Hur många glas vin?

Sagt av en pastor till en ungdomsgrupp för många år sedan:

Ett glas vin gör dig from som ett lamm

Två glas vin gör dig modig som ett lejon

Tre glas vin gör dig till en djävul

Fyra glas vin och du är ett svin!

Humorstafett: Ekumeniska lustigheter

Ojoj, fastan lunkar på och den årliga humorstafetten har dragit igång. Och av alla människor som har blivit utmanade så har nu en stafettpinne hamnat hos mig. I år igen (förra årets bidrag ses här). För er som inte vet så är humorstafetten ett projekt som Mackan och Charlotte Therese samordnar varje fasta. För mer info hänvisas till deras bloggar (för länk klicka på resp. namn ovan).

Nu ska jag inte påstå att jag har läst alla humorstafettbidrag varken i år eller tidigare år, men jag ska pröva ett för mig åtminstone hittills okänt grepp. Istället för att hitta på någon lustig historia eller rita en skämtteckning så tänker jag faktiskt citera två reella, men lustiga händelser som jag har fått återberättade för mig genom åren. Faktagranskningen är obefintlig (så risken finns att det skulle kunna vara vandringssägner, omedvetna lögner eller rena påhitt) men låt inte det hindrar er från att se det roliga i dem!

Hoppas ni fnissar lika mycket åt dem som jag gör när jag tänker på dem!

*****

En samfundsförvirrad bilhistoria
Återberättad av en EFSare

Det hände en gång i tiden, jag tror det kan ha varit på Öland (minns inte helt säkert på den punkten), att pingstpastorn slog på stort och köpte en ny bil.

Söndagen efteråt samlades församlingen till möte i vanlig god ordning. Men denna gång var det varken Jesus, predikan, grannens trädgård eller de egna barnbarnen som var det stora samtalsämnet vid fika utan pastorns bil. Ni kanske tror att det diskuterades om det var omoraliskt att lägga så mycket pengar på att köpa en ny bil eller för- och nackdelar med märke och modell? Nej, det var en mycket mindre detalj som tilldragit sig hela församlingens intresse. Pingstpastorns bil hade nämligen fått registreringsnummer EFS! Så skandalöst!

Pingstpastorn tog diskussionerna med ro och konstaterade lugnt: "Ja, vi har ju goda relationer kyrkorna emellan, så den reklamen får jag väl bjuda på!"

*****

Anden faller som Han vill
Återberättad av en pingstvän

Det hände sig på den tiden att två av ortens pastorer - den ena från pingstförsamlingen och hans broder från metodistförsamlingen - fördes samman av Jesusrörelsen. Så som pastorers samtal ibland gör så kom även dessa två herrar in på teologiska ämnen, eller mer specifikt på ämnet Den Helige Ande.

"Ja, du käre broder" sa metodistpastorn, "nog är det lite märkligt att när Anden faller hos oss blir det livat, men när Han faller hos er så blir det alldeles tyst och stilla...".

*****

Uppdatering:
Alla som har läst detta och skrattat - eller tycker att ni själv skulle kunna utföra uppgiften betydligt bättre - bör härmed känna sig utmanade!

Kvinnprästfrågan 2

Jag har tidigare varit inne lite på detta med kvinnliga präster och/eller pastorer. Eller ja, egentligen var jag kanske mer inne på kvinnoprästmotståndet än själva kvinnoprästfrågan i det inlägget.

Då jag själv, som jag skrev redan då, har haft flera kvinnliga pastorer som betytt väldigt mycket för min trosutveckling så har jag svårt att förstå argumenten mot den ordningen, även om jag har försökt lyssna och förstå deras argument.

Totalt sett kan jag se tre giltiga argument för eller emot kvinnliga präster:

För: När Gud från början skapar människan, skapar Han man OCH kvinna till sin avbild. Likaså skriver Paulus att "här är ingen kvinna eller man" om den unga församlingen. Alltså spelar det ingen roll om prästen eller församlingsmedlemmen är man eller kvinna, alla är vi Guds barn i Kristus!

