Nobelpriskemi

Förra året uppmärksammade jag nobelpriset i medicin och fysiologi på grund av att det tilldelades den upptäckt som jag försökt skriva mitt specialarbete i gymnasiet om. I år vill jag uppmärksamma nobelpriset i kemi lite extra för det ges till en typ av reaktion som jag har använt mig av inte minst under mitt examensarbete på apotekarprogrammet.



Jag gjorde ett laborativt examensarbete där jag tog fram ett antal olika potentiella läkemedelskandidater mot hepatit C-viruset. Ett steg i mitt exjobb var en "Suzuki-Miyaura-reaktion", namngiven efter årets pristagare Akira Suzuki samt Norio Miyaura, enligt den generella reaktionsmekanismen ovan, där:

R, R' = "Resten av molekylen"
X = Halogen, i mitt fall en bromid
Pd = Palladium (grundämne)
L, Y = Ligand, dvs en typ av hjälpgrupp
B = Bor (grundämne)

Tycker ni det verkar vara avancerat? Nej, egentligen inte. Inte för mig som bara behöver tillämpa deras forskning i alla fall. Det jag gjorde var att "pytsa i" de två molekylerna (R-X och R'-BY2) som jag ville binda ihop (R-R'), pytsa i lagom mängd Palladium (PdL2) och lite bas för att få fart på reaktionen och sen köra allt i en mikrovågsugn (som ser lite annorlunda ut än den man värmer maten i, men som fungerar på samma sätt i princip) 15 min, och vips så var det färdigt! Härligt! Storslagen kemi behöver inte vara mer avancerad än så att använda - och det är en av orsakerna till att det är så storslaget!

Sabbatsåret

Apropå inlägget om frid: De flesta människor tror jag skulle har koll på att det inom judendomen finns ett påbud att fira sabbaten - vilodagen. Kanske inte direkt så att de skulle veta precis vad det innebär, men nog skulle de flesta kunna koppla ihop det med att det är ett av de tio budorden. Men som sagt var vad de sedan lägger in i begreppet och hur det överensstämmer med sanningen kan ju diskuteras. Som jag förstår sabbaten så innebär det kort och gott att avstå från allt arbete man gör till vardags och istället gå i synagogan (eller i kyrkan om man är kristen), fira gudstjänst och studera Guds ord. Att vila den sjunde dagen på grund av att Gud vilade den sjunde dagen vid skapelsen.

Vad jag skulle tro är betydligt mindre känt är uppmaningen att fira sabbatsåret:

3 Mos 25:1-7

Herren talade till Mose på Sinaiberget:

Säg till israeliterna: När ni kommer in i landet som jag ger er, skall landet fira Herrens sabbat. I sex år skall du beså din åker, och i sex år skall du beskära dina vinstockar och bärga skörden. Men det sjunde året skall landet ha en sabbatsvila, en Herrens sabbat. Då skall du inte beså din åker och inte beskära dina vinstockar. Vad som växer upp av spillsäden efter skörden skall du inte skörda, och de druvor som växer på dina obeskurna vinstockar skall du inte plocka. Det skall vara ett år av sabbatsvila för landet. Vad landet självt kan frambringa under denna sabbat skall vara mat åt dig, din slav och slavinna, din daglönare och den som tillfälligt bor hos dig, alla som är hos dig. Din boskap och de vilda djuren i ditt land skall också äta av vad landet kan ge.

Att vart sjunde år låta åkrarna ligga i träda och istället fokusera ett helt år på att studera Bibeln...

Spontant tycker jag att denna tanke är väldigt sympatisk. Delvis för att människor längtar efter vila, men även för att man utvecklas - mognar - tillräckligt mycket under sju år för att ställa andra frågor. Man glömmer alldeles för mycket för att säga att det inte behövs en uppfräshning av kunskaperna efter sju år. Visst, det är idealiskt men antagligen mycket svårt att genomföra i praktiken för de flesta.

