Häromsistens var jag inne på temat "drömmar och syner" här i bloggen. Nu har jag sprungit på några andra jag har inlägg på samma tema som jag vill passa på att dela med mig av. Alltså, somliga inlägg är äldre, men jag har inte sett dem förrän nyss. Jaja, läs och begrunda. Framförallt Per-Olofs inlägg tycker jag är intressant.
Stefan Swärd: En profetisk syn
MXp: Samling till bön av Per-Olof Olsson
Har ni läst eller haft några syner eller drömmar som ni vill dela med er av?
Visar inlägg med etikett Dröm/vision. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dröm/vision. Visa alla inlägg
söndag 19 juni 2011
söndag 5 juni 2011
Religiösa drömmar
Har ni någonsin upplevt en "religiös dröm"? En dröm som ni efteråt är osäkra på är en vanlig dröm eller något profetiskt? En dröm om Jesus, om änglar eller så? Även om (ö)kända profetiska ämnen som Jesu återkomst eller något liknande?
Det har jag gjort. Men inte vet jag om jag blir något klokare av det. Snarare känns det som om jag får fler frågor och tvivel - inkl. tvivel på mina tvivel - utifrån dessa "drömmar".
För det första: Är verkligen alla religiösa drömmar profetiska? Kan man inte ha vanliga ("profana") drömmar med religiöst innehåll? Precis som jag kan drömma om bröllop bara för att det varit mycket tal om prinsbröllop på TV. Eller drömma om bussresor, vänner, händelser, böcker och annat som finns i min vardag och därmed i mina tankar.
Jag skulle svara ja på den frågan. Självklart kan min hjärna spela mig spratt och "framkalla" religiösa drömmar bara för att jag har tänkt på någon religiös fråga. Jag har massor med profana exempel på när jag drömt om något som varit aktuellt just då. Oavsett om det rört sig om platser och händelser ur verkliga livet eller något ur en bok eller från TVn. Min logik säger att den typen av drömmar mer är ett utslag av önsketänkande än något profetiskt, även om det skulle råka vara på ett religiöst tema.
Men ändå, när jag drömmer om något religiöst så har jag svårt att bara avfärda det med att "det är klart jag drömmer om Jesu återkomst just nu, det har varit mycket tal om det på TV nu runt 21 maj". Logiken är glasklar - vad är enklare för min hjärna att koka ihop något ifrån än från vad som är både aktuellt och "tankeväckande" i sig. Men... Men vågar jag verkligen avfärda det så lätt i och med att det är Gud vi talar om. Gud kan ju använda drömmar! Tala genom drömmar. Utnyttja det som är aktuellt som "inkörsport" till mitt (under-)medvetande.
Vilket leder till...
För det andra: Vad ska man göra ifall man har en profetisk dröm? Eller ja, misstänker att en dröm är profetisk. Är det verkligen "okej" att bara rycka på axlarna och tycka att det var "häftigt" (eller dylikt) men inte angår någon annan??
Att inte pröva drömmen känns nog oftast som det enklaste. Ju mindre tyngd jag lägger vid en eventuell profetia, desto mindre måste jag bry mig om den. Desto mindre behöver jag reflektera över om jag behöver förändra mitt liv utifrån den. Å andra sidan är det lätt att argumentera mot just det argumentet - det är inte vår kallelse som kristna att leva ett enkelt liv (trots att vissa gärna vill hävda att "tro på Jesus och alla dina problem kommer lösa sig")!
Men måste jag berätta för någon annan om varje misstänkt dröm - eller varenda liten dröm vilken-som-helst - som jag råkar ha?! Risken känns stor att det bara blir navelskåderi. Att tron kommer sätta mer fokus på mig än på Gud. Det blir mina drömmar (och mina tolkningar) som är det viktiga, inte min tillit till Gud själv.
Kan jag ge mig på det det vanskliga i att tolka mina drömmar själv. Kan man å andra sidan verkligen hävda att det är obligatoriskt att berätta för någon och på så sätt "pröva" drömmen på samma sätt som vi uppmanas att "[förakta inte det profetiska men] pröva allt" (1 Thess 5:20-21). Det står ju egentligen inget om att pröva tillsammans med någon annan.
Men hur skulle jag kunna avgöra en sådan fråga själv? Och skulle det verkligen leda någonstans? Kommer jag fram till att den är profetisk, då står jag ju återigen i samma sits med frågan om och för vem jag ska berätta.
