Som du dömer andra...

...så skall du själv bli dömd.

Innebär detta att den som är renlärigt benhård och "dömer" folk till helvetet som villolärare (och så vidare) riskerar att hamna där själv, medan till exempel liberalteologen som säger "Gud är kärlek" och inte dömer någon slipper bli dömd till helvetet??

Summan av lasterna är konstant

Fortsätter funderingarna från förra inlägget med ett nytt inlägg. Fick två mycket tänkvärda kommentarer. Publicerar dem i sin helhet (hoppas ni inte har något emot det!).

Stefan Hercfeld skrev:

En väldigt intressant fundering!

Jag tror att det spelar roll att du vann i går. Mognaden och framstegen innefattar både segrar och nederlag. Det är som när man lär sig att gå. Även om man stod hela dagen i går kan man ramla i dag. Det är fortfarande en del av "vägen framåt".

AKO skrev:

Då kan du ju lika gärna tänka att om du föll för den igår så gör det väl ingen skillnad om du faller idag med. Jag tror att det är någon som försöker locka oss att "skita" i allt genom ett sådant resonemang. Önskar dig lycka till att stå emot. :)

Min egen tanke är väl snarast tvärt om mot AKOs.

Lyckas jag övervinna frestelsen både igår och i dag och imorgon, ja om jag lyckas övervinna synden så att den inte längre utgör någon frestelse, då är väl risken stor att jag drabbas av högmod över min egen förträfflighet och helighet. Då blir det enbart jag (som det så träffande kallas) som försöker "gå i egen kraft". Och högmod är som alla vet en av ursynderna - en av dödssynderna - vilket är betydligt allvarligare att göra sig skyldig till än vilken liten synd som helst!? Ack ja, summan av lasterna är konstant!

Visst kan jag rycka upp mig och förvandla mitt liv väldigt radikalt enbart av egen kraft med rätt motivering (tron på Gud är en väldigt bra motivering vill jag nog påstå!) men vad är Guds verklighetsförvandlande ingripande och vad är bara mina egna försök att lyfta mig själv i håret...?

Varför ska man studera?

Inför årsskiftet påbörjade jag en sammanfattning av mitt liv under det senaste decenniet och insåg att det var ett årtionde i studiernas tecken. Från att precis ha påbörjat gymnasiet när millenniet ringdes in till att vara på sluttampen på universitetsstudierna när decenniet ringdes ut. 10 år av studier... Eller ja 10 år, räknar jag med hela grundskolan och ev. även lekis så blir det drygt 20 år konstant i "skolbänken"! (Well, that's about it, gott folk. Mitt fantastiska årtionde i ett nötskal!).

För mig har studietiden varit en underbar tid. Även om jag genomgick en period av mobbing så har skolan som sådan alltid varit något jag uppskattat. Att få lära mig nya saker! Till saken hör säkerligen att jag har haft det oförskämt lätt för mig många gånger. När mina klasskamrater och kursare har tragglat, kämpat och förtvivlat efter skoltid för att hinna med och lyckas förstå så har jag själv förstått allt som oftast direkt från genomgång/föreläsning och snarast saknat utmaningar under skoltiden. Visst har jag även varit lat och inte gjort läxorna därför, men lärt mig saker, det har jag gjort.

Med det sagt om mig - låt oss diskutera varför man ska studera?

Regeringen (förra regeringen?) har satt som mål att 50 % av alla svenskar ska ha en högskoleexamen. För mig - trots lång universitetsutbildning - är detta ett väldigt märkligt självändamål. Visst kan jag förstå att för att diskutera högskolebudget att man behöver en siffra på hur många som studerar, men att sätta det som ett mål i sig?!

Låt mig börja i andra ändan. Låt mig istället tala om varför jag är skeptisk till att alla ska plugga. För det första ser jag två risker med att att alla ska plugga:

• Det går lätt "inflation" i studier. Som någon uttryckte det absurda en gång för länge sedan "Snart behövs det väl en universitetsexamen bara för att städa fabriksgolv". Självklart ska det inte göra dig "bättre" än någon annan att studera, men det måste löna sig både privat- (att dra på sig studieskulder) och samhällsekonomiskt (att en viss andel av befolkningen är "overksam"). Får man efter avslutade studier ändå samma arbete som man kunde fått som outbildad så är det en ekonomisk förlust (oavsett hur personligt utvecklande det kanske har varit).
• Vetandet skapar luftslott. En teori som bygger på en annan teori som bygger på en tredje teori in i det oändliga. Vi riskerar att förlora tilltro på oss själva och de erfarenheter som livet ger oss. Har du ingen examen eller legitimation, kan du inte rabbla dina filosofer eller matematiska formler, så är din åsikt inget värd. Gammalt sunt bondförnuft och reell livserfarenhet blir något av en andra klassens vetande. Då "vet" man ju ingenting egentligen...

Men vad hjälper det att kunna alla teorier om elektromagnetism och elektroners rörelsemönster, vill ingen bli elektriker så kommer ingen dra sladdarna i mitt hus och koppla kablarna rätt. Vill ingen bli förskolefröken så skulle vi alla bli hemmafruar och hemmapappor. Vill ingen bli vårdbiträde så hjälper inte läkarordinationen speciellt långt. Vill ingen jobba på fabriksgolvet så skulle ingen bygga ihop våra bilar och datorer. Och så vidare...

Alla lever vi i symbios med varandra. "No man is an island". Alla behövs vi, och alla behöver vi bidra med varsin pusselbit för att bygga hela pusslet. När nu Gud gav somliga människor hantverksskicklighetens gåva, ska då vi människor hindra dem från att utöva denna gåva och istället tvinga in dem till att bli dåliga kopior av oss själva?

Studiemiljöer skapar lätt en märklig bubbla. Man tror lätt man är så bevandrad och insiktsfull. Man inbillar sig så lätt att man VET en massa. Man passerar så lätt gränsen för att man tror sig vara förmer än den som stannade kvar i hemstaden eller byn på landet. Högmodet slår så lätt och så förföriskt sina klor i studenten. Men vad vet man som student egentligen om livet? Om yrkesliv, att söka jobb, vardag och familjeliv? Studielivet är en väldig skyddad miljö. Likt ett växthus för människor och idéer. Men likt ett växthus blir det också en väldigt instängd miljö tillslut. En miljö som inte har så mycket med livet utanför glasväggarna att göra.

Varför har jag då valt att skuldsätta mig bara för "det höga nöjet" att slita med tentor, pm och labrapporter? Därför att det är Guds kallelse till mig. Därför att jag har en passion för det jag läser. En passion för att lära mig mer. En passion för mitt framtida yrke. Därför att om jag inte gör det så brinner det en eld i mitt bröst som tvingar mig att välja mellan att söka vidare efter kunskapen eller förlora mig själv. Förlora mitt hjärta och min själ.

Därför ska man plugga, inte annars!

*****

Se även:

http://lagerlof.blogg.se/2009/march/varfor-ska-man-studera.html

http://bastasorten.blogspot.com/2009/04/citat-av-basta-sorten_11.html