Kepsfrågan och själavårdsfrågan

Snor en själavårdsfråga från Dag Sandahls blogg:

Utan allt det yttre, attributen, vem är du och vad menar Gud med ditt liv?

Fast läser man texten i inlägget (se länk) så är det lätt att uppfatta det som om det är själva kepsfrågan. Frågan om de yttre attributen. Men kepsfrågan är en annan. Det är den "klassiska" frågan om man ska få ha keps i kyrkorummet. Men kepsfrågan kopplar till den. Dag skriver:

[...] tycker sig märka en bristande känsla för platsens värdighet. Ligger problemet här? En kyrka som tappar bort respekten för heligheten. Personliga projekt som ingenting annat är än uppblåst egoism och ovilja att stiga in i en gemenskap.

[...]

De personliga projekten håller inte. Kristen tro är trots allt inte ett personligt projekt utan personer i gemenskap. Den gemenskapen är en gemenskap med apostlar, helgon och martyrer och befriar oss genom sin storslagenhet - diakron och diaspatial - från samtidens tyranni. Vi slipper ha kepsen på. Vi slipper vara personligt osäkra, så osäkra att vi måste utstoffera oss med keps i kyrkorummet. Där får vi i stället pröva att vara vad vi är inför Guds ansikte - naket, reservationslöst.

Och så blir då kepsfrågan till en fråga om personligt ansvar - från alla parter! - och detaljstyrningens vara eller ickevara. En själavårdsfråga. Vad vill Gud med mitt liv och vem är jag bakom alla yttre attribut.

Fast om man nu är så villig att "berömma oss av helgonen" varför är vi inte lika snabba att nämna baksidan av samma mynt, att vi "lider av synderna och syndarna? Om vi berömmer oss av helgonen måste vi samtidigt solidariskt ta ansvar för de mörka sidorna av samma gemenskap. Kyrkan är en gåva och en uppgift". Sagt av Anders Piltz OP (citerad av Annorzzz på Ave Maris Stella).

Självrannsakan eller till salu?

Att bete sig som om en arbetsintervju är en modern version av ett biktbås är en grov missuppfattning av både ock!

En arbetsintervju är mycket mer likt prostitution - det gäller att sälja sig så dyrt som möjligt, men utan att jaga bort potentiella kunder innan prisförhandlingen. Lever du inte upp till det du antydde och utlovade, vem kommer då kunna backa ur när ni redan sitter i gemensam båt?

Det svåraste är att förlåta den som har haft rätt

Fortsätter bläddra igenom lite gamla, mer eller mindre färdiga, utkast till blogginlägg och stannar för ett inlägg om den mänskliga naturen. Det hela tog sin början i Kyrksysters inlägg "Det svåraste är att förlåta den man har gjort illa".

Det är alltid svårare att förlåta dem som har haft rätt än dem som hade fel.

...konstaterar professor Dumbledore (fritt citerat) till Harry Potter angående en familjekonflikt inom familjen Weasley, där Percy Weasley inte vill försonas med sin familj trots att det vid det laget har visats sig vara de som har rätt och inte han. För Harry verkar det hela obegripligt. De övriga i familjen skulle ju utan tvekan förlåta honom bara han tog kontakt med dem igen.

För den som har rätt är det på något sätt så lätt att vara generös och förlåtande. Att förlåta den som hade fel för att den inte visste bättre är relativt lätt. Men att tvingas erkänna för mig själv - och för de andra - att det var jag själv som hade fel och att jag har gjort bort sig är inte alls lika lätt! Eller som Kyrksyster uttryckte det i ovan länkade inlägg:

För visst är det så att det är en sak att förlåta dem som gjort en illa. En helt annan sak att förlåta dem som avslöjat att man inte bara är god.

"Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt" sägs det ibland. Men finns det någon större förödmjukning än att erkänna att man har haft fel inför sig själv och andra? Inför sina närmaste? Jag undrar var det egentligen kostade "den förlorade sonen" att vända om, att lämna sitt jobb som utsvulten svinvaktare för att istället söka upp fadern igen, för att bli en av hans dagslönare (så som han tänkte sig utvecklingen)...

*****

Och för att dra liknelsen in på ett av mina favoritämnen - gissa varför det är så svårt att få till en återförening mellan kyrkorna, trots att oförrätterna ibland ligger hundratals år tillbaka i tiden!

Jorden som flödar av mjölk och honung

Ur "De apostoliska fäderna", Barnabas brev 6:8-10:

Vad säger en annan profet, Mose, till dem?

