Dagens önskan kommer från Teija och lyder:Det jag är nyfiken på är dina tankar kring din mångkyrklighet och hur det skulle kunna berika min katolska enkyrklighet.Låt mig dock börja i en något annan vinkel. Hur är det att vara mångkyrklig? Vad innebär det egentligen? Att vara mångkyrklig kan ju låta väldigt fint och bra, men låt mig citera mig själv från ett tidigare inlägg:
Kanske är det dags för mig att sluta fråga mig "Vad får jag ut av den här kyrkan, det här sammanhanget?" och istället börja fråga mig "Vad kan jag erbjuda, vad kan jag bidra med?".Att vara mångkyrklig kan förvisso vara oerhört berikande, precis som det är oerhört berikande att resa runt i världen och lära känna många kulturer, men lika ofta är priset egentligen alldeles för högt, då mångkyrklighet är oerhört frustrerande och ensamt många gånger. Utelämnat. Att kunna smälta in överallt, men aldrig riktigt tillhöra. Alltid vara den som kommer utifrån, när allt jag bär på är längtan att få ge mig själv helt och fullt ut i en kyrka (och ett samfund) - vilket är en oerhört viktig hörnsten inom den kristna tron - en längtan som aldrig kan bli fullt tillfredsställd för den som är mångkyrklig. I alla fall inte på det sätt som jag lever ut min mångkyrklighet, med tvära kast mellan olika kyrkor och traditioner, och en ev. framtida hemvist som på sin höjd är skriven i lös sand (och Guds hand, så klart).
Samtidigt så måste jag också erkänna att mångkyrkligheten nog lätt blir en väldigt självisk typ av kristendom. För den som väljer (eller blir kallad till att tillhöra) ett visst samfund, så tvingas man ta "det onda med det goda". Oavsett om man tillhör LO, baptisterna, SvK eller KK så tror jag inte att någon människa kan hålla med om exakt allt som görs, sägs och/eller lärs i det enskilda samfundet. Det ligger inte i den (fallna) mänskliga naturen att vara så pass överlåten, varken hos samfundsrepresentanter eller hos den enskilde medlemmen. Så det jag som mångkyrklig kan göra/gör är att gå och plocka "russinen ur kakan". Jag tar till mig det som tilltalar mig och struntar i resten. Har överseende med allt det där som stör mig, som inte passar in i min personliga livsåskådning.
För att dra det till sin spets: att vara mångkyrklig skulle i mångt och mycket kunna liknas vid att suga näring från alla enkyrkliga utan att ge speciellt mycket (om något alls) tillbaka. Jag vet att långtifrån alla mångkyrkliga skulle hålla med mig om detta, men mina egna tankar har rört sig mycket i de banorna på senare tid. Och därför tyckte jag också din fråga var så oerhört intressant. Jag blev helt enkelt tvungen att tänka efter ordentligt.
Så för att återgå till den egentliga frågan: Hur kan min splittring berika dig som är "enkyrklig"?
För det första genom att faktiskt inte fördöma och anklaga, utan snarare nyfiket - och ibland ganska undrande måste väl erkännas - närma mig din tro. Det kanske inte låter så mycket, men jag tror det kan vara värt en hel del ibland. Om inte annat så kanske mina frågor och funderingar kan berika dig att söka djupare i din tro och tradition.
För det andra hoppas jag att jag kan visa dig på en del av det som är positivt i andra samfund och traditioner, så att korsbefruktning i viss mån kan ske. Ett tydligt exempel där vore ju hur den pingstkarismatiska väckelsen spred sig in i den Katolska Kyrkan på 60-talet(?), utan att göra KK mindre katolsk för det.
För det tredje är det min förhoppning att i en korsbefruktad kyrka så kommer vi också närmare varandra och visar större förståelse för varandra. Och kommer vi närmre varann så kanske vi blir vänner och vågar se varandra som syskon i Kristus. Och som syskon så kanske inte våra skillnader blir hot, utan leder till att vi i längden kommer kunna förverkliga Jesu bön om fullständig enhet i en mångfald av uttryck. Därmed inte sagt att jag tror på att utplåna alla skillnader mellan kyrkorna abrupt redan idag, men kanske kan vi genom att bygga broar mellan våra isolerade öar möjliggöra att det i framtiden kommer vara en fullt integrerad stad/nätverk med broar och korskopplingar mellan alla kristna till den milda grad att vi inte längre är olika kyrkor utan en enda Kyrka. Och kanske kan jag som mångkyrklig vara en sådan bro, medan du som enkyrklig är ett brofäste och -pelare?
Ja, det kanske jag ska förtydliga lite. Mitt problem med att vara mångkyrklig och kunna smälta in i många olika typer av gudstjänster och andakter har egentligen väldigt lite med själva uttrycksdiversiteten att göra, utan är till 95 % enbart beroende på den kyrkliga splittringen och avsaknad av samfundstillhörighet och -identitet.
För det fjärde så kanske min mångkyrklighet kan lära mig flera kyrkors interna språk och jargong, så att jag i någon mån kan visa på att vi menar samma sak även om vi använder olika ordval ibland - eller tvärt om, att vi menar olika saker även om vi använder samma ord och gester.
Läs mer:
Anton på Kristenunderjord berör ämnet med bindningstid till församling och sammanhang i ett tänkvärt inlägg.
