågor. Det hade lärt mig diskutera trosfrågor, att allt var okej att sägas och frågas osv. Jag trodde som sagt var att jag hade kommit en bit på vägen, men hans frågor kring apokryferna - tänk på att vi här fortfarande är bara något år in på detta millenium, att Bibel 2000 fortfarande är alldeles färsk och att därmed är en av de första kontakterna som "gemene man" gör med apokryferna - deras vara eller icke-vara i Bibeln, NTs apokryfer, innehåller i de olika apokryfiska böckerna och framförallt kring Manasses bön får mig att inse att jag knappt ens fått på mig skorna, än mindre kommit ut och "en bit på vägen"! Ändå är detta inget minne av en förkrosselse eller "nederlag", utan blev något av ett ideal att sträva upp mot. Ett minne att hämta kraft ur. I mitt hjärta tändes en liten gnista av passionens eld. Det går att nå djupare!
Min nästa fas sammanfattas nämligen bäst av möten med troende människor som fått mig att ta ansvar för min tro. Därav att diskussionen ovan ligger på gränsen både i tid, "form" och resultat. Men för att dra gränsen någonstans så får det bli när jag flyttade till Tyskland efter studenten. Jag förlorade förvisso den gudstjänstvana som "After preach" ändå hade gett mig, men jag blev granne med en tjej som hade gått på adventisternas gymnasieskola i Sverige, trots att hon inte var adventist utan alldeles "vanligt" kristen. En tjej som var både jordnära och fast rotad i tron. Enkel och naturlig. Vi hade många promenader när vi diskuterade tro tillsammans. Hon var ingen retoriker eller polemiker, hon gjorde egentligen inget särskilt alls utöver att lyssna, reagera och reflektera, men ändå så utmanade hon mig i tron genom att bara vara sig själv. Utmanade mig att växa, att ta ansvar för och reflektera över min egen tro, inte bara leva i en gemenskap där tron råkade finnas.
Ett annat möte var när jag var på Världscoutjamboreen (=världsscoutläger) i Thailand nyår 2002/03, där jag mötte en alldeles vanlig svensk tjej som hade bestämt sig för att läsa Livets Ords bibelskola. Om mina icke-religiösa föräldrar hade accepterat att Lyckebokyrkan måhända var okej, så var - och är - Livets Ord i deras åsikt en sekt. En fördom jag mer eller mindre hade svalt med hull och hår utan att reflektera över det hela speciellt mycket. Så att möta en tjej som på fullaste allvar tänker läsa deras bibelskola, trots att hon själv inte anser sig jättetroende, utan mer skulle göra det för att andra hade sagt att den var bra. Hon födde nog tanken hos mig att man inte måste vara superreligiös eller tillhöra en andlig elit för att läsa bibelskola. Det räckte alldeles utmärkt bra att se bibelskolan som ett sätt - ett medel och en uttalad viljeinriktning - att faktiskt ta ansvar för sitt kristna liv på ett högst konkret sett. Den insikten förde mig slutligen efter en hel del stötande och blötande med främst icke-kristna kompisar (min kristna granne flyttade tillbaka till Sverige innan jag åkte iväg på jamboreen) förde mig slutligen till Bjärka-Säbys bibel- och träningsskola. Att den förändrade mig en hel del har ni väl redan läst om, så det behöver jag inte ta igen, va...?
Jag har därefter både återvänt till och än en gång lämnat Lyckebokyrkan. Jag har rört mig bland högkyrkliga och lågkyrkliga, bland liberala och konservativa, bland karismatiker, känslomässiga och intellektuella kristna. Något jag dock har med mig från min egen väg in i tron är att det för vissa kan röra sig mer om en "mjuk", långsam omvändelse likt en väg som rundar ett stort berg snarare än ett hårt och militäriskt "Halt - helt om - framåt marsch!". Jag har inget specifikt datum eller tidpunkt att sätta på när jag blev kristen, utan det har varit många, många små - ibland lite större - steg som fört mig dit jag är idag. Och tack och lov är jag inte "färdig" än, utan Gud fortsätter att dra i mig med kärlekens band, snarare än att med våld och hot sätta några gränsmarkeringar för att få mig att gå rätt väg. För så länge jag följer bandets sträckning till dess källa, då hamnar jag helt rätt!
