Uppdatering: Frälsarkransen

Hej bloggvänner!

När jag startade min blogg förra våren så påbörjade jag en serie kring mina tankar utifrån frälsarkransens pärlor. Frälsarkransen var något jag själv precis hade kommit i kontakt med då, så jag ville passa på att inbjuda er att delta på min resa och låta er utforska tillsammans med mig. Leva upp till bloggnamnet, visa på ett område där jag ännu vacklade, ännu sökte min väg.

Men då jag själv hade svårt att hitta in i hur jag skulle låta frälsarkransen bli ett hjälpmedel för min bön och då ni gav så lite respons, så tappade jag lite styrfarten i den bloggserien. Som jag känner nu kommer jag heller inte att återuppta den. Men visst, finns intresse och jag känner inspiration så varför inte...?

Nåväl. Nu har jag haft min frälsarkrans i ett år och några månader och jag ska jag sammanfatta något hur jag har använt den under den här tiden så passar nog tre punkter ganska bra.

1) Som ett smycke. Precis som ett kors kring halsen kan vara ett smycke, så fungerar frälsarkransen utmärkt bra som ett meningsfyllt smycke. Ett smycke som kan(?) skapa diskussion och ge samhörighet med andra som har en. Ett smycke som jag burit i perioder, ibland dagligen, ibland

2) Som en påminnelse. Genom att vända blicken mot kransen kring handleden med jämna mellanrum under dagens lopp så kommer olika pärlor att vara "högst upp" (eller "närmast ögat" eller hur jag ska beskriva det). Att då under en-två sekunder låta mitt liv och mina känslor speglas i och mot den aktuella pärlan. Exempelvis låta öken- resp dödspärlan påminna mig om att allt inte är fröjd och glädje, eller låta Gudspärlan påminna mig om Guds ständiga närvaro. Låta pärlorna "utstråla" sin mening in i mitt liv (likt bilden ovan är ett försök att illustrera), där jag är just för ögonblicket.

3) Som fokuspunkt för meditation och bön. Detta var vad jag hade så svårt att hitta in i för ett drygt år sedan och som jag har egentligen bara börjat smaka på först nu. Plötsligt var det som om något lossnade, som om jag kom på hur jag skulle göra. För mig känns det riktigt stort just nu!

Allt gott från mig till er, kära bloggläsare!

Lovad vare Herren, nu och alltid och i evigheters evighet! Amen

Frid

På söndag, den 19 oktober, ska jag hem till frikyrkan och vara så kallad "gudstjänstledare" eller "mötesledare". Temat för gudstjänsten är "Frid" (som en del av vår gudstjänstserie utifrån Andens frukter, så som de står uppräknade i Galaterbrevet 5:22-23), och jag är ombedd att i inledningen säga något kort om hur jag upplever frid. Ge något slags "minivittnesbörd".

Vad kan jag säga om frid? Ska jag prata om frid generellt eller om något speciellt tillfälle då jag kände frid?

För mig är frid en känsla bortom ord - hur ska jag kunna prat om det? Det är en känsla som inte behöver några ord och inte heller har några ord...

Jag skulle kanske kunna säga att frid för mig är att sjunka ner i en bok och glömma omvärlden. Att frid är känslan som uppstår precis innan man tar de mest fantastiska naturbilderna - eller att frid är den känslan som får mig att sänka kameran och bara vara närvarande och njuta av ögonblicket istället för att ständigt jaga bra bilder! Att frid är en långsam skogspromenad när solen lyser som vackrast och ljusspelet bland träd och buskar tar andan ur en. Att frid är den ordlösa bönens hemvist och källa. En andakt med stillsam sång och musik. Att frid är att sitta stilla, sysslolös och bara njuta av en vacker solnedgång. Att komma hem efter en stressig dag i skolan och sitta ner vid köksbordet - eller i favoritfåtöljen - och läsa tidningen i långsamt tempo innan man tar itu med matlagning och läxor eller vad det nu kan vara som pockar på tid och uppmärksamhet. Att frid är att titta på en ensam ljuslåga från ett ensamt litet stearinljus i ett mörkt rum.

Allt detta - och mycket mer - kan rymma värdefulla stunder då friden sänker sig i sinnet och kroppen kommer till vila. Men det är nog också lika viktigt att påpeka att frid inte är något som kommer "på beställning" bara för att jag gör någon av dessa saker.

Fast kanske säger det mer om mina upplevelser av frid om jag säger vad jag inte anser är frid?

Till exempel anser jag inte att det är fridfullt att sitta vid datorn eller titta på TV. Det kan kanske vara avkopplande ja - och rymma en mängd känslor som glädje, skratt, allvar, sorg - men jag skulle inte kalla det fridfullt. Ännu tydligare blir det kanske om jag säger att jag inte anser det fridfullt att umgås med andra människor. I mötet med andra människor ryms väl i princip alla känslor utom just friden? Friden är för nära ihopkopplad med tystnaden för att kunna höra hemma i sociala sammanhang

Endast vid ett mycket fåtal tillfällen har jag upplevt frid tillsammans med andra människor. Ett exempel när jag har suttit vid en nedbrunnen lägereld - en stor hög med glödande kol som avger en stillsam värme - efter en hektisk dag på ett scoutläger. När man sitter tysta tillsammans, känner hur pulsen går ner, var och en i sina egna tankar över dagen som har varit eller något annat i livet. Utan krav, utan ord. Bara är.

