Trons trefot: Liturgi, diakoni och karismatik

Fortsätter på gårdagens tema med en association jag fick utifrån den debattartikel som publicerades i fredagens Dagen på "Opinion, debatt och insändare"-sidan med titeln "Det finns livskraft i marginalerna". Biskop emeritus Biörn Fjärstedt tar där upp några nya rörelser i "kyrkans marginaler" som han menar visar på en livskraft som Svenska Kyrkan på flera håll saknar på grund av sekularisering, andefattigdom och liberalteologi.

Utan att gå alltför djupt in i själva debatten så vill jag lyfta fram något som jag tyckte var väldigt intressant, både för att det berör mig personligen utifrån vilka erfarenheter jag har gjort som kristen och för att jag instämmer med de punkterna.

Biörn lyfter fram tre tecken på de nya livskraftiga rörelserna:
- det diakonala (eller "engagemanget för de fattiga"),
- det karismatiska (i de traditionella kyrkorna),
- det liturgiska ("tron är taktil").

Ofta förekommer dessa tre tecken i kombination med varandra. Till exempel karismatiskt-diakonalt i S:ta Clara i Stockholm eller karismatiskt-liturgiskt i Taizé och Bjärka-Säby. S:ta Clara har jag aldrig varit i (och EFS här uppe i Östersund har inte riktigt samma utbredda diakonala arbete för att vara jämförbart), men både Taizé och Bjärka-Säby ligger mig varmt om hjärtat. Och just det livskraftiga i tron som uppstår i kombinationen av liturgiskt och karismatiskt har jag själv ofta tänkt på som "två ben" som stödjer och bär tron efter mina erfarenheter från Bjärka (jag utvecklade det resonemanget mer här).

Det sociala (och skapelse/miljö) engagemanget har uppenbarat sig lite mer efteråt i samtal med mina vänner och utifrån böcker och debattartiklar. Ett tredje ben. Tre ben som sitter ihop bildar en trefot! Och som (åtminstone) alla scouter vet så är en bra trefot mycket stabil!

*****

Uppdatering:
Som Teija påpekar i en kommentar så blir bilden nästan bättre, mer heltäckande, om man sätter karismatik/mystik tillsammans istället för enbart karismatiken.

Även Stefan Herczfelds citat av förre katolske biskopen i Stockholm om en tredelning i 1) liturgi och bön, 2) diakoni och 3) undervisning är värd att beakta. Läs mer i hans kommentar nedan!

(Av)sändaren okänd

När jag kom hem idag låg ett stort papperskuvert och väntade på mig. Utifrån hur det buktade lite gissade jag att det innehöll en bok eller kanske något tunnare klädesplagg. Båda dessa teorier kom på skam redan innan jag öppnade, för känslan var förvisso att det var något mjukt inuti, men inte "tygmjukt". Nyfiken öppnar jag kuvertet och till min förvåning ligger där senaste numret av Sändaren.

Jag har aldrig prenumererat på Sändaren, så rimligen borde jag inte finnas i deras register. Och hade det varit Sändaren själva trots allt som försökte värva läsare på detta sätt så borde det rimligen finna med ett följebrev tänker jag mig. Ett följebrev som berättar om vilket generöst erbjudande de har till just mig att börja prenumerera just nu...

Men eftersom inget sådant brev fanns så gissar jag att någon generös person har ansett att jag borde få den, eller att jag borde läsa något specifikt som står i den. Eftersom det aktuella numret kom ut den 30 april så gissade jag på det senare och glad i hågen bläddrade jag alltså igenom tidningen, men kom inte på en enda sak som skulle kunna kopplas ihop med mig direkt eller indirekt. Betyder det alltså i så fall att den/de inte tyckte jag skulle läsa detta specifika nummer utan att jag borde ha tidningen mer generellt?!

Ett mysterium utan lösning (tills vidare): Avsändaren är och förblir okänd.

Vakna upp!

Vakna upp, du människa, och inse ditt väsens värdighet! Tänk på att du är skapad till Guds avbild, och även om avbilden fördärvades i Adam, så har den blivit återställd i Kristus. /.../ Ty om vi är Guds tempel och Guds Ande bor i oss, då är det som varje troende har i sin själ större än himlavalvets under.
/Leo den store (död 461); citatet hämtat ur "Kyssa spår", red. Peter Halldorf

Frid

På söndag, den 19 oktober, ska jag hem till frikyrkan och vara så kallad "gudstjänstledare" eller "mötesledare". Temat för gudstjänsten är "Frid" (som en del av vår gudstjänstserie utifrån Andens frukter, så som de står uppräknade i Galaterbrevet 5:22-23), och jag är ombedd att i inledningen säga något kort om hur jag upplever frid. Ge något slags "minivittnesbörd".

Vad kan jag säga om frid? Ska jag prata om frid generellt eller om något speciellt tillfälle då jag kände frid?

För mig är frid en känsla bortom ord - hur ska jag kunna prat om det? Det är en känsla som inte behöver några ord och inte heller har några ord...

