Religiösa drömmar

Har ni någonsin upplevt en "religiös dröm"? En dröm som ni efteråt är osäkra på är en vanlig dröm eller något profetiskt? En dröm om Jesus, om änglar eller så? Även om (ö)kända profetiska ämnen som Jesu återkomst eller något liknande?


Det har jag gjort. Men inte vet jag om jag blir något klokare av det. Snarare känns det som om jag får fler frågor och tvivel - inkl. tvivel på mina tvivel - utifrån dessa "drömmar".

För det första: Är verkligen alla religiösa drömmar profetiska? Kan man inte ha vanliga ("profana") drömmar med religiöst innehåll? Precis som jag kan drömma om bröllop bara för att det varit mycket tal om prinsbröllop på TV. Eller drömma om bussresor, vänner, händelser, böcker och annat som finns i min vardag och därmed i mina tankar.

Jag skulle svara ja på den frågan. Självklart kan min hjärna spela mig spratt och "framkalla" religiösa drömmar bara för att jag har tänkt på någon religiös fråga. Jag har massor med profana exempel på när jag drömt om något som varit aktuellt just då. Oavsett om det rört sig om platser och händelser ur verkliga livet eller något ur en bok eller från TVn. Min logik säger att den typen av drömmar mer är ett utslag av önsketänkande än något profetiskt, även om det skulle råka vara på ett religiöst tema.

Men ändå, när jag drömmer om något religiöst så har jag svårt att bara avfärda det med att "det är klart jag drömmer om Jesu återkomst just nu, det har varit mycket tal om det på TV nu runt 21 maj". Logiken är glasklar - vad är enklare för min hjärna att koka ihop något ifrån än från vad som är både aktuellt och "tankeväckande" i sig. Men... Men vågar jag verkligen avfärda det så lätt i och med att det är Gud vi talar om. Gud kan ju använda drömmar! Tala genom drömmar. Utnyttja det som är aktuellt som "inkörsport" till mitt (under-)medvetande.

Vilket leder till...

För det andra: Vad ska man göra ifall man har en profetisk dröm? Eller ja, misstänker att en dröm är profetisk. Är det verkligen "okej" att bara rycka på axlarna och tycka att det var "häftigt" (eller dylikt) men inte angår någon annan??

Att inte pröva drömmen känns nog oftast som det enklaste. Ju mindre tyngd jag lägger vid en eventuell profetia, desto mindre måste jag bry mig om den. Desto mindre behöver jag reflektera över om jag behöver förändra mitt liv utifrån den. Å andra sidan är det lätt att argumentera mot just det argumentet - det är inte vår kallelse som kristna att leva ett enkelt liv (trots att vissa gärna vill hävda att "tro på Jesus och alla dina problem kommer lösa sig")!

Men måste jag berätta för någon annan om varje misstänkt dröm - eller varenda liten dröm vilken-som-helst - som jag råkar ha?! Risken känns stor att det bara blir navelskåderi. Att tron kommer sätta mer fokus på mig än på Gud. Det blir mina drömmar (och mina tolkningar) som är det viktiga, inte min tillit till Gud själv.

Kan jag ge mig på det det vanskliga i att tolka mina drömmar själv. Kan man å andra sidan verkligen hävda att det är obligatoriskt att berätta för någon och på så sätt "pröva" drömmen på samma sätt som vi uppmanas att "[förakta inte det profetiska men] pröva allt" (1 Thess 5:20-21). Det står ju egentligen inget om att pröva tillsammans med någon annan.

Men hur skulle jag kunna avgöra en sådan fråga själv? Och skulle det verkligen leda någonstans? Kommer jag fram till att den är profetisk, då står jag ju återigen i samma sits med frågan om och för vem jag ska berätta.

Så, alltså...

För det tredje: Kanske ska jag dra gränsen mellan profetiska och profana drömmar om drömmen är logisk eller ej? Är drömmen helt "kloddig" med tvära kast och noll logik (som andra drömmar brukar vara) så är det nog en "profan" dröm även om den handlar om Jesus, men när den är "klar" och "logisk" så är den "profetisk"? Men innebär det då att alla "klara" och "logiska" drömmar är profetiska, även om de handlar om helt profana ämnen?

Å andra sidan så vet jag inte om jag tycker alla profetiska drömmar som berättas om i Bibeln är vare sig så "tydliga" och "klara" eller ens "logiska"...

