Löneförhandling

Läste följande historia i en kompis Buzz (en gmail-grej):

Vis gammal man om löneförhandlingar:

"Arbetaren ska i lugn och ro räkna ut vad som är det lägsta han kan arbeta för. Och arbetsgivaren ska göra likadant. Men han räknar ut vad som är det mesta han kan betala för samma arbete. Sen kan de träffas och prata öppet och enas mitt emellan. Då blir båda nöjda! Arbetaren får mer än vad han begär och arbetsgivaren behöver inte betala ut så mycket som han tänkt."

Arne Ottosson, 85 år

Tänk vad mycket ångest man skulle slippa om man gjorde så snarare än att förhandla tvärt om!

Att påverkas av sin omgivning

Jag vet inte hur det är med er, men en av grundorsakerna till att jag började skriva dagbok under bibelskoletiden, vilket idag till stor del har ersatts av bloggen, är att jag ofta inte inser att jag har tänkt en tanke förrän jag får ner den i skrift. Utöver det - eller snarare framför allt - skriver jag för att reda ut mina tankar som flyger kors och tvärs i min skalle och har en tendens att slå knut på sig om jag tillåter dem. Men som sagt var, ibland händer det att jag skriver ner en tanke innan jag inser att jag har tänkt den.

Ett sådant exempel är när jag skrev (ur "Kvinnoprästfrågan"):

Det känns skönt att veta att jag inte har påverkats mer än så, trots omgivningen.

Jag vet inte hur många som reagerade på det, men jag har själv tänkt många gånger på min egen formulering efter det, så det kanske kan vara värt att utveckla lite.

I alla lägen jag utsätter mig för, av alla erfarenheter jag gör och av böcker och bloggar jag läser, är jag ute efter att låta mig påverkas och berikas, istället för att förbli självtillräcklig, sluten och fördomsfull. Samtidigt så är jag ju medveten om att det finns åsikter - oavsett sammanhang - som jag inte vill bli påverkad av, men hur öppnar jag mig för det positiva utan att även öppna mig för det som jag uppfattar som icke önskvärt? Om jag redan från början har bestämt mig för vad som är önskvärt och inte, ja då har jag även dömt sammanhanget på förhand och möjligheterna för mig att berikas blir klart marginaliserade.

I mångt och mycket tror jag nämligen att det är positivt att låta sig påverkas. Att det är att utvecklas som människa och som troende. Många gånger är jag nog betydligt mer lättpåverkad än vad jag kanske ger sken av inför min omgivning (samtidigt är jag nog inte ens hälften så lättpåverkad som somliga verkar hoppas). Bland annat har det gjort mig lättanpassad när jag har förflyttat mig mellan olika kyrkor. Men samtidigt kan det även där bli ett problem där anpassningen går för långt, så att jag "bygger över" med lager på lager, så helt och fullt smälter in i min nya omgivning med dess åsikter och beteendemönster att jag glömmer bort det gamla.

Ur "På återträff med bibelskolan":

/.../ hela mitt kyrkliga sammanhang har bytts ut. Från en ganska liberal, lågmäld frikyrklig församling till en välkänd (ökänd) högkyrklig församling inom Svenska Kyrkan. Från verksamhetskristna till gå-på-mässa-sju-dagar-i-veckan-katoliker. Från privatreligion till offentlig blogg.

Eller har det förändrats så mycket? Är det inte samma grundprinciper med "ryggdunkande" (dvs att påverkas av - och gå upp i - omgivningens sätt att vara, tycka och tänka) och "avståndstagande" (definiera sig själv utifrån att "jag är inte som den/dem"). Om jag bytte kyrklig miljö igen, hur många av dagens åsikter kommer jag fortfarande dela om fem år?

Charlotte kommenterade och påpekade att jag inte skulle bry mig så mycket om vad människor tycker, vilket hon förvisso har alldeles rätt i! Men samtidigt - om jag ständigt sätter skygglappar på mig och struntar i människorna runt omkring mig, så blir jag ju varken berikad eller utmanad av dem heller. Och så är cirkeln sluten. Problemet olösligt, eller...?

