Kyrksyster: Ibland blir man missmodig...

Hej vänner! Trodde ni att jag hade glömt er? Nej, bara tagit semester. Eller så har inspirationen tagit semester. Har inte funnits mycket som är värt att skriva om. Känns det som. Åtminstone inget som inte redan andra inte har gjort och gör så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra.

Nåja, jag har - eventuellt - ett inlägg på gång. Men har lite svårt att få till det. Svårt att formulera mig. Så tills dess jag kommer på något eget vill jag verkligen rekommendera Kyrksysters senaste inlägg: "Ibland blir man missmodig fastän man inte behöver".

Allt gott!

Stefan Swärd: Måste man bara plaska i ankdammar?

Stefan Swärd skriver i en debattartikel i fredagens Dagen om klimatmötet i Cancun, Mexiko och hur klimatåtgärderna går för långsamt. Strax efter midnatt skriver han ett inlägg på sin blogg om att han fått så få reaktioner på artikeln och gör en jämförelse med hur många kommentarer ett "internkristet-plaskdamms-debattinlägg" (t.ex. om Benny Hinn, Ulf Ekman eller underlivsfrågorna) skulle orsaka.

Jag instämmer helt och fullt med honom. Både i grundpåståendet att vi kristna borde ägna oss åt betydligt större frågor än internt navelskåderi, men också i sakfrågan. Miljöfrågan borde få mycket större utrymme i dagen kristenhet i Sverige. Vi är satta av Gud i skapelsen att förvalta och bruka (inte förbruka!!) jorden lika mycket som vi är satta här för att vara fruktsamma och föröka oss. Frågan är ju dock om det är underlivsfrågorna som får på tok för stort intresse/utrymme eller om det är miljöfrågorna som får för litet utrymme?

Å andra sidan (för att knyta ihop säcken med både skapelsens början och tidens slut), som en pingstvän en gång - med ett visst mått av ironi - beskrev "typisk pingst-miljö-mentalitet": "Det är väl onödigt att sortera sopor och kämpa för att bevara jorden. När Jesus kommer tillbaka ska Han ändå skapa en ny himmel och en ny jord". Underförstått: Ju snabbare vi tar slut på jordens resurser, desto snabbare kommer Jesus tillbaka!

Kepsfrågan och själavårdsfrågan

Snor en själavårdsfråga från Dag Sandahls blogg:

Utan allt det yttre, attributen, vem är du och vad menar Gud med ditt liv?

Fast läser man texten i inlägget (se länk) så är det lätt att uppfatta det som om det är själva kepsfrågan. Frågan om de yttre attributen. Men kepsfrågan är en annan. Det är den "klassiska" frågan om man ska få ha keps i kyrkorummet. Men kepsfrågan kopplar till den. Dag skriver:

[...] tycker sig märka en bristande känsla för platsens värdighet. Ligger problemet här? En kyrka som tappar bort respekten för heligheten. Personliga projekt som ingenting annat är än uppblåst egoism och ovilja att stiga in i en gemenskap.

[...]

De personliga projekten håller inte. Kristen tro är trots allt inte ett personligt projekt utan personer i gemenskap. Den gemenskapen är en gemenskap med apostlar, helgon och martyrer och befriar oss genom sin storslagenhet - diakron och diaspatial - från samtidens tyranni. Vi slipper ha kepsen på. Vi slipper vara personligt osäkra, så osäkra att vi måste utstoffera oss med keps i kyrkorummet. Där får vi i stället pröva att vara vad vi är inför Guds ansikte - naket, reservationslöst.

Och så blir då kepsfrågan till en fråga om personligt ansvar - från alla parter! - och detaljstyrningens vara eller ickevara. En själavårdsfråga. Vad vill Gud med mitt liv och vem är jag bakom alla yttre attribut.

Fast om man nu är så villig att "berömma oss av helgonen" varför är vi inte lika snabba att nämna baksidan av samma mynt, att vi "lider av synderna och syndarna? Om vi berömmer oss av helgonen måste vi samtidigt solidariskt ta ansvar för de mörka sidorna av samma gemenskap. Kyrkan är en gåva och en uppgift". Sagt av Anders Piltz OP (citerad av Annorzzz på Ave Maris Stella).