Så, alltså...
För det tredje: Kanske ska jag dra gränsen mellan profetiska och profana drömmar om drömmen är logisk eller ej? Är drömmen helt "kloddig" med tvära kast och noll logik (som andra drömmar brukar vara) så är det nog en "profan" dröm även om den handlar om Jesus, men när den är "klar" och "logisk" så är den "profetisk"? Men innebär det då att alla "klara" och "logiska" drömmar är profetiska, även om de handlar om helt profana ämnen?
Å andra sidan så vet jag inte om jag tycker alla profetiska drömmar som berättas om i Bibeln är vare sig så "tydliga" och "klara" eller ens "logiska"...
Ähh, vet inte om detta leder någonvart. Navelskåderi på bloggnivå. Bättre att gå och sova på saken kanske.
Det har jag gjort. Men inte vet jag om jag blir något klokare av det. Snarare känns det som om jag får fler frågor och tvivel - inkl. tvivel på mina tvivel - utifrån dessa "drömmar".
För det första: Är verkligen alla religiösa drömmar profetiska? Kan man inte ha vanliga ("profana") drömmar med religiöst innehåll? Precis som jag kan drömma om bröllop bara för att det varit mycket tal om prinsbröllop på TV. Eller drömma om bussresor, vänner, händelser, böcker och annat som finns i min vardag och därmed i mina tankar.
Jag skulle svara ja på den frågan. Självklart kan min hjärna spela mig spratt och "framkalla" religiösa drömmar bara för att jag har tänkt på någon religiös fråga. Jag har massor med profana exempel på när jag drömt om något som varit aktuellt just då. Oavsett om det rört sig om platser och händelser ur verkliga livet eller något ur en bok eller från TVn. Min logik säger att den typen av drömmar mer är ett utslag av önsketänkande än något profetiskt, även om det skulle råka vara på ett religiöst tema.
Men ändå, när jag drömmer om något religiöst så har jag svårt att bara avfärda det med att "det är klart jag drömmer om Jesu återkomst just nu, det har varit mycket tal om det på TV nu runt 21 maj". Logiken är glasklar - vad är enklare för min hjärna att koka ihop något ifrån än från vad som är både aktuellt och "tankeväckande" i sig. Men... Men vågar jag verkligen avfärda det så lätt i och med att det är Gud vi talar om. Gud kan ju använda drömmar! Tala genom drömmar. Utnyttja det som är aktuellt som "inkörsport" till mitt (under-)medvetande.
Vilket leder till...
För det andra: Vad ska man göra ifall man har en profetisk dröm? Eller ja, misstänker att en dröm är profetisk. Är det verkligen "okej" att bara rycka på axlarna och tycka att det var "häftigt" (eller dylikt) men inte angår någon annan??
Att inte pröva drömmen känns nog oftast som det enklaste. Ju mindre tyngd jag lägger vid en eventuell profetia, desto mindre måste jag bry mig om den. Desto mindre behöver jag reflektera över om jag behöver förändra mitt liv utifrån den. Å andra sidan är det lätt att argumentera mot just det argumentet - det är inte vår kallelse som kristna att leva ett enkelt liv (trots att vissa gärna vill hävda att "tro på Jesus och alla dina problem kommer lösa sig")!
Men måste jag berätta för någon annan om varje misstänkt dröm - eller varenda liten dröm vilken-som-helst - som jag råkar ha?! Risken känns stor att det bara blir navelskåderi. Att tron kommer sätta mer fokus på mig än på Gud. Det blir mina drömmar (och mina tolkningar) som är det viktiga, inte min tillit till Gud själv.
Kan jag ge mig på det det vanskliga i att tolka mina drömmar själv. Kan man å andra sidan verkligen hävda att det är obligatoriskt att berätta för någon och på så sätt "pröva" drömmen på samma sätt som vi uppmanas att "[förakta inte det profetiska men] pröva allt" (1 Thess 5:20-21). Det står ju egentligen inget om att pröva tillsammans med någon annan.
Men hur skulle jag kunna avgöra en sådan fråga själv? Och skulle det verkligen leda någonstans? Kommer jag fram till att den är profetisk, då står jag ju återigen i samma sits med frågan om och för vem jag ska berätta.
Så, alltså...