Att påverkas är som sagt var inget ont i sig. Långt ifrån! Alla föräldrar försöker påverka sina barn genom att ge dem positiva förebilder och lära dem goda vanor (fast det kallas ju vanligen "uppfostran" då och inte "föräldrapåverkan", men eftersom "kamratuppfostran" för lätt tankarna till något helt annat så låt mig nöja mig med begreppet "påverkan" även i detta exempel). I detta fallet skulle påverkan på någons sätt att uttrycka sin tro bland annat kunna vara att lära dem be bordsbön och gå i kyrkan på söndagar. Positiv påverkan.

Samtidigt vet jag att det - av nödvändighet - finns en naivitet hos oss som utsätter sig för sammanhang och människor i hopp om att påverkas som gör oss känsliga för att påverkas i fel riktning. Att välja att nyfiket pröva på och se vart det leder istället för att döma och tydligt markera mot ett annat sammanhang kan leda galet fel om jag inte är försiktig. Det är jag medveten om. Kanske är det därför jag inte alltid vill visa hur och om jag påverkas. Jag vill hinna "pröva allt [för att] ta vara på det som är bra" så som Paulus skriver i 1 Thess 5:21 utan att någon ska få möjlighet att distrahera mig i den processen genom att spela på mina känslor.

Jaktlund satte fingret på en annan av riskerna med att låta sig påverkas för mycket:

Men, hursomhelst, det gäller att se upp så att tron inte bara hänger på någon annan - föräldrar, pastorn, kompisgänget - utan vaka över att den verkligen är ens egen.

Men hur vet jag gränsen mellan att låta en annan persons tradition och sammanhang berika min tro kontra att låta deras uttryckssätt äta upp mig tills jag inte har någon egen identitet kvar?

Tips: Intressant artikel

Vill passa på att tipsa om "Prins Eugen följde sitt samvete", en Under Strecket-artikel i SvD häromdagen. En artikel som lika gärna kunde ha en titel som "Prins Eugen, mer än målarprins" eller (i lite kyrkligare språkdräkt) "Prins Eugen, en godhetens apostel".

Tack till Anneli på Garm som tipsade!

Kvinnoprästfrågan

Efter mycket tvekande har jag tillslut beslutat att jag ska ge mig in i denna debatt. Eller är det ingen debatt kring frågan? Jag vågar nästan påstå att det inte är det. Somliga aggiterar gärna - och det gäller företrädare för båda åsikterna - men att aggitera och komma med ständiga irroniska pikar är inte vad jag kallar att föra en debatt och ett utvecklande samtal mellan två (eller flera) parter.

Kvinnliga prästers och pastorers (i fortsättningen förkortat till antingen "kvinnliga präster" eller "kvinnliga pastorer" av praktiska orsaker) vara eller inte vara är helt enkelt en icke-fråga i stort sett i alla läger.

Antingen är det en icke-fråga för att man anser att det är så självklart att kvinnor har samma rätt att vara präster som männen har, eller så är det en icke-fråga för att man anser att det är emot allt vad Bibeln säger (och enligt vissa även vad Traditionen säger) och alltså inget som ens är värt att diskutera.

Sen verkar det till på köpet vara en fråga där man - tyst? - kommit överrens om att inte blanda sig i andra kyrkor och samfunds traditioner (och därmed underförstått antyder att det rör sig om en traditionsfråga snarare än en tros- och lärofråga), det vill säga att man - likt FNs ovilja att lägga sig i ett enskilt lands angelägenheter - vägrar driva debatt kring frågan mot ett annat samfund med en annan tradition. (På tal om att lägga sig i andra samfunds frågor skrev Zoltan en hel del tänkvärdheter i frågan för ett tag sen under rubriken "Låt kannibalerna hållas?").

Och det är detta - det faktum att det är en icke-fråga - som jag gissar skapar mest frustration hos de som försöker förändra status quo i frågan, för hur bedriver man debatt kring en fråga som alla samstämmigt vägrar diskutera? En fråga man vägrar att ta i eller låtsas om överhuvudtaget? Inte ens med världens längsta tång som redskap är man villig att ens peta på den!

Varför ger jag mig då in i debatten som inte finns i en fråga som jag tror folk vägrar diskutera? För att jag tror att mitt vittnesbörd kommer förändra hela världen? Knappast! Om så av den enkla anledningen att "hela världen" inte läser min blogg.