Antalet protestantiska kyrkor och katolikers arrogans

Ibland när jag läser katolska bloggar eller diskuterar med katoliker så dyker argumentet upp att "det bara kan finnas en enda Kristi Kyrka grundad av Kristus själv" och att "Kristus grundade inte 30 000 olika kyrkosamfund, med alla tänkbara och otänkbara läror och livsformer" (ett exempel ur mängden finns här).

Just den där siffran med 30 000 olika protestantiska kyrkosamfund tycker jag alltid är lika fascinerande. Varifrån har de fått den? Hur har de räknat då? Ja, även om man till exempel räknar alla länders olika baptistkyrkor, som gemensamt samarbetar i World Baptist Alliance, var för sig, så känns det som en helt sanslös siffra.

Ja, för att få ihop 30 000 olika kyrkor och samfund så måste det röra sig om minst 100 olika samfund per land*! I snitt! I hela världen! Och med tanke på att många länder inte tillåter fri religion eller fria kyrkor, så måste alltså somliga andra länder stå för betydligt fler än 100 samfund med den matematiken.

För att få lite perspektiv på 100 samfund per land så kan man jämföra med att Sveriges Kristna Råd har 27 medlemmar och en observatör - och den största gruppen där är alla de ortodoxa kyrkorna (14 st), inte protestanterna!! Okej, Sverige är ett väldigt litet land kanske inte är så jämförbart i detta läge och visst kan det finnas samfund som inte är medlemmar eller observatörer i SKR, men jag tvivlar på att vi ens skulle komma upp i 50 olika samfund, än mindre 50 olika protestantiska samfund.

Så nu vill jag gärna ha besked - varifrån kommer siffran på 30 000 olika protestantiska samfund?!

*= baserat på att det finns knappt 300 länder i världen

*****

Uppdatering:
Som Tubbo konstaterade i en kommentar: 30 000 samfund / 300 länder = 100 samfund/land, inte 1 000 som jag råkade skriva först, och med den tio-potens-justeringen så låter 30 000 protestantiska samfund i hela världen faktiskt betydligt mer rimligt. Mitt räknefel! Ber om ursäkt.

Trons trefot: Liturgi, diakoni och karismatik

Fortsätter på gårdagens tema med en association jag fick utifrån den debattartikel som publicerades i fredagens Dagen på "Opinion, debatt och insändare"-sidan med titeln "Det finns livskraft i marginalerna". Biskop emeritus Biörn Fjärstedt tar där upp några nya rörelser i "kyrkans marginaler" som han menar visar på en livskraft som Svenska Kyrkan på flera håll saknar på grund av sekularisering, andefattigdom och liberalteologi.

Utan att gå alltför djupt in i själva debatten så vill jag lyfta fram något som jag tyckte var väldigt intressant, både för att det berör mig personligen utifrån vilka erfarenheter jag har gjort som kristen och för att jag instämmer med de punkterna.

Biörn lyfter fram tre tecken på de nya livskraftiga rörelserna:
- det diakonala (eller "engagemanget för de fattiga"),
- det karismatiska (i de traditionella kyrkorna),
- det liturgiska ("tron är taktil").

Ofta förekommer dessa tre tecken i kombination med varandra. Till exempel karismatiskt-diakonalt i S:ta Clara i Stockholm eller karismatiskt-liturgiskt i Taizé och Bjärka-Säby. S:ta Clara har jag aldrig varit i (och EFS här uppe i Östersund har inte riktigt samma utbredda diakonala arbete för att vara jämförbart), men både Taizé och Bjärka-Säby ligger mig varmt om hjärtat. Och just det livskraftiga i tron som uppstår i kombinationen av liturgiskt och karismatiskt har jag själv ofta tänkt på som "två ben" som stödjer och bär tron efter mina erfarenheter från Bjärka (jag utvecklade det resonemanget mer här).

Det sociala (och skapelse/miljö) engagemanget har uppenbarat sig lite mer efteråt i samtal med mina vänner och utifrån böcker och debattartiklar. Ett tredje ben. Tre ben som sitter ihop bildar en trefot! Och som (åtminstone) alla scouter vet så är en bra trefot mycket stabil!

*****

Uppdatering:
Som Teija påpekar i en kommentar så blir bilden nästan bättre, mer heltäckande, om man sätter karismatik/mystik tillsammans istället för enbart karismatiken.