*****

Ähh, vet inte om detta leder någonvart. Navelskåderi på bloggnivå. Bättre att gå och sova på saken kanske.

Herr Sebaot

Har ni - liksom jag - ibland funderat över varför vi översätter vissa ord i Bibeln medan andra förblir oöversatta? Eller vid ett fåtal gånger både ock: "Abba Fader" och "du är Petrus, Klippan".

Ett sådan där märkligt ord är "Sebaot". Är man uppvuxen inom en kristen familj eller har gått i söndagsskola kanske det upplevs som annorlunda, vad vet jag. För mig, som trillade in i kyrkan via scouterna i mellanstadieåldern och egentligen inte blev "kyrkligt aktiv" förrän ytterligare ett antal år senare, så var det länge bara ett begrepp som snurrade runt i kyrkans texter utan förklaring eller översättning. För att överdriva lite: Kanske ska jag helst säga att jag liknade det vid ett egennamn, ett efternamn. "Herr Sebaot". Som somliga lite putslustigt säger "Vad hette Jesus i efternamn? Kristus så klart!".

Men nu är Sebaot inte Guds efternamn utan betyder "härskara" eller "krigsskara" (se wikipedia). Vad gör detta med vår Gudsbild? Hur kan vi ha en "mys-Gud" som är krigsherre?? Och även om wikipedia-texten "bortförklarar" det med att det syftar på änglaskarorna snarare än mänskliga krigsskaror så ska vi inte glömma bort hur till exempel ärkeängeln Mikael ger sig i strid med Draken i Uppenbarelseboken. Änglarna är också stridsskaror. Inte bara gulliga bokmärken och tavlor...

Självgoda bloggare

För över två år sedan - i september 2008 - gjorde Emanuel på sin Dagenblogg en efterlysning om tips på våra bästa kristna bloggar. Jag skrev en kommentar där jag tipsade om några jag tyckte var värda lite extra uppmärksamhet och satte inlägget på bevakning för att se vad det skulle dyka upp för tips. En del spännande tips ramlade in, men sen allteftersom tiden gick glömdes inlägget bort. Precis som det brukar vara. Eller kanske borde vara.

Under årens lopp har det ibland plingat till med några fler tips därifrån. Nu senast i förrgår. Men från att i början ha varit tips om bloggar man följer, så har de senaste tipsen varit på "jag tipsar om min egen blogg för att jag tycker att den är så bra!"-nivå. Jag har förvisso inget emot att man är stolt över sin egen blogg, men om man tycker att sin egen blogg är den absolut bästa kristna blogg man kan tipsa om så blir jag lite förbryllad. Lite besviken. Nästan ledsen. Om det bästa med bloggosfären är det jag själv kan producera så skulle jag ju lika gärna kunna återgå till att skriva dagbok bara för mig själv. För syftet med en blogg så som jag ser det är ju att bjuda in till ett samtal, att få ta del av andras tankar och berikas av dem, och om de bästa tankarna då är mina egna så blir det ett väldigt märkligt samtal. Än märkligare blir det om den ena parten - till exempel jag - försöker lyssna in och förstå den andra parten, men den andra parten mest är där för att sprida sina egna tankar och förhärliga sig själv. Ojämnvikt. Självgodhet.

Och en dialog med en självgod människa är ingen dialog värd namnet! Eller...? Vad tycker ni?

Rögle kloster: Julbrev 2009

Saxar ett citat ur Rögle klosters julbrev från 2009:

Någon sa "Hur kan det komma sig att Gud är överallt och vi alltid är någon annanstans?" /Syster Marie-Nicole

En fridsknarkares bekännelse

Vad söker jag inom kristendomen? Vad finner jag?

Den första frågan är lättare att besvara än den andra, även om svaret inte blir fullständigt. Jag söker frid. Många blir religiösa i sökande av svar på "livets stora frågor". I jakten på "meningen med livet". Jag har aldrig bekymrat mig så mycket om sådant. Kanske är jag sekulariserad, men i någon mån tror jag även att det religiösa livet har den mening som vi ger det. Den mening som skapas av att vi lär oss av våra erfarenheter och därmed kan hjälpa andra i liknande situationer. Allt som sker är inte förutbestämt. Allt är inte något blint, tomt öde. Ett kristet liv kan vara gott, men kan också innebära lidande, precis som det kan gå hedningen och ateisten både gott och ont här i livet. Vad som utgör ett gott kristet liv ligger för mig mer i svaret på frågan "Vad gör jag med det jag har fått", än jagande efter gudsbevis och bönesvar.