För att visa stöd till den ena eller andra sidan då? Kanske, men egentligen inte. Visst, jag tar ställning i frågan, det kan jag inte förneka, men samtidigt så är detta fortfarande inte mitt syfte att bedriva propaganda för den sidans inställning. Nej, om jag ska ange något skäl alls, så blir det samma skäl till varför jag skrev om mina tankar kring Maria tidigare - samma orsak till varför jag skrivit de flesta inlägg jag har bokmärkt med "grubblerier" - jag behöver (och vill) ibland få tänka högt. Få "säga saker på prov" och se vart det leder.

Jaja, nog babblat, till sak:

Jag är inte uppvuxen i kyrkan, utan kom in via SMU-scout och sedemera traditionell/social tonårsverksamhet. Pastorn från scouttiden har jag inga djupare minnen eller intryck av, men däremot så är min pastor som jag hade under tonårstiden fortfarande en av mina största kristna förebilder i många frågor. Min kvinnliga pastor. Ingen av de manliga präster eller pastorer jag har haft - varken före eller efter - har haft lika stort inflytande över mig och min inställning till kristen tro, liv och lära. Den enda som skulle ligga i närheten av att konkurrera med henne är Peter Halldorf, men då jag enbart haft honom som lärare på bibelskolan och inte som församlingspastor så räknar jag honom inte den här gången.

Att det skulle vara något konstigt med kvinnliga präster och pastorer hade jag ingen tanke på under mina första år inom kyrkan. Visst kunde jag säkert hävda - kanske till och med med viss framgång - att det berodde på någon jämnstäldhetsiver eller något annat, men det vore en lögn. Nej, att jag inte reagerade på det berodde på att ingen annan reagerade på det heller. Det var lika självklart att kvinnor skulle kunna vara präster som att män skulle kunna vara det. För dem var det kanske ett jämstäldshetsbefrämjande ställningstagande att anställa en kvinnliga pastor, det är mer än vad jag vet om i så fall, men för mig personligen blev det aldrig det. Det var som sagt var en självklarhet att det fanns kvinnliga präster och pastorer.

Det dröjde flera år innan jag ens kom i kontakt med tanken på att kvinnliga präster kunde anses vara något icke-önskvärt. Än fler år dröjde det tills jag kom i direktkontakt med människor som faktiskt ännu detta århundrade var av den åsikten genom personligt ställningstagande.

Lite naivt kanske, men ganska snabbt blev mitt ställningstagande inför dessa människor och deras motvilja mot kvinnliga präster, att jag kunde acceptera deras val i tron att de gjort det med sorg i hjärtat utifrån sin förståelse och i lydnad mot Bibelordet, och inte utifrån något förakt för eller nedvärderande av kvinnor på något annat plan. Precis enligt samma princip som jag genom åren har accepterat väldigt många människor och deras teologiska ståndpunkter i många andra frågor, även när jag inte har förstått eller instämt i ställningstagandet.

För mig har kvinnliga präster och pastorer i mer än 50 år bevisat sin kompetens och sitt värde som församlingsledare och ämbetsbärare, varför jag inte kan begripa mig på de som ännu önskar bort dem ur kyrkans led.

Efter att nu ha bott på ett stundetboende som är knytet till något som närmast kan betecknas som "kvinnoprästmotståndets högborg inom Svenska Kyrkan" i snart två år, och lärt känna ett antal fler argument för och emot, kan jag ändock konstatera att jag fortfarande tycker att kvinnliga präster och pastorer är självklart, medan jag än i dag i grund och botten fortfarande har kvar min förbryllan över alla som motsätter sig kvinnliga präster.

Summa summarum: Mitt ställningstagande i frågan gäller fortfarande hur jag ska se på de som motsätter sig kvinnors rätt till prästämbetet, inte till förekomsten av kvinnliga präster! Det känns skönt att veta att jag inte har påverkats mer än så, trots omgivningen.

Bikt + bot = bättring??

Sitter och läser lite bloggar (istället för att plugga), bland annat skriver Minutz3s blogg ett inlägg om bikten. Igen! Fråga mig inte hur många inlägg han har skrivit om bikten och "botens sakrament" (okej, ni kan fråga: jag får det till sex stycken när jag räknar, fem som är taggade "bikt" plus en som är taggat "biktning", var visst inte så många som jag trodde - även om jag tycker det känns som om det är ett ofta återkommande ämne i den bloggen).

