Drömen om Messias, Konungen

I dag firar hela Kyrkan första advent. Ett nytt kyrkoår. Ett nådens år tar sin början. Och vi får börja på två platser. Delvis i Jesu ritt på åsnan in mot Jerusalem, på väg mot korsfästelsen. Men vi får även börja i judarnas dröm och föreställning om Messias. Kungen som skulle komma. Drömmen om en Messias som skulle "rida in och stråla som en Kung" föreställer i alla fall jag mig rimligen borde ha varit vanlig bland judarna. Och att denne Kung skulle kasta ut all främmande makt, att återupprätta det judiska riket. Att istället får ett spädbarn - i en krubba! - på halsen torde inte alls varit populärt.

Som Kyrka väntar vi på Jesu återkomst. Vi har just nyss firat kyrkoårets sista söndagar med teman som "Domsöndagen" alt. "Kristus Konungen". Jesu återkomst görs levande för oss. Och vi får tillsammans med judarna drömma om den gången då Jesus ska komma tillbaka och "stråla som en Kung".

Jag vet inte hur det är med dig, kära läsare, men jag tror bestämt jag behöver fundera lite mer kring detta med förväntningar på Jesu ankomst - adventus Domini = Herrens ankomst - det här året, den här adventstiden.

Läroämbete med tolkningsföreträde?

Johan Stenberg frågade mig - och alla andra protestanter - i en kommentar till kvinnoprästinlägget:

Tycker ni att Katolska kyrkans magisterium har något som helst objektivt värde?

Jag svarade:

Katolska Kyrkans magisterium har jag inte ägnat många tankesekunder åt. Återkommer när jag har skaffat mig en åsikt i frågan.

Nu vet att det inte är någon av de önskade "födelsedagsämnena" (har ni inte önskat ett ämne än har fortfarande tid att göra det!), men jag tänkte att det kunde vara schysst att svara på den ändå, nu när jag ändå låter er önska ämne och jag har hunnit tänka efter lite (om än säkerligen inte ens i närheten av att ha hunnit tänka färdigt).

Men för att göra frågan (eller kanske snarare svaret?) lite mer begriplig(t) så tänkte jag sätta in det i ett sammanhang: Vad - eller vem - har auktoritet och/eller tolkningsföreträde över den kristna tron (så som jag uppfattar och lever ut den)?

En grov skiss på hur jag (i teorin) prioriterar:

1) Bibeln (om den nu räknas som en tolkning? Brukar väl snarast vara tolkningen AV Bibeln som är problematisk... Nåja, det måste väl räknas som auktoritet inom kristen tro, så låt gå!)

2) Den tidiga (eller den odelade) Kyrkan, med den Niceanska trosbekännelsen som främsta dokument (men även kyrko- och ökenfäder m.fl.)

3) De medeltida katolska och de ortodoxa traditionerna (fram till reformationen)

4) De protestaniska lärorna och traditionerna och katolska/ortodoxa traditioner av samma ålder

5) Nutida tolkningar och läror, oavsett tradition

Dvs, ju längre tid från Kristus och apostlarna, desto lägre prioritet.

Sen är jag också mycket väl medveten om att jag är barn av min tid, så som sagt var - det där en prioritetsordning i teorin, men inte alltid i praktiken. Att veta vad som är riktigt gammal tradition är inte heller helt lätt alla gånger (då det uppenbarligen finns fall/frågor det kan diskuteras om huruvida det är "den segrande som skriver historien" eller om det bara varit mindre [aka heretiska] grupper som haft motsatt åsikt, inte minst blir detta uppenbart i diskussionerna kring huruvida fornkyrkan hade kvinnliga präster och diakoner).

Å andra sidan kan tyngden i rangordningen tippas över, till exempel när flera av de lägre prioriterade är överens mot en av de äldre traditionerna. Ett annat exempel är när alla protestantiska kyrkor är överens mot de katolska och ortodoxa traditionerna, vilket ger en skenbart tyngre röst då de har fler företrädare som säger samma sak, även om det totala antalet protestanter egentligen är färre...

Den Katolska Kyrkans läroämbete hamnar här under punkt fem. Jag vet att det har funnits betydligt längre än så, men ska jag nu kategorisera så hamnar det likväl där. På sätt och vis skulle jag kunna säga att det borde - i teorin - hamna som punkt 5a och låta de moderna, protestantiska lärorna klassas som 5b, då Katolska Kyrkan är bättre på att ta hänsyn till traditionen - om än bara sin egen smala definition av den - än vad framförallt frikyrkorna är.