För det tredje: Kanske ska jag dra gränsen mellan profetiska och profana drömmar om drömmen är logisk eller ej? Är drömmen helt "kloddig" med tvära kast och noll logik (som andra drömmar brukar vara) så är det nog en "profan" dröm även om den handlar om Jesus, men när den är "klar" och "logisk" så är den "profetisk"? Men innebär det då att alla "klara" och "logiska" drömmar är profetiska, även om de handlar om helt profana ämnen?
Å andra sidan så vet jag inte om jag tycker alla profetiska drömmar som berättas om i Bibeln är vare sig så "tydliga" och "klara" eller ens "logiska"...
*****
Ähh, vet inte om detta leder någonvart. Navelskåderi på bloggnivå. Bättre att gå och sova på saken kanske.
torsdag 30 juli 2009
Ett upplyst landskap
Jag hade för något (några?) år sedan en "vision" eller en "dröm":
Jag befann mig i ett mörkt rum. Helt kolsvart, det gick inte att se något alls.
Platsen där jag stod lystes gradvis upp av en strålkastare från ovan. Ett skogslandskap med ljuvliga gläntor började anas. Det var som om jag stod på en 3D-karta, både målad men samtidigt också verklig. Strålkastaren klarade dock bara av att belysa en begränsad radie, övriga rummet förblev mörkt.
Därefter tändes ytterligare en strålkastare, fast en bit bort. Detta avslöjade ett berglandskap. Stengråa, spetsiga berg med is på toppen. Vad hade det landskapet med mitt att göra?
Sakta men säkert tändes därefter fler och fler strålkastare, vilka uppenbarade ytterligare nya miljöer - sjöar, slätter, hav, floder, öknar, stäpper - men även band samman vad som tidigare tyckts vara så åtskild och väsensfrämmande. Det hängde ihop i en allt större, allt mer fantastisk, enhet! Och allt badade i ljuset från en enda källa!
Tolkning:
- Rummet med kartan är den här världen så som jag uppfattade den.
- Mörkret var min frånvaro av kunskap om Gud. Om jag ville få det att låta fromt så skulle jag hävda att "utan den kunskapen saknas förmågan att se något alls", men kartan och rummet symboliserade nog mer det teologiska landskapet än världen som sådan.
- Den första strålkastaren som gradvis tändes var mitt första kristna sammanhang och hur jag gradvis började tro och hur det skänkte mig syn. Men också hur mitt samfund endast räckte till att ge mig en begränsad uppenbarelse.
- Den andra strålkastaren symboliserar ett andra samfund med en helt annan tradition berättad för mig andra kristna. Så länge jag bara ser dessa två strålkastare kan jag inte avgöra om de visar på två olika kartor - dvs två olika religioner/uppenbarelser/ljuskällor - eller om det bara är en annan del av samma karta som jag befinner mig på.
- När så fler och fler strålkastare tänds så avslöjas både nya aspekter av sanningen, men också att hela kartan visa samma sanning och att det är fritt fram att röra sig på säkra vägar mellan det som från början tycktes så skilt åt.
- Och det viktigaste av allt: ljuskällan är densamma, de olika uppenbarelserna och samfunden är bara människors försök att fånga enskilda solstrålar och begränsa dessa till att vara hela solen och det enda sanna solljuset!
Så, våga utsätta dig för andra kristna! Se dem, älska dem, möt dem där de är och lyssna noga på dem, för utan dem kommer du aldrig förstå höjden och bredden och djupet och vidden av vår Kyrka och vår Tro! Kanske kommer du likfullt i slutändan ändå bosätta dig i din solbelysta skogsglänta, men du kommer göra det för att du trivs bäst där och/eller för att det är Guds kallelse till dig att befinna dig där, inte för att du inte känner till något annat - eller än värre för att du demoniserar de andra landskapen i brist på kunskapen om vägarna och förbindelserna mellan din plats och deras!
söndag 25 maj 2008
RKK vs andra kyrkor - en vision
Att kalla det vision känns alldeles för stort. Att kalla det en dröm är dock fel - jag var klarvaken - men det var inte heller en dagdröm. Faktum är att det var en tanke som plötsligt, helt utan förvarning, befann sig i mitt huvud - färdigtänkt! Så "vision" är väl det som beskriver verkligheten bäst (använder mig dock också av "liknelse", "bild" m.fl. begrepp i texten, så bli inte förvirrade).