Att jag som protestant inte riktigt förstår mig på detta med bikt har säkerligen sin naturliga förklaring i bristande erfarenhet. Men en sak jag verkligen inte begriper mig på är detta att om "Bikt+bot=bättring" stämmer så borde det innebära att katoliker är världens snällaste och godaste människor. Nu menar jag inte att katoliker skulle vara sämre människor (eller "värre kålsupare") än oss andra, men jag ser inget som indikerar motsatsen heller.

Bikt
Bikten är - som bekant - i stort sett helt avskaffad inom protestantismen, om inte i teorin så i praktiken. Formellt finns ju bikten kvar och en biktordning finns med Svenska Kyrkans handböcker (eller vad det nu kallas).

Sen är min känsla att det så smått börjar komma tillbaka till Svenska Kyrkan och komma in i både frikyrkan - som traditionellt förvisso har haft offentlig bekännelse i samband med gudstjänst och församlingsmöten, men det är ju inte exakt samma sak som enskild bikt. Men som sagt var, det är min känsla, det kan ju bara vara så att jag börjat röra mig i andra sammanhang än vad jag gjorde förrut.

Bot
Bikten följs av botgöringen. Och är det något man är än mer allergisk mot i frikyrkan än Katolska Kyrkan och bikt, så är det botövningar och askes. För att vara övertydlig: botgöringen får (99 av 100) protestanter att se rött: "Man kan ALDRIG köpa sig förlåtelse! Man kan ALDRIG förtjäna förlåtelsen!! Det är ENBART Guds NÅD!!" osv.

För oavsett hur positivt och trevligt somliga ibland kan tycka det är med den katolska traditionen (eller ska jag skriva det med stora begynnelsebokstäver - "den Katolska Traditionen"?) så tycks det i grund och botten finnas en konsensus bland alla protestanter över att Luther enda önskan var att göra sig av med avlatshandeln - detta "missbruk" med boten - och fick reformationen "på köpet", och därigenom så både rättfärdigas reformationen och underkänns boten för (all?) framtid.

Bättring
Poängen med bikt och botgöring är ju att det ska följas av bättring, inte att man ska rena samvetet (för syns skull?) och sedan gå ut och göra om allt igen. Men när protestanter skäller på den Katolska Kyrkan för att de upprätthåller bikt- och botgöringstraditionen, så undrar jag vad de har istället: Eldiga predikningar som får folk att omvända sig? Förlitar sig på folks samvete ska få dem att ständigt omvända sig? Eller...?

Både Helgelseförbundet och till viss del Metodistkyrkan kanske man kan säga har gjort detta med bättring - helgelse - lite till sin grej. Eller "gjorde" kanske är mer aktuellt i och med att Helgelseförbundet inte finns längre och Metodistkyrkan är så små i Sverige att de sällan hörs eller märks så mycket av i den kristna debatten som förs i tidningar och på nätet.

Nej, jag saknar ofta konkret undervisning i frikyrkan och Svenska Kyrkan om hur bättringen - och helgelsen - ska komma till stånd. Att höra att man ska "omvända sig och bära sitt kors", visst det kanske fungerar för en del personer till en viss del, men å andra sidan tycks det också bli mycket "försöka lyfta sig själv ur dyn". Personligen tycker jag att den katolska varianten på så sätt verkar vara mer effektivt med att få någon som hjälper en och säger "detta måste du jobba med". Tvinga en att ta itu med andra saker än de frågor jag kanske helst jobbar med, något annat än det som kanske "känns rätt för stunden". Långt ifrån optimalt, men samtidigt bättre än inget.

Samtidigt är jag ändå rätt tacksam över att jag slipper ha ett krav på bikt och botgöring. Kanske inte så helgonlikt, men jag tror jag kan vänta med att bli helgon till nästa år(hundrade!). (Hum, undra förresten om bloggning istället för plugg ingår i sådant som borde biktas? Kanske VÄLDIGT tur för mig att jag inte är katolik...)

Mer info:
- om bikt se Populär Historia eller Wikipedia. Läs gärna även Ds vittnesbörd (se kommentarerna till Johans inlägg) om upplevelser av bikten.
- om botens sakrament

Uppdatering:
Minutz3 har svarat på somliga av ovanstående funderingar i sin blogg.