Varför tänker jag nu på detta? Jo, nu i höst är det sju år sedan jag slutade bibelskolan på Bjärka. Så skulle jag följa Guds ord så skulle det nu vara dags för mig att ta ett sabbatsår igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite fånigt med de människor som läser bibelskola gång på gång. "Kom igen! Man måste leva livet också, inte bara läsa om det!" Men vad handlar sabbatsåret om, om inte just precis att läsa "bibelskola" gång på gång på gång...

5 Mos 6:4-9

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.

Men inte lär det bli något sabbatsår för mig inte. Nej, jag blev i våras klar med mina apotekarstudier, så nu ska jag jobba och ha nytta av allt jag har lärt mig. Omsätta teori i praktik. Gud får nog lov vänta ett - eller flera - år till innan jag kan fundera på att ta sabbatsår igen...

Rationella matematiker

Apotekare i Bibeln

Det var väl det jag visste!

Syr 38:4, 6-8

Herren har låtit jorden alstra läkemedel,

och en klok man förkastar dem inte.
[...]
Åt människorna gav han kunskap

för att bli prisad för dessa underbara gåvor.

Genom dem har han botat den sjukes plåga,

av dem blandar apotekaren till sin medicin.

Herren upphör aldrig att verka;

från honom sprider sig hälsa över jorden.

Bergmans bryderier: Buddha nasal

Kunde inte låta bli att dela med mig av denna bild:



...som jag hittade hos Bergmans brydderier tidigare i år. Jag föll verkligen pladask för den. Tycker den är helt underbar!

Att blanda religion/andlighet och fysiskt helande har i stort sett alltid hängt ihop. I alla fall fram tills dagens västerländska samhälle där allt ska vara vetenskapligt bevisat. Eller bevisar detta bara att vetenskapen är vår nya västerländska, sekulära religion?

En modern indisk spikmatta var ju förra årets julklapp och inom hälsokosten verkar ju Ayurveda-teer sälja bra, så varför inte lite buddistisk nässpray? Men vad har vi kristna kontra med: Helande vigvatten på flaska? Rökelse? Bönedukar? Jesusdoftljus?

Ny ägare på "mitt" apotek

I helgen var det dags för ännu ett stort gäng av apoteken att byta ägare. Och media fortsätter uppmärksamma detta. Jämtlandsnytt/Mittnytt gjorde följande reportage på måndagen från "mitt" apotek. Jag skymtar förbi alldeles i slutet för den som är intresserad.

Ekumenisk attityd?

Min apotekspraktik håller på att gå mot sitt slut. Det är dags för mig att bli vuxen "på riktigt" och skaffa mig ett jobb. Jag har nu sökt jobb på lite olika ställen, vilket har gett mig en anledning att läsa på lite mer om andra orter. Det vill säga jag surfar runt på kommunens hemsida, läser wikipedia, kollar friluftsmöjligheter, osv. Verkar detta vara en ort jag kan trivas på?

En av sakerna jag kollar upp är ortens kyrkors hemsidor.

Låt min vara tydlig från början med min övertygelse: En hemsida säger inte allt. Långt ifrån. Varken om församlingen, ekumeniken eller staden. Men det som slår mig allt mer är hur unikt Östersund tycks vara genom att kyrkorna här länkar till varandras hemsidor. Hittar du en kyrkas hemsida så är det lätt att klicka sig fram till övriga kyrkor och församlingar med verksamhet här. På många andra orter får jag lov att söka mig fram via sökmotorer hela tiden. När jag sökte min praktikplats här i Östersund tycktes det mig vara så självklart att kyrkorna länkade till varandra - tillsammans är vi Kristi Kropp - men uppenbarligen stämmer inte det.

Hur mycket säger då en länk? Kräver det något sorts samarbete? Innebär det några förpliktelser? Visar det på ett erkännande? Eller är det mest bara en tjänst som skapar ett intryck av gott ekumeniskt samtalsklimat? Visar på att vi inte ser de andra kyrkorna som konkurrenter utan som lemmar i Kristi Kropp här på orten...