Jag skulle kanske kunna säga att frid för mig är att sjunka ner i en bok och glömma omvärlden. Att frid är känslan som uppstår precis innan man tar de mest fantastiska naturbilderna - eller att frid är den känslan som får mig att sänka kameran och bara vara närvarande och njuta av ögonblicket istället för att ständigt jaga bra bilder! Att frid är en långsam skogspromenad när solen lyser som vackrast och ljusspelet bland träd och buskar tar andan ur en. Att frid är den ordlösa bönens hemvist och källa. En andakt med stillsam sång och musik. Att frid är att sitta stilla, sysslolös och bara njuta av en vacker solnedgång. Att komma hem efter en stressig dag i skolan och sitta ner vid köksbordet - eller i favoritfåtöljen - och läsa tidningen i långsamt tempo innan man tar itu med matlagning och läxor eller vad det nu kan vara som pockar på tid och uppmärksamhet. Att frid är att titta på en ensam ljuslåga från ett ensamt litet stearinljus i ett mörkt rum.

Allt detta - och mycket mer - kan rymma värdefulla stunder då friden sänker sig i sinnet och kroppen kommer till vila. Men det är nog också lika viktigt att påpeka att frid inte är något som kommer "på beställning" bara för att jag gör någon av dessa saker.

Fast kanske säger det mer om mina upplevelser av frid om jag säger vad jag inte anser är frid?

Till exempel anser jag inte att det är fridfullt att sitta vid datorn eller titta på TV. Det kan kanske vara avkopplande ja - och rymma en mängd känslor som glädje, skratt, allvar, sorg - men jag skulle inte kalla det fridfullt. Ännu tydligare blir det kanske om jag säger att jag inte anser det fridfullt att umgås med andra människor. I mötet med andra människor ryms väl i princip alla känslor utom just friden? Friden är för nära ihopkopplad med tystnaden för att kunna höra hemma i sociala sammanhang

Endast vid ett mycket fåtal tillfällen har jag upplevt frid tillsammans med andra människor. Ett exempel när jag har suttit vid en nedbrunnen lägereld - en stor hög med glödande kol som avger en stillsam värme - efter en hektisk dag på ett scoutläger. När man sitter tysta tillsammans, känner hur pulsen går ner, var och en i sina egna tankar över dagen som har varit eller något annat i livet. Utan krav, utan ord. Bara är.

Mystik

När de flesta av mina frikyrkliga trossyskon intresserar sig för evangelisation, hur tron får plats i vardagen och så vidare, så har jag själv kommit att intressera mig allt mer för bön och mystik. Det kontemplativa tilltalar mig något oerhört. En typ av andlighet som kanske inte alltid gör så mycket väsen av sig, men som märks desto mer på insidan av en människa.

Bland annat läser jag just nu en biografi om Gunnar Rosendal (kanske mer känd som Fader Gunnar), som är en av högkyrklighetens största personer inom Svenska Kyrkan, uppmuntrad därtill av en kompis. Och jag kan väl inte säga att jag förstår och uppskattar allt, men de två senaste kapitlen som jag läst har handlat delvis om skönheten (se tidigare bloggpost) och delvis om mystiken. Och jag känner hur jag smälter och säger "Ja! Ja, detta talar till mig, detta vill jag ha mer av!".

Lite fånig känner jag mig dock. De flesta (åtminstone av de jag kommit i kontakt med) verkar bli mystiker först framåt 50-75 års ålder, inte runt 25! Är jag alldeles för tidigt ute? Eller blev de mystiker redan vid unga år de med, men att det sedan fick gå väldigt många år innan de skrev ner något? Innan de förde något av det de funnit vidare. Att döma av vad som skrivs om fader Gunnar så lutar det nog mer åt det hållet.

Hur vandrar man då på mystikens väg? Genom att läsa böcker av mystiker? Genom att gå en kurs? Eller genom att bara börja verka mystisk? Eller för den delen: är mystiker något man kan bli genom att bestämma sig för att bli det eller är det något man är, något man föds till? Tänker lite på alla dessa människor som älskar att vara ute i naturen och upplever Guds mystiska närvaro där - är det ett uttryck för att man är mystiker, men att man saknar orden och verktygen för att komma framåt till den sanna uppenbarelsen av tron?

En annan bok jag läser just nu, "Hädanefter blir vägen väglös" av Peter Halldorf, är lite mer vägledande på den punken. Inte för att det är någon teoretisk handledning till mystiken, utan för att den beskriver och följer ett gäng människor som funnit och vandrat mystikens väg i någon mån.

_

*****

Hum, vet inte om jag kommer komma fram till något vettigare just nu. Men fler tankar lär följa. Nu är det för mycket solsken i min hjärna (eller ja, utanför mitt fönster så klart, men jag tror bestämt att det bor en liten soldyrkare i min hjärna som inte är riktigt nöjd med sakernas tillstånd när jag sitter inomhus och solen är utomhus) för att tänka på mystik och efterföljelse...