Att tro lite om Gud

Efter att träffat en pojkvän som är medlem i en pingstförsamling så har jag både nu och då firat gudstjänst tillsammans med pingstvännerna i Östersund. Jag skrev bland annat om en upplevelse i samband med ett nattvardsfirande tidigare i våras.

På något sätt har sen frågan om varför jag reagerade så legat och malt i bakhuvudet på mig. Som sagt var så var det inte första gången jag hörde någon tala om nattvarden mer som en gemenskapsmåltid där Jesus/Anden är närvarande "lite sådär generellt" men inte "så där magiskt" (dvs sådär som katolikerna tror att bröd och vin förvandlas till kött och blod). Där nattvarden blir en församlings-gemenskaps-grej snarare än ett möte mellan Gud och människa.

Svaret som jag börjat ana är nog att det måste bero på att pingstvännerna tror så lite om Guds handlande att de inte kan föreställa sig att Han kan förvandla bröd och vin till sin egen kropp och blod. Eller...?

Samma sak med dopet. Om man hävdar att dopet är en bekännelsehandling från den enskilda människan inför församlingen, har man inte då även reducerat Guds handlande i dopet till väldigt litet?

Frikyrkliga - och då ofta just pingstvänner - gnäller gärna om hur lite "liberalteologerna" tror om Gud. "Hur kan de ifrågasätta jungfrufödseln?", "Hur kan de hävda att Jesus inte gick på vattnet eller gjorde mirakler?", osv. Men gör de inte själva samma sak när de säger att "Nej, klart att Gud inte kan förvandla bröd och vin till sitt eget kropp och blod" och "Nej, barndopet är meningslöst, för då är inte människan medveten än/har inte själv tagit ställning".

Hela det katolska (och ortodoxa och högkyrkliga) fokuset på sakramenten, är det inte ett uttryck just för tron om Guds objektiva handlande i vardagen? I vardagliga ting som vatten, bröd och vin? I våra medmänskliga relationer i äktenskap och i bikten?

Att förneka sakramenten - är det inte att tro väldigt lite om Gud och Guds handlande?

Som du dömer andra...

...så skall du själv bli dömd.

Innebär detta att den som är renlärigt benhård och "dömer" folk till helvetet som villolärare (och så vidare) riskerar att hamna där själv, medan till exempel liberalteologen som säger "Gud är kärlek" och inte dömer någon slipper bli dömd till helvetet??

Skaparen, Befriaren och Livgivaren

Ibland har jag stött på att präster byter ut den klassiska formuleringen "Fadern, Sonen och den helige Ande" mot "Skaparen, Befriaren och Livgivaren" (eller "Livgiverskan").

För att var fullständigt ärlig - detta stör jag mig oerhört på. En i övrigt bra gudstjänst och predikan och så vidare kan helt förstöras av detta. Det blir som ett rött skynke framför mina ögon. Hade jag varit en tecknad figur så skulle jag svalt cigarren (om jag rökte) och mina öron skulle börja spruta rök och vissla som ett gammeldags ånglokomotiv.

Nu är jag ju inte så strikt med att det ska vara en viss typ av liturgi, som ni kanske märkt utifrån hur jag hoppar runt mellan olika kyrkor, alltifrån diverse frikyrkors gudstjänster och möten till St Ansgars och katolska högmässor. Ändå har jag väldigt svårt med detta tilltag. Jag ser inte vitsen med det. Att en gladare musikstil, precis som hur mycket annat av den liturgiska bredden som förekommer, kan tilltala olika människor kan jag förstå, men detta? Kan det verkligen vara så otroligt många som har så otroligt skadad relation till sin världsliga pappa eller son, så att de verkligen inte klarar av orden "Fader" och "Son"? Och de människor som har dessa problem, borde de inte snarast få hjälp av själavårdare och/eller en psykolog för att bearbeta den relationen?

Annars kan man ju - så som jag vet att det förekommer bl.a. inför diskussioner kring trosbekännelse vid dop - alltid säga något i stil med "Detta är den klassiska kristna formuleringen. Hade vi skrivit det idag hade vi troligen valt andra ord. Så känn dig fri att tolka in andra saker, men vi använder oss av den traditionella formuleringen i mässan".

*****

Tillhör du dem som inte vill använda den traditionella formuleringen, snälla använd då någon annan avslutning/adressering på dina böner, men försök inte substituera mot detta! Jag tror inte du vinner fler människor på detta sätt, jag tror bara du förlorar folk som redan går i kyrkan.

