Apropå fasta och söndagar

Var i kyrkan idag - vilket i och för sig inte är helt ovanligt i och med att det är söndag. Men det serverades semlor till kyrkfikat. Hembakta semlor. Vilket är väldigt, väldigt gott. Men kanske lite ovanligt i och med att det är fasta nu. Länge sedan det var fettisdag.

Jag lät mig dock väl smaka och "rättfärdigade" det hela med att "en kristen aldrig fastar på en söndag". Varför? För att alla söndagar är påskdagar - uppståndelsedagar. Festdagar. Och så fällde jag kommentaren:

"Jag gillar söndagar. Jag kan ha söndag hela veckan".

Mycket effektiv metod så här i fastetider...

Fast om jag ska vara ärlig så kanske själva principen med att ha "söndag hela veckan" (det vill säga att slippa fasta från sötsaker och så vidare) är att missa själva poängen med fastan - och det kan ju få ödestigna konsekvenser. Att missa målet är ju själva urdefinitionen av synd...

Allt vad vi vill...

... göra för Gud,

det har Gud redan gjort för oss!

Mässa i Linsell

Nyligen jobbade jag lördag och skulle vara kvar i Sveg över helgen. När jag därför läste predikoturen hos Svenska Kyrkan så studsade jag till: Lördag Katolsk mässa i Linsells kyrka 12.00. Hade jag inte (som sagt var) jobbat just då på lördagen så skulle jag allvarligt övervägt att åkt dit bara för att spana in om det kom några människor. Fult? Ja, kanske. Men att studera människor är rätt så intressant.

Men alltså, hur vanligt är det att Svenska Kyrkan annonserar katolska gudstjänster, även när de lånar ut sina lokaler till katolikerna?

Och varför valde katolikerna Linsell av alla orter? Enligt Wikipedia är det en "småort" i Härjedalen med enbart 66(!) invånare 2005. Men även med närliggande bosättningar så blir inte befolkningsunderlaget mycket större - till exempel har Linsells Livs intresseförening endast 111 privatpersoner, 1 företag och 2 föreningar medlemmar.

Kanske är jag fördomsfull, men hur många katoliker kan det seriöst bo i Linsell? Om det så bara är en familj så blir det en betydande andel av hela byns befolkning! Men vad vet jag. Ni kanske skulle "flytta dit" någon ytterligare familj och sen marknadsföra Linsell som "Sveriges katolskaste by".

Fast fördelen med att välja Linsell jämfört med Sveg - som är Härjedalens obestridliga huvudort med sina 2 500-3 000 invånare (i hela Härjedalens kommun - se kartan ovan - som inkluderar större delen av landskapet bor det totalt bara runt 10 500 invånare) - om vi nu ska tänka lite större, är att Linsell ligger mer centralt i landskapet. Visst, Svegsborna och de österifrån får 3,5 mil extra att åka, men uppifrån Funäsdalen blir det 10 mil istället för 13...

Kött och blod

Var med om en nattvard idag som höll på att få mig att gå i taket. Eller åtminstone att nattvardsvägra. Om det nu finns något som heter "nattvardsvägra". Att tacka nej till en öppen inbjudan är kanske egentligen inte att "vägra". Vägra är något man gör mot något obligatoriskt. Mot ett tvång.

Hur som helst...

Det som fick mig att reagera var framförallt två tydliga påståenden. Två "förtydliganden" (fritt citerat ur minnet):

1) Detta är enbart en minnesmåltid. "Gör detta till minne av mig". I denna kyrka tror vi inte på något förvandlande av bröd och vin till kött och blod. Det är enbart en minnesmåltid.

2) Nattvarden är inget magiskt.

Den klassiska frågan om nattvarden enbart är en minnesmåltid eller ett sakrament.

I en tid då splittringar många gånger tycks gå tvärs igenom grupper - eller kyrkor - så är detta fortfarande en välkänd och tydlig teologisk skillnad mellan olika kyrkor. Där framförallt frikyrkorna står på "minnessidan" och de äldre kyrkorna står på "sakramentssidan".

När jag började bli mer aktiv inom kyrkan, gå på tonårssamlingar, gudstjänster och så vidare, så var det ingen fråga högt upp på dagordningen. Kan faktiskt inte minnas en enda gång som vi vare sig undervisades om eller diskuterade frågan. Men visst, vi delade den frikyrkliga "minnesmåltid"-sidans åsikt. Och den fick jag "ärva".

Men ju mer jag har umgåtts med andra - med "sakraments"-människor - desto mer har jag kommit att dela deras synsätt. Inte för att jag har velat säga "antingen eller" utan ett "både ock". Att förneka det sakramentala är som att stympa hela poängen med att tro på Gud. Eller att fira nattvard. Då skulle vi lika gärna kunna ersätta nattvarden fullt ut med kyrkfikat. En gemenskaps"måltid". Förvandla kyrkan till en social klubb.