onsdag 9 september 2009
Församlingen i div inlägg av Jaktlund
Mina tankar kring kyrkan surrar vidare. Tänkte jag kunde publicera några länkar till Jaktlunds blogg som jag sparade ner i mitt dolda bloggarkiv (dvs min lista över opublicerade blogginlägg, där jag även sparar på länkar och sådant som jag tycker är intressant och inte bara på halvfärdiga inlägg) för ganska länge sedan nu. Tänkte att de kunde bidra med en frikyrklig vinkel på församling och kyrka. Väldigt opretentiöst, väldigt enkelt, väldigt sant.Kroppen lever sitt eget liv
Katten ska veta sin plats
Inte ens lite svinn räknar Jesus med
Så ska en präst vara
Låt mig tillsist kommentera en sak kring mitt val av bild till det här inlägget. För er som följt bloggen ett tag eller känner mig vet med stor sannolikhet att Lyckebokyrkan inte är något som har med Jaktlund att göra, utan är min gamla frikyrkoförsamling. Att jag likväl väljer att lägga in den som bild är att visa på att den frikyrkliga kulturen mer lyfter fram människorna i församlingen snarare än visar upp ståtliga byggnader. För i slutändan så är det ju trots allt de kristna människorna som är Guds tempels levande stenar, inte någon byggnad av sten, tegel eller trä.
torsdag 25 december 2008
UNT slår till igen + julnattsgudstjänst
Jag skrev för en lite dryg vecka sedan om att UNT (Upsala Nya Tidning) berättade i positiva ordalag om kyrkskolan som håller på att byggas i Knivsta. Idag slår de till igen och gör delvis ett fint reportage om julottan på Gräsö - en julotta fullsatt redan kl 06:15(!) och delvis ett reportage om förmånen det är att jobba som kyrkomusiker under hela julhelgen från samma församling. Den sekulära pressen tycks vara på frammarsch inom kyrkosfären - bäst att Dagen med flera kristna tidningar ser upp!
För mig personligen blev det dock ingen julotta, utan istället en mäktig julnattsgudstjänst med bibelläsning, psalmer och sång hemma i Lyckebokyrkan framfört av Ylva Hellgren och Jan "Bumpen" Blomgren. Kanske inte fullpackat med folk, men väl 85 personer (mot vanligen mellan 40 och 60 personer per gudstjänst; lokalen rymmer drygt 100). Vet inte hur det var med övriga, men jag fick i alla fall ståpäls under vissa partier. Mäktigt!
*****
För mig personligen blev det dock ingen julotta, utan istället en mäktig julnattsgudstjänst med bibelläsning, psalmer och sång hemma i Lyckebokyrkan framfört av Ylva Hellgren och Jan "Bumpen" Blomgren. Kanske inte fullpackat med folk, men väl 85 personer (mot vanligen mellan 40 och 60 personer per gudstjänst; lokalen rymmer drygt 100). Vet inte hur det var med övriga, men jag fick i alla fall ståpäls under vissa partier. Mäktigt!
tisdag 23 december 2008
Adventstid = Mariatid?!
Adventstid tycks vara Mariatid inom Svenska Kyrkan. Och Mariafirandet kanske man kan säga "kulminerar" den fjärde söndagen i advent - med "Herrens moder" som kyrkoårets tema. En gång om året tycks det alltså vara okej att låta dessa "katolska" sidor i den annars ganska så protestantiska svenska kyrkligheten komma fram.
För mig har detta varit en ny upptäckt för i år. Fråga mig dock inte varför jag har missat det tidigare. Okej, att Ansgar är betydligt mer "katolsk" än frikyrkliga Lyckebokyrkan (som dessutom av tradition ersätter fjärde advenstgudstjänsten med en "Sjung in julen"-musikkväll), och kanske därför är ännu mer villiga att lyfta fram de katolska sidorna som ändå finns bevarade inom protestantismen, men jag bodde ju här på Ansgar redan förra hösten (inkl. adventstiden) och borde alltså ha upptäckt det då om inte förr!
Men nu är det dock inte enbart via den fjärde adventssöndagens texter som vi lyfter fram Maria här i Ansgar nu i adventstid, utan vi har exempelvis även sjungit "Himlarnas drottning" avslutningsvis under kompletoriet istället "Bön för Kyrkan".
