SvD: Japanska på fritiden - Ja tack!

Nu har jag inte tränat aikido på över ett och ett halvt år på grund av studie- och jobbsituation, men intresset finns fortfarande kvar och jag hoppas att jag en dag kan hinna/orka återuppta träningen igen.

En liten intressant "biverkan" av aikido-träningen har blivit ett intresse för Japan och dess kultur med samurajer och främmande traditioner. Och jag tycks långtifrån vara den enda - även om ingångarna lika gärna kan stavas manga, anime, TV-spel, osv - som intresserar mig lite extra för landet långt bort i öster. En subkultur frodas och mitt lilla intresse är inte ens med på banan i jämförelse med andra.

Med en flod av samuraj- och mangaböcker försöker bokförlagen tjäna pengar på oss. Medborgarskolorna är inte heller sena att hänga på - här finns språkkurser för den som vill lära sig japanska. Men ett intresse och motivation för att lära sig japanska är något som har sina fördelar även senare i livet. En bättre kombination än av både nytta och nöje är väl svår att tänka sig?

*****

Läs mer:
SvD: Japanska på fritiden - Ja tack!

Tikva - börda eller befrielse för kyrkan?

Den senaste snackisen i frikyrkliga kretsar är tikva. Att det kommer ordnas tikva-seminarier och tikva-pass på kristna konferenser i sommar. Och så delas vi kristna in i två läger: För eller emot tikva. Den ene hävdar att tikva är ett kristet alternativ till yoga, den andra protesterar med att tikva bara är hinduism i en ännu snillrikare förklädnad. Vad som är sanning känns ibland som om man måste ha Guds urskiljningsförmåga för att förstå. I alla fall för en utomstående som jag. Fast jag måste erkänna att om jag hade åkt till Nyhem, Torp eller Löttorp i sommar (vilket jag inte ska) så skulle jag definitivt ha provat. Varför? Mycket för att så många är emot så att jag faktiskt vill ha en egen erfarenhet och inte bara lyssna till andras (mer eller mindre välgrundade) fördomar.

Senast yoga var aktuellt samtalsämne i mitt liv - även om det då var "i mitt verkliga liv" (även kallat "offline") - så skrev jag ned lite om mina tankar kring yoga här på bloggen. Som jag skrev då så har jag aldrig ägnat mig åt yoga. Eller qi gong. Eller zenmeditation. Eller något annat i den österländska meditationsstilen. Åtminstone så tillvida att man inte vill räkna in aikidon i den kategorin. Och vill du nödvändigtvis det så protesterar jag inte alltför högljutt (en djup suck är allt vad definitions-diskussioner är värda) gränserna för meditation och filosofi och praktik kan tyckas lite flytande i vissa lägen. Självklart är jag medveten om att vissa budoklubbar erbjuder även mer renodlad österländsk meditation vid sidan av de fysiska passen, även om inte min klubb gjorde det medan jag tränade där. Därav den mycket passiva protesten.

När jag tränade så störde jag mig ganska kraftigt på det. Det var ju träningen jag var där för, inte meditationen. Och meditationsutbudet påtalade verkligen det som budomotståndarna i kristendomen varnar för gång på gång - aikido, karate, iaido, judo, osv är ett steg in i de österländska religionerna?

Så har jag nu ändrat åsikt helt plötsligt när jag säger att jag gärna skulle ha testat något som många ändå tycker är yoga-likt? Säger jag att det är okej med yoga som kristen? Har jag blivit påverkad av mina vänner som sysslar med yoga? Kanske till och med andligt påverkad? Eller har jag tagit ställning för att tikvan är något helt annat än yoga utan att ha någon aning om vad varken det ena eller det andra innehåller? Är det mina medlarsidor som kommer fram? Att försöka se det positiva i allt hellre än att döma? Eller är det min övertygelse om att det är "innehållet, inte formen, som är det viktiga"...? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag gärna skulle ha testat, om inte annat så just för att få en egen åsikt istället för att behöva lyssna på andra personers fördomar.