Gör en god gärning för samhället

För länge, länge sedan, alldeles i början av min "bloggkarriär", skrev jag ett inlägg om "Förtappningscentralen", ett (i kristna sammanhang) tvetydigt smeknamn för blodcentralen.

Nu i veckan som har varit har UNT (Upsala Nya Tidning) haft en artikel om "En ny metod för att ge blod på Akademiska". GeBlod.nu, Sveriges blodgivarcentralers gemensamma hemsida, skriver något utförligare om den nya automatiska metoden här.

Det som är bra med den nya metoden är att man kan ge samma mängd röda blodkroppar på hälften så många blodgivningar, eftersom många blodgivare inte hinner komma oftare än två gånger per år ändå (normalt är det tillåtet att ge blod tre gånger per år om man är kvinna eller fyra gånger per år om man är man). Nu ska jag inte anklaga dessa som bara ger två gånger per år eftersom jag själv bara får ge var åttonde månad (mitt Hb låt precis över gränsen för det tillåtna för blodgivning första gången jag gav blod), och detta faktum är inget jag sörjer. SÅÅÅ roligt är det inte att få en jättestor nål instucken i armen...

Nu ska jag inte skrämma iväg er - att ge blod tycker jag själv är ett alldeles ypperligt sätt att göra en god gärning för samhället. Så alla scouter (och ev. övriga) över 18 år som har ledsnat på att leda gamla tanter över gatan - kanske är detta något för er? Och även om ni inte klarar alla tre kraven för att ge på det nya sättet så är fortfarande det fortfarande välbehövligt med blodgivare som kan ge på det "gamla vanliga sättet".

På GeBlod.nu berättas även om att man äntligen kan bli "gästblodgivare", dvs ge blod på en annan blodcentral än den där du är registrerad och att blodcentralerna kan hämta uppgifter från en annan central om du flyttar permanent. En stor framgång!

Skönheten och samvetet

Med risk för att låta som en relativist eller bli påhoppad och anklagad för att vara synkronist, så vågar jag mig ändå på att skriva detta inlägg. Om jag begår "bloggistiskt självmord" överlåter jag åt dig som läsare att avgöra.

När det gäller religiösa upplevelser så finns det få saker som slår upplevelsen att vara ute i naturen. Att se allt det sköna - överflödet av allt liv! - slår an något väldigt djupt inom mig. Jag skulle aldrig (återupprepar: ALDRIG) få för mig att tillbe skogen, fjällvidderna, stjärnhimlen, vågorna som kluckar mot stranden eller solen. Helt oavsett hur mycket glädje och frid de bereder mig, så ligger deras andliga värde i att de (åtminstone i mina ögon) pekar på Glädjens och Fridens Skapare.

Samvetet är en annan sådan sak. En annan väg till Gud. Får jag säga så? Är inte Jesus Vägen till Gud? Jo, just det! Vägen med stort V. Kanske borde jag göra det enkelt och istället säga "Samvetet är en väg till Kristus". Och kanske är det det jag menar. Jag har inte riktigt bestämt mig än. Men jag måste erkänna att jag gillar "visionen" som CS Lewis presenterar i "Sista striden" där Aslan säger "Allt gott du har gjort har du gjort i Tisrocks namn har du gjort för mig och allt ont folk har gjort i mitt namn har de gjort för honom".

Naturen och samvetet leder inte alltid rätt. Det är inte det jag menar. Tvärt om är jag väl medveten om att naturen kan vara oerhört grym och att samvetet ständigt måste *letar efter ord* tränas/(fin-)justeras för att hållas allert. Men det ser jag som ett resultat av syndafallet, inte något annat. Gud skapade ju faktiskt en lustgård för människan att bo i, inte en stad med gator och hus!! Och det är väl bara att läsa människans straff (1 Mos 3) för att ana att samvetet fick sig en rejäl omgång i syndafallet...

Men är det då bara i naturen jag hittar det sköna? Nej, självklart inte, även om det på något sätt utgör sinnesbilden för vad jag tycker är vackert. Visst kan kyrkor och byggnader, tavlor och figurer vara vackra, men de tilltalar mig inte på samma sätt som skönheten i naturen gör.