Varför ska man studera?

Inför årsskiftet påbörjade jag en sammanfattning av mitt liv under det senaste decenniet och insåg att det var ett årtionde i studiernas tecken. Från att precis ha påbörjat gymnasiet när millenniet ringdes in till att vara på sluttampen på universitetsstudierna när decenniet ringdes ut. 10 år av studier... Eller ja 10 år, räknar jag med hela grundskolan och ev. även lekis så blir det drygt 20 år konstant i "skolbänken"! (Well, that's about it, gott folk. Mitt fantastiska årtionde i ett nötskal!).

För mig har studietiden varit en underbar tid. Även om jag genomgick en period av mobbing så har skolan som sådan alltid varit något jag uppskattat. Att få lära mig nya saker! Till saken hör säkerligen att jag har haft det oförskämt lätt för mig många gånger. När mina klasskamrater och kursare har tragglat, kämpat och förtvivlat efter skoltid för att hinna med och lyckas förstå så har jag själv förstått allt som oftast direkt från genomgång/föreläsning och snarast saknat utmaningar under skoltiden. Visst har jag även varit lat och inte gjort läxorna därför, men lärt mig saker, det har jag gjort.

Med det sagt om mig - låt oss diskutera varför man ska studera?

Regeringen (förra regeringen?) har satt som mål att 50 % av alla svenskar ska ha en högskoleexamen. För mig - trots lång universitetsutbildning - är detta ett väldigt märkligt självändamål. Visst kan jag förstå att för att diskutera högskolebudget att man behöver en siffra på hur många som studerar, men att sätta det som ett mål i sig?!

Låt mig börja i andra ändan. Låt mig istället tala om varför jag är skeptisk till att alla ska plugga. För det första ser jag två risker med att att alla ska plugga:

• Det går lätt "inflation" i studier. Som någon uttryckte det absurda en gång för länge sedan "Snart behövs det väl en universitetsexamen bara för att städa fabriksgolv". Självklart ska det inte göra dig "bättre" än någon annan att studera, men det måste löna sig både privat- (att dra på sig studieskulder) och samhällsekonomiskt (att en viss andel av befolkningen är "overksam"). Får man efter avslutade studier ändå samma arbete som man kunde fått som outbildad så är det en ekonomisk förlust (oavsett hur personligt utvecklande det kanske har varit).
• Vetandet skapar luftslott. En teori som bygger på en annan teori som bygger på en tredje teori in i det oändliga. Vi riskerar att förlora tilltro på oss själva och de erfarenheter som livet ger oss. Har du ingen examen eller legitimation, kan du inte rabbla dina filosofer eller matematiska formler, så är din åsikt inget värd. Gammalt sunt bondförnuft och reell livserfarenhet blir något av en andra klassens vetande. Då "vet" man ju ingenting egentligen...

Men vad hjälper det att kunna alla teorier om elektromagnetism och elektroners rörelsemönster, vill ingen bli elektriker så kommer ingen dra sladdarna i mitt hus och koppla kablarna rätt. Vill ingen bli förskolefröken så skulle vi alla bli hemmafruar och hemmapappor. Vill ingen bli vårdbiträde så hjälper inte läkarordinationen speciellt långt. Vill ingen jobba på fabriksgolvet så skulle ingen bygga ihop våra bilar och datorer. Och så vidare...

Alla lever vi i symbios med varandra. "No man is an island". Alla behövs vi, och alla behöver vi bidra med varsin pusselbit för att bygga hela pusslet. När nu Gud gav somliga människor hantverksskicklighetens gåva, ska då vi människor hindra dem från att utöva denna gåva och istället tvinga in dem till att bli dåliga kopior av oss själva?