Men det är ju bara vad jag tror. Har du en annan erfarenhet så får du jättegärna dela med dig i kommentarerna, så lovar jag att lyssna och försöka förstå, att omvärdera och ta till mig. Allt i kyrkan handlar inte om mig och vad jag tycker, utan om mötet mellan Gud och alla människor.

Uppmuntra den tro som finns

"Jag vill uppmuntra den tro som finns", säger Katarina Alexandersson till Sändaren.

Utan att veta ett enda dugg om Katarina som person, så låt mig rycka hennes uttalande helt ur sitt sammanhang. Ja, faktum är att ni även kan glömma bort Katarina, för resten av inlägget har inte det minsta med henne att göra.

"Jag vill uppmuntra den tro som finns" uttrycker för mig liberalteologins positiva sida. Istället för att komma med något färdigt facit eller möta ett försiktigt trevande i trons ytterkant med fördömanden så bjuder man in till samtal där var och en får dela med sig av sina tankar och erfarenheter på jämnställd grund.

Samtalsgrupperna i Alpha är ett mycket bra exempel på vad jag menar. Under Alphakvällen har man delvis ett föredrag där prästen/pastorn/alphaledaren får berätta om vad den kristna tron står/påstår och delvis samtalsgrupper, men i samtalsgrupperna får alla säga allt på lika villkor. Gruppledarna är inte där för att döma dem som säger "fel" saker, utan tvärt om för att möta människan bakom alla ord, ta henne eller honom på djupaste allvar och uppmuntra den tro som finns oavsett hur den ser ut!

Kanske tycker inte ni detta låter som liberalteologi? Alpha är ju ett koncept som används i långt vidare kretsar än de som brukar kallas "liberala" i den kyrkliga sfären. Tvärt om kanske Alpha framförallt används utanför den liberala kyrkosfären! Och nej, Alpha kanske inte är det jag först tänker på när jag tänker på liberalteologi, men just hur det fungerar i samtalsgruppen visar ändå på ett illustrativt sett det - precis som jag skrev ovan - positiva med liberalteologin enligt mig, dvs just viljan och ansträngningarna för att uppmuntra den tro som många hårdhudade, sekulära svenskar trots allt bär på.

Att våga släppa den andre in på livet utan att fördöma. Att våga föra dialog och möta människor där de är, trots att man själv riskerar att bli dömd av "heligare och frommare kristna" som kan sin bibel (och tradition) utantill och som kan ge tvärsäkra svar på varenda fråga. Underförstått blir ju problemet i mötet mellan att själv växa vidare som kristen för att inte längre behöva leva på "mjölk" (och då delvis underförstått att bli mindre liberalteologisk) för att använda Paulus terminologi, kontra att kunna möta de trevande på deras nivå på ett ärligt sätt utan att begå dödssynden att förställa sig och låtsas tycka och tro något som när det väl kommer till kritan inte alls är något man står för.

Eller är man kanske bara rädd för att "smittas" av liberalare tankar om man umgås med ickekristna utan att själv diktera villkoren i förhand?

Många av oss (mig själv inkluderad) mer "konservativt kristna" har svårt för att möta helt sekulariserade medmänniskor, för vi delar inte samma begreppsvärld. Vi har inomkyrklig debatt om ämnen som när, hur och av vem dopet ska utföras, men hur möter vi den döpte "hedningen" som vi har till granne? Hur förmedlar vi att kyrkan är bra att ha även till andra saker än att ordna våra drömars sagobröllop eller en stämningsfylld begravning? Hur kan vi som tror på en kärleksfull Fader möta den som hellre väljer att tro på ett blint, skoningslöst, öde än vår Gud? Hur får vi den "naturreligiöse" att se bortom det skapade på Skaparen?

I detta spänningsfällt lever - föreställer jag mig - liberalteologerna. Kanske brottas de med dessa frågor i sitt eget liv, kanske brottas de mer med frågorna om hur vi ska nå ut med evangeliet idag. Precis som jag som mångkyrklig och ekumen lever i spänningsfältet och diskussionen mellan kyrkor så lever de i dialogen mellan kyrka och samhälle, med allt gott och ont det för med sig. Kanske är det om dem som Jesus säger "I världen, men inte av den"?

Kanske borde vi bli betydligt bättre på att lyssna på liberalteologerna istället för att bara konstant gnälla och/eller skälla på dem?