Jesus säger själv "Detta ÄR min kropp" och "Detta ÄR mitt blod". "Den som inte äter mitt kött och dricker mitt blod har inte gemenskap med mig".

Har då inte frikyrkan någon gemenskap med Jesus? Klar de har! Dum fråga! Men ändå, hur kan de förneka sin Mästares Ord?

Jag skulle kunna förstå protesterna om det bara var mot de alltför "tekniska" och "filosofiska" distinktionerna kring "sakramentet". En protest mot att det inte räcker att enbart acceptera att det är ett mysterium. Men att helt och hållet förneka mysteriet!? Var finns tron på en Gud som kan handla med sitt folk idag?! Jag begriper det inte!

Just to be close

Hamnade på Ny Generations Go!-konferens i Östersund i helgen.

Ny generation definierar sig själva som

en allkristen organisation och har sedan starten varit en av Sveriges snabbast växande ungdomsorganisationer. Ny Generation vill uppmuntra elever och studenter att tillsammans bilda och driva skolgrupper som utifrån egna idéer och förutsättningar gör det kristna kärleksbudskapet synligt genom allt från bön och till utåtriktade initiativ och ett konkret socialt engagemang.

Jag associerar dem främst med Livets Ord dock. Inte minst pga av att Joakim Lundqvist, som är ordförande i NG, är en av pastorerna på just Livets Ord i Uppsala.

De skriver vidare:

Go! är en turnerande helgkonferens som arrangeras på orter runt om i Sverige, i ett samarbete mellan lokala kyrkor och Ny Generation. Under Go!-helgen anordnas på fredagen en fartfylld eventkväll - ett perfekt tillfälle att bjuda med icke kyrkvara vänner till - medan lördagen är en inspirationsfylld kanondag som uppmuntrar till att leva ett utåtriktat kristet liv i skolan.

Det är inte alls min stil av kristendom. Inte min stil av möten. Jag har skrivit det förr - jag gillar mer det stillsamma än det rockiga. För mig blir detta på sin höjd en rolig konsert, det är ingen gudstjänst. Det bjuder inte in mig till ett möte med min Herre. Inte generellt sett.

Men de hade på lördagkvällen en stund med lite lugnare lovsång. En stund där det suggestiva fick bli mer naket. En liten stund när de spelade "Just to be close to You". En stund när mötet och bönen drabbade mig. Som en spark i magen snarare än något intellektuellt luftslott.

// Just to be close to You (Jesus)
Just to be close to You
Just to be close to Yuo (Lord)
is my desire //

Om och om igen. Ja, amen.

Ett hopp jag inte begriper

En kompis som sjöng i Första Advents-kören hade tagit med sig två okristna kompisar till kyrkan häromveckan. På det hela taget tror jag de tyckte det var en ganska trevlig gudstjänst, men de var rätt förbryllade över förbönen. Vad vi bad för. Varför be så mycket för det som ligger oss geografiskt och känslomässigt nära när det finns människor som lider så oerhört mycket mer på andra håll i världen? Och detta öppnade så klart upp diskussionen "Om Gud är god, varför tillåter Han så mycket lidande?".

Själv har jag inget bra svar på frågan. Visst har jag hört olika förklaringsmodeller genom tiderna, men antingen är jag väldigt dålig på att memorera och förklara dem, eller så är de lika ihåliga som det känns när jag försöker ge ord för dem i min tur. Nej, det enda svaret jag har på frågan själv är nog:

Hellre ett hopp om en god Gud som kan gripa in, även om Han inte alltid gör det, än ett hopplöst mörker där varje människa är utlämnad till enbart sig själv (och andra människors nyckfulla godhet).

Less och rastlös

Detta inlägg skrevs när jag var både förkyld och hade ont i huvudet. Det är väl egentligen inte speciellt "rolig" läsning, men precis som jag konstaterade med facebook-status-inlägget häromdagen så väljer jag att publicera detta för att visa på hur mitt andliga liv vacklar fram och tillbaka. Något jag känner mig dålig att visa på - bloggens titel till trots.

Sen kan man ju diskutera om huruvida jag inte borde ha så höga krav på mig själv och mitt andliga liv som jag ibland har. Eller vill ha. Värre än så är det inte...

*****

Just nu är jag ganska less och rastlös.

Det beror säkert på att det är mycket "utifrån" som påverkar. Men framförallt är det mitt inre liv som går kräftgång.