För mig är detta med Mariafromheten något som fortfarande provocerar mig till en viss del. Eller snarare så kanske jag ska säga att det går i vågor - ibland känns det som om jag kan acceptera det (om än inte alltid förstå det), medan jag andra gånger känner mig för att högljutt vill ställa mig upp och protestera mot det. Ambivalent så att det skriker om det (utan att jag bokstavligt talat skriker).
Fast egentligen, det som stör mig mest numera är nog inte så mycket Mariafromheten som sådan, utan att jag reagerar mycket mindre på det nuförtiden än vad jag gjorde förut. Idiotiskt, inte sant? Jag som alltid vill vara så ekumenisk, jag stör mig på att jag har blivit just det! För vilken typ av ekumen är jag annars, om jag bara kan acceptera andras vanor och traditioner i överslätande, överlägsen stil: "Jaja, de vet ju ändå inte bättre. Låt dem hålla på...", eller hur tänker jag egentligen?
Ärligt talat har jag hållit på och nystat lite fram och tillbaka i detta med Mariafromhet i några år nu. En Mariados fick jag till exempel när jag köpte "Himlarnas drottning" av Scott Hahn, bland annat på Kristinas envisa rekommendationer på Crossnet, för ett och ett halvt år sedan. Tyvärr upplevde jag boken lite som en besvikelse. Fast det gissar jag mest beror på att Kristina redan hade citerat halva boken och refererat allt viktigt/uppseendeväckande på crossnets diskussionsforum vid det laget, så jag hade inte så mycket kvar att upptäcka på egen hand...
En annan Mariados fick jag förra adventstiden, då jag var på reträtt hos dominikansystrarna i Rögle. Och där nöjer de sig inte med att be enbart "Ave Maria", utan ber istället med hela "Angelus"-bönen (som bland annat innehåller tre "Ave Maria"). Och ärligt talat tyckte jag betydligt bättre om hela Angelus istället för Ave Maria, men om det beror på att den är mer "utbroderande" i texten och tar med fler bibelcitat, eller om det mest bara var miljön på Rögle som fick den att kännas mer naturlig, mer i sitt självklara sammanhang, än när jag vid andra tillfällen har upplevt hur protestanter försöker trycka in ett Ave Maria i någon gudstjänst eller andakt och det bara känns malplacerat och konstlagt.
För mig har detta varit en ny upptäckt för i år. Fråga mig dock inte varför jag har missat det tidigare. Okej, att Ansgar är betydligt mer "katolsk" än frikyrkliga Lyckebokyrkan (som dessutom av tradition ersätter fjärde advenstgudstjänsten med en "Sjung in julen"-musikkväll), och kanske därför är ännu mer villiga att lyfta fram de katolska sidorna som ändå finns bevarade inom protestantismen, men jag bodde ju här på Ansgar redan förra hösten (inkl. adventstiden) och borde alltså ha upptäckt det då om inte förr!
Men nu är det dock inte enbart via den fjärde adventssöndagens texter som vi lyfter fram Maria här i Ansgar nu i adventstid, utan vi har exempelvis även sjungit "Himlarnas drottning" avslutningsvis under kompletoriet istället "Bön för Kyrkan".
För mig är detta med Mariafromheten något som fortfarande provocerar mig till en viss del. Eller snarare så kanske jag ska säga att det går i vågor - ibland känns det som om jag kan acceptera det (om än inte alltid förstå det), medan jag andra gånger känner mig för att högljutt vill ställa mig upp och protestera mot det. Ambivalent så att det skriker om det (utan att jag bokstavligt talat skriker).
Fast egentligen, det som stör mig mest numera är nog inte så mycket Mariafromheten som sådan, utan att jag reagerar mycket mindre på det nuförtiden än vad jag gjorde förut. Idiotiskt, inte sant? Jag som alltid vill vara så ekumenisk, jag stör mig på att jag har blivit just det! För vilken typ av ekumen är jag annars, om jag bara kan acceptera andras vanor och traditioner i överslätande, överlägsen stil: "Jaja, de vet ju ändå inte bättre. Låt dem hålla på...", eller hur tänker jag egentligen?