Läs mer:

http://www.tikva.se/

http://www.kungsporten.com/tikva.html

Kungsportskyrkans kommentar angående Tikva

Perspektiv på yoga, new age och Fader Vår

Jag har lärt känna en kristen kvinna i Östersund som håller på med yoga, vilket har fått mig att tänka till lite kring min syn på yoga. För visst har jag varit ganska skeptisk måste jag erkänna. Det är den attityden jag har lärt mig genom åren i kyrkan. "Yoga är österländsk religion". Punkt slut. "Gym-yogan" är bara en förklädd variant av den äkta - hinduiska - yogan, men det är bäst att passa sig, man vet aldrig vad man släpper in för andar om man börjar med yoga". Och så vidare.

I respekt mot min väninna så har jag dock valt att hellre lyssna till vad hon med reell erfarenhet som aktiv yoga-utövare har att säga än att "stänga mina öron" och gräva ner mig i en skyttegrav. Så utan att ta ställning till huruvida yoga är bra eller ej, låt mig dela några av mina tankar:

Visst vet jag att yoga är minst sagt kontroversiellt i många kristna kretsar, men jag instämmer med min vän att precis som mycket i den kristna bönen så handlar om vad man fokuserar på. För att ta det klassiska exemplet på fokus: Är min bön ett "rabblande av tomma ord" (det vill säga utan att fokusera på Vem jag ber till) eller ber jag samma bön just med fokuset på relationen till min Fader?

Utan att veta något specifikt om yoga så skulle jag lätt säga: Använd gärna yogans kroppsrörelser som avslappning och så vidare, men fokusera på Jesus, så spelar yogans österländska ursprung mindre roll. På samma sätt har jag själv förhållit mig till meditationsövningarna inom aikidon (det vill säga i den mån jag inte enbart har fokuserat på att inte andas så ljudligt efter träningen så att jag stör de andra!!). Visst kan det vara bra att vara medveten om yogan och meditationens österländska ursprung, men en form med utbytt innehåll är bara en form!

Tycker du det låter tveksamt? Vänd på resonemanget! I nyandligheten plockar man lite som man vill, bland annat förekommer Herrens bön (Vår Fader/Fader Vår) och madonnabilder. Gör dessa inslag new age till en "kristen" religion? Nej, självklart inte, för fokuset ligger inte på den Treeniga Guden!

Tänk tillsist på att detta är oss lika främmande med Fader Vår inom new age som den moderna "gym-yogan" är för den religiösa hindun...

Jag borde väl berätta...

Vi kan inte tiga med vad vi sett och hört. (/Johannes & Petrus; Apg 4:20)

Som kristen, speciellt frikyrkligt kristen, förväntas man i tid och otid vara redo att vittna om sin tro inför alla i omgivningen (nästan) oavsett om de vill bli evangeliserade eller ej!

Själv har jag jättesvårt för den inställningen Ja, även när jag får frågor om min tro har jag svårt att komma på vad jag ska svara. Att prata tro med de som redan "är med på tåget" tycker jag är relativt lätt (dock lite beroende på ämne) som ni kanske har märkt, men att verkligen gå in för att evangelisera - att vittna - inför okristna har jag svårt för.

"Hur kan jag som kristen vilja tiga om min tro? Det som berör mig och förvandlar mig på det sättet som tron faktiskt gör, det borde väl vara självklart att berätta om?" De frågorna har jag ställt till mig själv ett oändligt antal gånger. Hur kan jag inte vilja berätta?! Varför tycker jag - och mång andra kristna att det är så svårt?!

Men jag är nog inte den som så gärna berättar om saker som berör mig på djupet, oavsett om till synes triviala ting som böcker eller filmer eller mer allvarliga saker som tro. Saker som berör vem jag är. Att dela dessa saker med folk som inte förstår är som att "kasta pärlor till svinen".

Ta till exempel detta med att läsa fantasyböcker. Att tipsa någon som redan läser och uppskattar fantasy om en ny serie är för mig självklart. Likaså att kunna diskutera en serie som båda läser/har läst. Men hur förklarar jag för någon som aldrig har läst fantasy varför det är bra? Det är inget som går att förstås, det måste upplevas! Och hur försvarar man sig mot de som tycker att fantasy är "Djävulens påfund"? Att det finns otroligt mycket gott i fantasy som sällan kommer till sin rätt i många andra typer av böcker - t.ex. den konkreta kampen mellan gott och ont, och att den kampen kräver uppoffringar - vägrar de ens att överväga.