Även den andra frågan kan jag besvara med "frid", även om det svaret blir än mer ofullständigt. Jag finner frid i bönen och i tron många gånger. Få saker kan sänka puls och stress så snabbt och effektivt som "Fader vår/Vår Fader", "Bara i Dig, min Gud" eller (ur completorium) "I frid vill jag lägga mig ner".

Men är inte allt detta bara en "religiösare" variant av "dra tre djupa andetag" som rekommenderas i så många stresshanteringskurser? Absolut! Men finns det något ont i det? Människor långt före mig har sökt tröst och styrka i ritualer, så varför inte söka frid i en religiös ritual? Är det något fel med det? Felet - det som man kan (och bör?) argumentera mot - är att jag i så fall finner friden i själva ritualen som sådan, inte i Gud, inte i tron. Men ska jag då sluta be när jag är stressad eller orolig bara för att jag inte ska finna frid i själva ritualen? Men då känns det ju absolut som om jag försöker finna frid i mig själv snarare än hos Jesus överhuvudtaget, så det blir det ju inget bättre av!

Eller ska jag sluta söka friden för egen räkning? Passivt acceptera vad än livet serverar mig? Ta emot var dag och stund ur Guds hand? Kanske skulle det kunna ses som ett tecken på en mognare tro, en tro som söker andras väl mer än mitt, en tro som söker omvändelse mer än känslor, men samtidigt så skulle jag känna det som att förpassa Gud till något avlägset väsen som varken kan eller vill påverka vår vardag. Å andra sidan, läs till exempel Teija som återberättar en liknelse av Lilla Therese om ett barn som försöker ta sig upp för en trappa.

Friden kanske inte är målet för min tro. Men det är en väldigt trevlig konsekvens!

Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. /St Augustinus

Löneförhandling

Läste följande historia i en kompis Buzz (en gmail-grej):

Vis gammal man om löneförhandlingar:

"Arbetaren ska i lugn och ro räkna ut vad som är det lägsta han kan arbeta för. Och arbetsgivaren ska göra likadant. Men han räknar ut vad som är det mesta han kan betala för samma arbete. Sen kan de träffas och prata öppet och enas mitt emellan. Då blir båda nöjda! Arbetaren får mer än vad han begär och arbetsgivaren behöver inte betala ut så mycket som han tänkt."

Arne Ottosson, 85 år

Tänk vad mycket ångest man skulle slippa om man gjorde så snarare än att förhandla tvärt om!

En kort romans?

Alla kyrkor tror jag är överens om att äktenskapet ska vara för evigt. En man, en kvinna. Livet ut. Sen lär det inte ha undgått någon att det skiljer sig åt hur olika kyrkor hanterar verkligheten när ett äktenskap går sönder och parterna väljer att gå skilda vägar. Men nog om det, det var inte det jag tänkte diskutera. Utan...

Hur ställer ni er till en kort romans eller två innan äktenskapet? (Och bara för klarhetens skull - med "kort romans" menar jag ett tillfälligt förhållande som är "trevligt så länge det varar" men inte har någon "äktenskapspotential").

Är det det frikyrkliga idealet om att Gud har tänkt ut någon åt en och att det gäller att hitta denne och gifta sig så fort som möjligt och inte ha någon annan pojk-/flickvän innan dess? Eller är det helt okej att byta pojk-/flickvän ibland - eller som jag har sett det bli i vissa ungdomsgrupper där tillslut alla har varit tillsammans med alla. Att "testa" några olika innan det är dags för allvaret?

Och är det okej - för oss som passerat ungdomsgängsåldern men fortfarande är ogifta - att inleda en kortare (eller längre) romans? En som man vet att den inte kommer leda fram till ett äktenskap, men som kan vara trevlig "så länge det varar"? Och spelar åldern överhuvudtaget någon roll för hur seriös man bör vara för att inleda ett förhållande?

Självklart är det svårt att på förhand veta om ett förhållande kommer att hålla eller ej, oavsett vilken ålder man är i eller hur kär man är i början. Men om jag ändå ska utgå från mig själv så känns det ändå allt tydligare ju längre åren går att om jag tänker "inleda något" så vill jag att det ska finnas en ganska stor potential för att det kommer vara Förhållandet Som Varar. Förhållandet som leder fram till äktenskap och inte bara något tillfälligt. Inte bara vara "på lek". Har det inte den potentialen kan det lika gärna vara. Att ha ett förhållande men ändå gå runt att vänta på "den stora kärleken" är knappast lovvärt!

