En Johanna Döperskan?

Jag hörde häromsöndagen en predikan som fick mig att tänka på en sak som jag aldrig hade tänkt förr. Predikan handlade egentligen inte alls om det, men jag associerade fritt.

Lite bakgrund:

Vissa tycks ta detta med att "identifiera" sig med Bibeln på största allvar. Det gäller att hitta någon person som man är lik. Som man kan identifiera sig med.

Själv har jag väl tagit detta med ro. Om någon så har jag identifierat mig lite med Tomas Tvivlaren. Eller Tomas Tvillingen, som han kallas i Bibeln. En lärjunge som är ganska anonym på det stora hela. Men gjort sig känd som "han som frågade efter förklaringar före uppståndelsen" och "han som krävde bevis efter de andras påstående om att Herren hade uppstått". Han som inte var närvarande när de andra lärjungarna samlades, utan fick möta den uppståndne Jesus en vecka efter de övriga lärjungarna.

Men samtidigt så är Tomas även den första att bekänna Jesus som "Min Herre och min Gud". Petrus har tidigare bekänt Jesus som "Messias", men Tomas är den första att sätta ord på inkarnationen så fullständigt.

Slut på parentesen.

Temat för söndagen var "Bana väg för Herren" och evangelietexten för söndagen var Matt 11:2-11 (tredje söndagen i advent, första årgånen). Det börjar:

Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?”

Och plötsligt kände jag att jag kunde identifiera mig med Johannes Döparen på ett sätt jag aldrig gjort förr. Plötsligt var han något mer än en svavelosande omvändelsepredikant. Plötsligt såg jag något annat än "galningen" som var klädd i kamelhår och åt gräshoppor med vildhonung.

Johannes börjar med att ropa ut i öken. "Bana väg för Herren, gör hans stigar raka". "Se Guds lamm som borttager världens synd". Johannes den tvärsäkre. Johannes som var fylld av helig Ande redan i moderlivet.

Plötsligt förvandlas han till "mer" mänsklig. Till att bli en tvivlare som jag. Utan tvärsäkra svar. Någon som söker tröst och bekräftelse när han sitter i sitt fängelse. Blev det verkligen rätt? Var det meningen att det skulle bli så här?

På samma sätt som Tomas och Johannes växlar jag mellan tro och tvivel. Vissa dagar är tron mer självklar, andra dagar söker jag bekräftelser i förklaringar och bevis. Vissa dagar är tron en kraft, andra väldigt mycket "grå vardag" och ytterligare andra dagar känner jag mig värsta hycklaren som mest bara bluffar mig själv. Men det känns tryggt att inse att även trons hjältar är precis som jag i vissa avseenden.

Pax et bonum

Ibland, när jag försöker vara lite snitsig (alternativt försöker låta from), avslutar jag chatar och mail med "Pax et bonum". Frid och allt gott. Jag tycker det är en väldigt vacker hälsning/önskan. Oftare skriver jag bara "Allt gott". Och det gör jag i alla sammanhang. "Allt gott" känns inte lika religiöst pretentiöst på samma sätt som "Frid och allt gott", vare sig jag nu skulle skriva det på svenska eller latin. Eller ja, på svenska låter det snarast väldigt gammalmodigt och otympligt att skriva ut det och på latin låter det VÄLDIGT religiöst.

Men egentligen: "frid och allt gott"?? Varför dela upp det? När allt kommer kring så är det väl många med mig som snarast skulle anse att frid/fred utgör en väldigt stor del av "det högsta goda". Lyckan. Det vi strävar efter och vill uppnå i våra liv. Och likaså om jag vänder på det - det verkligt goda ger frid. Frid är en av det godas frukter. En av Andens frukter om jag ska försöka låta lite biblisk.

