Lucia är en märklig svensk tradition. En blandning mellan en hyllning till en italiensk martyr och helgon från 200-talet, en tysk variant av julfirande (där "kristusbarnet" hade ett ljus på huvudet), en berättelse av Selma Lagerlöf, annandagens staffansfirande, de vise männen som följer stjärnan, tomtenissar och massor med ljus. Och saffransbröd och pepparkakor.
Ändå så älskar jag luciafirandet. Jag har väl alltid gillat Luciatraditionen, men min förälskelse exploderade i samband med att jag var i Taizé första gången och vi skulle presentera en svensk tradition. Många andra svenska traditioner är ganska fåniga: "Små grodorna" osv (åtminstone tyckte jag det när jag var 14-15 år). Lucia å andra stod för finstämd sång, ljus (även om effekten av ljusen inte riktigt är detsamma mitt på dagen i Frankrike i juli som en mörk decembermorgon i Sverige) och ett härligt budskap som jag kände att jag var stolt över.
Är det då rätt att kalla Lucia ett älskat svenskt helgon? Hon är ju inte etnisk svensk på samma sätt som den heliga Birgitta. Men i en omröstning dem emellan tror jag nog Lucia skulle vinna 9 gånger av 10. Så ja, jag tycker bestämt att hon intar en speciell plats i vår svenska folksjäl. Inte i den meningen att hon betraktas och firas som ett helgon på det sätt som katoliker och ortodoxa gör - trots att det är det hon ursprungligen är! Dock tror jag nog att de flesta svenskar känner till åtminstone något av bakgrundshistorien till firandet. Någon variant av martyrlegenden. Och att den berättelsen ofta får en plats i lite större (dvs i luciatåg där deltagarna är över dagis- och lågstadieålder) luciatåg.