Nå, vad säger ni?

*****

Och bara för att förtydliga: jag har inte nu, tänker inte skaffa och har inte haft någon pojkvän på väldigt länge. Slut på spekulationer. Tanken dök upp ändå.

Perspektiv på yoga, new age och Fader Vår

Jag har lärt känna en kristen kvinna i Östersund som håller på med yoga, vilket har fått mig att tänka till lite kring min syn på yoga. För visst har jag varit ganska skeptisk måste jag erkänna. Det är den attityden jag har lärt mig genom åren i kyrkan. "Yoga är österländsk religion". Punkt slut. "Gym-yogan" är bara en förklädd variant av den äkta - hinduiska - yogan, men det är bäst att passa sig, man vet aldrig vad man släpper in för andar om man börjar med yoga". Och så vidare.

I respekt mot min väninna så har jag dock valt att hellre lyssna till vad hon med reell erfarenhet som aktiv yoga-utövare har att säga än att "stänga mina öron" och gräva ner mig i en skyttegrav. Så utan att ta ställning till huruvida yoga är bra eller ej, låt mig dela några av mina tankar:

Visst vet jag att yoga är minst sagt kontroversiellt i många kristna kretsar, men jag instämmer med min vän att precis som mycket i den kristna bönen så handlar om vad man fokuserar på. För att ta det klassiska exemplet på fokus: Är min bön ett "rabblande av tomma ord" (det vill säga utan att fokusera på Vem jag ber till) eller ber jag samma bön just med fokuset på relationen till min Fader?

Utan att veta något specifikt om yoga så skulle jag lätt säga: Använd gärna yogans kroppsrörelser som avslappning och så vidare, men fokusera på Jesus, så spelar yogans österländska ursprung mindre roll. På samma sätt har jag själv förhållit mig till meditationsövningarna inom aikidon (det vill säga i den mån jag inte enbart har fokuserat på att inte andas så ljudligt efter träningen så att jag stör de andra!!). Visst kan det vara bra att vara medveten om yogan och meditationens österländska ursprung, men en form med utbytt innehåll är bara en form!

Tycker du det låter tveksamt? Vänd på resonemanget! I nyandligheten plockar man lite som man vill, bland annat förekommer Herrens bön (Vår Fader/Fader Vår) och madonnabilder. Gör dessa inslag new age till en "kristen" religion? Nej, självklart inte, för fokuset ligger inte på den Treeniga Guden!

Tänk tillsist på att detta är oss lika främmande med Fader Vår inom new age som den moderna "gym-yogan" är för den religiösa hindun...

Lokal församling kontra samfund

Ganska ofta har jag hävdat att det är viktigare att trivas i den lokala församlingen än vilket samfund kyrkan råkar vara medlem i. Många missuppfattar nog detta som ganska ytligt, som att jag förvandlar församlingen - Kristi Kropp - till vilken social grupp som helst.

Visst tycker jag att det är viktigt att trivas i gruppen, men när jag säger "trivas" så handlar det om så mycket mer än om enbart det sociala. Väldigt ofta går det att hitta gemensamma intressen men i stort sett vilken grupp människor som helst och just i Kyrkan har vi ju alltid tron på Kristus gemensam - och det är ju definitivt inte så "bara"! Men, för att vara helt ärligt, så är det klart att trivs jag lättare i en församling där jag hittar människor trivs tillsammans med, människor att kyrkfika och umgås med efter gudstjänst, än vad jag skulle göra i en där jag går hem direkt efter gudstjänsten för att jag känner att jag inte "platsar" i gemenskapen.

Att trivas i en församling handlar också om att trivas med teologin i församlingen. "Trivas" kanske känns som ett väldigt relativistiskt begrepp när det kommer till teologi, men rent praktiskt innebär det för mig att jag kan "skriva under" på det som predikas och lärs ut i kyrkan och att jag kan finna djup som utmanar mig att fortsätta växa, fortsätta söka efter den goda jorden där trons rötter kan växa sig starka och djupa.