När jag söker på "Pax et bonum" får jag upp väldigt många träffar på fransicanska sidor och bilder. Tydligen är det något av ett fransicanskt ideal eller ordspråk. Första gången jag sprang på det själv var hemma hos min dåvarande pastor. Och mig veterligen hade hon ingen dragning åt det fransicanska eller katolska hållet, utan hade det nog mer som jag har det - ett ideal och en välsignelse.

Är Kyrkan Anden?

Och på den heliga Ande
En helig allmännerlig kyrka

Trosbekännelsens ord förbryllar mig. Medan första och andra artikeln i trosbekännelsen behandlar Gud Fader och Jesus Kristus så är det som om den Heliga Ande bara får en rad och mer energi läggs på bekännelsen till Kyrkan. Som om trosbekännelsen snarare har fyra artiklar än tre. Som om Gud vore "fyraenig" snarare än treenig.

De heligas samfund
Syndernas förlåtelse
De dödas uppståndelse
Och ett evigt liv

Eller är det verkligen så givet att vi "lämnar" den Heliga Ande bara för att vi pratar om - bekänner - kyrkan och de heligas samfund? Fortsättning om syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och evigt liv är ju absolut något som enbart Gud kan ge oss. Något som den Helige Ande förmedlar till oss. I oss.

Så kanske är det snarare mitt protestantiska tankemönster som säger att Kyrkan inte kan ett uttryck för Anden än tvärt om? För om Kyrkan är det främsta uttrycket för den Helige Ande så ligger vår splittrade kyrkosyn riktigt illa till. "De heligas samfund" går ju jättebra att se som en andlig kyrka, en "mänsklig" gemenskap snarare än byråkratiska, organisatoriska detaljer.

Susningen eller stormen?

Hur ser du på Guds tilltal? Är det en stilla susning, en dånande storm eller en svepande vind?

1 Mos 1: 1-2

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.

1 Kung 19:11-13a

Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade:

Job 38:1 (även 40:1)

Herren svarade Job ur stormen:

Joh 3:8

Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.

Apg 2:1-2

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt.

Ett helande

Diskussionerna går - som de flesta antagligen märkt - höga om helanden (och Benny Hinn) just nu. Benny Hinn har jag ingen åsikt om, men jag tänke att det kunde säkert - i någon mån - vara intressant att dela med mig av enda gången jag är helt säker på att någon har blivit helad i samband med att jag har bett för denne.

Det var i min dåvarande husgrupp (cellgrupp, hemgrupp, bönegrupp, ... - kärt barn har många namn!). En kvinna hade ont i benet och ville att vi skulle be för henne i samband med bönestunden på slutet. Inga problem, självklart att vi kunde göra det. Och en bad. Och en till. Och en tredje. Och tillslut hade i stort sett alla bett för henne utom jag - i vanliga fall så kanske en eller två bad för samma ämne - så jag kände mest att jag måste göra det för att jag inte skulle såra hennes känslor. "Alla andra bad, men inte du!"... Inte motvilligt egentligen, men fullständigt oengagerat. Det blev en mycket kort bön. Och hade för min del inte varit mer med det...

...om det inte varit så att jag knappt ens hade hunnit säga "Jesus" innan hon hade blivit helad. Fullständigt. Hennes man pratade om det i flera år efteråt på Alpha-kurser osv om hur jag hade bett för henne och hon hade blivit helad. Pinsamt!

Så vill ni alltså ha mitt bästa tips på hur man ber en helande bön som får effekt så be enbart ur psykologisk-sociala skäl, men var därutöver fullständigt oengagerad.

Redigerad: Bönens natur

Halloj!
Detta inlägg var tidigare publicerat den 29 januari 2010, men av kommentarerna då så förstod jag snabbt att det jag egentligen ville säga uppenbarligen inte gick fram. Här kommer nu istället en redigerad variant av inlägget i hopp om att kanske rätta till något eller några av missförstånden. Jag ber om ursäkt för att den utlovade korrigeringen har dröjt så här pass länge, men hoppas att ni kan förlåta mig. Allt gott och trevlig läsning!
/Johanna G.