Jag börjar läsa böcker - både kristna och profana - men har inte ro att sitta still och uppskatta texten och/eller budskapet. Jag tar promenader men blir inte klarare i skallen för det. Jag besöker gudstjänster men känner mig inte mer uppbyggd när jag går därifrån än när jag gick dit. Jag träffar vänner men känns mest som om jag sitter tyst eller blir osams med dem. Jag försöker be men har ingen ro utan bara stressar från en form till en annan i hopp om att finna frid i någon.

Det känns på något sätt som om Gud försöker säga mig något - lära mig något - men jag är för less och för rastlös på samma gång för att förstå eller ens verkligen orka bry mig. Frustrerande!

Söndagsfilosofi

När förre prästen på St Ansgar skulle sluta satte ett gäng av mina vänner ihop ett spex som bland annat fick undertiteln "Att messa en massa är att missa en mässa". Uttrycket fastnade direkt i min hjärna och jag har haft anledning att begrunda det ibland efteråt. Personligen tycker jag det är helt lysande sagt, även om jag sällan - eller snarare aldrig - har sett folk skicka SMS under pågående gudstjänst.

I dag skulle jag dock vilja vända på uttrycket lite grann till "att missa en mässa är att messa en massa" ("messa" i den svengelska varianten "trassla till"). Åtminstone lär det ju vara så om man ska tro mina katolska vänner och deras "mässplikt". Vi andra som mest ser gudstjänsten som en stor förmån i och för våra kristna liv får väl skylla oss själva när vi lägger oss i sängen och halvsover hellre än att gå till kyrkan.

Franciskus Solsång

Jag har i helgen varit ute och fjällvandrat med en kompis. I brist på kyrka och gudstjänst ute på kalfjället på söndagmorgonen så läste jag istället morgonandakten ur "Lilla pilgrimsboken". Där hittade jag denna psalm av St Franciskus av Assisi. En psalm som jag kom att leva med resten av vandringen (även om jag suckade lite över att "regn ska falla på torra fällt, inte på redan blött fjäll" när det senare regnade). Trots att den finns med i den ekumeniska delen - psalm nr 23 - av alla våra psalmböcker så tycker jag att den alltför ofta är förbigången och ignorerad. Så, kära bloggläsare, stäm upp och sjung du med!

Psalm 23

1. Tack, gode Gud, för allt som finns.
Först broder Sol av alla ting.
Halleluja, halleluja.
Vår broder låter dagen gry,
ditt tecken är han i vår rymd.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

2. Du tänder varje stjärnenatt,
ger syster Måne hennes prakt.
Halleluja, halleluja.
Du sänder broder Vind att gå,
från land till land och driva moln.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

3. Sjung, syster Vatten, stäm din brunn,
bred ut ditt starka hav och sjung.
Halleluja, halleluja.
Nu faller regn på torra fält,
och träden lyser, marken gläds.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

4. Hör ord i natten: "Varde ljus!"
Lys, broder Eld, och tacka Gud.
Halleluja, halleluja.
Giv härden glöd, lys upp vår stad,
dess ljus når vida över hav.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

5. Tack, gode Gud, för moder jord.
Än bär hon oss och vad vi gjort.
Halleluja, halleluja.
Hon bringar träd och frukter fram
och blomstersmyckar alla land.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

6. Tack, Gud, för syster Död,
som tar allt levande i sitt förvar.
Halleluja, halleluja.
Hon för oss i sin tysta vagn
en afton hem från mödans mark.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

7. Må dag och natt, må liv och död
nu lova Gud i samma kör.
Halleluja, halleluja.
En enda sång i allt som finns,
min Gud, min Gud och alla ting.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja

Varför kom ni hit i dag?

Tänk om man möttes av den frågan i kyrkan varje söndag. Vad skulle du svara? Vad skulle jag svara?

Det skulle krävas en modig kyrka för att våga ställa den frågan! Tänk om medlemmarna började ifrågasätta sitt engagemang och slutade gå dit för att svaret inte höll i längen!! Men om svaret inte håller, då kanske det ändå är dags att börja ifrågasätta varför jag går i kyrkan överhuvudtaget, för "spelad" fromhet imponerar inte på Gud, inte ens om vi spelar inför oss själva...

Så, låt mig illustera med en kort intervju med mig själv (hoppas ni står ut med "chatspråket"):

Varför gick jag egentligen till kyrkan i dag?
- För att det är söndag. För att jag ville träffa församlingen igen [för den som inte vet så är hemma hos mina föräldrar just den här helgen och inte hemma i Östersund]. Och jag ville höra dagens predikant.

Varför just till den kyrkan dit jag gick?
- För att den är närmast. Och eftersom det var min första församling har människorna där betytt - och betyder - oerhört mycket för mig. Och så ville jag verkligen träffa och höra dagens predikant, då det i dag var en gästpredikant i kyrkan som jag bara "träffat" på nätet tidigare!