"Se, detta säger Herren Gud: 'Gå in i det goda landet, som Herren med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, och tag i arv ett land som flyter av mjölk och honung.'

Vad säger kunskapen? Lär det! Den säger: "Hoppas på den Jesus som skall visa sig för er som människa." Ty en människa är lidande jord. Adam danades av stoft från jorden. Och vad betyder då till det goda landet, ett land som flyter av mjölk och honung? Välsignad vare vår Herre, bröder, som gett oss vishet och insikt i sina hemligheter. Ty profeten syftar till att ge en bild av Herren. Vem fattar det utan att vara vis och förståndig och älska sin Herre?

Och ur kommentaren:

Anspelning på de hebreiska orden adám, människa, och adamáh, jord, land, 1 Mos 2:7. Nu har Kristus uppenbarats som människa. Det som sägs om människan kan därför sägas om Kristus. Eftersom Adam är formad av jord (grek gé), så kan Kristus sägas vara gé i betydelsen "landet" (2 Mos 33). Det innebär att Moses uppmaning att gå in i det utlovade landet är en maning att sätta sitt hopp till Kristus. Barnabas gör alltså en ordlek både med det hebreiska ordet och med det grekiska. Metoden har rötter i rabbinismen.

lidande jord, grek páschousa, lidande. Det antyds alltså att jorden lider av att omformas.

Många tolkningar av diverse bibeltexter har jag hört i mina dagar, men denna var ny för mig - Kristus som landet som flödar av mjölk och honung! 

Förvisso tror jag nog att vi kristna kan vara minst lika motsträviga som israeliterna var under ökenvandringen - gnälla, förfalla till avgudadyrkan även när vi samtidigt ser Guds härlighet över berget, osv - men låt oss ändå hoppas av nåd att vi inte ska behöva en 40-årig ökenvandring innan vi får komma in i landet, och sedan ägna resten av vårt liv till att slänga ut andra därifrån! Jag menar: går inte mycket av det kristna livet ut på att bjuda in andra i det goda landet? 

Fast, för att återanvända en tolkning som jag hörde för ett antal år sedan, kanske ska vi inte tolka kaanans olika folk som människor vi behöver konkurrera med om Guds gunst (för att uttrycka det "snällt"; döda, slakta och förgöra känns annars mer GT-aktigt, men det låter ju så otrevligt och blodigt i mina öron, så låt mig få nöja mig med "konkurrera"), utan sådant i vårt liv som måste dö - själviskhet, avgudadyrkan, osv - för att vi ska kunna leva i frid och frihet i Landet?

Bibelblogg: Änkan och dommaren

Liknelsen om änkan och domaren (Luk 18:1-8)

Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp:
"I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: "Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till." Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: "Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande."

Och Herren sade: "Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?"

Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid tyckt den där texten är knepig. Minst sagt! Så slog det mig när jag läste den för femtielfte gången igårkväll - borde inte rollerna vara ombytta? Alltså, borde det inte vara änkan - representanten för det mänskliga släktet och alla oss troende - som "varken fruktar Gud eller bryr sig om människor", utan bara ska ha sin rätt, och domaren - som representerar Fadern - som tvekar att ge ut det för att han vet att hon bara kommer förskingra/förslösa arvet (eller vad det nu var hon hade rätt till)??

Borde inte istället vara något i den här stilen?

Liknelsen om domaren och änkan - version 2.0

Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp:
"I en stad fanns det en änka som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor, utan bara ville roffa åt sig så mycket som hon kunde för egen del. I samma stad fanns en rättvis domare som alltid tänkte på att döma till alla parters bästa. Änkan kom till domaren gång på gång och sade: "Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till." Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: "Inte för att hon fruktar varken Gud eller bryr sig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars kommer hon snart gå till en annan domare som inte tänker på hennes motpart överhuvudtaget, utan kommer att pressa ut denne på mer än vad änkan har rätt till."

Och Herren sade:
"Där hör ni vad den rättfärdige domaren säger. På samma sätt låter Gud även de orättfärdiga få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt. Skulle han ens låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?"

Bibelblogg från Catholic Renewal

Detta inlägg är i sin helhet skrivet av mig (bibeltexten undantagen såklart), men finns redan publicerad som en kommentar till veckans bibelblogginlägg på Catholic Renewal. Men då jag själv blev oväntat nöjd med den vilda associationen som jag gjorde så får även ni som inte har läst den redan härmed möjlighet att ta del av den:

*****

"Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden.Och han talade till dem med många liknelser: "En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.Hör, du som har öron." (Matt 13:1-9)

...och Jesus tog fram en påse med finaste utsäde för att demonstrera hur han menade och sådde överallt där han kom åt.