*****

Och så "snöar jag in" på bönen igen. Eller knyter tillbaka till några tankar som dök upp utifrån senaste omgången av böneinlägg.

Låt mig göra klart från början: Det vi kallar att be är ett sätt att samtala med Gud i syfte att ha en levande relation med vår Skapare, vår Frälsare och den heliga Ande. Att öppna oss och låta oss dras in i Treenighetens liv så att vi kan säga med Jesu ord "[att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också] de skall vara i oss" (Joh 17:21).

För många blir dock detta med bön detsamma som att prata, läsa eller tänka ord till Gud. Ord med innehåll, ord av bön. Men likväl enbart ord. Till exempel: be en människa nämna en bön och förhoppningsvis svarar de "Fader vår"/"Vår Fader" (även känd som "Herrens bön"). Be dem vidareutveckla så kanske du får ihop en lista som innehåller liturgiska böner, tideböner, lovsång, böner ur böneböcker, bordsböner, psalmer, rosenkransböner, nedskrivna böner, fria böner och så vidare. Men likväl enbart böner i form av ord. Kanske skulle någon nämna den ordlösa bönen - men även den bönen definieras av ord, om än det blir "bön i avsaknad av ord".

Ska vi ta exemplet om bönen ett steg till och fråga hur man ber tror jag nog de flesta exempel skulle gå ut på att sitta still med knäppta händer. Gärna samtidigt som jag blundar. Kanske någon skulle nämna att man kan falla på knä. Eller tända ett ljus. Starkt ritualiserade gester som de flesta av oss - av naturliga skäl - inte ständigt kan leva upp till på grund av vårt yrkes- och vardagsliv.

Hur ska vi då uppfylla Paulus uppmaning att "be ständigt" (1 Thess 5:17)?

I mångt och mycket tror jag att vi ibland skulle må bra av att "avritualisera" bönen. Låta det bli mer som när vi umgås med våra mänskliga vänner. "Hänga" tillsammans med Gud. Göra saker tillsammans med Gud - gå på en långpromenad, umgås med vänner, drick en kopp te på ett café, titta på stjärnorna, äta en middag, hoppa i en snödriva och så vidare. Våga vara tyst tillsammans med Gud - Han lämnar dig inte bara för att du inte ständigt bombarderar Honom med en strid ström av ord!

Men låt mig backa ett steg: Vad är bön egentligen för något? Vilken är bönens innersta väsen, bönens natur? Skulle jag våga mig på en definition skulle det bli något i stil med:

"Bön är en människas relation till Gud uttryckt i en attityd av överlåtelse, lyssnande och tjänande mitt i vardagen"

...dvs, något mycket mer än de ord - oavsett om de är "fria" eller färdigformulerade av andra - vi lätt tänker på när vi talar om bönen och som bygger upp våra bönestunder, andakter och gudstjänster.

Att ge kollekt kan vara en slags bön. Att hjälpa en tant över gatan en annan. För en tredje kanske det är bön att bara finnas där för en människa i sorg. Ni tycker kanske inte detta är religiöst - kristet - nog för att kallas bön? Eller än hellre tycker att det är bättre att skilja på saker och ting kalla dem "för vad de är"? Att låta goda gärningar vara goda gärningar och bön vara bön! Och så vidare.

Men jag menar att allt jag gör kan - och bör - vara en bön! Bönen är en kraftkälla att ösa ur. Bönen skapar meningsfullhet med våra liv. Bönen skänker frid och välsignelse. Till vardagen.

Ger jag inte kollekten som en bön så blir jag likt de i templet och ger av mitt överflöd (jmf Mark 12:44). Därmed absolut inte sagt att det är kopplat till huruvida det svider i plånboken för att få kalla kollekten för bön, utan det är huruvida jag ger med mitt hjärta - min vilja - som definierar kollekten som bön. Huruvida jag ger till Gud.