Längtade jag efter att gå i kyrkan i morse?
- "Längtade" är fel ord. "Såg fram emot det" och "gladde mig över det" är bättre.

Hur ofta längtar jag efter att gå i kyrkan?
- För att vara ärlig? Inte särskilt ofta!

Hur ofta tänker jag på varför jag faktiskt går i kyrkan och hur ofta går jag bara dit av ren vana?
- Betydligt oftare av ren vana... *pinsamt ögonblick* Men jag föredrar att kalla det för "en god vana"! =)

Hur ofta går jag till kyrkan med en förväntan på Guds tilltal i sång, predikan och/eller nattvard och hur ofta går jag dit för att få sitta och prata med mina vänner vid kyrkkaffet?
- Behöver det ena utesluta det andra...?? *gör hundögon och hoppas innerligt att frågeställaren inte ska gräva djupare i ämnet*

Det finns många "varför"- eller "hur ofta..."-frågor som helst att ställa, men jag tror jag nöjer mig där. Jag hoppas jag har illusterat min poäng ändå. För trots att jag går i kyrkan i stort sett varje söndag, trots att jag är en "bekännande kristen" och säkerligen uppfattas som "väldigt kyrklig" av min omgivning, så är det långt ifrån alltid - ja, det är nog inte ens oftast om jag ska vara ärlig - som jag går dit för att jag drivs av en längtan att möta Gud i predikan och/eller nattvarden!

*****

Läs mer:
En människa som är troende - men ändå utanför kyrkan uttryckte sin frustration över hur "vanekristna" tycks ha svårt att se hur blinda de är för sin egen kyrkokultur i Dagen i höstas. Väl värt att läsa och begrunda en gång till! I alla fall för mig och alla andra som trots en levande tro ibland går i kyrkan mer av vana än någon frommare anledning...

Lokal församling kontra samfund

Ganska ofta har jag hävdat att det är viktigare att trivas i den lokala församlingen än vilket samfund kyrkan råkar vara medlem i. Många missuppfattar nog detta som ganska ytligt, som att jag förvandlar församlingen - Kristi Kropp - till vilken social grupp som helst.

Visst tycker jag att det är viktigt att trivas i gruppen, men när jag säger "trivas" så handlar det om så mycket mer än om enbart det sociala. Väldigt ofta går det att hitta gemensamma intressen men i stort sett vilken grupp människor som helst och just i Kyrkan har vi ju alltid tron på Kristus gemensam - och det är ju definitivt inte så "bara"! Men, för att vara helt ärligt, så är det klart att trivs jag lättare i en församling där jag hittar människor trivs tillsammans med, människor att kyrkfika och umgås med efter gudstjänst, än vad jag skulle göra i en där jag går hem direkt efter gudstjänsten för att jag känner att jag inte "platsar" i gemenskapen.

Att trivas i en församling handlar också om att trivas med teologin i församlingen. "Trivas" kanske känns som ett väldigt relativistiskt begrepp när det kommer till teologi, men rent praktiskt innebär det för mig att jag kan "skriva under" på det som predikas och lärs ut i kyrkan och att jag kan finna djup som utmanar mig att fortsätta växa, fortsätta söka efter den goda jorden där trons rötter kan växa sig starka och djupa.

Som tredje punkt (alla goda ting är tre, så självklart måste även "trivas i en församling"-lista ha tre goda punkter, eller hur?) så vill jag nämna att trivas med gudstjänst- och kyrkokulturen. Även om både gemenskapen och läran är god så kan en dålig kyrkokultur sabba allt. Det gäller att förpacka det så att jag kan ta till mig det. Jag behöver inte gilla allt kyrkan gör eller alla gudstjänster, men i längden är det en väldigt klen tröst om jag ständigt känner att prästen/pastorn och ledarna enbart har gudstjänster eller "annan verksamhet" för andra människor! Visst är det kanske god kristlig anda att vara ödmjuk och säga "detta tilltalar inte mig, men jag ser att andra möter Gud på det sättet". Men att ständigt leva så genom hela livet? Att klara av det kräver antingen helgonstatus, en väldigt stark personlig tro eller något annat jag saknar!

Självklart kan jag trivas i en församling som bara svarar mot ett eller två av dessa "kriterier", men i längden tror jag att det mer eller mindre krävs alla dessa tre för att jag ska kunna vara stadig i tron och församlingen även när det stormar i livet i stort eller hur känslorna kring mitt andakts- och böneliv går upp eller ner.