Somligt hamnade på lärjungarna, som tyckte att det var väldigt onödigt av Jesus att kasta saker på dem och blev sura på honom.

Annat hamnade på botten av båten tillsammans med gamla fiskenät och diverse annat bråte, varpå båtägaren blev arg och skällde ut Jesus får att nu skulle han antagligen bli tvungen att städa ur båten så att inget grodde på botten och skapade sprickor genom båtskrovet.

Det mesta hamnade dock i vattnet och dränktes. Men fiskarna tyckte synd om säden och blev glada för den extra maten och samlades kring båten. Och fiskmåsarna blev glada och kom flygande till honom, varpå fiskarna blev mindre glada igen när de upptäckte att även fiskmåsarna kom till kalaset och dök snabbt för att undvika att helt plötsligt ingå i kalasbufén.

Och Jesus sade: "Släng ut näten och jag ska göra er till människofiskare!!"

Petrus försökte protestera: "Men här finns ju inga fiskar, det enda du kommer fånga är fiskmåsar, och fiskmås är ett orent djur!"

Jesus envisades: "Släng ut näten och ni ska få se människosonens lyftas upp ur er åsyn som på ett moln".

Och lärjungarna slängde ut näten, varpå fåglarna hamnade under nätet och började flaxa och kraxa och det ena med det andra. Och i sin iver att tänka just bara på sig själva så slet fiskmåsarna fjädrarna ur varandras fågeldräkter så att vita fågelfjädrar stod som ett moln kring båten.

Jesus passade lugnt och sansat mitt i kaoset på att dra åt näten under fåglarna - och sig själv - så att de alla fångades som i en nätbur. Och så när alla fåglarna tillslut lyckades flyga åt samma håll så var han beredd och hängde med i nätet och försvann ur lärjungarnas åsyn som med ett moln...

Min sista kopparslant

Jag tillhör den typen av kyrkobesökare som tenderar att glömma kollektpengar var och varannan gång. Inte av snålhet, utan av ren glömska (fast jag tycker ju att jag borde lära mig nu efter att ha gått i kyrkan de flesta veckor sedan fem år tillbaka) och bristfällig organisation. Pinsamt, men sant!

Igår skulle jag dock vara duktig och komma ihåg kollekten när jag skulle ner på kvällsmässan, tänkte jag. Och så hade jag bara en 50-öring i plånboken (det kontantlösa samhället är bra på många sätt, men ofta står jag där utan kollektpengar, för att det är min enda kontanta utgift som jag har någorlunda regelbundet numera)!

Så, frågan var då om jag skulle leka "fattiga änkan" ur Jesu liknelse (Mark 12:41-44) och lägga "min sista kopparslant" eller känns det mest som ett hån? Jag har ju faktiskt pengar på kortet, så det är ju inte min sista kopparslant egentligen. Och jag vet av erfarenhet att 50-öringar har en tendens att bli liggande i botten av kollektbössor och skramla runt eftersom man inte får sätta in ojämnt antal 50-öringar (dvs det måste vara jämna kronor, även om det går bra med t.ex. två 50-öringar som tillsammans utgör en hel krona) via Kassaservice.

Så, hur gick det då? I valet och kvalet mellan dessa två alternativ valde jag att inte ta med 50-öringen. Och hade jag gjort det så hade det inte spelat någon roll, för det togs aldrig upp någon kollekt just den här gången.

Men hur gör ni? Lägger ni er sista 50-öring om det är det enda ni har i plånboken eller avstår ni och lägger lite extra nästa gång istället?

RKK vs andra kyrkor - en vision

Att kalla det vision känns alldeles för stort. Att kalla det en dröm är dock fel - jag var klarvaken - men det var inte heller en dagdröm. Faktum är att det var en tanke som plötsligt, helt utan förvarning, befann sig i mitt huvud - färdigtänkt! Så "vision" är väl det som beskriver verkligheten bäst (använder mig dock också av "liknelse", "bild" m.fl. begrepp i texten, så bli inte förvirrade).

Låt mig också säga att bilden handlar om min uppfattning av Katolska Kyrkans syn på alla andra kyrkor och lösningen på enhetsproblemet. Men, mina kära katolska vänner, om jag är helt ute och snurrar, så var snäll och hojta till. Tveka inte, okej? Jag lovar, jag tar inte illa upp!