Ärligt talat har jag hållit på och nystat lite fram och tillbaka i detta med Mariafromhet i några år nu. En Mariados fick jag till exempel när jag köpte "Himlarnas drottning" av Scott Hahn, bland annat på Kristinas envisa rekommendationer på Crossnet, för ett och ett halvt år sedan. Tyvärr upplevde jag boken lite som en besvikelse. Fast det gissar jag mest beror på att Kristina redan hade citerat halva boken och refererat allt viktigt/uppseendeväckande på crossnets diskussionsforum vid det laget, så jag hade inte så mycket kvar att upptäcka på egen hand...
En annan Mariados fick jag förra adventstiden, då jag var på reträtt hos dominikansystrarna i Rögle. Och där nöjer de sig inte med att be enbart "Ave Maria", utan ber istället med hela "Angelus"-bönen (som bland annat innehåller tre "Ave Maria"). Och ärligt talat tyckte jag betydligt bättre om hela Angelus istället för Ave Maria, men om det beror på att den är mer "utbroderande" i texten och tar med fler bibelcitat, eller om det mest bara var miljön på Rögle som fick den att kännas mer naturlig, mer i sitt självklara sammanhang, än när jag vid andra tillfällen har upplevt hur protestanter försöker trycka in ett Ave Maria i någon gudstjänst eller andakt och det bara känns malplacerat och konstlagt.
söndag 12 oktober 2008
Ärkebiskopen tillbaka i frikyrkan
Idag, kl. 18.00, kommer Anders Wejryd att besöka Lyckebokyrkan i Storvreta och bland annat prata om sin historia inom Missionskyrkan på orten och om tiden som cykelbud - på trehjuling! Har du inget annat för dig ikväll och är i närheten så kan jag rekommendera ett besök. För mer info klicka här.
Väl mött!
Väl mött!
tisdag 19 augusti 2008
Alla mina kyrkor
Jag fick en fråga angående hur vi i min församling firade nattvarden i kommentarerna till Eucharisti-inlägget. Då jag, förvirrande nog, har flera församlingar som jag kallar "mina" och är mer eller mindre aktiv inom (alt. besöker regelbundet) så tänkte jag att det kanske var på plats att alla fick chansen att få en ordentlig förklaring till hur saker och ting står till.
Lite var jag inne på effekten av att ha fler olika hemförsamlingar i ett av mina allra första inlägg på bloggen, men då utan att gå in på några detaljer kring själva församlingarna eftersom jag helt enkelt ännu inte hade (och jag har väl fortfarande inte i ärlighetens namn, inte för jag skäms för vad jag skriver eller så, men man förmanas ju att vara lite försiktig med vad man lägger ut på nätet) bestämt mig för hur anonym/öppen jag skulle vara med vem jag är.
Mina hemförsamlingar:
Till att börja med har jag två församlingar som kallar "mina hemförsamlingar" och anser mig vara aktiv inom, om än på lite olika sätt.
1) Min (kronologiskt sett) första församling är Lyckebokyrkan, en ekumenisk frikyrkoförsamling (mission/baptist, men med en ganska stor andel gamla pingstvänner också även om det inte finns några officiella band till pingströrelsen). Storleksmässigt kanske den kan anses vara liten till medelstor, beroende på vad man jämför med.
Jag har lite problem när jag ska beskriva församlingen och dess liv eftersom det är betydligt enklare att berätta vad den inte är än vad den är, t.ex. är den varken speciellt karismatisk eller traditionsbunden. Det närmaste jag kan komma är vad som ibland kallas "konceptkristendom", med Alphakurser och NFU-undersökningar, gudstjänstserier och samtalskvällar. Inspiration hämtas bland annat från Willow Creek. Mycket av arbetet riktas på att nå ut till människor i samhället som inte går i kyrkan regelbundet, om än väldigt lite traditionell evangelisation, och stor energi läggs på att hela tiden ha aktuella teman på gudstjänsterna.