Ofta tror jag att vi vill placera bönen i ett alldeles för religiöst och snävt fack! Bönen kan vara så mycket mer! Vi säger gärna att människan är gjord för att ha en relation med sin Skapare, och att vi är gjorda för att be ständigt. Men låt oss då göra varje del av vårt liv till bön! Låt frukosten bli en bön, tandborstningen, promenaden/bussfärden till jobbet, arbetet och studierna, gemenskapen på arbetsplatsen, familjelivet på kvällen och nattens sömn. Se allt som bön!

Bönen kan ge stora känslomässiga upplevelser, men den kan även kännas snustorr och meningslös. Bönen och bönesvaren är lika lite känslorna som enbart orden är bönen. Men precis på samma sätt som orden är ett suveränt sätt att formulera bön så är känslorna ett annat bönemedium. Ett rum för Guds svar till oss. Tänk dock på att inte kräva känslor och upplevelser, under och tecken, osv - men kväv dem inte heller!

Rom 8:26-27
På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Ja, bara själva vetskapen att jag är älskad av Gud och att jag får vara Hans barn är en bön. Kan det ens finnas någon större bön än den tilliten?!

_

*****

_

PS. Vad ni än gör - prata mer med Gud än om Gud! DS.

Humorstafett: Ekumeniska lustigheter

Ojoj, fastan lunkar på och den årliga humorstafetten har dragit igång. Och av alla människor som har blivit utmanade så har nu en stafettpinne hamnat hos mig. I år igen (förra årets bidrag ses här). För er som inte vet så är humorstafetten ett projekt som Mackan och Charlotte Therese samordnar varje fasta. För mer info hänvisas till deras bloggar (för länk klicka på resp. namn ovan).

Nu ska jag inte påstå att jag har läst alla humorstafettbidrag varken i år eller tidigare år, men jag ska pröva ett för mig åtminstone hittills okänt grepp. Istället för att hitta på någon lustig historia eller rita en skämtteckning så tänker jag faktiskt citera två reella, men lustiga händelser som jag har fått återberättade för mig genom åren. Faktagranskningen är obefintlig (så risken finns att det skulle kunna vara vandringssägner, omedvetna lögner eller rena påhitt) men låt inte det hindrar er från att se det roliga i dem!

Hoppas ni fnissar lika mycket åt dem som jag gör när jag tänker på dem!

*****

En samfundsförvirrad bilhistoria
Återberättad av en EFSare

Det hände en gång i tiden, jag tror det kan ha varit på Öland (minns inte helt säkert på den punkten), att pingstpastorn slog på stort och köpte en ny bil.

Söndagen efteråt samlades församlingen till möte i vanlig god ordning. Men denna gång var det varken Jesus, predikan, grannens trädgård eller de egna barnbarnen som var det stora samtalsämnet vid fika utan pastorns bil. Ni kanske tror att det diskuterades om det var omoraliskt att lägga så mycket pengar på att köpa en ny bil eller för- och nackdelar med märke och modell? Nej, det var en mycket mindre detalj som tilldragit sig hela församlingens intresse. Pingstpastorns bil hade nämligen fått registreringsnummer EFS! Så skandalöst!

Pingstpastorn tog diskussionerna med ro och konstaterade lugnt: "Ja, vi har ju goda relationer kyrkorna emellan, så den reklamen får jag väl bjuda på!"

*****

Anden faller som Han vill
Återberättad av en pingstvän

Det hände sig på den tiden att två av ortens pastorer - den ena från pingstförsamlingen och hans broder från metodistförsamlingen - fördes samman av Jesusrörelsen. Så som pastorers samtal ibland gör så kom även dessa två herrar in på teologiska ämnen, eller mer specifikt på ämnet Den Helige Ande.

"Ja, du käre broder" sa metodistpastorn, "nog är det lite märkligt att när Anden faller hos oss blir det livat, men när Han faller hos er så blir det alldeles tyst och stilla...".

*****

Uppdatering:
Alla som har läst detta och skrattat - eller tycker att ni själv skulle kunna utföra uppgiften betydligt bättre - bör härmed känna sig utmanade!