*****

En kvinna ligger på rygg på golvet. Hon är inte fastbunden, men hon kan inte röra sig. För från hennes armar, ben och bål ("torso", överkropp) går det ut mängder av slangar, något jag kanske bäst liknar vid "konstgjorda navelsträngar", till odefinierbara cellklumpar som ligger överallt runtomkring henne på golvet. I navelsträngarna pulserar blod med näring och syre till, och för bort avfall från, cellklumparna. Näring som håller cellklumparna vid liv. Hela scenen påminner mest om någon morbid, konstgjord imitation av den tidiga fosterutvecklingen.

In i bilden kliver då den store genetikern. Han sorterar och formar om (differentierar) cellklumparna till hudceller, nervceller, hjärtceller, muskelceller osv. När differentieringen är färdig lossar han försiktigt de nyutvecklade organen och använder dem för att läka kvinnans kropp med dem (navelsträngarna kastar han sedan bort, de behövs inte längre nu när cellklumparna är en del av hennes kropp fullt ut istället för att odlas vid sidan av henne).
- De nya hudstyckena använder han för att täcka stora partier där hon har blivit hudflängd/flådd.
- De nya nervcellerna delar han försiktigt från varandra och planterar in dem en och en där hennes nervsystem har blivit skadat eller har förtvinat på grund av inaktivitet.
- Likaså gör han med hjärtceller och muskelceller. Försiktigt en och en eller hela organ på en gång ersätter han skadorna som finns på kvinnan med ny, frisk vävnad. Leder, senor, blodkärl, ben och hinnor binds ihop.
- En stympad arm helas, de nya fingrarna får koordination och fingerfärdighet.

Allt byggs skickligt ihop till att fullt ut höra till kvinnans kropp. Att urskilja vad som en gång var motbjudande cellklumpar som sög näring ur henne går inte längre, så perfekt fogas den nya vävnaden in i hennes kropp. Kvar blir bara små runda ärr, små hål, där de falska navelsträngarna en gång hade sitt fäste. Själv blir kvinnan alltmer rörlig, alltmer levande, allteftersom hon inte längre binds till marken av nätverket av navelsträngar och cellklumpar.

Tolkning:
Kvinnan = Katolska Kyrkan
Cellklumparna = alla andra kyrkor
Navelsträngarna = det konstiga och relativt obegripliga band, vilket formuleras som: "Kyrkan, Kristi kropp, "subsisterar" (ungefär "förverkligas") i katolska kyrkan, men kommer också till uttryck, om än på ett ofullständigt sätt, i andra kyrkor och kyrkogemenskaper" enligt wikipedia.
Den store genetikern = Gud Fader, Skaparen
Nervceller & "cell för cell" = enskilda konvertiter
Hudbitar & organ = hela kyrkor (olika gemenskaper, församlingar, samfund, eller dylikt) som konverterar
Skadorna på kvinnans kropp = sår från kyrkostrider & -splittringar

*****

_

Så, för att ta ned det här på jorden igen: Tankarna kanske bara är mina egna försök till tolkning av relationen mellan olika kyrkor sett ur katolsk synvinkel. Att kalla det vision känns som sagt var alldeles för stort. Och ärligt talat så är ju inte mitt katolska tänkande och kunnande det mest välutbildade på denna jord. Jag erkänner villigt att jag kan vara helt ute och cykla.

_

Jag är inte ens säkert på vilken kyrka som framställs mest ofördelaktigt i bilden - den sargade kvinnan (RKK) eller cellklumparna (övriga kyrkor). Personligen lutar jag åt att det är de motbjudande cellklumparna. Visst har de något slemmigt över sig? Fast å andra sidan påstår jag ju att det är ett försök att se relationen ur katolsk synvinkel, så det är kanske trots allt RKK som råkar värst ut. Inget illa menat.

_

Innebär det att jag tror att RKK ser övriga kyrkor som odifferentierade cellklumpar? Nej, självklart inte. Det påstår jag absolut inte, inte alls. Det enda som kanske (betonar KANSKE) skulle kunna stämma in någorlunda är att alla protestantiska kyrkor för den Katolska är något av ett mysterium. Oformliga och odifferentierade i betydelsen RKK inte kan gå in och styra dem med direktiv och dogmer, som de har blivit vana vid från sitt eget sammanhang. Katolikerna har inte överblicken och kunskapen att kunna förutsäga att just den cellklumpen kommer att bli en bit hud eller att en annan cellklump kommer att bli livsviktiga hjärtceller.