Som tredje punkt (alla goda ting är tre, så självklart måste även "trivas i en församling"-lista ha tre goda punkter, eller hur?) så vill jag nämna att trivas med gudstjänst- och kyrkokulturen. Även om både gemenskapen och läran är god så kan en dålig kyrkokultur sabba allt. Det gäller att förpacka det så att jag kan ta till mig det. Jag behöver inte gilla allt kyrkan gör eller alla gudstjänster, men i längden är det en väldigt klen tröst om jag ständigt känner att prästen/pastorn och ledarna enbart har gudstjänster eller "annan verksamhet" för andra människor! Visst är det kanske god kristlig anda att vara ödmjuk och säga "detta tilltalar inte mig, men jag ser att andra möter Gud på det sättet". Men att ständigt leva så genom hela livet? Att klara av det kräver antingen helgonstatus, en väldigt stark personlig tro eller något annat jag saknar!

Självklart kan jag trivas i en församling som bara svarar mot ett eller två av dessa "kriterier", men i längden tror jag att det mer eller mindre krävs alla dessa tre för att jag ska kunna vara stadig i tron och församlingen även när det stormar i livet i stort eller hur känslorna kring mitt andakts- och böneliv går upp eller ner.

Och för att knyta an till min kommentar om "vilket samfund kyrkan råkar vara medlem i", så tror jag att olika samfunds riktlinjer och teologi kan lägga en bättre eller sämre grund för de lokala församlingarna att bygga på för att svara upp kring församlingsmedlemmarnas behov på dessa tre punkter, men precis som att det finns levande kristna inom alla samfund så finns det bra och dåliga församlingar inom alla samfund. Men det är ju som sagt var bara min egen övertygelse. När allt kommer omkring så är ju alla kyrkor och samfund kristna, och det är det som är det viktiga!

Det svåraste är att förlåta den som har haft rätt

Fortsätter bläddra igenom lite gamla, mer eller mindre färdiga, utkast till blogginlägg och stannar för ett inlägg om den mänskliga naturen. Det hela tog sin början i Kyrksysters inlägg "Det svåraste är att förlåta den man har gjort illa".

Det är alltid svårare att förlåta dem som har haft rätt än dem som hade fel.

...konstaterar professor Dumbledore (fritt citerat) till Harry Potter angående en familjekonflikt inom familjen Weasley, där Percy Weasley inte vill försonas med sin familj trots att det vid det laget har visats sig vara de som har rätt och inte han. För Harry verkar det hela obegripligt. De övriga i familjen skulle ju utan tvekan förlåta honom bara han tog kontakt med dem igen.

För den som har rätt är det på något sätt så lätt att vara generös och förlåtande. Att förlåta den som hade fel för att den inte visste bättre är relativt lätt. Men att tvingas erkänna för mig själv - och för de andra - att det var jag själv som hade fel och att jag har gjort bort sig är inte alls lika lätt! Eller som Kyrksyster uttryckte det i ovan länkade inlägg:

För visst är det så att det är en sak att förlåta dem som gjort en illa. En helt annan sak att förlåta dem som avslöjat att man inte bara är god.

"Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt" sägs det ibland. Men finns det någon större förödmjukning än att erkänna att man har haft fel inför sig själv och andra? Inför sina närmaste? Jag undrar var det egentligen kostade "den förlorade sonen" att vända om, att lämna sitt jobb som utsvulten svinvaktare för att istället söka upp fadern igen, för att bli en av hans dagslönare (så som han tänkte sig utvecklingen)...

*****

Och för att dra liknelsen in på ett av mina favoritämnen - gissa varför det är så svårt att få till en återförening mellan kyrkorna, trots att oförrätterna ibland ligger hundratals år tillbaka i tiden!

Lyssna till Honom i dag - del 4

Fortsätter läsa ur "Ord av spiritualitet - Ett andligt lexikon" av Enzo Bianchi och fastnar återigen på ordet "Lyssna":

Den troende är helt medveten om att hennes förmåga att tala till Gud, som hon inte ser, bestäms av hur hon lyssnar på honom. Tron föds ur lyssnandet, "fides ex auditu" (Rom 10:17).

Men jag är inte helt säker på att jag håller med. Tvärt om vet jag med mig att jag i vissa perioder har mycket lättare för att prata med Honom som jag inte ser, än att lyssna på Honom. Som om det skulle vara någon form av tvåstegsraket. Som om vi först skulle lära oss att tala med Någon vi inte ser. Och sen först därefter skulle lära oss att lyssna...

Den person som lyssnar och definierar sin identitet i förhållande till sitt lyssnande, han är också den som älskar, för det är sant att upphovet till all kärlek är lyssnandet, "amor et auditu".

Förnuft, känsla, tro...