Bönens natur

Detta inlägg är "indraget" och kommer återpubliceras inom en snar framtid i en ny post. På återseende!

Inkarnerad tro

Jag har många gånger funderat över detta med en inkarnerad tro. Så här i advents- och juletid kanske detta ämne bör vara extra aktuellt för oss alla, men jag har som sagt var funderat över det många gånger.

Inkarnationen när Gud blir människa i Jesus. Inkarnationen i det egna livet. Guds Ande tar kött i mig och dig. En inkarnerad tro. En förkroppsligad tro. Inte enbart utlevd tro, utan bokstavligt talat förkroppsligad tro. En ryggmärgstro. En tro som är själva kärnan i magkänslan.

Ibland går jag i fällan att tänka på tron som något annat än det "naturliga". Som något annat än det kroppsliga. Jag var t.ex. inne och tangerade de idéerna i inlägget "Förnuft, känsla, tro". Nu är tron förvisso en av Andens gåvor, så visst är det rätt att säga att det är något mer än vad världen erbjuder, men samtidigt så är gränsen hårfin att kliva över i gnostisismens tudelning mellan andligt och materiellt.

Det finns en gospellåt som jag återkommer till gång på gång. Den har en rad som lyder ungefär:

When my heart and my soul got saved through and through
My hand and my feet got saved too

Hur ofta faller vi inte för frestelsen att dela upp oss, så att "kroppen" och "själen"/"anden" blir - om inte motpoler - så i alla fall främlingar för varandra. Vi lever inte upp till den enkla devisen om bön OCH arbete. Vad vi gör med våra händer är inte vad vi ber om under våra andakter, och vad vi ber om under andakten är inte det vi gör med våra händer.

Min Fader?

"Vår Fader" (eller för all del "Fader vår", om man använder den gamla översättningen med den latinska ordvändningen) börjar kristenhetens mest centrala bön. Jag har tänkt på det ett antal gånger på senare tid när jag ber för mig själv. Varför säga "vår" när det bara är jag som ber? Borde det naturliga inte vara "min", dvs första person singular?

Att det heter "vår" är ju inte så självklart som man kanske kan tro. Titta i Lukas variant av Herrens bön, där säger Jesus bara "Fader", utan några epitet, dvs varken "vår" eller "min".

För att återknyta till ett av mina senaste inlägg kring eukaristin så finns här återigen en gemenskapsdimension. Kristen är aldrig något jag är på egen hand, kristen blir jag bara i relation till mina medmänniskor och mina kristna syskon. Visst försökte Jesus vara ensam med Fadern från tid till tid, men han sökte aldrig efter total isolering för all framtid. Han sökte alltid upp människorna efteråt (om de inte hann först och hittade honom där han hade dragit sig undan). Så visst är det kristuslikt att vara ensam ibland, men att ha det som livsstil att ständigt bara vara "Jag och Gud. Punkt slut", är för mig inte kristuslikt.

Vad jag menar är att rörelsen mellan att vara "bara du och jag, Jesus" och att vara "Kristus för mina medmänniskor" är som det kristna livets pulsslag. Båda behövs för alla kristna är jag rätt övertygad om, men olika människor kan leva ut det på lite olika sätt i vardagen. Ensamheten med Kristus är både bra och nödvändig, men det får inte bli allt som finns.

Nu vet jag att det finns kristna eremiter - ett ideal som jag ärligt talat inte riktigt förstår mig på, men låt mig understryka att jag inte föraktar deras val eller anser det sämre på något annat sätt, utan att jag är övertygad om att om det är deras kallelse från Gud så är det den högsta formen av kristen efterföljelse för dem - så visst finns det kristna som föredrar att leva ut det kristna livet i ensamhet. Men av det lilla jag förstår så skulle jag tro att det för dem är ännu viktigare att säga "Vår" än vad det är för oss andra. Deras kallelse är att be för hela mänskligheten, det är deras sätt att vara "i världen". De är tillsammans med oss, fast de inte är fysiskt närvarande.