Samma sak med aikidon. Hur förklarar jag att den är speciell, trots att jag bara tränade en termin? Eller hur förklarar jag att jag fortfarande anser mig vara scout, trots att jag inte varit aktiv inom scouterna de senaste 5,5 åren? Eller med organkemin?! Den som är införstådd och känner likadant som mig vet precis vad jag pratar om, men den som står utanför tycker bara - så känner jag i alla fall det - att jag är löjlig och omöjlig.

Och kanske är det svaret på att jag inte berättar - jag vill inte verka löjlig! Och att det inte går att finna ord för det. Orden som är sanna på djupet saknas...

Att djupandas tro

Ur Stefan Stenudds "Aikido, den fredliga kampkonsten":

Att andas med bröstkorg och axlar => det syns att man andas, dvs ytlig andning

Att andas med magen = djupandas => inte lika synligt

Utanpåverk - yttre gester, lärotraditioner, osv - i kyrkan (inom frikyrkan såväl som den lutherska eller katolska kyrkan) = "syns att man andas"

Att djupandas tro = En dold tro. En tro som är något mycket djupare än så!

Bara för att man andas med magen så betyder det inte att man inte andas med bröstkorg och axlar också.

Bara för att man uttrycker sin tro genom att knäppa händerna så innebär det inte att man inte har en djupare tro än så.

Ska man attackera någon rent fysiskt så lär samurajerna att personen är mest sårbar när hon andas in.

Ska man attackera en person själsligt och andligt så är hon mest sårbar när hon tar in nya läror och nya dimensioner av tron. Det är lättare att "förvillas bort" innan man har gått rätt, än att lura ut någon på rätt väg att vandra en annan...

Synd

Grundbetydelsen av det hebreiska (grekiska?) ord vi på svenska översätter med synd sägs betyda "att missa målet". Det har jag hört sägas många gång. Men när jag nyligen läste i en bok om aikido (dvs INTE en teologisk eller kristen bok) så stod där även två andra betydelser som jag aldrig hört förr: "att inte skynda mot målet" samt "att gå onödiga omvägar på väg mot målet". Är någon av dessa betydelser bekanta för någon av er andra?

För mig ändrar dessa två alternativa översättningar och förklaringar min bild av synden och helgelsen ganska drastiskt. Samtidigt förklarar det också en del som jag tidigare inte har haft ord för kring syndens natur.

Jag har nämligen tänkt att antingen går vi väl lite "kringel-krok" gör vi väl lite till mans. Dvs vi går en bit, inser att vi är på väg att missa målet, justerar kurser och går en bit till. Förhoppningsvis så kommer vi lite närmre för varje gång, och varje "absolutsteg" framåt vi tar är det vi kallar helgelse. Eller så tar vi ut riktningen först, tar ett steg, kollar riktningen och tar ett steg till. Små, små målmedvetna steg för helgelse. En långsam process kan tyckas, men kanske värd all möda att gå rakt fram hela tiden istället för att rusa iväg och behöva justera och gå omvägar mot målet.

Men om nu båda dessa metoder för helgelse faller under "synd", hur ska vi då någonsin nå fram till målet?!

Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt." /Matt 19:26

Tips: UNTs artikelserie om kampsport

Nu var det ett tag sedan jag skrev något om kampsport eller aikido. Det beror på att jag under våren inte hann att träna särskilt mycket på grund av att examensarbetet tog upp så pass mycket av min tid. Jag hoppas komma igång igen nu i höst när jag flyttar till Östersund, men jag får se hur det går med det.

För den som är intresserad av varför folk håller på med kampsport och några olika varianter av kampsport så har UNT haft en liten serie på fem delar som kan vara värd att läsa:

- Kyokushin karate

- Kendo

- Aikido

- Judo

- Wushu

I senaste numret av Farmaceutisk revy var det också intervju med en apotekare som tävlar i ju jutsi. Tyvärr verkar inte den artikeln vara sökbar för allmänheten.