Studiemiljöer skapar lätt en märklig bubbla. Man tror lätt man är så bevandrad och insiktsfull. Man inbillar sig så lätt att man VET en massa. Man passerar så lätt gränsen för att man tror sig vara förmer än den som stannade kvar i hemstaden eller byn på landet. Högmodet slår så lätt och så förföriskt sina klor i studenten. Men vad vet man som student egentligen om livet? Om yrkesliv, att söka jobb, vardag och familjeliv? Studielivet är en väldig skyddad miljö. Likt ett växthus för människor och idéer. Men likt ett växthus blir det också en väldigt instängd miljö tillslut. En miljö som inte har så mycket med livet utanför glasväggarna att göra.

Varför har jag då valt att skuldsätta mig bara för "det höga nöjet" att slita med tentor, pm och labrapporter? Därför att det är Guds kallelse till mig. Därför att jag har en passion för det jag läser. En passion för att lära mig mer. En passion för mitt framtida yrke. Därför att om jag inte gör det så brinner det en eld i mitt bröst som tvingar mig att välja mellan att söka vidare efter kunskapen eller förlora mig själv. Förlora mitt hjärta och min själ.

Därför ska man plugga, inte annars!

*****

Se även:

http://lagerlof.blogg.se/2009/march/varfor-ska-man-studera.html

http://bastasorten.blogspot.com/2009/04/citat-av-basta-sorten_11.html

Över 4 000 kr i månaden

I denna bloggs begynnelse - från april till augusti 2008 - skrev jag fem inlägg om ekonomi, med viss vinkling mot miljö och global rättvisa. Att jag inte har skrivit något på det temat sen dess är rätt talande - oavsett hur gärna jag kanske velat förbli "ung och idealistisk", så känns det som om jag på väldigt kort tid har blivit äldre, tröttare och - i viss mån - desillusionerad*. Till exempel: självklarheten jag tidigare kände inför att köpa ekologiskt (i den mån jag hade råd) känns är inte alls så självklar längre. Jag borde väl, men "borde" leder snarare bara till mer "jag orkar inte" än energifyllt och självskrivet handlande!

Och med min trötthet blir det också än mer uppenbart vad en "medlemsvärvare" till "Rädda Barnen" konstaterade till mig för några år sedan. De som skriver upp sig på listor och ger pengar till "välgörande ändamål" (så som Rädda Barnen) är alltsom oftast fattiga studenter. Jag tänkte då att det väl var för att en student visste hur stor skillnad en hundralapp till eller från kan göra. Men nu misstänker jag allt starkare att det mycket mer har med uppgivenhet och en "gör mig blind, jag orkar inte se, jag orkar inte bry mig"-önskan att göra.

Under Almedalsveckan i somras var det uppladdning inför det klimatmötet i Köpenhamn. Människor från Diakonia sprang runt där iförda klockkostymer och försökte väcka oss ur vår självvalda blindhet. Dagens sommarbloggare rapporterade om deras aktion och presenterade en modell kallad "Greenhouse Development Rights", som går ut på att de absolut fattigaste inte behöver göra samma investeringar för miljön som oss andra "global medelklass och uppåt". Gränsen drogs vid 4 000 kr per månad.

För mig var just den summan en ögonöppnare. Som student - "fattig student" - levde jag på mer än det! Rätt mycket mer faktiskt! Nu kan man alltid ursäkta sig och säga att levnadsstandard osv inte gör uträkningen fullt så enkel, men ser man rent krasst på det så är vi svenskar rika. Stenrika. Generellt sett. Med globala mått mätt. Och när jag som fattig student har haft möjlighet att spara pengar och resa utomlands årligen, då är det rätt uppenbart att det där med "fattig" är inte tillämpbart egentligen. Det är bara en fråga om ekonomiska prioriteringar mellan "en (eller flera) öl/cider på studentpuben per kväll", "ett par byxor och en tröja i månaden" eller "en resa till Irland i sommar" så finns det bara ett ord i globalt perspektiv för det - och det är Lyxtillvaro!

Nu under hösten har jag haft praktiklön, det vill säga haft det bättre ställt ekonomiskt än någonsin förr. Likväl så har jag haft väldigt svårt för att ta mig ur min "desillusion". Jag har inte riktigt orkat bry mig. "Låt någon annan rädda världen ett tag" liksom...