Att be "Min Fader" skapar dessutom en ohälsosam exklusivitet, något som kan slå både och bli hårt sekteristisk eller nyandligt flummig. Visst kan det komma stunder där "Min Fader" kanske blir en nödvändig språknyckel för att verkligen ta till sig att det gäller just mig fullt ut, men det kristna svaret förblir "Vår Fader" fullt ut, även när man ber i ensamhet.

*****

PS. Kan man förresten be helt ensam? Paulus skriver att Anden ber i oss, innebär det inte att vi alltid är åtminstone två som ber när jag ber...?

Själ och/eller ande?

Kopierar in en text av Basileios av Cesarea (även känd som Basileios den store) från 300-talet e.Kr. som Excelsis publicerade häromdagen. Fetmarkerar den bit i texten som verkligen fångade mig i diskussionen kring människan och hur det förhåller sig med vår själ och ande.

Parakleten tar ett rent öga i besittning och kommer att visa honom i dig själv, bilden av den osynlige Ende ... Det är han som lyser i dem som har blivit renade från all orenhet så att de blir andliga genom gemenskapen med honom. På samma sätt som lätta och genomskinliga kroppar blir glänsande när ljuset faller på dem och reflekterar ett ljus från dem själva, så blir andebärande själar själva till ande när de upplysts av Anden och sänder nåden vidare till andra.

- Basileios av Caesarea (330 - 378)

Tanken att det skulle vara själen som blir vår ande när vi får del av Guds Ande var helt ny för mig, men ingav mig "huvudet på spiken"-känslan. Det är klart att det är så här det är!

Eller...? Hur tänker ni kring kropp, själ och ande?

Frid

På söndag, den 19 oktober, ska jag hem till frikyrkan och vara så kallad "gudstjänstledare" eller "mötesledare". Temat för gudstjänsten är "Frid" (som en del av vår gudstjänstserie utifrån Andens frukter, så som de står uppräknade i Galaterbrevet 5:22-23), och jag är ombedd att i inledningen säga något kort om hur jag upplever frid. Ge något slags "minivittnesbörd".

Vad kan jag säga om frid? Ska jag prata om frid generellt eller om något speciellt tillfälle då jag kände frid?

För mig är frid en känsla bortom ord - hur ska jag kunna prat om det? Det är en känsla som inte behöver några ord och inte heller har några ord...

Jag skulle kanske kunna säga att frid för mig är att sjunka ner i en bok och glömma omvärlden. Att frid är känslan som uppstår precis innan man tar de mest fantastiska naturbilderna - eller att frid är den känslan som får mig att sänka kameran och bara vara närvarande och njuta av ögonblicket istället för att ständigt jaga bra bilder! Att frid är en långsam skogspromenad när solen lyser som vackrast och ljusspelet bland träd och buskar tar andan ur en. Att frid är den ordlösa bönens hemvist och källa. En andakt med stillsam sång och musik. Att frid är att sitta stilla, sysslolös och bara njuta av en vacker solnedgång. Att komma hem efter en stressig dag i skolan och sitta ner vid köksbordet - eller i favoritfåtöljen - och läsa tidningen i långsamt tempo innan man tar itu med matlagning och läxor eller vad det nu kan vara som pockar på tid och uppmärksamhet. Att frid är att titta på en ensam ljuslåga från ett ensamt litet stearinljus i ett mörkt rum.

Allt detta - och mycket mer - kan rymma värdefulla stunder då friden sänker sig i sinnet och kroppen kommer till vila. Men det är nog också lika viktigt att påpeka att frid inte är något som kommer "på beställning" bara för att jag gör någon av dessa saker.

Fast kanske säger det mer om mina upplevelser av frid om jag säger vad jag inte anser är frid?