Mot: I den judiska församlingen var det enbart män av Levi stam och Arons ätt som fick bli präster. Paulus ord om att församlingsföreståndaren ska vara "en enda kvinnas man" och att "kvinnan ska tiga i församlingen".

För: När Gud nu kallar även kvinnor till att bli präster och pastorer så är Gud uppenbarligen för - vem kan då vara emot?!

Två ogiltiga argument förekommer tyvärr ofta i debatten, vilket (förhoppningsvis emot användarens avsikt) jag mest uppfattar skänker löje till kvinnoprästförespråkarna än påverkar sakfrågan i sig:

- "Jämnställdhetsargumentet": Kvinnor har RÄTT till att bli präster. Men vadå "rätt till"? Ska vi börja kvotera in människor utifrån deras kön, handlar det inte om något större? Tron på Gud och Hans kallelse till en enskild människa?? Det enda sammanhang detta argument har sin giltighet är mot en sekulär stat (lagstiftningsfrågor mm) eller till en sekulär människa som inte räknar med en sakral verklighet, men inomkyrkligt är detta argument förkastligt!

- "Jag som kvinna"-argumentet. Till exempel använt av Felicia Svaeren när hon för ungefär ett halvår sedan i Världen idag kort skrev en blogpost om tidningens ickebefintliga policy kring frågan om kvinnliga präster och pastorer under rubriken "Kvinnor i kyrkan". Sympatiskt kan tyckas, men detta argument faller ändå tillbaka på "Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade Han dem". För antingen är det skillnad mellan könen och då kan jag behöva en kvinnlig förebild i egenskap som kvinna, och då ger jag de som hävdar att enbart män har rätt att prästvigas vatten på sin kvarn genom att hålla med dem om att det är skillnad på människa och människa. Eller så är det inte skillnad på män och kvinnor, då borde jag ha mänskliga förebilder kort och gott, oavsett personens kön, eller...?

Levande idoler

Ur 2 Mos 20:1-6

Detta är vad Gud sade:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.

Bildstod och avbild? Förr hette det "Idol", ett ord som är mer än aktuellt än i dag. Jag tycker att det är mycket märkligt att de tog bort det ordet i den nya översättningen. Men kanske har det skett en förskjutning i betydelse för "idol" från bildstod/avbild till person som grundtexten inte avser, eller...?

Hur som helst.

Att vara imponerad av kyrkofäder och helgon blir allt mer accepterat i en allt större del av svensk kristenhet, även om det fortfarande finns ett gäng som gärna propagerar för att det är på - och över - gränsen till idoleri/avguderi. Från den frikyrkliga-protestantiska-sfären finns det en tradition med motsvarighet i att idolisera präster, pastorer och bokförfattare (särskilt amerikanska pastorer om jag ska vara elak).

Men hur många av er skulle ärligt talat kunna gå fram till en levande människa - till en vän eller någon annan i er närhet - i verkliga livet och säga "Du är min förebild till hur jag vill gestalta mitt kristna liv. Du är min idol."?

Jag skulle i alla fall aldrig göra det (Skulle du kunna tänka dig göra det? Grattis! Antagligen så kommer du då inte ha några problem att få hjälp med vägledning i det andliga livet). Ändå så har jag en handfull människor som skulle kunna falla in under förebild/idol-kategorin.

För mig så är det viktigt att det är just levande människor av kött och blod som jag har till förebilder. För visst håller ni med mig om jag säger att jag tycker det är stor skillnad på att ha en levande person i min närhet kontra en person jag enbart lär känna genom böcker och skrifter som förebild?! Skrift blir automatiskt ensidigt och fullt av förenklingar av personligheten, medan en människa jag möter ansikte mot ansikte och lever bredvid får jag en annorlunda helhetsbild av. Nu säger jag inte att jag vill ta efter en medkristens dåliga sidor och hennes tvivel, men genom att se även dessa sidor så får de goda sidorna en helt annan klangbotten och djup. Jag får en helt annan förståelse för människan. Jag får möta en människa fullt ut. Ett möte till kropp, själ och ande!