*****

* = En kort illustration: Min trötthet och desillusion får mig att på något sätt ana en bråkdel av den besvikelse som människor måste ha upplevt efter att ha tillhört en kyrka eller ett sammanhang där det väldigt tydligt predikats om Jesu snara återkomst, bara för att ha slitit ut sig och arbetat sig över gränsen för utmattningsdepression för att hinna "rädda så många som möjligt för Kristus" innan dess, bara för att tillslut inse att "nä, Han kom visst inte nu"...

Jag borde väl berätta...

Vi kan inte tiga med vad vi sett och hört. (/Johannes & Petrus; Apg 4:20)

Som kristen, speciellt frikyrkligt kristen, förväntas man i tid och otid vara redo att vittna om sin tro inför alla i omgivningen (nästan) oavsett om de vill bli evangeliserade eller ej!

Själv har jag jättesvårt för den inställningen Ja, även när jag får frågor om min tro har jag svårt att komma på vad jag ska svara. Att prata tro med de som redan "är med på tåget" tycker jag är relativt lätt (dock lite beroende på ämne) som ni kanske har märkt, men att verkligen gå in för att evangelisera - att vittna - inför okristna har jag svårt för.

"Hur kan jag som kristen vilja tiga om min tro? Det som berör mig och förvandlar mig på det sättet som tron faktiskt gör, det borde väl vara självklart att berätta om?" De frågorna har jag ställt till mig själv ett oändligt antal gånger. Hur kan jag inte vilja berätta?! Varför tycker jag - och mång andra kristna att det är så svårt?!

Men jag är nog inte den som så gärna berättar om saker som berör mig på djupet, oavsett om till synes triviala ting som böcker eller filmer eller mer allvarliga saker som tro. Saker som berör vem jag är. Att dela dessa saker med folk som inte förstår är som att "kasta pärlor till svinen".

Ta till exempel detta med att läsa fantasyböcker. Att tipsa någon som redan läser och uppskattar fantasy om en ny serie är för mig självklart. Likaså att kunna diskutera en serie som båda läser/har läst. Men hur förklarar jag för någon som aldrig har läst fantasy varför det är bra? Det är inget som går att förstås, det måste upplevas! Och hur försvarar man sig mot de som tycker att fantasy är "Djävulens påfund"? Att det finns otroligt mycket gott i fantasy som sällan kommer till sin rätt i många andra typer av böcker - t.ex. den konkreta kampen mellan gott och ont, och att den kampen kräver uppoffringar - vägrar de ens att överväga.

Samma sak med aikidon. Hur förklarar jag att den är speciell, trots att jag bara tränade en termin? Eller hur förklarar jag att jag fortfarande anser mig vara scout, trots att jag inte varit aktiv inom scouterna de senaste 5,5 åren? Eller med organkemin?! Den som är införstådd och känner likadant som mig vet precis vad jag pratar om, men den som står utanför tycker bara - så känner jag i alla fall det - att jag är löjlig och omöjlig.

Och kanske är det svaret på att jag inte berättar - jag vill inte verka löjlig! Och att det inte går att finna ord för det. Orden som är sanna på djupet saknas...

Lyssna till Honom i dag - del 3

Om ni ändå ville lyssna till honom i dag!

Denna rad ur Ps 95 (se nedan) grep tag i mig häromdagen när jag satt och läste ur en bok om kristen spiritualitet Trots att jag har läst och bett dessa ord hundratals gånger sedan jag upptäckte tidebönen på Bjärka, så var de som det lösryckta citatet lyste på ett särskilt sätt. Talade till mig.

Denna uppmaning har följt mig som ett stilla bakgrundsbrus genom julhelgens alla släktkalas med mat och kakor, klappar och medmänsklig kärlek i överflöd. Med förnyad glöd och iver tog jag tag i tidebönen igen, efter knappt någon "aktivitet" alls under hösten (tyvärr så blev dock tidegärden nedprioriterad när jag packade för resan hem till föräldrarna. Det är en stor och tung bok ni vet...).