Och för att knyta an till min kommentar om "vilket samfund kyrkan råkar vara medlem i", så tror jag att olika samfunds riktlinjer och teologi kan lägga en bättre eller sämre grund för de lokala församlingarna att bygga på för att svara upp kring församlingsmedlemmarnas behov på dessa tre punkter, men precis som att det finns levande kristna inom alla samfund så finns det bra och dåliga församlingar inom alla samfund. Men det är ju som sagt var bara min egen övertygelse. När allt kommer omkring så är ju alla kyrkor och samfund kristna, och det är det som är det viktiga!

Innan gudstjänsten börjar...

Till och från händer det att jag får anledning att undra vad alla fromma människor gör i kyrkan långt innan gudstjänsten/mässan börjar? Varför kommer folk så tidigt (för inte kan det väl vara för att hinna paxa den bästa platsen, favoritplatsen, eller...?)?

Svaret borde väl vara givet - för att be - antar jag. Men söndag efter söndag kommer jag på mig själv att sitta som på nålar, likt ett barn på julafton, där "Kommer inte tomten snart?" lätt kan bytas ut mot "Börjar det inte snart?".

För att fördriva minuterna jag tvingas sitta i bänken innan det börjar (samt för att förbereda mig inför gudstjänsten, såklart) brukar jag läsa igenom söndagens bibeltexter och lägga psalmboksbanden vid angivna psalmer. I någon mån försöka dechiffrera "Vad kommer gudstjänsten handla om idag?". Är det mer tid än så försöker jag läsa igenom psalmtexterna, se om något ord eller fras tilltar mig (ska jag likna det vid julafton så är det som om att i smyg klämma, känna och skaka på paketen innan det är dags för julklappsöppningen i hopp om att klurar ut vad det är jag ska få). Har jag mer tid än så börjar jag skruva på mig, kanske kolla klockan (om jag har någon). "Är det inte dags att börjar nu?! Kom igen då!!"

Det positiva - försöker jag trösta mig med - är att jag sitter där med en förväntan även om jag inte klarar av att be koncentrerat. Å andra sidan har jag samma "problem" även om jag vet att det är en tråkig predikant och att gudstjänsten med största sannolikhet kommer vara mig totalt likgiltig. Nej, jag har lika svårt som barnen på julafton med att hantera väntan. Jag vill att det ska hända nu! Börja nu! Alltså föredrar jag att komma så tajt inpå när gudstjänsten börjar som möjligt utan att komma för sent. När det väl börjar kan jag slappna av, men innan så sitter jag som på nålar. Hopplöst!

Bön á la konfirmationspedagogik

Dagen till ära - bönsöndagen - så lyfte prästen idag upp ett gammalt konfirmationspedagogiskt knep vad gäller bönen.

Titta på din hand och dess fem fingrar (eller rita av den på ett papper, likt bilden ovan, så att du kan skriva ner dina böner i den):

- Lillfingret är den begärande bönen. Kanske är det vår första bön, kanske är det vår vanligaste bön. Det är definitivt en bön som Bibeln uppmuntrar till! "Låt alla era önskningar bli kända inför Gud..."

- Ringfingret är förbönens finger. Precis som vigselringen visar på ett ansvar mot en annan människa så visar ringfingrets bön på vårt ansvar för att be för varandra.

- Långfingret är tacksägelsens finger. Det längsta fingret. Därmed inte sagt att det är bönen som räcker längst alla gånger, eller...? (Jag missade det, jag hade mest roligt åt att prästen försökte anstränga sig åt att inte stå och peka finger åt församlingen men ändå samtidigt visa på långfingret).

- Pekfingret är syndabekännelsen och bönen om förlåtelse. Fingret som pekar ut vägen som vi måste gå. Bönen som vi bör tänka på innan vi pekar anklagande på någon annan.

- Tummen tillsist är lovprisningen. Bönen som omsluter alla de andra bönerna och håller ihop greppet.

Handen är pedagogisk på det sättet att man alltid har med den (undantag: de som har löshänder eller inga händer alls). Oavsett vad man gör - arbetar eller är på fin fest, är i kyrkan eller i vardagen - så finns de alltid med, på samma sätt som bönen alltid bör finnas med oavsett vad vi gör. Oavsett om de är skitiga med ovårdade naglar eller välmanikyrerade så är det trots allt samma gamla händer tillslut. Oavsett hur vi lägger fram vår bön, oavsett hur fint formulerad bönen är, så är det tillslut samma bön ändå.

Handen är det vi räcker fram mot en annan människa. För att hälsa dem välkomna. För att hjälpa dem. För att önska Herrens frid. Och allas händer- allas böner - tillsammans blir det som i mässan kallas kyrkans förbön. Låt detta bli en läxa för hur vår bön bör vara.

Några andra handfasta exempel på hur händer kan användas till alla dessa typer av bön finns här (tack till Emanuel för tipset).