Även Stefan Herczfelds citat av förre katolske biskopen i Stockholm om en tredelning i 1) liturgi och bön, 2) diakoni och 3) undervisning är värd att beakta. Läs mer i hans kommentar nedan!

Det talas om församlingsplantering...

Det talas om församlingsplantering. Både i "min" EFS-församling här i Östersund och på nätet, framförallt på Stefan Swärds blogg (läs bland annat detta inlägget i frågan). Eller 'talades' kanske är mer korrekt. För samtalet var mer livligt i månadsskiftet maj-juni. Nu verkar frågan ha tagit sommarlov. Åtminstone temporärt gett vika för kronprinsessbröllops- diskussionerna.

Varför så mycket tal om församlingsplantering? Är det så mycket bättre att ständigt grunda nya församlingar än att fokusera på att få gamla församlingar att växa genom mission? Svaret tror jag ligger i det som vår NFU-handledare i Lyckebokyrkan sa en gång (fast det sades apropå en annan fråga):

"Ett träds frukt är inte ett äpple eller ett päron
utan ett nytt träd,
en troende människas frukt är inte en större personlig tro
utan en ny troende människa,
en ledares frukt är inte en grupp att leda
utan en ny ledare,
en församlings frukt är inte en troende människa
utan en ny församling"

Om en församlings frukt är en ny församling så är evangelisation och mission (i syfte att nå församlingstillväxt) inte nog, utan själva församlingsplanteringen i sig blir nödvändig. Men jag tror också församlingsplantering som sådan kan hjälpa människor att ta missionsuppdraget på allvar. När man vet att vi som församling inte kommer "orka" om vi inte blir flera. För hur kul är det att "misslyckas" och gå tillbaka till den gamla församlingen och säga "nej, det blev inget" och låtsas att allt är som det var förr? Tävlingsinstinkten växs när man vågar spänna bågen och ge sig i kast med att plantera nytt.

Samtidigt kan jag se en fara i att plantera nytt. Om själva nyplanteringen blir ett mål i sig. Ännu ett måste för redan utslitna församlingsmedlemmar. Eller om det blir så att de som ger sig iväg blir någon form av "elitkristna" som vi andra måste skämmas inför. Skämmas för att vi är "bekvämlighetskristna". Inte för att någon någonsin skulle säga det, utan det mer är en inre upplevelse hos den som blir kvar och som trivs bra när "saker är som de alltid har varit".

För viss har vi massor med församlingar i vårt avlånga land. Församlingar med kyrkor som står tomma. Gudstjänster utan besökare. Bara att kyrkorna ägs av Svenska Kyrkan, och bör därför inte räknas enligt somliga. Skulle vi kunna få liv i dem så skulle det inte behövas "nyplanteras". Strukturen finns redan där, det enda som saknas är engagemanget och människorna!

Perspektiv på yoga, new age och Fader Vår

Jag har lärt känna en kristen kvinna i Östersund som håller på med yoga, vilket har fått mig att tänka till lite kring min syn på yoga. För visst har jag varit ganska skeptisk måste jag erkänna. Det är den attityden jag har lärt mig genom åren i kyrkan. "Yoga är österländsk religion". Punkt slut. "Gym-yogan" är bara en förklädd variant av den äkta - hinduiska - yogan, men det är bäst att passa sig, man vet aldrig vad man släpper in för andar om man börjar med yoga". Och så vidare.

I respekt mot min väninna så har jag dock valt att hellre lyssna till vad hon med reell erfarenhet som aktiv yoga-utövare har att säga än att "stänga mina öron" och gräva ner mig i en skyttegrav. Så utan att ta ställning till huruvida yoga är bra eller ej, låt mig dela några av mina tankar:

Visst vet jag att yoga är minst sagt kontroversiellt i många kristna kretsar, men jag instämmer med min vän att precis som mycket i den kristna bönen så handlar om vad man fokuserar på. För att ta det klassiska exemplet på fokus: Är min bön ett "rabblande av tomma ord" (det vill säga utan att fokusera på Vem jag ber till) eller ber jag samma bön just med fokuset på relationen till min Fader?