Samtidigt börjar jag inse att jag börjar drabbas av något som kan utvecklas till en livskris. Hur ska jag övergå från att ha pluggat oavbrutet sen jag började lekis ("6-årsverksamhet", eller vad det nu hette på den tiden) tills nu i vår när jag kommer få ut min legitimation till att börja arbeta? Hur vet jag överhuvudtaget VAD jag vill arbeta med? Hur söker jag överhuvudtaget jobb? Hur ska jag få det jobb jag vill ha, när jag inte ens är säker på vilket jobb jag egentligen vill ha...?

Jag trodde för något år sedan att jag skulle välja ett av två tydligt utstakade "spår" för mitt liv. Min stora ångest då var att veta vilket av de två alternativen jag skulle välja. Men helt plötsligt känns det ena alternativet inte längre aktuellt och det andra orkar jag inte uppbåda någon energi för att "få till". Hur ska jag orka kämpa när jag vet att kampen är hård och så få blir antagna? Just nu känner jag mest resignation. Som om att jag ger mig utan att ens ha försökt. Kanske återfår jag kämparglöden en annan vecka, men som det är just nu känns mitt framtida yrkesliv mest som en grå dimma. Vad vill jag egentligen? Och är jag beredd att kämpa för att få det jag vill?

Om jag ändå ville lyssna till Honom i dag - vad skulle Han då säga om mitt framtida liv?

Pass the buck | Dumb Medicine

Blev tipsad av en kompis om följande skämt. Originalet återfinns här.

*****

Pharmacy | Midwest, USA

Patient: “I don’t have the money for the copays right now, can I bring it tomorrow?”

Pharmacist: “Well, OK, how about I advance you a few tablets and you can come back tomorrow for the rest?”

Patient: “Awww, but I don’t want to make another trip.”

This quote by: Pharmacist

Telomerer och telomeras - vad är det?

"Telomerer och telomeras - vad är det?" löd titeln för mitt specialarbete i gymnasiet. Med fem års universitetsstudier i ryggen skulle jag knappast kalla det ett särskilt bra arbete, men men... Utifrån min dåvarande situation och (brist på) kunskapskällor så gjorde jag väl så gott jag kunnat. Nu har telomerer och telomeras blivit belönade med Nobelpriset i medicin och fysiologi 2009, och jag kan inte låta bli att känna den där stoltheten över att ha "upptäckt" något innan nobelpriskommitén gjorde (dvs belönade) det.

Gissar att någon liknande känsla kan uppstå hos den som "upptäckt" en författare innan denna belönas med litteraturpriset...

Kort sammanfattning:
Telomererna är markerade i grönt på bilden och skyddar resten av DNAt ("den egentliga arvsmassan") i kromosomen från att brytas ner. Telomeras kan förlänga telomerer i könsceller och stamceller, dvs celler som behöver kunna förnyas - delas - väldigt många gånger utan att ta stryk. Tyvärr så har även tumörceller - cancerceller - hög telomerasaktivitet.

Se även:
http://nobelprize.org/nobel_prizes/medicine/laureates/2009/

Marijuana på recept i USA

SvD presenterar idag en märklig artikel om "Stort genomslag för marijuana på recept" där det berättas om att "medicinsk marijuana" har legaliserats och säljs på apotek i Colorado. Läser man däremot i faktatexten bredvid själva artikeln så står det att marijuana inte har någon medicinsk verkan. Innebär det att medicinsk marijuana bara är ett sätt att komma runt narkotikastämpeln och få (miss-)bruka utan myndigheternas inblandning, eller vad?!

Hjälp mig, detta övergår mitt förstånd!

Kolhydrater är också bra!

Att det pågår en debatt om hur vi ska äta - eller snarare vad vi inte ska äta - kan väl knappast någon ha undgått. Är det fett eller kolhydrater som är boven bakom samhällets övervikt? Bantings- och diettipsen säljer som smör i solsken.

