Samtal: Jag möter Gud via hans klädnad

Jag läser just nu "Samtal", en bok Peter Halldorf gav ut år 2002 med fyra samtal/dialoger/intervjuer som gjorts till tidskriften Pilgrim. I det första samtalet möts biskop emeritus Martin Lönnebo och karmelitbroder Wilfred Stinissen. Ämnet för samtalet är Bibeln och bibelläsning, men de berör även ekumeniken, varpå broder Wilfred säger något intressant:

Den tiden då man i katolska kyrkan föreställde sig att de icke-katolska kyrkorna skulle återvända till Rom, tror jag är förbi. Det behövs ingen kollektiv konversion, utan en växande gemenskap av systerkyrkor.

Visserligen har jag mött katoliker som sagt exakt så, men även ett stort gäng som säger precis tvärt om. Säkerligen fanns det delade meningar även för åtta år sedan, men frågan är om inte tvärtomsägarna har vuxit de senaste åren. Min magkänsla lutar åt det hållet. Fast det kan ju bero på att jag inte umgicks med så många katoliker i början av millenniet. Eller vad tror ni?

På konvertitupptagning i St Lars

I måndags för en vecka sedan, den 22 september (ja, jag känner mig lite efter), var jag på konvertitupptagning i St Lars Katolska församling här i Uppsala när Johanna och Johan (läs mer om dem här) togs upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap. Grattis till er båda! Hoppas ni aldrig behöver känna att ni kommer att ångra detta beslut.

Anledningen till att jag inte har publicerat detta inlägg tidigare är att jag faktiskt har haft lite svårt för att bestämma mig för vad jag skulle kalla det. Fånigt, eller hur? Några förslag:

"Välkommen bort"
- Alla katoliker säger ju "Välkommen hem" till alla konvertiter när de tas upp, så då måste väl jag som frikyrklig säga "Välkommen bort", eller...?

"Omgruppering i syskonskaran"
- För inte har jag förlorat två frikyrkliga syskon till "den katolska skökan" (eller något annat som somliga frikyrkliga svänger sig med emellanåt. Tyvärr!) utan jag har helt enkelt fått två till katolska syskon i Kristus. Ungefär som när mina jordiska syskon skaffar flickvän och fästman - inte har jag förlorat några syskon där heller utan vunnit två bonussyskon. Fast i detta fallet gick ju ekvationen jämnt upp i det totala antalet. Två minus på den frikyrkliga avdelningen och två plus i den katolska gruppen. Fast å andra sidan så hade ni ju redan halva foten inne i Katolska Kyrkan när jag lärde känna er, så ni har faktiskt alltid stått i den katolska gruppen i min tankevärld.

"Frikyrklig representation vid katolsk ceremoni"
- Går in lite i den första. Kände att jag som protestant och frikyrklig representerade något av deras gamla kyrka och kunde med min närvaro säga "Lycka till i framtiden" (haha, jag har höga tankar om mig själv ibland, va?) istället för att bete mig som om Katolska Kyrkan hade "snott" Johanna och Johan från oss...

"Baptist på vift"
- Bilden på väskan som jag hade med mig till St Lars säger allt, eller? (Om det är svårt att läsa så står det "Thailand Karen Baptist Convention - Baptist Union of Sweden - 30 years of cooperation". Fast jag lämnade väskan utanför kyrksalen. Tänkte att någon kanske skulle ta illa upp...)

Liknelsen om de förlorade kyrkorna

Detta inlägg är inspirerat utifrån kapitel 102 i Peter Halldorfs bok "Hädanefter blir vägen väglös" - jag betonar, det är endast INSPIRERAT utifrån det Peter skriver, medan själva tillämpningen helt och hållet är mina egna tankar och funderingar - och bygger i grund och botten självklart på liknelsen om den förlorade sonen (hela liknelsen från Lukas 15:11-32 finns återgivet nedan).

*****

Det fanns en gång en Kyrka. Kyrkan hade många söner och döttrar. De flesta barnen var trogna och älskade Kyrkan, även om det ibland förekom visst syskongruff. Långsamt växte dessa syskonbråk till sig, vilket tillslut ledde till splittring mellan sönerna.