En sak tycker jag dock alla (kristna) som automatiskt tänker "ondskefull andlighet" så fort de hör ord som "budo", "kampsport", m.fl., bör reflektera över - och det är den totala frånvaron av "andliga" argument från samtliga utövare. Inte heller gör det oss till människor som går och slår ner folk på stan.

För de flesta - inkl. mig - är kampsporten bara en oerhört mångsidig träning med en fin sammanhållning även utanför mattan, något som gör att jag tycker det är betydligt roligare än att sitta och pumpa för mig själv på någon maskin på ett gym. Det blir både individuellt - du tränar i din egen takt - och "lagträning" i ett! Det bästa av två världar!!

Jag instämmer förvisso i att det finns ett par hälsosamma aspekter av att ifrågasätta den "harmoniserande verkan" som kampsporten - som i många fall går ut på att (lära sig) slå och sparka på andra människor - sägs ha, men döda inte en diskussion om kampsporten som träningsform bara utifrån detta. Kampsport är helt enkelt så pass mycket mer än slag och spark!

Dagens tips

Böj på knäna så står du stadigare!

För att kunna slå behöver man inte kunna tänkta

Gårdagens läxa från aikidon var: för att slå eller attackera någon behövs inte speciellt mycket hjärnaktivitet, medan för att försvara sig utan att göra varken sig själv eller partnern illa är desto mer mentalt krävande. Något att tänka på inför möten med människor som valt våldets väg här i livet, kanske?

Påmindes om denna läxa när jag läste Zoltans inlägg om att "Macho ain't mucho". Rekommenderad läsning!

Varför aikido?

AKO undrade i en kommentar till mitt inlägg - med den tvetydiga titeln "Dålig bud(o)ist" - häromdagen varför jag just började träna aikido. Tänkte jag kunde göra ett nytt inlägg om det - och svara en gång för alla - utifall det finns fler som undrar. Hellre ett inlägg än att svara varje enskild person varje gång frågan kommer upp.

*****

Jag började alltså träna aikido i september i år, och ska snart - om mindre än en månad! - gradera till 6 kyu, vilket är den lägsta graden för vuxna.

Att jag började träna beror på att en kompis som tränat aikidio några år som ungdom, ville börja träna igen och frågade om jag ville hänga på. Varpå jag tackade ja och hängde på helt enkelt. "End of story", mer spännande än så är det inte.

Eller, om jag nu ska utveckla lite (nu när jag gjort mig till och gjort ett helt eget inlägg om det): Jag har faktiskt till och från sedan jag gick på gymnasiet funderat på att börjar på karate. Kondition, smidighet, kroppskontroll och självförsvar i ett - vore väl idealiskt? Men jag har aldrig kommit mig för. Det närmaste jag kom att pröva karate var att jag var med och tittade på ett träningspass i gymnasiet när en av mina klasskompisar började träna - vilket också var grundorsaken till att jag själv började tänka på saken - men sen blev hon sjuk och jag vågade inte gå dit själv... (Löjligt, inte sant?)

Det jag vill säga med detta är egentligen bara att när min kompis (hon som fick mig att börja på aikidion, inte min gymnasieklasskamrat) frågade om jag ville hänga på så hade jag redan burit med mig tankar på att pröva på någon typ av kampsport några år, så att den mentala "marken" var redan mer eller mindre färdigberedd. Dvs jag var lättövertalad att åtminstone ge det en seriös chans och testa på.

Nu, när jag har börjat träna aikido istället för karate, har jag dock insett att jag gjorde helt rätt som valde just aikidon framför karaten - jag hade aldrig klarat av att slå och sparka på människor så som de gör (och då anses ju ändå karaten som relativt snäll jämfört med kickboxning och vissa andra mer "extrema" kampsporter där man lär sig slåss. Punkt slut! Allt tal om "självförsvar" i det läget blir bara löjligt). Nej, tacka vet jag den fredliga aikidon där slag och sparkar inte förekommer!

Dålig bud(o)ist?!

Igår var det aikidoträning. Inget konstigt med det egentligen då jag tränar måndagar och onsdagar - och det var ju som bekant onsdag igår. Nej, det "anmärkningsvärda" med det hela var snarare tvärt om: Det var träning, men jag var inte med! Och jag kommer inte heller kunna vara med något av träningstillfällena nästa vecka.