Låt mig också säga att bilden handlar om min uppfattning av Katolska Kyrkans syn på alla andra kyrkor och lösningen på enhetsproblemet. Men, mina kära katolska vänner, om jag är helt ute och snurrar, så var snäll och hojta till. Tveka inte, okej? Jag lovar, jag tar inte illa upp!
En kvinna ligger på rygg på golvet. Hon är inte fastbunden, men hon kan inte röra sig. För från hennes armar, ben och bål ("torso", överkropp) går det ut mängder av slangar, något jag kanske bäst liknar vid "konstgjorda navelsträngar", till odefinierbara cellklumpar som ligger överallt runtomkring henne på golvet. I navelsträngarna pulserar blod med näring och syre till, och för bort avfall från, cellklumparna. Näring som håller cellklumparna vid liv. Hela scenen påminner mest om någon morbid, konstgjord imitation av den tidiga fosterutvecklingen.
In i bilden kliver då den store genetikern. Han sorterar och formar om (differentierar) cellklumparna till hudceller, nervceller, hjärtceller, muskelceller osv. När differentieringen är färdig lossar han försiktigt de nyutvecklade organen och använder dem för att läka kvinnans kropp med dem (navelsträngarna kastar han sedan bort, de behövs inte längre nu när cellklumparna är en del av hennes kropp fullt ut istället för att odlas vid sidan av henne).
- De nya hudstyckena använder han för att täcka stora partier där hon har blivit hudflängd/flådd.
- De nya nervcellerna delar han försiktigt från varandra och planterar in dem en och en där hennes nervsystem har blivit skadat eller har förtvinat på grund av inaktivitet.
- Likaså gör han med hjärtceller och muskelceller. Försiktigt en och en eller hela organ på en gång ersätter han skadorna som finns på kvinnan med ny, frisk vävnad. Leder, senor, blodkärl, ben och hinnor binds ihop.
- En stympad arm helas, de nya fingrarna får koordination och fingerfärdighet.
Allt byggs skickligt ihop till att fullt ut höra till kvinnans kropp. Att urskilja vad som en gång var motbjudande cellklumpar som sög näring ur henne går inte längre, så perfekt fogas den nya vävnaden in i hennes kropp. Kvar blir bara små runda ärr, små hål, där de falska navelsträngarna en gång hade sitt fäste. Själv blir kvinnan alltmer rörlig, alltmer levande, allteftersom hon inte längre binds till marken av nätverket av navelsträngar och cellklumpar.
Tolkning:
Kvinnan = Katolska Kyrkan
Cellklumparna = alla andra kyrkor
Navelsträngarna = det konstiga och relativt obegripliga band, vilket formuleras som: "Kyrkan, Kristi kropp, "subsisterar" (ungefär "förverkligas") i katolska kyrkan, men kommer också till uttryck, om än på ett ofullständigt sätt, i andra kyrkor och kyrkogemenskaper" enligt wikipedia.
Den store genetikern = Gud Fader, Skaparen
Nervceller & "cell för cell" = enskilda konvertiter
Hudbitar & organ = hela kyrkor (olika gemenskaper, församlingar, samfund, eller dylikt) som konverterar
Skadorna på kvinnans kropp = sår från kyrkostrider & -splittringar
Låt mig också säga att bilden handlar om min uppfattning av Katolska Kyrkans syn på alla andra kyrkor och lösningen på enhetsproblemet. Men, mina kära katolska vänner, om jag är helt ute och snurrar, så var snäll och hojta till. Tveka inte, okej? Jag lovar, jag tar inte illa upp!
*****
En kvinna ligger på rygg på golvet. Hon är inte fastbunden, men hon kan inte röra sig. För från hennes armar, ben och bål ("torso", överkropp) går det ut mängder av slangar, något jag kanske bäst liknar vid "konstgjorda navelsträngar", till odefinierbara cellklumpar som ligger överallt runtomkring henne på golvet. I navelsträngarna pulserar blod med näring och syre till, och för bort avfall från, cellklumparna. Näring som håller cellklumparna vid liv. Hela scenen påminner mest om någon morbid, konstgjord imitation av den tidiga fosterutvecklingen.