På återträff med bibelskolan

Den här helgen ska jag iväg på återträff med bibelskolan. Vi firar femårsjubileum i sommar! Fem år sedan vi slutade. Tänk vad tiden går fort ibland. Samtidigt känns det jättelänge sedan. Nästan lite overkligt. Som om det bara var en dröm som inte har mycket med verkligheten att göra. Ni anar inte vad fem års universitetsstudier kan göra med hela ens tankevärld...

Men det är inte bara det. Nej, det är minst lika mycket att hela mitt kyrkliga sammanhang har bytts ut. Från en ganska liberal, lågmäld frikyrklig församling till en välkänd (ökänd) högkyrklig församling inom Svenska Kyrkan. Från verksamhetskristna till gå-på-mässa-sju-dagar-i-veckan-katoliker. Från privatreligion till offentlig blogg.

Eller har det förändrats så mycket? Är det inte samma grundprinciper med "ryggdunkande" (dvs att påverkas av - och gå upp i - omgivningens sätt att vara, tycka och tänka) och "avståndstagande" (definiera sig själv utifrån att "jag är inte som den/dem"). Om jag bytte kyrklig miljö igen, hur många av dagens åsikter kommer jag fortfarande dela om fem år?

Spillerill! Eller - den dagen, den sorgen. Mitt mest akuta problem just nu är att försöka komma ihåg till på söndag hur man uppträder i pingstkyrkan. Korstecken, knäfall/bugning och helgonlitanior känns som ganska malplacerat i alla fall...

Mer om:
Nya Slottet Bjärka-Säby
Bibel- och träningsskolan
Kommuniteten på Bjärka-Säby

Uppdatering:
Det blev ingen pingstgudstjänst, utan istället mässa med kommuniteten på Bjärka-Säby. Trevligt förvisso, men det besvarade ju inte min fråga om jag fortfarande kommer ihåg hur en pingstgudstjänst fungerar och om jag fortfarande kan känna igen mig och delta helhjärtat i den gudstjänststilen...

När svaret möts av tystnad...

Svenska Kyrkan firar idag Maria bebådelse. Det "egentliga" datumet - 25 mars (även känt som "Vår Fru-dagen" och "Våffeldagen") - är först på onsdag, men då de flesta församlingar bara firar mässa på söndagar så har Maria bebådelse flyttats till denna söndag istället.

I dagens evangelietext, Luk 1:26-38, beskrivs hur ängeln Gabriel sänds till Maria för att ge henne uppdraget att föda Jesus, Guds Son. En mycket kort dialog utspelar sig, för att tillslut landa i Marias "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" (Luk 1:38a). Hela texten kan du läsa här eller på bibeln.se.

Det jag tycker är väldigt märkligt i den texten är inte dialogen fram dit. Kanske inte ens Marias svar - även om det är STORT att hon vågar (trots risken för sociala konsekvenser och påföljder), vilket utgör ett fantastiskt föredöme för oss andra som försöker inbilla oss att vi vill leva det kristna livet fullt ut - är det märkligaste med bibeltexten.

Nej, det märkligaste som jag ser det är nämligen den andra halvan av samma vers "Och ängeln lämnade henne" (Luk 1:38b). Hela världens frälsning hängde ögonblicket innan på hennes svar - "himlen höll andan" - men när svaret väl kommer så försvinner bara ängeln! Inget minsta lilla klämkäcka "Bra svarat" eller tröstande "Det kommer ordna sig fint ska du se" eller något annat uppmuntrande eller berömmande, utan Gabriel bara överger henne "pang-bom", som om det inte var något mer med det...

Personligen, vilket ni kanske anar, tycker jag detta är en väldigt konstig pedagogik av Gud. Tyvärr tycker jag inte att den verkar vara alltför ovanlig. Så länge man ifrågasätter och argumenterar så får man svar, men så fort man går med på Guds plan så möts man ofta av tystnad.

Vad gör man då? Hur hanterar man det?

Det satt jag och tänkte på hela predikan, men predikanten berörde inte ämnet alls, så jag tänkte att ni, mina kära bloggläsare, kunde få chansen att dela med er av era erfarenheter och tankar kring ämnet. Så hugg in!

Mångkyrklig!!

Äntligen har jag fått ett ord för att kunna klassificera mig själv som kristen - en "etikett" att sätta på mig själv om ni så vill - jag är varken frikyrklig, högkyrklig, lågkyrklig eller någon annan typ av specifikt kyrklig, jag är mångkyrklig!!

Exempel på detta till alla nytillkomna läsare (och övriga som glömt bort vad jag skrivit tidigare) rekommenderas tidigare inlägg i ämnet (dvs som skrevs innan jag fick ett ord för det): "Frikyrklig, högkyrklig och smygkatolik?!" samt "Alla mina kyrkor".