Jag har nämligen lyckats dubbelbokat mig till alla tre kvällarna - fullt medveten om att jag skulle bli tvungen att skippa träningen - men att det skulle bli dubbelbokningar tre träningar i rad hade jag inte insett förrän nu. Så går det när planeringen är långt före verkligheten. Oturligt nog...

Nåja, jag får väl trösta mig med att jag sannolikt hinner med tre veckors träning innan graderingen i alla fall, så jag ska väl hinna lära mig teknikerna någorlunda bra trots allt. Min tränare påstod ju att vi - med de två nya teknikerna vi gick igenom i måndags - hade gått igenom alla stående tekniker som vi ska kunna, så nu är det bara de två sittande teknikerna som vi har kvar att lära oss.

Förresten tror jag inte vi har något närvarokrav på oss för att få gradera till 6 kyu, något jag sett att det kommer komma senare. Men kravet som ligger då är att man ska ha varit närvarande på minst 70 % av alla träningar, så att missa tre stycken - även om det blir tre i rad - skulle inte hindra mig från att gradera ens om vi hade motsvarande krav på oss.

Så jag kanske inte - trots allt - räknas som dålig budoist bara för detta frånfall...

Aikidoläger i Sandviken

Ursäkta att ni har fått vänta på detta (sedan ett par dagar utlovade) inlägg. Skyller på att jag har försökt invänta lite bättre bilder från träningen - dum som jag var glömde jag ju kameran hämma och har alltså fått nöja mig med mobilkameran - och inte minst gruppbilden där jag är med (iklädd gi såklart)! Nåja, jag får väl uppdatera en gång till när/om jag får tag på den.
_

*****

Träning pågår: Se upp!

En av mina tränare graderar till 2 dan

På lördagskvällen dukades det till fest i dojon

Vinter och höst på samma gång i Sandviken

Söndag kl. 0800: Det närmaste jag kom en kyrka på hela helgen, trots att det var allahelgonahelg och många kyrkor körde med dubbla gudstjänster...

*****

Liten ordlista:

Bokken = träsvärd
Dan = svartbältesgrad (1 dan lägst, 8 dan bäst)
Dojo = träningslokal
Gi = vit träningsdräkt
Hakama = svart byxkjol (3 kyu och över)
Kyu = grad under svart bälte (6 kyu lägst, 1 kyu bäst)

Kort uppdatering

Som AKO (se kommentar) och andra observanta läsare här märkt har det varit ovanligt lite aktivitet här i bloggen senaste veckan (veckorna?). Detta beror inte på att jag har ledsnat på bloggen och er alla, utan för att det verkliga livet har tagit upp all tid, och datatiden i motsvarande mängd har fått begränsas till mailläsning (och en mycket begränsad mängd bloggläsning - nog är det viktigare att hålla koll på er än att uppdatera själv!?).
_

*****

Vad är nytt då i mitt liv som gör att jag har fått så otroligt mycket mindre tid helt plötsligt?

Studier: Jag har delvis redovisat och försvarat två uppsatser (den ena från mitt sommarforskarprojekt, den andra i kursen Växtbaserade läkemedel) och delvis påbörjat en ny kurs i avancerade syntetisk organisk kemi. En kurs som har schemalagda dagar 8-17! Inte konstigt att min fritid har minskat drastiskt med tanke på att vi förra kursen bara hade ca 3 föreläsningar á 2-3 timmar per vecka, men då var det mycket tid till att skriva uppsats också, tid som ibland gick till att blogga...
_
Aikido: Häromveckan fick jag min tredje (typ av) "uniform" (i ordets vidaste bemärkelse, dvs enformad klädnad): en gi (den vita träningsdräkten som används till aikidon, mycket snarlik en "karatedräkt" med undantag som t.ex. något annorlunda placering av sömmar och 3/4-ärm istället för långa ärmar). Sedan tidigare har jag en - nej, två(!) - labrockar och tre scoutskjortor.

Fast själva inköpandet av gin tog såklart inte så lång tid att jag inte har hunnit blogga, utan det som har tagit min tid är att jag har varit på aikidoläger över allahelgonahelgen, men det tänker jag återkomma till i ett separat inlägg, så håll till godo tills vidare.