Att tala om en präst, pastor eller annan kyrklig ledare som förebild går väl an känns det som. Likaså om man står i någon slags formell andlig väglednings-relation till någon. Och då behöver inte "formell" betyda mer än en uttalad överenskommelse mellan de två inblandade personer. Men att säga det till någon av mina vänner som är lekmän precis som jag? Nej, nej! Ni kan ju tänka er själva att avbryta ett samtal om vad man ska göra i helgen (eller dylikt) med "Och jo förresten, du är min idol utifrån hur du lever ditt kristna liv". Det känns liksom inte naturligt för mig. Inte för fem öre! Men för att vara ärlig, inte ens under ett djupt samtal om just andlighet och förebilder skulle det kännas självklart att ta "du är min idol"-diskussionen med personen i fråga.

Ska jag spekulera i varför så är den enda tanken jag kan komma på något så själviskt som om att det är en börda jag själv aldrig skulle vilja bära. För utifall att någon skulle säga det till mig så skulle det nämligen bli en börda. Jag skulle känna mig ansvarig för den personen. "Ta mig till förebild" skriver Paulus, men personligen känner jag mig långtifrån den självsäkerheten som kristen.

Nu är jag väl medveten om att bara för att någon inte säger något högt så är det förvisso inte mindre sant. Men helt klart gör det situationen mer avspänd. Och mer avspänd innebär mer naturlig. Och mer naturlig innebär mer lättsam - och mer allvarlig! Och detta är det ju som jag uppskattar och idoliserar hos personen. Skulle mina ord däremot få människan att bli överspänd, ständigt på vakt mot sig själv för att "leva upp till" "positionen" som förebild så skulle jag ju förlora min förebild. För överspänd andlighet ser jag absolut inte som något att idolisera!!

Sen finns det ju formella och informella handledarskap inom kyrkan, ofta kallat andlig vägledning eller mentorskap. Detta tycker jag är mycket positivt! Jag menar inget annat. Men jag tror att det krävs en stor andlig och personlig mognad hos en person för att kunna ta sig an att vara förebild och vägledare på det sättet.

Men kanske är även spänningen mellan att inte känna sig värdig - att inte vara färdig - att vara förebild just en av kriterierna som gör personen lämplig. Den färdiga människan skulle jag vara väldigt misstänksam mot, då kristendomen är att vara på Vägen. Och för att vara förebild så räcker det med att ligga ett steg eller två före inom något område och sedan tillsammans bygga på pusslet som visar på vägen mot Gud!

Kyrkoval och Bertil

Gårdagen hade två stora kristna händelser att bjuda på. Biskop emeritus Bertil Gärtner somnade in på morgonen och kyrkovalet såklart.

Jag har sett Bertil några gånger i samband med Oasmöten och liknande, men jag kan inte påstå att jag "känner" honom eller haft någon relation till honom så att jag sörjer honom därför. Men jag vet att många i min närhet har haft betydligt mer med honom att göra och har mist en viktig person i och med hans död.

Bertil tillhörde också de bloggandes skara - trots(?) sin aktningsvärda ålder - och om du är intresserad av vad han skrev ända in i det sista så hittar du hans blogg här.

Vila i frid, Bertil.

Kyrkovalet kommer säkerligen analyseras betydligt bättre och mer ingående än vad jag orkar och har tid med nu på morgonen, men några snabba tankar kring politikerstyret i Svenska Kyrkan kan jag bjuda på.

Valet slutade - efter mycket lågt valdeltagande (11,8 %) - med en fortsatt klar politisk dominans. Förvisso gick både Frimodig kyrka och Öppen kyrka framåt (från 7 till 13 resp. från 7 till 8 mandat), men POSK tappar ett mandat (från 34 till 33). Men vad förslår dessa tre gruppers totala 54 mandat när bara sossarna har 71 mandat (oför.) själva!? Kristdemokraterna i Svenska Kyrkan (KR) har förvisso sagt att de också vill avskaffa det politiska styret, men inte ens deras 18 mandat (+1) känns inte heller som om det utgör någon spik i kistan för den politikerstyrda kyrkan.