För mig är detta faktiskt oerhört befriande. Även om jag länge har känt mig fri att gå till vilken kyrka jag vill och trivs i (eller som ligger närmast) och verkligen har kunnat uppskatta alla kyrkliga traditioner om det så är en lovsjungande pingstförsamling eller en högkyrklig liturgiskt rik församling, så har detta också skapat en vilsenhet hos mig. Jag har till och från verkligen längta efter att hitta ett samfund som är "mitt". En kyrka som jag kan identifiera mig med och gå in i helt och hållet, med hela mitt hjärta.

Men kanske är det min kallelse att vara mångkyrklig, och i längden att verka för ekumenik mellan kyrkorna. Just nu känner jag i alla fall en frid och frihet i den tanken. Vad framtiden bär i sitt sköte vet jag inte än. Jag lovar dock att berätta om jag ändrar mig!

Andlig fördjupning?

Här följer en efterlysning av berättelser, vittnesbörd och fakta kring temat andlig fördjupning. Berätta gärna fritt utifrån er själva och era mer eller mindre lyckade försöka att uppnå andlig fördjupning, eller utgå från en eller flera av nedanstående frågor om det känns enklare. Tacksam för alla svar!

- Vad är andlig fördjupning enligt er?
- När och hur sker er andliga fördjupning?
- Vad är det för skillnad och likhet mellan andlig fördjupning och t.ex. helgelse, efterföljelse och lärjungaträning?
- Vad spelar gudstjänsten - predikan och/eller nattvarden - för roll i er andliga fördjupning?
- Kan man läsa sig till andlig fördjupning i böcker eller är det något som måste upplevas?
- Är det någon skillnad kring synen på andlig fördjupning mellan samfunden, eller menar vi samma sak?
- Kan t.ex. läsa helgonlegender, åka på reträtter, pilgrimsvandra, besöka kristna konferenser, delta i 24/7-bönekampanjer, mm vara bra sätt att söka andlig fördjupning?
- Och vad spelar bibelläsningen för roll i sammanhanget?!

Kors-tåg: Enhet skapar frihet!

För det första: Detta inlägg är en del av det interbloggulära kors-tåg för ekumenik som startades av Charlotte Therese den 11 december 2008, och där alla är välkomna att vara med och skapa en positiv kultur på internet kring ekumenik och kristen enhet. Mina tidigare kors-tågs-inlägg hittar du här.
_
För det andra: Detta inlägg är inte på något vis faktagranskat, så utifall att jag skrivit något som ni anser inte stämmer, vänligen kommentera det, så ska jag försöka ändra det så snabbt som möjligt.
_
Nu när den ekumeniska debatten hetare än på länge, både i bloggosfären och i Dagen, så går känslorna i svallvågor på mig - än är det iskalla duschar, än varma bastubad för kropp, själ och ande.

Att det talas ekumenik nu är kanske inte helt förvånansvärt, eftersom den ekumeniska böneveckan drar igång idag, söndag 18 januari. När, om inte nu, ska vi tala ekumenik?
_
Men som vanligt när ekumenik kommer på tal så dyker argumentet (i diverse olika formuleringar och utförande) upp att om vi börjar titta lite närmare på varandra (och om någon så mycket som andas att en organisatorisk enhet skulle kunna vara ett önskvärt slutmål, om så bara ekumenikens motståndare som försöker kasta sten på ekumenikvänner), så kommer argumenten om att "i så fall måste alla anpassa sig till Katolska Kyrkan, för de vägrar ändra på sig".
_
Faktum är kanske annars tvärt om, för - så vitt jag har förstått det - att inom Katolska Kyrkan finns det redan idag ett antal olika "riter". Det vill säga ett antal olika sätt att fira mässan, ett antal olika sätt att förhålla sig till ordningsfrågor som prästcelibat, m.m., - saker som mina frikyrkliga och protestantiska syskon gärna ser som några av Katolska Kyrkans mest stötande tilltag. Är de ens medvetna att det inte är svartvitt, skrivet i sten för evigt? Är vi ens så fria att vi skulle kunna tänka oss att överföra detta till ett frikyrkligt sammanhang där somliga får ha ett "pingstmöte" medan andra träffas till "gudstjänst á la Frälsis"?
_
Att ha en större organisatorisk enhet skulle kunna ge utrymme för att kunna fira mässan på olika sätt på samma ställe, vid olika tidpunkter. En större organisation skulle låta oss komplementera varandra och ge utrymme för olika uttryckssätt, men ändå tydligt markera för oss och för världen att vi alla tillhör samma kyrka. En större organisatorisk enhet kanske till och med skulle leda till att det skulle firas mässa hela söndagen, istället för att alla skulle konkurrerar om kl. 10-11!!
_
Peter Halldorf refererar gärna till hur det en gång i tiden fungerade i Vadstena klosterkyrka, med delvis massor av sidokapell där folk firade gudstjänst på det sättet de tyckte absolut bäst om och delvis det stora gudstjänstrummet där alla firade mässa tillsammans. Tänk om vi kunde - våga tänk tanken! - överföra detta till dagens svenska förhållanden. Tänk om vi kunde ha bön och lovsångskvällar i ett kapell, plats för stilla mässor i ett annat, ortodox liturgi med massor av rökelse i ett tredje, plats för små bönegruppsandakter i ett fjärde, helandemässa i ett femte. Familjegudstjänst i ett sjätte och liturgisk dans i ett sjunde. Gudstjänster på minoritetsspråk i några. Teckenspråk för hörselskadade. Och så vidare! Tänk vilket djup, bredd och höjd i Guds stora familj vi tillsammans skulle kunna spegla!
_
Härmed vill jag dock inte ha sagt att att jag tycker att alla ska bli katoliker - jag är ju inte ens katolik själv! - eller att den katolska modellen med olika riter inom samma organisation fungerar smärtfritt eller är superidealiskt på något sätt, men helt klart tror och hoppas jag att få se en mycket större bredd på hur man firar gudstjänst inom samfunden, istället för att om man - som jag ofta upplever är fallet idag - är lagt då det ena eller andra sättet ska behöva byta kyrka/samfund för att få känna sig fullt ut igenkänd, uppskattad och accepterad.