Utan att veta något specifikt om yoga så skulle jag lätt säga: Använd gärna yogans kroppsrörelser som avslappning och så vidare, men fokusera på Jesus, så spelar yogans österländska ursprung mindre roll. På samma sätt har jag själv förhållit mig till meditationsövningarna inom aikidon (det vill säga i den mån jag inte enbart har fokuserat på att inte andas så ljudligt efter träningen så att jag stör de andra!!). Visst kan det vara bra att vara medveten om yogan och meditationens österländska ursprung, men en form med utbytt innehåll är bara en form!

Tycker du det låter tveksamt? Vänd på resonemanget! I nyandligheten plockar man lite som man vill, bland annat förekommer Herrens bön (Vår Fader/Fader Vår) och madonnabilder. Gör dessa inslag new age till en "kristen" religion? Nej, självklart inte, för fokuset ligger inte på den Treeniga Guden!

Tänk tillsist på att detta är oss lika främmande med Fader Vår inom new age som den moderna "gym-yogan" är för den religiösa hindun...

P.U.S.H.

"W.W.J.D." - eller "What Would Jesus Do" - blev för några år sedan nästintill en rörelse inom svensk kristenhet. Överallt sågs dessa fyra bokstäver. På armband, nyckelband, osv. Överallt i kristna sammanhang hördes referenser till WWJD. I predikningar, föredrag, osv. ("Hördes"? Ja, okej då. Det förekommer fortfarande om än inte i samma frekvens).

Jag förälskade mig dock mer i en av de andra förkortningarna som fanns på samma veva (eller ska jag skriva "fanns som variation på samma tema"), men som aldrig blev lika omtalat: "P.U.S.H.", eller uttytt "Pray Until Something Happens". Jag äger grönt PUSH-armband, men har inte använt det på många år.

Men även om liknande modenycker kommer och går, så vill jag med detta korta inlägg påminna er - och mig själv! - om att det är lika viktigt med uthållighet i bönen som med reflektioner kring vad Jesus skulle ha gjort i varje enskild situation!

Ekonomisk redovisning och diskussion

För snart två veckor sedan skrev jag om "Greenhouse development rights" och att den som tjänar mer än 4 000 kr per månad tillhör "global medelklass och uppåt". Som avslutning på en kommentar fick jag då ett "PS-tjänar bra men gillar inte dessa som går med sina insamlingspärmar i städerna. Skänker då o då när jag väljer samt är fadder i Plan DS". Mitt syfte med det inlägget var absolut inte att avkräva er en offentlig ekonomisk redovisning, men tycker att reflexen var så pass intressant att den förtjänar ett eget inlägg.

*****

Låt [...] inte vänstra handen veta vad den högra gör

...säger Jesus i ett välkänt citat från Matt 6:3. Egentligen handlar citatet om att ge allmosor - och det i kontrast till dem som lät stöta i basun så att alla i deras omgivning skulle veta hur generösa de var när de gav allmosor. Ofta tror jag dock citatet tillämpas på väldigt stora delar av ekonomin av de kristna. Och då menar jag inte att vi kristna är oansvariga rent ekonomiskt (dvs inte håller koll på vad vi håller på med), utan att vi alla - som tillsammans utgör Kristi Kropp här på jorden - inte gärna talar ekonomi med varandra.

I Nya Testamentet läser vi både i apostlagärningarna om hur folk säljer allt de äger och lägger ner inför apostlarnas fötter och hur Paulus i breven organiserar ekonomisk insamling till bröderna i Jerusalem. Ekonomi verkar inte alls ha varit en privat angelägenhet som ingen annan hade med att göra. Historien om Ananias och Sapfeira (Apg 5:1-11) visar dessutom hur allvarligt en trolös ekonomisk redovisning kan sluta. Det är allvarliga saker vi talar om här!

Förespråkar jag då att vi ska införa någon form av "redovisningsplikt" inför någon, t.ex. församlingens revisor, prästen eller bönegruppen? Nej, självklart inte! Somliga kommuniteter - mest välkänt är kanske Iona community - har valt att ha med det i sina stadgar att redovisa sin ekonomi inför varandra, men detta är inget jag ser som "standard". Precis som att det inte är "standard" för alla kristna att gå i kloster eller leva i en kommunitet. Så alltså, ingen redovisningsplikt.