Nattvarden ses nog mest som "till minne av" Jesus och omnämns som HHN (Herrens heliga nattvard) på planeringslappar, men annonseras kort och gott som "nattvard" i gudstjänster och annonser. Min uppfattning är att det mer ses som en gemenskapsmåltid där betoningen ligger på "för dig utgiven/utgjutet" än "Kristi kropp/blod". Nattvard firas en gång i månaden och alla som vill får gå fram och ta emot, några formella krav som dop eller kyrkotillhörighet diskuteras aldrig. Inte heller teologin kring nattvarden talas det om speciellt ofta. Alkoholfritt vin och glutenfritt bröd, som bakas av en av församlingsmedlemmarna, används. "Kösystem" (eller "obrutet duklag", som jag tror det kallas på kyrkospråk) gäller vid mottagandet.
2) Min andra församling, högkyrkliga St Ansgar, tillhör Svenska Kyrkan, fast ägs/drivs(?) av en fristående stiftelse. I viss mån kan man kanske kalla dem "frikyrkliga" (eller "det framtida SvK", vilket definitivt låter bättre i deras öron) eftersom de inte får del av kyrkoskatten, utan lever på folks gåvor och testamenten, kollekter och frivilliga insatser.
Här firas gudstjänst i form av tideböner (andakter nästan varje morgon och kväll) och mässa (fem gånger/vecka: högmässa, sjungen kvällsmässa eller läst morgonmässa) varje vecka under terminerna, medan annan typ av verksamhet är betydligt mer sällsynt. Fast kräftskiva och luciafirande, vesper med mingel och självklart även kyrkkaffe, samt retreater (fast på Berget, Rättvik, inte på St Ansgar) och liknande förekommer, så socialt blir definitivt också emellanåt.
Vid eukaristin är betoningen "Kristi kropp/blod" självskriven och alla "katolska" kännetecken som tabenakel och evighetslampa (eller vad det nu kallas) finns närvarande. I mässordningen står det eukaristins liturgi och kommunion för själva utdelandet och det omtalas som "de heliga mysterierna". Oblater och alkoholhaltigt vin används. Knäfall gäller vid mottagandet.
I början var jag lite skeptisk till några av de högkyrkliga uttrycken, van som jag var vid det frikyrkliga. Ett exempel: varför behövde man fira nattvard så ofta? Vad fyllde det för funktion? Samtidigt hade jag tidigare blivit bekant med tidebönerna på Bjärka-Säby (se nedan), vilket också hade försonat mig med gudstjänster med mer "strikt" liturgi. Så egentligen är väl "skeptisk" ett missvisande ord, "avvaktande" kanske är bättre. Eller "fundersam" - varför gör de så här, hur tilltalar det mig? Och allt som oftast så är mycket av liturgin och den här typer av gudstjänster väldigt berikande. Inte så att jag är fullkomligt övertygad om att det ska vara allenarådande formen (som många på Ansgar verkar vara), utan just som komplement och ett sätt av flera - en viktig del i mångfalden!
St Ansgar är den församling jag går oftast till en vanlig söndag nu för tiden. Men det beror mest på att den ligger 4 trappor ner i samma hus där jag bor, till skillnad från Lyckebokyrkan, som ligger 45 min cykeltur bort. Fast jag är nog fortfarande mer engagerad i Lyckebokyrkan och medverkar bland annat på gudstjänster där emellanåt.
Mina extraförsamlingar:
Utöver Lyckebokyrkan och St Ansgar så har jag tre församlingar i/omkring Uppsala som jag har någon form av regelbunden relation till:
3) Ärentuna församling tillhör Svenska Kyrkan och har en hel del ekumeniskt samarbete med Lyckebokyrkan, bland annat är jag konfirmerad i dessa kyrkors gemensamma regi (för många år sedan!). Idag bedrivs framförallt gemensamma taizéandakter, bibelstudier och alphakurs. Till skillnad från Ansgar så är Ärentunaförsamlingen ganska lågkyrklig (tror jag, men det kan ju vara jag som har ett konstigt perspektiv) och präglas i viss mån av en aktiv EFS-grupp.
4) St Lars katolska församling är, till skillnad från Ärentuna, en kyrka jag börjat besöka till och från först nyligen. Om inte annat för att de har högmässa kl. 11 istället för kl. 10 (som Ansgar har) - sovmorgon är ibland tacksamt!
5) Helga Trefaldighet är den församlingskyrka i Svenska Kyrkan som jag tillhör utifrån min bostadsort. Utöver att det är en väldigt mysig kyrka där den ligger i "skuggan av" domkyrkan, så har de ibland spännande ökenmässor (koptisk gudstjänsttradition) och liknande som jag gärna skulle se fler av!