Bön från Irland

Lord,

Help me live this day,

Quietly, Easily,

To lean upon Your great strength,

Trustfully, Respectfully,

To await the unfolding

of Your will,

Patiently, Serenely,

To meet others,

Peacefully, Joyously,

To face tomorrow,

Confidently, Courageously.

Bön av benediktinnunnorna på Kylemore Abbey, Connemara, Co. Galway, Irland.

Se mer på http://www.kylemoreabbey.com.

En fysisk person - en fysisk tro

Jag är en fysisk person. Jag älskar fysisk kontakt. Att ta på saker och människor.

Jag kramar mina vänner utan behärskning.
Jag håller handen med mina pojkvänner utan att skämmas.
Och likaså så jag uttrycker helst min tro - min bön - fysiskt.

Ta till exempel detta med tända ljus - ett konkret uttryck för bönen.
Samma sak med att lyfta händerna i lovsång. Eller (nu får väl alla katoliker hålla i sig) klappa händerna.
Gestalta något i ett drama eller genom att dansa.
Men även den fysiska känslan av radbandets pärlor mellan fingrarna i den mer stillsamma bönen.
Eller korstecknets påtagliga böneform.
- Varför slösa fler ord än nödvändigt när en handling säger mer??

Och för att ta det ett steg längre:
De kyrkliga bilderna - ikonerna - predikar för mina fysiska ögon.
Musik och predikan som talar till mina öron.
Rökelsen i gudstjänsten - lukt och syn - närvaron av vattnet i dopfunt/-basäng - syn och känsel.
Att få del av fysiskt bröd och vin (den teologiska diskussionen kring nattvarden lämnas utanför) - känsel och smak.
- Inte bara teoretiska idéer och "andliga sanningar", utan något som tilltalar hela min varelse.

En fysisk människa behöver fysiska uttryck för sin tro. Att få tillåtelse att använda mina sinnen för att ta in och uttrycka bön och lovsång, vem vill förneka mig detta??

Mystik

När de flesta av mina frikyrkliga trossyskon intresserar sig för evangelisation, hur tron får plats i vardagen och så vidare, så har jag själv kommit att intressera mig allt mer för bön och mystik. Det kontemplativa tilltalar mig något oerhört. En typ av andlighet som kanske inte alltid gör så mycket väsen av sig, men som märks desto mer på insidan av en människa.

Bland annat läser jag just nu en biografi om Gunnar Rosendal (kanske mer känd som Fader Gunnar), som är en av högkyrklighetens största personer inom Svenska Kyrkan, uppmuntrad därtill av en kompis. Och jag kan väl inte säga att jag förstår och uppskattar allt, men de två senaste kapitlen som jag läst har handlat delvis om skönheten (se tidigare bloggpost) och delvis om mystiken. Och jag känner hur jag smälter och säger "Ja! Ja, detta talar till mig, detta vill jag ha mer av!".

Lite fånig känner jag mig dock. De flesta (åtminstone av de jag kommit i kontakt med) verkar bli mystiker först framåt 50-75 års ålder, inte runt 25! Är jag alldeles för tidigt ute? Eller blev de mystiker redan vid unga år de med, men att det sedan fick gå väldigt många år innan de skrev ner något? Innan de förde något av det de funnit vidare. Att döma av vad som skrivs om fader Gunnar så lutar det nog mer åt det hållet.

Hur vandrar man då på mystikens väg? Genom att läsa böcker av mystiker? Genom att gå en kurs? Eller genom att bara börja verka mystisk? Eller för den delen: är mystiker något man kan bli genom att bestämma sig för att bli det eller är det något man är, något man föds till? Tänker lite på alla dessa människor som älskar att vara ute i naturen och upplever Guds mystiska närvaro där - är det ett uttryck för att man är mystiker, men att man saknar orden och verktygen för att komma framåt till den sanna uppenbarelsen av tron?

En annan bok jag läser just nu, "Hädanefter blir vägen väglös" av Peter Halldorf, är lite mer vägledande på den punken. Inte för att det är någon teoretisk handledning till mystiken, utan för att den beskriver och följer ett gäng människor som funnit och vandrat mystikens väg i någon mån.

_

*****

Hum, vet inte om jag kommer komma fram till något vettigare just nu. Men fler tankar lär följa. Nu är det för mycket solsken i min hjärna (eller ja, utanför mitt fönster så klart, men jag tror bestämt att det bor en liten soldyrkare i min hjärna som inte är riktigt nöjd med sakernas tillstånd när jag sitter inomhus och solen är utomhus) för att tänka på mystik och efterföljelse...