Det finns en logik bakom att vara försiktig med kolhydrater, då socker kan omvandlas till fett i kroppen, men inte tvärt om. Å andra sidan så står hjärnan för en mycket stor del av vår energiförbrukning, och hjärnan kan inte förbränna fett utan måste ha kolhydrater.

I förrgår, den 26 juli, publicerade SvD en artikel om att "kolhydratätare var smalast" i en kanadensisk studie. Enligt studien är det optimalt att äta mellan 290 och 310 gram kolhydrater per dag, motsvarande 47-64 % av dagligt energiintag. Vilket är i linje med vad livsmedelsverket rekommenderar, nämligen 50-60 %. Å andra sidan uppstår då frågan hur jag ska veta hur jag kan kontrollera att jag äter 290-310 gram kolhydrater per dag. Införskaffa matvåg och miniräknare? Börja bokföra allt jag äter på dator i ett tabellsystem med olika kolumner för kolhydrater, fetter, proteiner, m.m.?

Själv tror jag i grund och botten på att äta en allsidig och varierad kost, med mycket frukt och grönt. Tänk tallriksmodellen. Gammal som gatan kanske, men nog fungerar den och är betydligt mer överskådlig än exakta antal gram hit eller dit?! Och vad gäller godis, kakor, osv., så är Viktväktarnas princip "du får äta allt, men inte jämnt" ganska sund. Gör skillnad på vardag och fest!

Jamsk

Ska jag nu bli Östersundsbo och förstå vad mina blivande apotekskunder säger så kanske det är lika bra att börja öva på lite jämtländska - jamska - ord. Dagens ordlista är hämtat härifrån. Lite lustigt att inte ståscha (= flicka) är med bara...

AJU - ADJÖ (GAMMALT ORD)
BOUJK - BÖKA
DATT - FÖLL, RAMLADE
ETTRU - ETTRIG
FJÖCKLA - HÅNGLA
GOMÅNN - PUSS, KYSS
HEJT - HET, VARM
IBÖJ - A V SNÖ NEDBÖJD SKOG
JEL - KÅT
KNÖL - FULL
LEJSAM - TRÅKIG
MYA - MYGGEN
NÄ - NEJ
OUJK - ÖKA
PERAN - POTATIS
RÅV - BAKDEL
SNÅPP - VACKER, STILIG
TOUJSA - FLICKAN
UTTAN - UTAN
VEJT - VET, KÄNNER TILL
WRENSK - HINGST
YR - BRUNSTIG
ÅDERKÅLÅNN - EAU DE COLOGNE
ÄTTRU - GRINIG, KINKIG, ETTRIG
ÖLE - ÖLET

Sökes!

Från och med 15 september till 14 mars kommer jag att befinna mig i Östersund på grund av apotekspraktik knuten till utbildningen. Problemet är att jag behöver hitta en bostad, då det är aningens för långt att dagspendla Uppsala-Östersund.

Och tanken slog mig att ni - mina kära bloggvänner och bloggbekanta kanske känner någon (som känner någon) som har ett rum att hyra ut i Östersund. Eller vet någon som vet hur man bäst får tag på ett rum eller lägenhet i nämnda stad.

Jag är rökfri, ej pälsdjursallergiker, skötsam och allmänt trevlig och lätt att umgås med. Privat farmaceutisk rådgivning kan diskuteras vid kontraktsskrivning.

Känner ni någon som ev kan hjälpa mig, skicka ett mail (finns under min profil) eller lämna en kommentar nedan.

Inbjudan till examenssymposium

Först och främst vill jag be om ursäkt för att jag har varit så dålig på att svara på era kommentarer den senaste veckan. Anledningen är dock enkel - all min lediga tid har gått åt till att skriva uppsats (om det nu kan räknas som ledig tid vill säga?), sova och ev. gå på tidebönerna i kyrkan. Så lektid vid datorn har strukits ur min vardag. Tyvärr. Men det är bara en vecka till, så ha lite tålamod, fortsätt gärna kommentera och för diskussioner med varandra, så ska jag komma med mina "allvetande" svar snart igen.