Om du som jag gillar att läsa böcker om kristen tro kanske du har stött på uttrycket att "missa himlen med 30 cm" (fast ibland säger man en halvmeter istället för 30 cm). Med det menar man att tron väldigt lätt "stannar" i hjärnan utan att ta sig ner i hjärtat. Kanske är detta framförallt en frikyrklig kritik (även om jag har hört liknelsen användas även av andra) av de äldre kyrkornas fokus på teologi, läror och dogmer - att säga och tänka rätt saker - och då underförstått att tron blir en levande verklighet för den enskilde.

För mig råder det ingen motsättning mellan hjärta och hjärna, mellan känsla och förnuft i trons värld. Tvärt om tror jag att de berikar varandra. Visst kan man tro med bara "hjärta" eller bara "hjärna", men det blir en ganska stympad tro.

Fast det jag börjar inse allt mer är att tron är något mer än enbart summan av känsla + förnuft. Att enbart tala om känsla och förnuft som enda uttryckssättet för tron blir en väldigt endimensionell beskrivning av tron. Tron är något helt eget. Tron liksom sträcker sig ut i en egen dimension och bildar en "triangel" med hjärtat och hjärnan i de två andra "hörnen".

Att lokalisera tron till något ytterligare organ i kroppen vore dock en dålig beskrivning. Nej, hellre låta tron peka "ut från" kroppen, in i den "himmelska dimensionen". In i himmelriket!

Ulf Ekman: Kyrkans väsen

Hänvisar vidare till Ulf Ekmans inlägg om kyrkans väsen. Det måhända innehåller fler frågor än svar eller proklamationer, men det sätter ord på mycket av vad jag själv har tänkt. Och ärligt talat så är det en av sakerna jag verkligen uppskattar med inlägget. Läs hela!, det är värt den tiden.

Några smakprov:

Kyrkan kändes mer som ett utanpåverk, som primitiva byggnadsställningar som kan rivas eller omarrangeras och som finns utanpå något osynligt som jag inte riktigt kunde definiera. Och som det inte var så viktigt att definiera heller. Det kunde ju se ut på många olika sätt. Här var jag ganska pragmatisk. Det var viktigare med budskapet om Jesus och människors frälsning.

[...]

Efter ett tag började jag upptäcka att förståelsen av kyrkan faktiskt är “den felande länken” i mångt och mycket av det kristna livet. Förståelsen av kyrkan ingår i själva evangeliets budskap och är den del av frälsningserbjudandet, inte bara ett yttre påhäng eller en senare konstruktion. Alltså, instrumentet som förmedlar frälsningen i denna värld är en ovillkorlig del av budskapet om frälsningen, inte bara ett omslagspapper kring gåvan.

[...]

[Det går] inte att skilja mellan Jesus och hans kropp. Det Jesus är och förmedlar, det gör han genom sin kropp och alla dess lemmar, som är kyrkan. Bristen på uppskattning av Kristi kropp kan i längden bli både självcentrerad och skadlig.

Bredd eller djup?

Ibland slås jag av tanken att jag, i min iver att söka bredden i den kristna tron, missar djupet. Att jag försiktigt trevar efter att lära känna längden i tron, snarare än att sträva efter att nå höjden!

Min tro blir likt en lång plogfåra över en åker. Den gräver en bit nedanför ytan, men sen kommer plogen inte djupare oavsett hur långt traktorn drar framåt. Det positiva å andra sidan är ju genom att plöja åkern fram och tillbaka är att det är ett mycket effektivt sätt att dra upp ogräs och förbereda marken för den goda såddens tillväxt.

*****

Begreppsdefinitioner:

Bredden - Den ekumeniska bredden. Den vidsträckthet som finns inom kristendomens traditioner och skilda sätt att inkarnera det kristna livet.

Djupet - Rotsystemet i den kristna tron. Det mödosamma grävandet efter kärnan i tron.

Längden - Hur långt kan jag sträcka mig ut från de traditionella svaren och sätten att leva ut kristen tro men ändå vara fast förankrad i den kristna myllan? Hur långt kan jag sträcka mig mot andra religioner, filosofier eller livsgrunder utan att gå över gränsen?

Höjden - Himmelen. Att "nå upp" till Gud.

Köttfritt = fredagsfasta??

För ett tag sedan la jag upp ett gammalt länk-inlägg angående frikyrkliga tankar kring församlingen. Detta är ett annat gammalt inlägg som legat halvfärdigt och grott i min bloggmyllebank ett bra tag nu, men som jag tänkte det var dags att dela med mig av. Så läs och kommentera!