Ändå så tror jag att vi kan må bra av att ta upp den en ekonomisk diskussionen emellanåt med någon eller några som vi känner förtroende för. Brinner han som har ett låglöneyrke för sitt jobb? Ger hon som är VD tionde? Lägger hon som är småbarnsmamma regelbundet undan pengar till mission?Hur tänker han som är student kring att ge till välgörande ändamål? Har du en uträknad plan för hur mycket du ger till församlingen eller ger du mer på känn utifrån hur bra predikan var? Hur ser jag på att dela med mig till kristna bröder och systrar när jag har överflöd? Och hur ser jag på att vara den som kanske behöver ta emot hjälp en annan gång?

Att vi inte gärna talar ekonomi tror jag hänger ihop med hela vårt samhälles neurotiska inställning till att prata ekonomi. Vårt samhälle där det är lika tabu att fråga vad någon tjänar som att fråga vad denne röstade på i senaste valet. Situationen i kyrkan blir inte bättre av att vi via filmer och TV-serier genom åren matas med sinnebilden av den elaka pastorn som utnyttjar församlingsmedlemmarna som personlig inkomstkälla, och att en sekt lätt skiljs från en normal kyrka genom det faktum att i "sektens" kollektboxar ligger det 100- och 500-lappar och i "den normala kyrkans" ligger det 20-lappar och mynt. "Sekten" där predikanter med eldiga kollekttal utlovar välsignelser bara man ger tillräckligt stora offer i kollekten. "Brutto eller nettovälsignelse" osv. Vi är - tror jag - helt enkelt rädda för att förknippas med ekonomiskt missbruk! I landet lagom tycks vi ju vara ganska överens om att det rimliga är 1 % kyrkoskatt! Och så kanske någon tjugolapp i kollektbössan när den går förbi, mer för syns skull...

Men bara för att vi inte personligen vill förknippas med ekonomiskt "missbruk" eller orsaka att våra församlingar får rykte om sig att kontrollera oss, så tror jag inte att vi behöver rygga för ämnet helt. Jag menar "att ligga i ena diket och prisa Gud för att vi inte ligger i det andra diket" är ju inte heller något ideal! Nej tvärt om, ju mer vi vågar tala om ekonomi, desto mindre borde väl någon kunna anklaga oss för att vara sekteristiska, eller...?

Att skapa ett mångreligiöst Sverige??

I undersökningen som Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) gjorde inför dagens kyrkoval och som publicerades häromveckan framkommer bland annat att 20 % totalt av alla som svarade anser att "kyrkan skall vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige".

Är det verkligen Svenska Kyrkans ansvar att skapa ett mångreligiöst Sverige? Ärligt talat kan jag svara både "Ja" och "Nej" på den frågan.

"Nej":
Svenska Kyrkan är inte - ska inte vara - något allmänreligiöst "salighetsverk" utan är - ska vara - en kristen kyrka med en tydlig kristen bekännelse, och i den meningen så ska Svenska Kyrkan inte skapa ett mångreligiöst Sverige utan ett kristet Sverige.

Vill riksdagen, regeringen och/eller de politiska partierna utöver detta ha ett "Statens allmänreligiösa salighetsverk" som kämpar för ett mångreligiöst Sverige så får dessa lobba för/skapa det på en religiöst neutral grund, dvs en annan grund än Svenska Kyrkan som är - ska vara - partisk i detta fall då deras uppdrag är att skapa ett kristet Sverige! Att tvinga Svenska Kyrkan att vara den organisation som ska arbeta för ett mångreligiöst Sverige är helt enkelt orättvist gentemot övriga religioner. Ska muslimer, hinduer och taoister behöva gå via kyrkan för att få verka för sin religion? Snacka om översitteri och förmynderi!

"Ja":
Rent logiskt måste ett nämligen ett mångreligiöst Sverige skapas genom att alla religioner får sin plats och uppskattas för sitt eget bidrag, snarare än genom att alla religioner ska smetas ut till en "världsreligion". En enda allmänreligiös världsreligion skulle tvärt om inte alls skapa ett mångreligiöst samhälle utan ett enreligiöst samhälle!

Genom att helt enkelt vara tydliga med sin kyrkliga identitet skulle Svenska Kyrkan bidra till detta mångreligiösa Sverige! Man skulle bidra med sin "tårtbit" - den kristna - och låta övriga religioner bidra med sina "tårtbitar" till den mångreligiösa kakan på lika villkor.