In i bilden kliver då den store genetikern. Han sorterar och formar om (differentierar) cellklumparna till hudceller, nervceller, hjärtceller, muskelceller osv. När differentieringen är färdig lossar han försiktigt de nyutvecklade organen och använder dem för att läka kvinnans kropp med dem (navelsträngarna kastar han sedan bort, de behövs inte längre nu när cellklumparna är en del av hennes kropp fullt ut istället för att odlas vid sidan av henne).
- De nya hudstyckena använder han för att täcka stora partier där hon har blivit hudflängd/flådd.
- De nya nervcellerna delar han försiktigt från varandra och planterar in dem en och en där hennes nervsystem har blivit skadat eller har förtvinat på grund av inaktivitet.
- Likaså gör han med hjärtceller och muskelceller. Försiktigt en och en eller hela organ på en gång ersätter han skadorna som finns på kvinnan med ny, frisk vävnad. Leder, senor, blodkärl, ben och hinnor binds ihop.
- En stympad arm helas, de nya fingrarna får koordination och fingerfärdighet.
Allt byggs skickligt ihop till att fullt ut höra till kvinnans kropp. Att urskilja vad som en gång var motbjudande cellklumpar som sög näring ur henne går inte längre, så perfekt fogas den nya vävnaden in i hennes kropp. Kvar blir bara små runda ärr, små hål, där de falska navelsträngarna en gång hade sitt fäste. Själv blir kvinnan alltmer rörlig, alltmer levande, allteftersom hon inte längre binds till marken av nätverket av navelsträngar och cellklumpar.
Tolkning:
Kvinnan = Katolska Kyrkan
Cellklumparna = alla andra kyrkor
Navelsträngarna = det konstiga och relativt obegripliga band, vilket formuleras som: "Kyrkan, Kristi kropp, "subsisterar" (ungefär "förverkligas") i katolska kyrkan, men kommer också till uttryck, om än på ett ofullständigt sätt, i andra kyrkor och kyrkogemenskaper" enligt wikipedia.
Den store genetikern = Gud Fader, Skaparen
Nervceller & "cell för cell" = enskilda konvertiter
Hudbitar & organ = hela kyrkor (olika gemenskaper, församlingar, samfund, eller dylikt) som konverterar
Skadorna på kvinnans kropp = sår från kyrkostrider & -splittringar
*****
_
Så, för att ta ned det här på jorden igen: Tankarna kanske bara är mina egna försök till tolkning av relationen mellan olika kyrkor sett ur katolsk synvinkel. Att kalla det vision känns som sagt var alldeles för stort. Och ärligt talat så är ju inte mitt katolska tänkande och kunnande det mest välutbildade på denna jord. Jag erkänner villigt att jag kan vara helt ute och cykla.
_
Jag är inte ens säkert på vilken kyrka som framställs mest ofördelaktigt i bilden - den sargade kvinnan (RKK) eller cellklumparna (övriga kyrkor). Personligen lutar jag åt att det är de motbjudande cellklumparna. Visst har de något slemmigt över sig? Fast å andra sidan påstår jag ju att det är ett försök att se relationen ur katolsk synvinkel, så det är kanske trots allt RKK som råkar värst ut. Inget illa menat.
_
Innebär det att jag tror att RKK ser övriga kyrkor som odifferentierade cellklumpar? Nej, självklart inte. Det påstår jag absolut inte, inte alls. Det enda som kanske (betonar KANSKE) skulle kunna stämma in någorlunda är att alla protestantiska kyrkor för den Katolska är något av ett mysterium. Oformliga och odifferentierade i betydelsen RKK inte kan gå in och styra dem med direktiv och dogmer, som de har blivit vana vid från sitt eget sammanhang. Katolikerna har inte överblicken och kunskapen att kunna förutsäga att just den cellklumpen kommer att bli en bit hud eller att en annan cellklump kommer att bli livsviktiga hjärtceller.
_
Som protestant så ser jag gärna de olika kyrkorna som grenar på samma träd, där stammen och rötterna är Jesus och de första århundradenas odelade kyrka. Det är en tilltalande, odramatisk (läs fredlig) och dynamisk (läs biologisk, levande) bild som inte förpliktar till att vi alla än en gång skall bli en enda Kyrka. Vi är ju redan del av samma träd! Och säg mig, på vilket träd kan grenar växer ihop igen!? Det vi kan göra är att lära oss att samverka och att inte försöka sno plats i solen från varandra. Enheten är redan uppnådd och har aldrig varit borta, ens till viss del. Men nu är vi ju inte kallade till att vara "Kristi Träd på jorden" utan "Kristi Kropp", och den kropp som "grenas ut" i olika delar mår inte bra! Oavsett hur mycket alla katoliker älskar att hävda att Kristi Kyrka till sin fullhet finns i RKK så mår inte kroppen med avslitna lemmar speciellt bra.