_

Som protestant så ser jag gärna de olika kyrkorna som grenar på samma träd, där stammen och rötterna är Jesus och de första århundradenas odelade kyrka. Det är en tilltalande, odramatisk (läs fredlig) och dynamisk (läs biologisk, levande) bild som inte förpliktar till att vi alla än en gång skall bli en enda Kyrka. Vi är ju redan del av samma träd! Och säg mig, på vilket träd kan grenar växer ihop igen!? Det vi kan göra är att lära oss att samverka och att inte försöka sno plats i solen från varandra. Enheten är redan uppnådd och har aldrig varit borta, ens till viss del. Men nu är vi ju inte kallade till att vara "Kristi Träd på jorden" utan "Kristi Kropp", och den kropp som "grenas ut" i olika delar mår inte bra! Oavsett hur mycket alla katoliker älskar att hävda att Kristi Kyrka till sin fullhet finns i RKK så mår inte kroppen med avslitna lemmar speciellt bra.

_

Ett protestantiskt alternativ till träd-grenar-bilden är att skapa en slags släkttavla för kyrkorna. Här behöver man dock vara lite modigare - eller bara mer konservativ? - för att tänka sig RKK som Moderkyrkan och sedan varje ny protestantisk kyrka som en ny generation. T.ex. skulle SvK vara RKKs barn och missionskyrkan vara RKKs barnbarn. Inom frikyrkan pratas det gärna om födslovärkarna kring bildandet av ett nytt samfund och om barnsjukdomarna i samfundet. "Det är klart man gjorde lite oövertänkta saker i början, men nu har vi vuxit upp och besinnat oss. Mognat och blivit vuxna, ansvarstagande samfund." Men liknelsen haltar. För medan Eva föddes ur Adams sida och den första församlingen föddes ur Kristi sida (så långt tror jag de flesta kristna är överens och tycker att allt är som det ska. Liknelsen är fullbordad) så sliter protestantismen loss sig själv ur RKKs sida och bildar en ny enhet. Det finns inget moment av "naturligt födelse" över händelsen. Och uppfostran och vägledning som förekommer i en normal familj? Glöm det! Det nya, fria samfundet präglas allt som oftast av självständighetssträvan och "tonårstrots" redan från första tiden.

_
Så tillsist: tillhör jag de som tror att alla kyrkor och alla troende tillslut måste införlivas i RKK? Jag är inte säker. Om du hade frågat mig för två-tre år sedan så hade jag skrattat och sagt blankt nej. Men nu är jag inte lika säker (det är livsfarligt att umgås för mycket med katoliker, det har en tendens att förändra ens världsbild). Så låt mig uttrycka det så här: Som sann vän av ekumenik och enhet mellan kyrkorna så ser jag enbart två möjliga slutmål. 1: Lägg ner alla nuvarande kyrkor och bilda ett nytt, världsvitt samfund som inkluderar alla (som t.ex. missionarna, metodisterna och baptisterna i Sverige är på väg att göra just nu). Som små steg på väg mot det slutgiltiga målet kanske den här metoden kan fungera, men som slutgiltig lösning? Nej, knappast. 2: Alla kyrkor går samman i ett redan befintligt samfund, och då ligger Katolska Kyrkan bra till eftersom de delvis är det enskilt största samfundet, delvis inte skulle gå med på det första alternativet och slutligen för att de har påven som enande symbol och talman. För tänker man efter så är alla samfund är uppbyggda på samma sätt, bara mer eller mindre uttalat. Vad de sedan kallar denna talman - påve, ärkebiskop, missionssekreterare, Ulf Ekman, ... - är mindre viktigt.

Liknelsen om de förlorade kyrkorna

Detta inlägg är inspirerat utifrån kapitel 102 i Peter Halldorfs bok "Hädanefter blir vägen väglös" - jag betonar, det är endast INSPIRERAT utifrån det Peter skriver, medan själva tillämpningen helt och hållet är mina egna tankar och funderingar - och bygger i grund och botten självklart på liknelsen om den förlorade sonen (hela liknelsen från Lukas 15:11-32 finns återgivet nedan).

*****

Det fanns en gång en Kyrka. Kyrkan hade många söner och döttrar. De flesta barnen var trogna och älskade Kyrkan, även om det ibland förekom visst syskongruff. Långsamt växte dessa syskonbråk till sig, vilket tillslut ledde till splittring mellan sönerna.