Tillsist några ytterligare kyrkor som påverkat mig:
6) Vadstena klosterkyrka, Svenska Kyrkan, är min dopkyrka.
7) Taizé, Frankrike. Fyra pilgrimsresor (hittills).
8) Svenska Kyrkan i Frankfurt/Main, från min tid i Tyskland.
9) Nya Slottet Bjärka-Säby, utanför Linköping, bibelskola. En fantastisk kombination av tideböner och "pingstmöten".
10) Sionförsamlingen, pingst, i Linköping, bibelskoletiden.
11) Missionskyrkan i Linköping. Återigen bibelskoletiden.
12) Rögle kloster, Katolska Kyrkan, utanför Lund. Reträtt.
13) Livets ord, Uppsala. Inte minst för deras intressanta samtalskvällar.
Är det nu någon som förstår varför jag ibland känner mig både som "allt-i-ett" och ändå ganska förvirrad kring min kyrkoidentitet? Åtminstone jag har väldigt svårt att sätta etikett på mig själv...
Lite var jag inne på effekten av att ha fler olika hemförsamlingar i ett av mina allra första inlägg på bloggen, men då utan att gå in på några detaljer kring själva församlingarna eftersom jag helt enkelt ännu inte hade (och jag har väl fortfarande inte i ärlighetens namn, inte för jag skäms för vad jag skriver eller så, men man förmanas ju att vara lite försiktig med vad man lägger ut på nätet) bestämt mig för hur anonym/öppen jag skulle vara med vem jag är.
Mina hemförsamlingar:
Till att börja med har jag två församlingar som kallar "mina hemförsamlingar" och anser mig vara aktiv inom, om än på lite olika sätt.
1) Min (kronologiskt sett) första församling är Lyckebokyrkan, en ekumenisk frikyrkoförsamling (mission/baptist, men med en ganska stor andel gamla pingstvänner också även om det inte finns några officiella band till pingströrelsen). Storleksmässigt kanske den kan anses vara liten till medelstor, beroende på vad man jämför med.
Jag har lite problem när jag ska beskriva församlingen och dess liv eftersom det är betydligt enklare att berätta vad den inte är än vad den är, t.ex. är den varken speciellt karismatisk eller traditionsbunden. Det närmaste jag kan komma är vad som ibland kallas "konceptkristendom", med Alphakurser och NFU-undersökningar, gudstjänstserier och samtalskvällar. Inspiration hämtas bland annat från Willow Creek. Mycket av arbetet riktas på att nå ut till människor i samhället som inte går i kyrkan regelbundet, om än väldigt lite traditionell evangelisation, och stor energi läggs på att hela tiden ha aktuella teman på gudstjänsterna.
Nattvarden ses nog mest som "till minne av" Jesus och omnämns som HHN (Herrens heliga nattvard) på planeringslappar, men annonseras kort och gott som "nattvard" i gudstjänster och annonser. Min uppfattning är att det mer ses som en gemenskapsmåltid där betoningen ligger på "för dig utgiven/utgjutet" än "Kristi kropp/blod". Nattvard firas en gång i månaden och alla som vill får gå fram och ta emot, några formella krav som dop eller kyrkotillhörighet diskuteras aldrig. Inte heller teologin kring nattvarden talas det om speciellt ofta. Alkoholfritt vin och glutenfritt bröd, som bakas av en av församlingsmedlemmarna, används. "Kösystem" (eller "obrutet duklag", som jag tror det kallas på kyrkospråk) gäller vid mottagandet.
2) Min andra församling, högkyrkliga St Ansgar, tillhör Svenska Kyrkan, fast ägs/drivs(?) av en fristående stiftelse. I viss mån kan man kanske kalla dem "frikyrkliga" (eller "det framtida SvK", vilket definitivt låter bättre i deras öron) eftersom de inte får del av kyrkoskatten, utan lever på folks gåvor och testamenten, kollekter och frivilliga insatser.