_
Ett protestantiskt alternativ till träd-grenar-bilden är att skapa en slags släkttavla för kyrkorna. Här behöver man dock vara lite modigare - eller bara mer konservativ? - för att tänka sig RKK som Moderkyrkan och sedan varje ny protestantisk kyrka som en ny generation. T.ex. skulle SvK vara RKKs barn och missionskyrkan vara RKKs barnbarn. Inom frikyrkan pratas det gärna om födslovärkarna kring bildandet av ett nytt samfund och om barnsjukdomarna i samfundet. "Det är klart man gjorde lite oövertänkta saker i början, men nu har vi vuxit upp och besinnat oss. Mognat och blivit vuxna, ansvarstagande samfund." Men liknelsen haltar. För medan Eva föddes ur Adams sida och den första församlingen föddes ur Kristi sida (så långt tror jag de flesta kristna är överens och tycker att allt är som det ska. Liknelsen är fullbordad) så sliter protestantismen loss sig själv ur RKKs sida och bildar en ny enhet. Det finns inget moment av "naturligt födelse" över händelsen. Och uppfostran och vägledning som förekommer i en normal familj? Glöm det! Det nya, fria samfundet präglas allt som oftast av självständighetssträvan och "tonårstrots" redan från första tiden.
_
Så tillsist: tillhör jag de som tror att alla kyrkor och alla troende tillslut måste införlivas i RKK? Jag är inte säker. Om du hade frågat mig för två-tre år sedan så hade jag skrattat och sagt blankt nej. Men nu är jag inte lika säker (det är livsfarligt att umgås för mycket med katoliker, det har en tendens att förändra ens världsbild). Så låt mig uttrycka det så här: Som sann vän av ekumenik och enhet mellan kyrkorna så ser jag enbart två möjliga slutmål. 1: Lägg ner alla nuvarande kyrkor och bilda ett nytt, världsvitt samfund som inkluderar alla (som t.ex. missionarna, metodisterna och baptisterna i Sverige är på väg att göra just nu). Som små steg på väg mot det slutgiltiga målet kanske den här metoden kan fungera, men som slutgiltig lösning? Nej, knappast. 2: Alla kyrkor går samman i ett redan befintligt samfund, och då ligger Katolska Kyrkan bra till eftersom de delvis är det enskilt största samfundet, delvis inte skulle gå med på det första alternativet och slutligen för att de har påven som enande symbol och talman. För tänker man efter så är alla samfund är uppbyggda på samma sätt, bara mer eller mindre uttalat. Vad de sedan kallar denna talman - påve, ärkebiskop, missionssekreterare, Ulf Ekman, ... - är mindre viktigt.
Så tillsist: tillhör jag de som tror att alla kyrkor och alla troende tillslut måste införlivas i RKK? Jag är inte säker. Om du hade frågat mig för två-tre år sedan så hade jag skrattat och sagt blankt nej. Men nu är jag inte lika säker (det är livsfarligt att umgås för mycket med katoliker, det har en tendens att förändra ens världsbild). Så låt mig uttrycka det så här: Som sann vän av ekumenik och enhet mellan kyrkorna så ser jag enbart två möjliga slutmål. 1: Lägg ner alla nuvarande kyrkor och bilda ett nytt, världsvitt samfund som inkluderar alla (som t.ex. missionarna, metodisterna och baptisterna i Sverige är på väg att göra just nu). Som små steg på väg mot det slutgiltiga målet kanske den här metoden kan fungera, men som slutgiltig lösning? Nej, knappast. 2: Alla kyrkor går samman i ett redan befintligt samfund, och då ligger Katolska Kyrkan bra till eftersom de delvis är det enskilt största samfundet, delvis inte skulle gå med på det första alternativet och slutligen för att de har påven som enande symbol och talman. För tänker man efter så är alla samfund är uppbyggda på samma sätt, bara mer eller mindre uttalat. Vad de sedan kallar denna talman - påve, ärkebiskop, missionssekreterare, Ulf Ekman, ... - är mindre viktigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)