Tiden gick och sönerna fick barn. Barnen växte upp och fick aldrig lära sig om Kyrkans ursprung. Istället predikade den splittrade kyrkan för sina söner och döttrar om den egna kyrkans förträfflighet, och menade att sönerna och döttrarna i den andra kyrkan inte var äkta barn till Fadern. Och folket trodde på dem.

Efter en lång tid föddes tre (eller var det fyra?) upproriska söner i kyrkan. De kom i gräl med övriga bröder, tog sin del av arvet och stack iväg från fadern och familjen och bildade istället egna kyrkor, där de kunde säga och tycka vad de ville. Egna kyrkor, som var fria från - vad de själva ansåg vara - den första (eller var det den andra?) kyrkans förfall.

Tiden gick och det föddes söner och döttrar till de upproriska sönerna. De fann sin tro och lärde sig att älska den kyrka där de föddes. De växte upp och de trodde predikningarna om den egna kyrkans rätta tro och renlärighet, till skillnad från de avfallna kyrkornas villoläror.

Men allt återupprepade sig i allt snabbare takt. För varje generation föddes fler och fler splittare och fler och fler kyrkor bildades, och alla sa de: "Vi är den enda rätta kyrkan. Kom till oss, endast hos oss finns frälsningen".

Nu råder det hungersnöd i världen. Nu, när folk frågar efter andlighet istället för materialism, tittar kyrkorna sig yrvaket omkring. Hur kunde det bli så här? Med så här många kyrkor, med så många olika sätt att uttrycka den kristna tron, så borde det ju finnas en kyrka och ett sätt för alla! Varför blir vi då bara färre och färre troende, istället för fler och fler?

De inom kyrkorna som vågar tänka tanken "Kanske är även vi de förlorade sönerna. Tänk om det inte bara är de ickekristna i vår omgivning som förlorat den naturliga gemenskapen med Fadern och våra bröder" får stå ut med svidande kritik. Det är ju inte dagens kyrka - inte vi själva - som splittrat kyrkan! Våra fäder kanske gjorde det, men inte vi! Vi kan inte ta ansvar för vad de gjorde. Och varför skulle just vi vara de förlorade sönerna? Varför skulle vi återvända? Det ju snarast de gamla kyrkornas fel - det är dem som borde vara de förlorade sönerna! Det var ju faktiskt deras eget fel, det var ju dem som tvingade våra fäder att reagera, det var ju dem som blev ljumma och fallna!! Och den förlorade sonen, han gick ju sin väg för att supa, spela och "leva livet" med horor. Det gjorde ju inte vi! Vi gick vår väg för att ta det radikala i tron på allvar, för att INTE leva världens liv, inte vara delaktiga i kyrkans synd. De vägrade lyssna då. Så nu borde det vara de som ska komma till oss!

Dessutom: Vart skulle vi återvända? Till vilken kyrka? Till den vi splittrades ifrån senast? Fast det kanske bara skulle vara en omväg? Kanske vore det bättre att återvända till den ursprungliga Kyrkan direkt? Fast finns den Kyrkan kvar? Fadern i Rom finns ju förvisso kvar och hävdar sig representera just den Kyrkan, men skulle han välvilligt acceptera oss? Slakta gödkalven och helt oreserverat ta emot oss? Eller borde vi vända oss till hans bröder patriarkerna i Istanbul/Konstantinopel, Antiokia, Alexandria och Jerusalem? För både de katolska och de ortodoxa hävdar ju båda att just de är den ursprungliga kyrkan och att den andra har avfallit från den sanna läran, så hur vet man vem man ska återvända till?

Eller ska man läsa liknelsen som att Jesus är den äldste sonen och ALLA kyrkor är den yngre sonen som väljer att gå bort från Fadern? Men hur skulle vi då kunna återvända? Och ärligt talat så är det inte speciellt tilltalande (eller ens troligt?) att Jesus skulle gruffa över oss på slutet inför Fadern och vägra vara med på festen när de förlorade kyrkorna i så fall återvänder?

*****

Liknelsen om den förlorade sonen

[Jesus] sade: "En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: 'Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.' Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.

När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något.

Då kom han till besinning och tänkte: 'Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.' Och han gav sig av hem till sin far.

Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: 'Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.'

Men fadern sade till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.' Och festen började.

Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: 'Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.' Då blev han arg och ville inte gå in.

Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: 'Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.'

Fadern sade till honom: 'Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.'"