*****

Teija tog i april upp den katolska traditionen med köttabstinens på fredagar, vilket är ett sätt att påminna sig om att fredagar är Jesu dödsdag. Ett mycket lovvärd tradition kan jag känna.

Personligen är jag dålig på att fasta - vare sig det är fastetid eller bara vanlig fredag - men just den här traditionen att avstå kött har jag prövat och haft som "fastetradition" under den stora fastan inför påsk i två-tre år. Tyvärr känner jag att jag missar målet ganska kraftigt när jag lagar vegetariskt istället för "vanlig" mat. Varför? Till en början kände mig ganska grön på den vegetariska sidan av kokkonsten, vilket gjorde att jag tänkte till lite extra när jag lagade vegetariskt, och därmed kändes det också lite festligare än när jag bara slänger ihop en köttfärssås eller steker korv på ren rutin. Nu har jag blivit lite mer van vid det vegetariska köket, men istället för övergå till att kännas som mer fasta har mina vegetariska rätter nu istället fått en naturlig plats i min kokkonst som ett bidrag till en totalt sett mer variationsrik kost helt enkelt.

Ett annat problem som uppstår är att fredagsmiddagen, åtminstone i min familj, har kommit att bli något av veckans stora festmåltid. Veckan är slut och det är värt att fira med god mat, sås och ett glas vin. Samt efterrätt såklart. Så kanske vore det smartare att övergå till att äta "torftigare" i allmänhet snarare än vegetariskt, och på så sätt bli ett tydligare sätt att markera långfredagstemat för mig själv (men hur gör jag då med de fredagar då jag äter hemma hos min familj?).

Nej, inte ens det tror jag riktigt hjälper mig. Själva kombinationen att äta sig mätt men ändå påstå att man fastar rimmar illa i mina öron. Fasta är för mig att avstå helt eller delvis - att äta en halv portion av en kötträtt skulle kännas mer som fasta än att äta en fullstor portion av något vegetariskt - från mat (eller annat som tar upp min tid och energi, som internet...) och att helst lägga den tiden/energin på bön, bibelläsning eller dylikt istället.

Och om jag skulle vända på konceptet - att äta vegetariskt sex dagar i veckan och fira med att äta kött en enda dag (då på söndagar såklart) - så skulle det kanske ge kötträtterna mer av en festmåltidsstatus, men skulle det lösa grundidén att få fredagar att kännas som fastedagar? Nej, det skulle ju i så fall verkligen bli vardag...

I Taizé "firar" man fredagar som en minilångfredag med att plocka ner korset och låta folk krypa fram till det och be vid det. Grundidén om att uppmärksamma fredagar som Jesu dödsdag är densamma, men handlingen en annan. Kanske är den här traditionen - hur den nu skulle gestalta sig i min hemmiljö - lättare att ta till sig för mig? Eller är det att göra det väldigt lätt för mig?

Uppdatering: Frälsarkransen

Hej bloggvänner!

När jag startade min blogg förra våren så påbörjade jag en serie kring mina tankar utifrån frälsarkransens pärlor. Frälsarkransen var något jag själv precis hade kommit i kontakt med då, så jag ville passa på att inbjuda er att delta på min resa och låta er utforska tillsammans med mig. Leva upp till bloggnamnet, visa på ett område där jag ännu vacklade, ännu sökte min väg.

Men då jag själv hade svårt att hitta in i hur jag skulle låta frälsarkransen bli ett hjälpmedel för min bön och då ni gav så lite respons, så tappade jag lite styrfarten i den bloggserien. Som jag känner nu kommer jag heller inte att återuppta den. Men visst, finns intresse och jag känner inspiration så varför inte...?

Nåväl. Nu har jag haft min frälsarkrans i ett år och några månader och jag ska jag sammanfatta något hur jag har använt den under den här tiden så passar nog tre punkter ganska bra.

