Att samla meriter...

Vakna upp!

Vakna upp, du människa, och inse ditt väsens värdighet! Tänk på att du är skapad till Guds avbild, och även om avbilden fördärvades i Adam, så har den blivit återställd i Kristus. /.../ Ty om vi är Guds tempel och Guds Ande bor i oss, då är det som varje troende har i sin själ större än himlavalvets under.
/Leo den store (död 461); citatet hämtat ur "Kyssa spår", red. Peter Halldorf

Måste jag verkligen tycka om alla människor?!

Måste jag som kristen tycka om alla människor? På riktigt menar jag, sådär djupt innerst inne, ni vet?

"Vända andra kinden till" och "be för dem som förföljer er" är väl faktiskt ingen uppmaning till att jag faktiskt måste tycka om någon. Snarare tycks ju Jesus säga åt oss att inte anklaga vår nästa, utan "se först till bjälken i mitt eget öga", men att acceptera någons tillkortakommanden och att inte processera när någon är orättvis är ju inte att "tycka om" honom eller henne? Eller...?

Skulle jag inte kunna få komma överens med en person att vi håller oss ur vägen för varandra och på så sätt orsaka minst friktion oss emellan, och därmed minimera irritation och "oomtyckande"? Minskar ömsesidiga hatkänslor? Eller anses det bara vara ett sätt att försöka smita undan "tycka om"-biten? Skulle man inte kunna se på det istället som ett sätt att tillräckligt med plats - genom att hålla tillräckligt stort avstånd - och att detta möjliggör för oss båda att kunna tycka om varandra bättre?

Måste vi reducera alla dygder till snällhet? Kan vi inte bara få vara oss själva - kantiga, socialt osmidiga människor - ibland?!