Bloggträff i St Lars

Det är snart åtta månader sedan (vad tiden går fort!) jag började blogga, och en mycket trevlig bieffekt (eller är det kanske snarast huvudsyftet, den åtrådda effekten?, om jag nu ska tänka i läkemedelstermer) är att jag har lärt känna ett helt gäng nya människor från vitt skilda sammanhang inom den kristna sfären. En del av dem - inte minst de som bor här i och runt omkring Uppsala - har jag haft förmånen att träffa IRL (förkortning från eng. "in real life", vilket översatt till svenska betyder "i verkliga livet", dvs ansikte mot ansikte, dvs inte på nätet) en eller flera gånger under året som gått.

Och på förra årets sista dag - dvs på självaste nyårsafton - fick jag chansen träffa ytterligare två bloggare. Sleepaz och Johanna från Göteborg var på hastigt Uppsalabesök, bland annat för att besöka Livets Ords nyårskonferens. För att utnyttja den tid som var oss given så effektivt som möjligt sammanstrålade vi med Charlotte Therese i St Lars (dvs katolska kyrkan i Uppsala) eftersom hon skulle på mässan där samma förmiddag. Vi hade annars pratat om att fika ihop, men men, vad gör man inte för att få till en träff när folk är upptagna på olika håll under en mycket begränsad tid... Och det vore ju elakt av mig att behålla gemensamma bloggvänner för mig själv, som om jag hade något emot att besöka Katolska Kyrkan. Väl där blev vi tre protestanter dock också kvar på den katolska mässan och plötsligt dök även Johan och Johanna Stenberg upp till mässan, hemma igen efter en sväng till grannlandet i öster. Ni kan ju tänka er själva - tre bloggande Johannor på samma ställe - förvirringen kunde väl knappast bli större!

Att träffa Sleepaz och Johanna var mycket trevligt (självklart var det även trevligt att träffa J&J och Charlotte också, men er har jag ju sett förr). Synd bara att vi inte fick tillfälle till några längre samtal. Men vi får väl säga att vi har fikat innestående till nästa gång, eller...?

Sleepaz berättar mer om träffen och resan här.

Charlotte Therese skriver om träffen här.

UNT slår till igen + julnattsgudstjänst

Jag skrev för en lite dryg vecka sedan om att UNT (Upsala Nya Tidning) berättade i positiva ordalag om kyrkskolan som håller på att byggas i Knivsta. Idag slår de till igen och gör delvis ett fint reportage om julottan på Gräsö - en julotta fullsatt redan kl 06:15(!) och delvis ett reportage om förmånen det är att jobba som kyrkomusiker under hela julhelgen från samma församling. Den sekulära pressen tycks vara på frammarsch inom kyrkosfären - bäst att Dagen med flera kristna tidningar ser upp!

*****

För mig personligen blev det dock ingen julotta, utan istället en mäktig julnattsgudstjänst med bibelläsning, psalmer och sång hemma i Lyckebokyrkan framfört av Ylva Hellgren och Jan "Bumpen" Blomgren. Kanske inte fullpackat med folk, men väl 85 personer (mot vanligen mellan 40 och 60 personer per gudstjänst; lokalen rymmer drygt 100). Vet inte hur det var med övriga, men jag fick i alla fall ståpäls under vissa partier. Mäktigt!