Till exempel anser jag inte att det är fridfullt att sitta vid datorn eller titta på TV. Det kan kanske vara avkopplande ja - och rymma en mängd känslor som glädje, skratt, allvar, sorg - men jag skulle inte kalla det fridfullt. Ännu tydligare blir det kanske om jag säger att jag inte anser det fridfullt att umgås med andra människor. I mötet med andra människor ryms väl i princip alla känslor utom just friden? Friden är för nära ihopkopplad med tystnaden för att kunna höra hemma i sociala sammanhang

Endast vid ett mycket fåtal tillfällen har jag upplevt frid tillsammans med andra människor. Ett exempel när jag har suttit vid en nedbrunnen lägereld - en stor hög med glödande kol som avger en stillsam värme - efter en hektisk dag på ett scoutläger. När man sitter tysta tillsammans, känner hur pulsen går ner, var och en i sina egna tankar över dagen som har varit eller något annat i livet. Utan krav, utan ord. Bara är.

Pingstens färg?

Jag var i Svenska Kyrkan på annandag pingstmässa och studsade till inför att att den liturgiska färgen för pingst är röd! *fortfarande chockad* Trodde pingst räknades som slutspurten på påsktiden och alltså skulle vara vit.

Röd är ju martyrernas färg. Blod, lidande och elände! Och hallå - pingst är ju en glädjens dag i kyrkan. Kyrkans födelsedag. Fest och gemenskap. Välsignelse, inte lidande. *djupt oförstående* Pingstens Ande må vara den Ande som ger oss kraft att - om så skulle krävas - möta lidandet för Kristus och i värsta fall martyrdöden, men det är ju inte Andens främsta roll i vårt kristna liv.

Anden visar på Kristus. Anden vägleder oss med hela sanningen. Anden för oss individer i församlingen samman till en enda kropp. Bekännelsen till Gud som Fader, Son och Ande för oss samman som kristna över kyrkogränser.

Okej, jag läser på wikipedia att röd som liturgisk färg även symboliserar elden och Anden, vilket ju passar väldigt bra in på pingsten, men... Men ändå, jag tycker det blir motsägelsefullt! Jag förstår helt plötsligt varför en del kristna har svårt för den Helige Ande, när Han symboliseras av samma färg som lidandet och martyrdöden.

På engelska kallas (kallades?) tydligen pingst ("pentecost") även för "whitsun" eller "white sunday". Dvs. vit. Vit utifrån att de liturgiska kläderna var vita. *nu blir jag förvirrad här* Har Anglikanska kyrkan sin egen liturgiska färgtradition? *letar vidare* Enligt wikipedia är pingst:
- röd enligt romersk rit (under pingstvakan och fram till mässan, men inte under mässan, kan violett användas).
- grön enligt bysantisk (och rysk) rit.
- vit enligt koptisk tradition (å andra sidan så står det att de alltid använder vitt i mässan).

Men varför kallas då pingst för "whitsun"? En alternativ förklaring som presenteras på wikipedia är förvisso att det kommer från "wit", dvs "wisdom" och syftar då på att apostlarna fylldes av vishet när den Helige Ande kom över dem.

Profant vet jag inte om pingsten har någon specifik färg, så som julen är röd och påsken gul. Jag har förvisso sett en "storhelgsduk" där pingsten var blå (utöver jul och påsk förekom även midsommar som symboliserades av grönt). Alltså "sommarhimmelsblå", inte "midvinternattsblå" som är nyårsnattens färg. Men det kan å andra sidan bero på att pingst profant bara varit den stora bröllopshelgen och utöver det bara en dag med extra ledighet (en dag som nu är borta sedan 2004/05). Fast å andra sidan - varför är julen röd och påsken gul? Det stämmer ju överhuvudtaget inte med de liturgiska färgerna inom kyrkan...

Nå, jag kan ju låta frågan gå till er, kära läsare: Vad skulle ni säga att pingsten har för färg? Eller är ni alldeles för invanda med att pingsten är röd i kyrkan för att ens reagera på det?