Övrigt 1: Igår var det så varmt på mitt rum att jag vred ner värmen på elementen, idag är det däremot i det närmaste iskallt, trots att jag vridit upp värmen igen.

Övrigt 2: Storstädade korridoren igår. Begriper inte hur mycket energi som jag kan slösa på att skjuta upp städandet in i det längsta, så att när jag faktiskt kommer till skott så går det totalt åt mindre tid och energi åt själva sysslan än vad jag la ner på att beklaga mig innan.

Övrigt 3: Just nu har jag en hel hög med små chokladbitar liggande på skrivbordet efter ett besök på UTNARM idag. Smått och gott! (Pennorna ligger i lådan, inte ovanpå skrivbordet. Fick dessutom med mig en disktrasa från mässan - måste varit första gången!)

Aikido & Kulturnatt

I lördags var det något som kallas "Kulturnatten" i Uppsala (UNT - Upsala Nya Tidning - skriver om det här). Många ungdomar tar det (tyvärr!) som en ursäkt för att driva runt på stan och supa, men ärligt talat händer det mycket spännande kulturellt också.

Det är konstutställningar både här och var - t.ex. hade Charlotte utställning i Katolska Kyrkan (ännu fler av hennes konstverk kan ni se här) - och en hel uppsjö av mångkulturella musik- och sångevenemang. Det var författaruppläsningar och eldshower, medeltidsmarknad och guidade rundvandringar. Missionskyrkan bjöd in till jazzmässa sent på kvällen. Pannkakskyrkan bjussade på pannkakor i stadsparken och Livets ord bjussade på kaffe och varm choklad i centrum. Frälsningarmén bjussade på fika och musikunderhållning med Jubal (fast den missade jag, tyvärr) och Pingstkyrkan bjöd på gospel och lovsång. Filmfestival KinoRurik/Sällskapet Ryska Huset bjöd i IOGT-NTOs lokaler på rysk film, bland annat den i Pilgrim 2008/1 recenserade filmen "Ön" (under titeln "The Island" och då med engelsk textning). Tyvärr missade jag den eftersom jag var och tittade på uppvisning med Uppsala Budoklubb.

Ja, just precis, det har jag ju inte berättat för er (om det nu skulle vara någon som är intresserad av att veta): Jag har denna termin börjat tränat Aikido på just Uppsala Budoklubb. Aikido är den/en av de(?) "snällaste" budosporterna, mycket mer inriktat på självförsvar, att vända motståndarens kraft i anfallet emot honom (eller henne) själv, än på att anfalla och slåss själv. Se några exempel här. Notera hur lite kraft och energi den anfallne lägger ner på att försvara sig, det är i stort sett bara anfallaren som far runt hela tiden!

För mig handlar det dock minst lika mycket om öva upp lite självkontroll, smidighet & balans, som den fysiska träningen och självförsvaret. Hur det går med det är ju en fråga för framtiden, efter två veckors träning går ännu den mesta tid åt att lära sig ramla (dvs utan att göra sig illa) och att slå kullerbyttor.

Några bilder från igår (ursäkta den dåliga kvalitén, men mörker och rörelser gör att det är inte helt lätt att få till det, speciellt inte när man försöker fånga bilderna i "rätt" ögonblick också):

Att slåss med pinnar ser väl alltid kul? Fast dit har vi inte kommit än, så jag kan inte berätta om det är det. Alldeles för avancerat för en nybörjare! Även knivar och svärd förekommer inom aikidon, men det får ni klara er utan bild på.

Även de mer erfarna hamnar på mattan. Att kunna ramla på rätt sätt är en förutsättning för att inte göra sig illa.

Två av mina tränare visar upp sig. Notera att det mer ser ut som de dansar på bilden än försöker slå ner varandra...

Uppdatering:

Charlotte visar några bilder från, och berättar lite om, utställningen här. Själv tillhör jag gänget som skrattade gott åt "Den heliga stolen". Fast jag föredrog nog ändå en konstruktion med höj- och sänkbar gloria snarare än något "falla på knä"-tjafs. Nåja, jag är väl en obotfärdig protestant, så vad annat kan man vänta sig... ;-)