Tiden gick och sönerna fick barn. Barnen växte upp och fick aldrig lära sig om Kyrkans ursprung. Istället predikade den splittrade kyrkan för sina söner och döttrar om den egna kyrkans förträfflighet, och menade att sönerna och döttrarna i den andra kyrkan inte var äkta barn till Fadern. Och folket trodde på dem.

Efter en lång tid föddes tre (eller var det fyra?) upproriska söner i kyrkan. De kom i gräl med övriga bröder, tog sin del av arvet och stack iväg från fadern och familjen och bildade istället egna kyrkor, där de kunde säga och tycka vad de ville. Egna kyrkor, som var fria från - vad de själva ansåg vara - den första (eller var det den andra?) kyrkans förfall.

Tiden gick och det föddes söner och döttrar till de upproriska sönerna. De fann sin tro och lärde sig att älska den kyrka där de föddes. De växte upp och de trodde predikningarna om den egna kyrkans rätta tro och renlärighet, till skillnad från de avfallna kyrkornas villoläror.

Men allt återupprepade sig i allt snabbare takt. För varje generation föddes fler och fler splittare och fler och fler kyrkor bildades, och alla sa de: "Vi är den enda rätta kyrkan. Kom till oss, endast hos oss finns frälsningen".

Nu råder det hungersnöd i världen. Nu, när folk frågar efter andlighet istället för materialism, tittar kyrkorna sig yrvaket omkring. Hur kunde det bli så här? Med så här många kyrkor, med så många olika sätt att uttrycka den kristna tron, så borde det ju finnas en kyrka och ett sätt för alla! Varför blir vi då bara färre och färre troende, istället för fler och fler?

De inom kyrkorna som vågar tänka tanken "Kanske är även vi de förlorade sönerna. Tänk om det inte bara är de ickekristna i vår omgivning som förlorat den naturliga gemenskapen med Fadern och våra bröder" får stå ut med svidande kritik. Det är ju inte dagens kyrka - inte vi själva - som splittrat kyrkan! Våra fäder kanske gjorde det, men inte vi! Vi kan inte ta ansvar för vad de gjorde. Och varför skulle just vi vara de förlorade sönerna? Varför skulle vi återvända? Det ju snarast de gamla kyrkornas fel - det är dem som borde vara de förlorade sönerna! Det var ju faktiskt deras eget fel, det var ju dem som tvingade våra fäder att reagera, det var ju dem som blev ljumma och fallna!! Och den förlorade sonen, han gick ju sin väg för att supa, spela och "leva livet" med horor. Det gjorde ju inte vi! Vi gick vår väg för att ta det radikala i tron på allvar, för att INTE leva världens liv, inte vara delaktiga i kyrkans synd. De vägrade lyssna då. Så nu borde det vara de som ska komma till oss!

Dessutom: Vart skulle vi återvända? Till vilken kyrka? Till den vi splittrades ifrån senast? Fast det kanske bara skulle vara en omväg? Kanske vore det bättre att återvända till den ursprungliga Kyrkan direkt? Fast finns den Kyrkan kvar? Fadern i Rom finns ju förvisso kvar och hävdar sig representera just den Kyrkan, men skulle han välvilligt acceptera oss? Slakta gödkalven och helt oreserverat ta emot oss? Eller borde vi vända oss till hans bröder patriarkerna i Istanbul/Konstantinopel, Antiokia, Alexandria och Jerusalem? För både de katolska och de ortodoxa hävdar ju båda att just de är den ursprungliga kyrkan och att den andra har avfallit från den sanna läran, så hur vet man vem man ska återvända till?

Eller ska man läsa liknelsen som att Jesus är den äldste sonen och ALLA kyrkor är den yngre sonen som väljer att gå bort från Fadern? Men hur skulle vi då kunna återvända? Och ärligt talat så är det inte speciellt tilltalande (eller ens troligt?) att Jesus skulle gruffa över oss på slutet inför Fadern och vägra vara med på festen när de förlorade kyrkorna i så fall återvänder?

*****

Liknelsen om den förlorade sonen

[Jesus] sade: "En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: 'Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.' Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.

När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något.

Då kom han till besinning och tänkte: 'Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.' Och han gav sig av hem till sin far.

Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: 'Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.'

Men fadern sade till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.' Och festen började.

Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: 'Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.' Då blev han arg och ville inte gå in.

Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: 'Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.'

Fadern sade till honom: 'Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.'"