1) Som ett smycke. Precis som ett kors kring halsen kan vara ett smycke, så fungerar frälsarkransen utmärkt bra som ett meningsfyllt smycke. Ett smycke som kan(?) skapa diskussion och ge samhörighet med andra som har en. Ett smycke som jag burit i perioder, ibland dagligen, ibland

2) Som en påminnelse. Genom att vända blicken mot kransen kring handleden med jämna mellanrum under dagens lopp så kommer olika pärlor att vara "högst upp" (eller "närmast ögat" eller hur jag ska beskriva det). Att då under en-två sekunder låta mitt liv och mina känslor speglas i och mot den aktuella pärlan. Exempelvis låta öken- resp dödspärlan påminna mig om att allt inte är fröjd och glädje, eller låta Gudspärlan påminna mig om Guds ständiga närvaro. Låta pärlorna "utstråla" sin mening in i mitt liv (likt bilden ovan är ett försök att illustrera), där jag är just för ögonblicket.

3) Som fokuspunkt för meditation och bön. Detta var vad jag hade så svårt att hitta in i för ett drygt år sedan och som jag har egentligen bara börjat smaka på först nu. Plötsligt var det som om något lossnade, som om jag kom på hur jag skulle göra. För mig känns det riktigt stort just nu!

Allt gott från mig till er, kära bloggläsare!

Lovad vare Herren, nu och alltid och i evigheters evighet! Amen

Kristenunderjord: Kärleksfenomenet

Vill bara tipsa om en uppsats om de nya kommuniteter som dykt upp de senaste åren i Sverige. Uppsatsen är skriven av Holger Karlsson på SALT, Örebro missionsskola och omfattar 15 hp (för den som inte befunnit sig inom universitetsvärlden de senaste åren motsvarar detta 10 p i det gamla systemet).

Allt som allt (dvs inkl. titelsida, innehållsförteckning, referenser och appendix) är uppsatsen 52 sidor lång, men är man intresserad av kloster- och kommunitetsliv så är det väl värt tiden att läsa den.

Publicerat på:
http://kristenunderjord.wordpress.com/2009/06/29/karleksfenomenet/

Direktlänk:
http://kristenunderjord.files.wordpress.com/2009/06/karleksfenomenet.pdf

Sträck ut din hand

För att fortsätta på temat från igår med berikande mångkyrklighet så kan jag passa på att tipsa om ett mycket välskrivet och tänktvärt inlägg på bloggen Dessa mina minsta bröder om att våga föra dialog.

I inlägget tas förvisso upp en mycket bredare aspekt på detta med att våga föra dialog, men nog går det att lägga ett mellankyrkligt perspektiv på uppmaningen?!

Våga föra dialog med dina medmänniskor! Våga stå tillsammans med de som kanske inte tycker precis som du eller uttrycker sin tro precis som du. Den som är trygg i sin tro har inga problem med att möta den som tror och tycker annorlunda.

Sträck ut din hand, och finn en hand i din
Sträck ut din hand, och vinn nya vänner
Sträck ut din hand, och möts av en öppen famn

Och kom ihåg - Jesus umgicks både tillsammans med de fromma fariseerna och tullindrivarna (aka landsförädarna), de prostituerade osv!

Vad fastan kan leda till...

Fastan har nu gått in på sitt fjärde dygn och hittills har jag misslyckats kapital med min fasteambition (tror jag håller exakt hur och vad jag fastar ifrån för mig själv - än så länge i alla fall, kanske ändrar mig senare - men vet att det är att betrakta som en fullt rimlig ambition) alla tre dagarna som har gått.

Denna min oförmåga att klara ens det mest självklara och enkla, att avstå från - vad ska jag kalla det? - "överflöd och lyx", gör mig mer akut medveten om min oförmåga att göra något i min egen kraft, än vad jag har varit på länge.

Men nu är en ny dag, så dags för nya tag? Som tur var så börjar ju söndagen redan kl. 1800 ikväll - och då gör fastandet en paus för söndagar är alltid festdagar - så det är väl bara att be om styrka att hålla ut tills dess!

Tillslut vill jag även tipsa om tre fasteblogginlägg som tilltalat mig:
- Dagens fastebloggare Bitte skriver om En fredag i stillhet
- Dagens andre fastebloggare Mikael skriver om Fastan som en lyx för varslade på SAAB och Volvo
- Excelsis skriver om glädje och lyx I fastetider

För att kunna slå behöver man inte kunna tänkta

Gårdagens läxa från aikidon var: för att slå eller attackera någon behövs inte speciellt mycket hjärnaktivitet, medan för att försvara sig utan att göra varken sig själv eller partnern illa är desto mer mentalt krävande. Något att tänka på inför möten med människor som valt våldets väg här i livet, kanske?

Påmindes om denna läxa när jag läste Zoltans inlägg om att "Macho ain't mucho". Rekommenderad läsning!