Mitt möte med Bjärka-Säby

I våras berättade Zoltan (Filadelfia och Azusa Street) och Johan S (Vineyard) om möten med andra församlingar än sin egna/dåvarande församlingar. Jag blev inspirerad, men hade då inte tid att skriva så mycket om det just då. Sen har det blivit liggande, men nu kom jag och tänka på det igen, så här kommer en inblick i mitt möte med Bjärka-Säby.

För det första behöver jag kanske påpeka - då de flesta associerar Bjärka-Säby (eller kort och gott "Bjärka" som de flesta säger som varit där) med kommuniteten, Peter Halldorf, kyrkofäder, retreater, ortodox liturgi, rökelse och ikoner och så vidare - så läste jag bibelskolan på Bjärka. Bibelskolan är mer typisk pingst. Det är lovsånger, tungotal, bönebrus, profetiska tilltal och så vidare. Precis som kommuniteten lever bibelskoleeleverna på slottet (eller nåja, i slottsannexet), men det enda man verkligen gör gemensamt - i alla fall på min tid - är att fira måndagens lunchbön och äter mat gemensamt i annexets matsal. I övrigt behöver de två verksamheterna inte ha något med varandra att göra, om man inte vill det. Om man inte väljer det själv.

När jag kom till Bjärka så kom jag just från ett år som au-pair i Tyskland. Jag hade lite sporadiskt gått i SKUTs (Svenska Kyrkan i UTlandet) gudstjänster i Frankfurt, men framför allt hade jag varit med på deras au-pair-/ungdomsträffar. Innan hade jag varit aktiv inom Lyckebokyrkan, men även där hade det framförallt varit ungdomskvällarna snarare än gudstjänsterna som dragit i mig.

Så att jag valde att läsa bibelskola gissar jag att det kom som något av en chock för min omgivning. För mig var det mer av ett "menar jag allvar så är det nu eller aldrig att göra något sådant här, jag kan inte fortsätta försöka leva i två världar".

Ett annat faktum är, vilket kanske chockar somliga här och nu, att jag faktiskt aldrig hade hört talas om varken Bjärka eller Peter Halldorf eller kommuniteten eller något när jag sökte dit. Lite nervös hade jag istället mailat från Tyskland och undrat om det var "för pingstigt". Det jag hade fastnat för var deras beskrivning på hemsidan om naturen och friluftsmöjligheterna kring slottet (är man gammal scout förnekar man sig aldrig) och avskildheten - att inte bo inne i storstan i varsin lägenhet på egen hand, utan tvingas konfronteras med det kyrkliga i boendegemenskap och för att det inte finns så mycket annat att göra två mil ut på landet. Ska man läsa bibelskola, så ska man göra det ordentligt liksom och inte slarva bort möjligheten!, hade jag tänkt.

Till saken hör också att min mamma är inte direkt positiv till kyrkligheten överhuvudtaget, men särskilt pingstkyrkan (och livets ord) är illa sedd av henne. Så det var med darrande ben som jag gick över tröskeln till Bjärka första gången. Vad hade jag gett mig in på?!

Det första som hände var en samling med där vi hälsades välkomna och sen blev det bön á la pingst. Hjälp! Hade jag inte suttit ner på en stol så hade jag nog studsat en halvmeter bakåt och smitit ut så snabbt som möjligt. Det var ju det där jag hade varit rädd för. Men jag blev kvar, jag kom att lära känna människorna, jag kom att - om inte fullt ut "trivas som fisken i vatten" med den karismatiska andligheten, så lärde jag mig uppskatta den. Den avdramatiserades och fylldes med mening. Jag kunde bidra och få ut något av andakter och möten, utan att känna att jag ville fly ut bakvägen. Det blev mitt "hemma", en stil jag inte ifrågasatte, även om jag ibland tyckte att det gick till överdrift. Frälsningen sitter inte i om man sitter eller står under lovsången. Det är klart man kan vara andedöpt och frälst utan att tala i tungor! Att det fanns människor i klassen som tvekade på dessa punkter, åtminstone den senare, även när året närmade sig sitt slut gjorde mig chockad och ledsen för deras skull.

Men nu som sagt var så är Bjärka inte bara den klassiska pingstbibelskolan. Bjärka har även sin kommunitet och Peter Halldorf. Och även om ingen tvingade oss att gå på tidebönerna så blev vi ett litet gäng som gärna gick på kompletorium. Några få orkade även upp till laudes kl. 0600. Peter undervisade om kyrkofäderna, ökenfäderna och de ekumeniska koncilierna. Så nog fanns det Bjärka som de flesta tänker på även reellt närvarnade i bibelskoleelevernas liv. Och med tidebönernas regelbundna liturgi så kom även en förståelse för Svenska Kyrkans mer liturgiskt traditionella mässor (något jag anade redan då, men har erfarit och "praktiserat" mer i efterhand).

För mig blev dessa två nyupptäkter oerhört viktiga att hålla samman. Det blev som om att ge tron två ben att stå och gå på, istället för att bara försöka hålla balansen på ett ben. Var för sig hade både karismatiken och tidebönerna antagligen tråkat ut mig, men tillsammans lyfte de varandra, bar de varandra. Tillsammans skapade de en balans och en rymd för tron som jag aldrig tidigare anat. Och även om jag mest har gått vidare på "tidebönsbenet", så är ändå karismatiken något jag har erfarenhet av och som kan tillföra min tro något, men framförallt något jag ser tillför Kyrkan som världsvidd, levande organism något fullständigt nödvändigt! Alla lemmar kan inte vara allt i Kristi Kropp, men alla lemmar och grenar behövs för att visa på djupen och bredden och höjden och vidden i Guds rike.

*****

Mer information om bibel- och träningsskolan på Bjärka-Säby kan ni läsa på http://www.bjarkasaby.nu/