Så till dagens ärende:

För snart två veckor sedan publicerade jag här på bloggen den populärvetenskapliga sammanfattningen till mitt exjobb. För den som vill och är intresserad finns nu på fredag (5 juni) möjlighet att komma till Uppsala och höra mig presentera den "live" under vårt examenssymposium. Själva symposiet håller på 08.30-12.30 på BMC, och min presentation kommer ske nångång strax efter 11.30. För mer information eller vid frågor, var vänlig kontakta mig antingen via mail eller skriv en kommentar till det här inlägget (jag lovar att svara så snart som möjligt, men räkna inte med några längre utläggningar).

Internationella Hepatitdagen

Idag, 19 maj, är det Internationella Hepatitdagen.

Då jag skriver mitt exjobb om just hepatit - hepatit C för att vara exakt - så kände jag att jag ville uppmärksamma detta. Uppsatsen är det förvisso fortfarande en del arbete kvar med, men jag är färdigt med allt det laborativa. Och min populärvetenskapliga sammanfattning av hela arbetet, och det var den jag tänkte att ni kunde få nöjet att läsa.

Så - mycket nöje!

*****

Syntes av NS3-proteashämmare riktade mot Hepatit C

Johanna G.
Avd. för organisk farmaceutisk kemi

Kemin delas av tradition upp i organisk och oorganisk kemi, där den organiska kemin handlar om molekyler som innehåller kol, väte och syre, medan den oorganiska kemin bland annat fokuserar på metaller och salter. Denna gräns är inte knivskarp, då t.ex. metaller förekommer som katalysatorer inom den organiska kemin.

Läkemedelssyntes är en undergrupp till den organiska kemin, vars syfte är att skapa nya organiska molekyler som kan användas som läkemedel. Måltavlorna för läkemedelsmolekyler varierar kraftigt – jonkanaler, proteiner, enzymer och steroidreceptorer är bara några exempel – vilket ställer höga krav på variation och precision.

Hepatit C-viruset (HCV) är ett RNA-virus, som angriper levern och leder till levercancer och gulsot. NS3-proteaset är ett, för viruset livsviktigt, enzym. Genom att hämma enzymet finns stora förhoppningar om att kunna bota patienter med HCV. I dag finns ingen specifik behandling mot HCV. Det finns ett antal nya läkemedel på gång i kliniska prövningar, men precis som med HIV är det stora problem med resistens mot läkemedlen då viruset lätt muteras. Därför finns det ett stort behov av att få fram nya läkemedel mot HCV.

Jag har under mitt examensarbete skapat fyra stycken nya potentiella HCV-NS3-proteashämmare. Under arbetets gång har jag använt mig av en stor variation av kemiska reaktionstyper och analysmetoder för att skapa och bekräfta strukturen av först olika byggblock och sedan mina färdiga molekyler.

I biokemisk testning har mina hämmare visat god aktivitet mot NS3-proteaset.

I fikarummet

Idag under fikarasten:

Jag står och fixar mig en kopp te när en av avdelningens internationella postdocs pekar på mitt kors (se bild till höger) och frågar: "Are you catholic?"
Jag: "No"
Han: "Protestant?"
Jag: "Yes"
Han: "Why?"
Jag: "I'm born that way" och rycker lite på axlarna.
Det blir tyst.
Jag kommer på att jag kanske borde ställa någon motfråga. "Are you catholic?"
Han: "No, muslim"
Jag: "Why?"
Han: "I am born that way" och ler.
Konversationen slut och vi går och sätter oss fikar på varsitt håll.

Hum...

"Jag är född på det sättet"?! Kom igen! Var det verkligen det bästa jag kunde komma på?! Inte direkt världens mest evangeliserande svar. Tror jag måste slipa på den en hel del. Minst sagt!

Fast ganska kul att han gissade att jag var katolik, trots att Sverige är ett ganska välkänt som protestantiskt (nåja) land.