Så, är detta att klassa som "objektivt värde"? Mitt ärliga svar blir nog ett rungande "Nja". De är barn av sin tid och sin tradition, precis som alla vi andra, även om de (kanske) försöker anstränga sig mer för att vara objektiva än vad somliga andra gör...

Men å andra sidan, allt detta leder ju egentligen tillbaka till grundfrågan - för vem är jag, 2000 år efter Jesus, att avgöra vad som är äkta traditioner som jag alltså bör böja mig för och så vidare?! Allt blir tillslut bara ett enda stort cirkelresonemang där jag har tillsatt mig själv som allsmäktig teolog och lärodomare. Tror bestämt jag måste gå tillbaka och tänka mer på det här, innan jag snurrar in mig alldeles!

"Jag har inte hunnit..."

Ganska ofta stöter jag på påståendet "Jag har inte tid" som ett argument varför man inte kan delta i en eller annan aktivitet, eller varför man inte har gjort det man borde/hade lovat. För hur ofta är problemet ärligt talat att man inte har haft tid? Och hur ofta är det att man inte prioriterar att ta sig den tiden? Att man inte har klara av att strukturera upp de 24 timmarna per dygn som man har till sitt förfogande på ett vettigt sätt och anpassat sina åtaganden och prioriteringar efter det?

Kyrksyster berättade häromdagen om ett tragiskt exempel där vänner som påstår att de inte har tid att träffas under flera års tid.

Några konkreta exempel ur mitt liv är:

- Aikidoträningen på onsdagar krockar med onsdagsmässorna (veckans enda kvällsmässa här i Sankt Ansgar) så att jag omöjligt kan gå på båda. Har jag då inte tid att gå på mässan eller prioriterar jag inte tiden?

- Studierna har tagit väldigt mycket tid under hösten, och därför har min bloggaktivitet gått ner till viss del. Har jag då inte hunnit blogga eller bara inte prioriterat det?

- När jag väljer att sitta och fika med mina korridorare i över en timmes tid, kan jag då dagen efter i skolan säga att jag inte har hunnit läsa det jag borde ha läst?

- Om en kompis blir sjuk eller är ledsen, släpper jag inte allt vad jag har för händerna - studier, julstress, matlagning, internet, osv - bara för att kunna sitta vid dennes sida. Visa medlidande och bara vara närvarande, trots att jag kommer vara fruktansvärt frustrerad över att jag inte kan göra någon verklig skillnad!

- Hinner jag inte att träna, plugga, vara scoutledare, vara med i en bönegrupp, träffa vänner, läsa böcker, m.m., samma termin - är det då fortfaranade en fråga om att inte hinna eller bara en fråga om att prioritera det ena eller andra?

- Står valet mellan att laga julmat, handla julklappar, eller att julstäda? Eller kanske står valet mellan att låta det vara dammigt i hörnen och att ha faktiskt hunnit få någon gnutta julefrid inombords när man sätter sig ner med släkt och vänner vid julbordet?

Listan skulle kunna göras mycket längre, men jag antar att ni förstår vart jag vill komma? Ibland behöver det bli "skarpt läge" för att man ska förstå vad man prioriterar.

När det viktigaste tar tid från det viktiga,
så upphör det viktiga att vara viktigt.

...citerade Peter Halldorf för oss i början av bibelskoleåret, i underförstådd mening - i alla fall tolkade jag det så - att det viktigaste var att prioritera Gud, bönen, bibelläsningen osv, medan det viktiga var allt annat vi anser viktigt. Jag är inte helt säker på att jag håller med till 100 % (även om jag istället har alltför lätt att glömma bort det perspektivet på mina aktiviteter och tidsprioriteringen följaktligen tycks tyda på något helt annat som viktigast än vad jag kanske skulle önska), för tillslut kommer det en tid när tvätt, matlagning, disk eller något annat "halvviktigt" (aka "nödvändigt ont") kan behöva tillåtas tas tid från det viktigaste - oavsett om det är Gud, familjen eller en sjuk vän som anses viktigast - för att även mitt liv ska kunna fungera rent praktiskt.

Att prioritera är en del av livet. Och ofta kan valet vad man ska prioritera vara riktigt tufft, men om man prioriterar fel kan man alltid välja om (förr eller senare åtminstone), men om man försöker hinna med alldeles för mycket för att undvika behovet av att göra själva valet så riskerar man att arbeta ut sig själv fullständigt på mycket kort tid!