Viktigt att påpeka är att bara för att man är tydlig med sin religiösa identitet så behöver man inte motarbetar andra religioner - många undersökningar visar tvärt om att troende oftast har större respekt för bekännare av andra religioner, deras uttryck och traditioner än vad ateister har. Att vara för något är inte alltid detsamma som att vara mot något annat, och att vara tydligt med var man står gör ofta en dialog betydligt lättare och mer givande än att samtala med den som aldrig tar ställning varken för eller mot något.

En annan sak som är värd att beakta är skillnaden mellan ett mångreligiöst samhälle och ett mångkulturellt dito. För man behöver faktiskt inte tvinga in sina egna troende i militäriskt raka led med identisk kultur. Likformighet är inte ett tecken på religion, det är ett sekterism! Vårt samhälle skulle kunna vara lika mångkulturellt vare sig det vore helkristet eller mångreligiöst. Mellan "mångkulturellt" och "helkristet" råder ingen motsats!

Hårdnackade och egensinnade

Med risk för att göra mig till ovän med alla kyrkliga läsare, oavsett etikett, av den här bloggen så vill jag kommentera ett fenomen som jag tycker mig ha observerat på internetfora och i bloggosfären:

Oerhört många kristna är hårdnackade och egenrättfärdiga. Eller för att spetsa till det ännu mer: "Trångsynta och egenkära". Det är endast den egna traditionen inom det egna samfundet som är det ultimata sättet att leva ut den kristna tron och/eller fira en rätt gudstjänst.

Några exempel som vi alla bör kunna känna igen, oavsett vilket sammanhang vi befinner oss i.

- Alla frikyrkor har antagligen sagt det någon gång i historien. Många frikyrkor, framförallt de som anser sig själva vara "radikala", säger det (åtminstone indirekt, dvs att är det inte det egna samfundet som är "optimalt" och "Guds gåva att rädda kristenheten" så är de andra kyrkorna åtminstone är "förkastligare" än just de själva) fortfarande.

- Svenska Kyrkan försökte tillsammans med svenska staten länge förbjuda alla andra former av kristenhet och religiositet än just den svenskkyrkliga varianten av kristendom. Den liberala majoriteten i Svenska Kyrkan idag försöker fortfarande tala om för alla andra kyrkor när de har fel och hur man enligt dagspolitiken bör se på både den ena och den andra frågan.

- Katolska och Ortodoxa Kyrkorna är minst lika egenkära. Inte minst traditionallister (aka "latinister" inom Katolska Kyrkan) klagar mycket gärna på hur förfallen praxis är även inom den egna kyrkan. Det är enbart de själva som håller fast vid det enda, rena och sanna sättet att göra allt på!

Varför retar jag mig så på dessa människor och kallar dem både hårdnackade, egensinnade och än värre saker? Därför att de representerar drag inom kristenheten som inte bara är främmande och obekväma för mig, de representerar något som är totalt olikt allt vad jag förstått om kristenhetens innersta väsen. Även om jag inte alltid förstår min broder eller syster så behöver jag åtminstone inte förkasta henne eller honom. Att förkasta - att döma - en medlem av Kristi Kropp är ju att garantera att även jag själv blir dömd. "Med det mått ni dömer...".

Vi har alla olika kallelser inom Kristi Kropp. Varje person har ett unikt bidrag. Även dessa som jag retar mig på. Genom att förkasta alla andra sätt utom mitt eget så hindrar jag delvis mina bröder och systrars tillväxt i Guds rike, delvis så hindrar jag mig själv att lära mig av deras kallelse, att anta den utmaning som de erbjuder mig. Dessutom så omyndigförklarar jag de som ledda av Anden, ogiltigförklarar deras sätt att vara kristna, deras unika kallelse i vår Herres rike.

Att jag retar mig på mina medkristna är självklart en del av splittringen. Huruvida det är värdefullt att jag skriver detta inlägg bör ifrågasättas. Men att förneka sanning är ju inte heller kristet, så låt oss försöka se sanningen i vitögat och älska varandra än ivrigare just så som vi är, med alla våra fel och brister.

Tips: Andliga möten i höst

Här kommer tips på två andliga höjdpunkter i höst. Tyvärr ligger de i lite fel ända av landet för mig då jag snart flyttar norrut, men låt inte det hindra er!

Pilgrims höstmöte: "Andliga härdar"

Nya Slottet Bjärka-Säby, 30 okt-1 nov 2009

Se även: http://www.tidskriftenpilgrim.nu/



Taizémöte i Lund

Lund, 13-15 november 2009

Se även http://taizelund09.wordpress.com/

Självuppfyllande fördomar...