Här firas gudstjänst i form av tideböner (andakter nästan varje morgon och kväll) och mässa (fem gånger/vecka: högmässa, sjungen kvällsmässa eller läst morgonmässa) varje vecka under terminerna, medan annan typ av verksamhet är betydligt mer sällsynt. Fast kräftskiva och luciafirande, vesper med mingel och självklart även kyrkkaffe, samt retreater (fast på Berget, Rättvik, inte på St Ansgar) och liknande förekommer, så socialt blir definitivt också emellanåt.
Vid eukaristin är betoningen "Kristi kropp/blod" självskriven och alla "katolska" kännetecken som tabenakel och evighetslampa (eller vad det nu kallas) finns närvarande. I mässordningen står det eukaristins liturgi och kommunion för själva utdelandet och det omtalas som "de heliga mysterierna". Oblater och alkoholhaltigt vin används. Knäfall gäller vid mottagandet.
I början var jag lite skeptisk till några av de högkyrkliga uttrycken, van som jag var vid det frikyrkliga. Ett exempel: varför behövde man fira nattvard så ofta? Vad fyllde det för funktion? Samtidigt hade jag tidigare blivit bekant med tidebönerna på Bjärka-Säby (se nedan), vilket också hade försonat mig med gudstjänster med mer "strikt" liturgi. Så egentligen är väl "skeptisk" ett missvisande ord, "avvaktande" kanske är bättre. Eller "fundersam" - varför gör de så här, hur tilltalar det mig? Och allt som oftast så är mycket av liturgin och den här typer av gudstjänster väldigt berikande. Inte så att jag är fullkomligt övertygad om att det ska vara allenarådande formen (som många på Ansgar verkar vara), utan just som komplement och ett sätt av flera - en viktig del i mångfalden!
St Ansgar är den församling jag går oftast till en vanlig söndag nu för tiden. Men det beror mest på att den ligger 4 trappor ner i samma hus där jag bor, till skillnad från Lyckebokyrkan, som ligger 45 min cykeltur bort. Fast jag är nog fortfarande mer engagerad i Lyckebokyrkan och medverkar bland annat på gudstjänster där emellanåt.
Mina extraförsamlingar:
Utöver Lyckebokyrkan och St Ansgar så har jag tre församlingar i/omkring Uppsala som jag har någon form av regelbunden relation till:
3) Ärentuna församling tillhör Svenska Kyrkan och har en hel del ekumeniskt samarbete med Lyckebokyrkan, bland annat är jag konfirmerad i dessa kyrkors gemensamma regi (för många år sedan!). Idag bedrivs framförallt gemensamma taizéandakter, bibelstudier och alphakurs. Till skillnad från Ansgar så är Ärentunaförsamlingen ganska lågkyrklig (tror jag, men det kan ju vara jag som har ett konstigt perspektiv) och präglas i viss mån av en aktiv EFS-grupp.
4) St Lars katolska församling är, till skillnad från Ärentuna, en kyrka jag börjat besöka till och från först nyligen. Om inte annat för att de har högmässa kl. 11 istället för kl. 10 (som Ansgar har) - sovmorgon är ibland tacksamt!
5) Helga Trefaldighet är den församlingskyrka i Svenska Kyrkan som jag tillhör utifrån min bostadsort. Utöver att det är en väldigt mysig kyrka där den ligger i "skuggan av" domkyrkan, så har de ibland spännande ökenmässor (koptisk gudstjänsttradition) och liknande som jag gärna skulle se fler av!
Tillsist några ytterligare kyrkor som påverkat mig:
6) Vadstena klosterkyrka, Svenska Kyrkan, är min dopkyrka.
7) Taizé, Frankrike. Fyra pilgrimsresor (hittills).
8) Svenska Kyrkan i Frankfurt/Main, från min tid i Tyskland.
9) Nya Slottet Bjärka-Säby, utanför Linköping, bibelskola. En fantastisk kombination av tideböner och "pingstmöten".
10) Sionförsamlingen, pingst, i Linköping, bibelskoletiden.
11) Missionskyrkan i Linköping. Återigen bibelskoletiden.
12) Rögle kloster, Katolska Kyrkan, utanför Lund. Reträtt.
13) Livets ord, Uppsala. Inte minst för deras intressanta samtalskvällar.
Är det nu någon som förstår varför jag ibland känner mig både som "allt-i-ett" och ändå ganska förvirrad kring min kyrkoidentitet? Åtminstone jag har väldigt svårt att sätta etikett på mig själv...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)