Det talas om församlingsplantering...

Det talas om församlingsplantering. Både i "min" EFS-församling här i Östersund och på nätet, framförallt på Stefan Swärds blogg (läs bland annat detta inlägget i frågan). Eller 'talades' kanske är mer korrekt. För samtalet var mer livligt i månadsskiftet maj-juni. Nu verkar frågan ha tagit sommarlov. Åtminstone temporärt gett vika för kronprinsessbröllops- diskussionerna.

Varför så mycket tal om församlingsplantering? Är det så mycket bättre att ständigt grunda nya församlingar än att fokusera på att få gamla församlingar att växa genom mission? Svaret tror jag ligger i det som vår NFU-handledare i Lyckebokyrkan sa en gång (fast det sades apropå en annan fråga):

"Ett träds frukt är inte ett äpple eller ett päron
utan ett nytt träd,
en troende människas frukt är inte en större personlig tro
utan en ny troende människa,
en ledares frukt är inte en grupp att leda
utan en ny ledare,
en församlings frukt är inte en troende människa
utan en ny församling"

Om en församlings frukt är en ny församling så är evangelisation och mission (i syfte att nå församlingstillväxt) inte nog, utan själva församlingsplanteringen i sig blir nödvändig. Men jag tror också församlingsplantering som sådan kan hjälpa människor att ta missionsuppdraget på allvar. När man vet att vi som församling inte kommer "orka" om vi inte blir flera. För hur kul är det att "misslyckas" och gå tillbaka till den gamla församlingen och säga "nej, det blev inget" och låtsas att allt är som det var förr? Tävlingsinstinkten växs när man vågar spänna bågen och ge sig i kast med att plantera nytt.

Samtidigt kan jag se en fara i att plantera nytt. Om själva nyplanteringen blir ett mål i sig. Ännu ett måste för redan utslitna församlingsmedlemmar. Eller om det blir så att de som ger sig iväg blir någon form av "elitkristna" som vi andra måste skämmas inför. Skämmas för att vi är "bekvämlighetskristna". Inte för att någon någonsin skulle säga det, utan det mer är en inre upplevelse hos den som blir kvar och som trivs bra när "saker är som de alltid har varit".

För viss har vi massor med församlingar i vårt avlånga land. Församlingar med kyrkor som står tomma. Gudstjänster utan besökare. Bara att kyrkorna ägs av Svenska Kyrkan, och bör därför inte räknas enligt somliga. Skulle vi kunna få liv i dem så skulle det inte behövas "nyplanteras". Strukturen finns redan där, det enda som saknas är engagemanget och människorna!

Bokrecension: Växande församlingar i Sverige

Några korta kommentarer till att börja med:

För det första är "Växande församlingar i Sverige" mer en studiepresentation i form av ett häfte än en bok, men både "studierecension" och "häftesrecension" låter rätt mysko, så jag kallar det "bokrecension" ändå...

För det andra så skulle jag vilja ändra titeln till "Växande FRIKYRKOförsamlingar i Sverige", då det enbart är en studie som rör Frikyrkosverige och inget annat.

För det tredje så är detta material knutet till Naturlig FörsamlingsUtveckling (NFU), vilket man kan läsa mer om här.

Så, till själva recensionsdelen:

Studien gjordes år 2007 och bestod av 15 frikyrkoförsamlingar som 2002-2006 tillsammans hade vuxit med 1262 (formella) medlemmar, varav 235 personer (ca 19 %) kom från helt okristna bakgrunder och ytterligare 265 personer som kom med på dop/bekännelse, som hade haft mer kontakt med kyrkan tidigare. Församlingarna tillhörde 7 olika samfund (SAM, SB, FA, SMK, EFK, Pingst och EFS), varav 3 församlingar var anslutna till två samfund. Tillsammans representerar församlingarna även en stor spridning både geografiskt och storleksmässigt.

Delvis bestod studien av en enkät med 25 frågor som delades ut till 150 nya församlingsmedlemmar (av de 235 nya med ickekyrklig bakgrund), varav 75 svarade, delvis genomfördes telefonsintervjuer med pastor/församlingsföreståndare.

Slutsatsen av studien är att det inte finns någon viss typ av församling, en viss metod, som gör att en församling växer och en annan inte gör det, utan att det mer ligger på "det personliga planet", dvs huruvida man fått nära relationer med folk i församlingen. "Mångfald" är ett ord som ofta återkommer. När de konstaterat detta listar de sedan 9 "särdrag", som ändå står ut lite - även om de gång på gång konstaterar saker som "10 av 15 församlingar kan man säga detta om" och "flera av pastorerna tillhör den kategorin, men mångfalden är stor".

1. Vägskälet - Krismedvetenhet

2. Relevant verksamhet - Gudstjänst, smågrupper och diakoni + Alpha (som fick en egen underrubrik, och just Alpha var väl det enda som verkligen alla 15 församlingarna höll på med!!)

3. Varm, öppen och välkomnande atmosfär - Känslan

4. Vänskap - Personliga relationer

5. Varm andlighet - Gudsmöten som berör

6. Målmedvetenhet och betoning på missionsuppdraget - Teologi och värderingar

7. Betoning på omvändelse - Frälsningserbjudande

8. Öppenhet för nya intryck och förändring - Inspiration utifrån

9. En dynamisk pastor - Leder genom relationsbyggande och förkunnelse

Som alla undersökningar som bygger på statistik så kan man ju ibland ifrågasätta deras tolkningar av resultat eller diskutera hur generaliserbart det är, men de redovisar för svaren på i stort sett alla frågor, och gör sedan några djupstudier över hur resultatet skiljer sig mellan män och kvinnor, mellan yngre och äldre, kyrklig-icke kyrklig bakgrund, med i smågrupp eller ej resp. utbildningsnivå för att minska bias och förhastade slutsatser.

Utöver redovisandet av själva studien presenterar författarna - och det är väl här det blir intressant och användbart för andra församlingar - delvis några egna tankar och delvis ett antal diskussionsfrågor kring var och en av dessa punkter som man kan spegla sin egen församling i. T.ex. visar dessa 15 församlingar "störst framgång" för evangelisation bland 40+, men hur når man yngre/tonåringar idag?

För mig så är undersökningen och slutsatserna väldigt frikyrkliga (vilket ju är vad de undersöker, så det är egentligen inte så konstigt), men det hade varit intressant att se motsvarande siffror och svar från SvK-liga, Katolska och ortodoxa kyrkor. Är det relationer, förnyelse och omvändelse som gäller där också? Visst, jag förstår varför de är exkluderade - inte minst för att de har ett helt annat medlemsbegrepp än frikyrkan - men ändå...

Och, tillsist, för att gå närmare in på en aspekt så kan jag inte låta bli att tänka på tonvikten på relationer - på något sätt känns det som om man reducerar hela kyrkan till en golfklubb eller vilken annan social sammanslutning som helst! Visst tycker även jag att relationer mellan människor är oerhört viktigt för mig och min tro, men kyrkan måste ju vara något mer än det som erbjuds i mötet mellan människor! Att gå till kyrkan får inte bli en ursäkt för att fika och umgås med folk på ett lättsamt sätt...