...eller "Det går i cirklar"

Jag diskuterade den Kristna studentrörelsen i Sverige (Kriss) för några dagar sedan med en av mina frikyrkliga vänner som är engagerad i Kriss Uppsala (även kallad Unitas och Universitetskyrkan). Han konstaterade att Kriss har fått ett rykte om sig att vara vänstervridet, liberalteologiskt och homofilt, och att lokalavdelningen i Uppsala till och med hade fått kritik för att de inte var lika "radikala" som den nationella rörelsen på dessa punkter.

Det tyckte han var synd. Kriss säger sig själva vilja vara en ekumenisk rörelse för kristna studenter, men i och med detta rykte så väljer många högervridna och/eller konservativa kristna att söka sig till andra kristna studentföreningar istället, samtidigt som de som är vänstervridna och liberala söker sig till Kriss just för att finna likasinnade. På så sätt blir det sant att Kriss är liberalt och vänstervridet - oavsett om det var en fördom eller verklighet från början. (Och att jag skriver detta lär väl knappast minska folks associationer/fördomar om Kriss).

Vad är hönan och vad är ägget? Vad är från början en fördom som sedan besannades och vad var sanning från början och blev sedan likt en fördom?

På samma sätt kan man resonera kring många andra kyrkor och samfund. De som gillar att jobba med hemlösa á la Frälsningsarmén söker sig till Frälsis, de som gillar högljutt tungotal och karismatik söker sig till Livets Ord eller Pingst, de som gillar scouter och "social kristendom" söker sig till Missionskyrkan, de som gillar lättsam förkunnelse och anonymitet söker sig till Svenska Kyrkan, de som gillar konservatism, liturgi och dogmer söker sig till Katolska Kyrkan, osv.

Nu säger jag inte att alla enskilda medlemmar i dessa samfund och organisationer uppfyller dessa "sanningar", men att fördomen/ryktet i sig får folk att välja kyrka utifrån var de tror att de passar in/trivs bäst. Och så fortsätter kristenheten att vara splittrad generation efter generation, inte för att vi skiljer oss åt teologiskt utan för att vi vaktar vår egen nisch, vår egen kultur och framförallt vårdar våra fördomar om att "de andra är nog inga riktiga kristna"!

1 av 9

På Kristen Vänsters blogg finns en uppräkning som fick mig att haja till rätt rejält (mina fetmarkeringar):

En av de viktigaste möjligheterna med vårt Manifest för en kristen vänster är den ökade möjligheten att kommunicera med de svenska väljare som definierar sig som troende.

Det är en stor grupp,

Åtminstone 500.000 av medlemmarna i Svenska kyrkan är att betrakta som aktiva och för vilka denna identitet är viktig.

Cirka 300.000 väljare är medlemmar i våra klassiska frikyrkor

Cirka 100.000 är romerska katolska ekännare och lika många kristna ortodoxa, orientala och östliga.

Mellan 100 och 200.000 av de 400.000 muslimer som finns i Sverige idag är att betrakta som aktiva troende och regelbundna moskébesökare.

Till detta kommer judar, buddister, hinduer och andra.

Vi talar alltså om mer än en miljon väljare som närmar sig politiken med en personlig tro.

500 000 + 300 000 + 2 x 100 000 = 1 000 000 aktivt kristna i Sverige! Det är mer än var tionde svensk! 1 miljon av 9 miljoner, eller var nionde svensk... Tillsammans är vi många!!

Nu vet jag inte vad Broderskaparna baserar dessa siffror på, men skulle väl gissa på officiellt inrapporterade siffror för "Stöd till trosamfund" eller något liknande, dvs förhoppningsvis siffror som går att lita på.

Att 1 av 9 är aktivt kristna borde ge oss råg i ryggen och inse att även på små arbetsplatser med bara några få anställda eller i skolklasser om upp till 30 personer är statistiskt sett mycket stor chans att en eller flera av de anställda/eleverna är kristna.

Dessa siffror är något som imponerar betydligt mer på mig än vad Jesusmanifestationen gjorde (och 15 000 är faktiskt bara 1,5 % av hela Sveriges kristna befolkning, om nu 1 000 000 kristna stämmer).