Mer siffror och det preliminära valresultatet finns här:
http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/valresultat2009/Resultat/Kyrkomote.aspx

Kvinnoprästfrågan

Efter mycket tvekande har jag tillslut beslutat att jag ska ge mig in i denna debatt. Eller är det ingen debatt kring frågan? Jag vågar nästan påstå att det inte är det. Somliga aggiterar gärna - och det gäller företrädare för båda åsikterna - men att aggitera och komma med ständiga irroniska pikar är inte vad jag kallar att föra en debatt och ett utvecklande samtal mellan två (eller flera) parter.

Kvinnliga prästers och pastorers (i fortsättningen förkortat till antingen "kvinnliga präster" eller "kvinnliga pastorer" av praktiska orsaker) vara eller inte vara är helt enkelt en icke-fråga i stort sett i alla läger.

Antingen är det en icke-fråga för att man anser att det är så självklart att kvinnor har samma rätt att vara präster som männen har, eller så är det en icke-fråga för att man anser att det är emot allt vad Bibeln säger (och enligt vissa även vad Traditionen säger) och alltså inget som ens är värt att diskutera.

Sen verkar det till på köpet vara en fråga där man - tyst? - kommit överrens om att inte blanda sig i andra kyrkor och samfunds traditioner (och därmed underförstått antyder att det rör sig om en traditionsfråga snarare än en tros- och lärofråga), det vill säga att man - likt FNs ovilja att lägga sig i ett enskilt lands angelägenheter - vägrar driva debatt kring frågan mot ett annat samfund med en annan tradition. (På tal om att lägga sig i andra samfunds frågor skrev Zoltan en hel del tänkvärdheter i frågan för ett tag sen under rubriken "Låt kannibalerna hållas?").

Och det är detta - det faktum att det är en icke-fråga - som jag gissar skapar mest frustration hos de som försöker förändra status quo i frågan, för hur bedriver man debatt kring en fråga som alla samstämmigt vägrar diskutera? En fråga man vägrar att ta i eller låtsas om överhuvudtaget? Inte ens med världens längsta tång som redskap är man villig att ens peta på den!

Varför ger jag mig då in i debatten som inte finns i en fråga som jag tror folk vägrar diskutera? För att jag tror att mitt vittnesbörd kommer förändra hela världen? Knappast! Om så av den enkla anledningen att "hela världen" inte läser min blogg.

För att visa stöd till den ena eller andra sidan då? Kanske, men egentligen inte. Visst, jag tar ställning i frågan, det kan jag inte förneka, men samtidigt så är detta fortfarande inte mitt syfte att bedriva propaganda för den sidans inställning. Nej, om jag ska ange något skäl alls, så blir det samma skäl till varför jag skrev om mina tankar kring Maria tidigare - samma orsak till varför jag skrivit de flesta inlägg jag har bokmärkt med "grubblerier" - jag behöver (och vill) ibland få tänka högt. Få "säga saker på prov" och se vart det leder.

Jaja, nog babblat, till sak:

Jag är inte uppvuxen i kyrkan, utan kom in via SMU-scout och sedemera traditionell/social tonårsverksamhet. Pastorn från scouttiden har jag inga djupare minnen eller intryck av, men däremot så är min pastor som jag hade under tonårstiden fortfarande en av mina största kristna förebilder i många frågor. Min kvinnliga pastor. Ingen av de manliga präster eller pastorer jag har haft - varken före eller efter - har haft lika stort inflytande över mig och min inställning till kristen tro, liv och lära. Den enda som skulle ligga i närheten av att konkurrera med henne är Peter Halldorf, men då jag enbart haft honom som lärare på bibelskolan och inte som församlingspastor så räknar jag honom inte den här gången.

Att det skulle vara något konstigt med kvinnliga präster och pastorer hade jag ingen tanke på under mina första år inom kyrkan. Visst kunde jag säkert hävda - kanske till och med med viss framgång - att det berodde på någon jämnstäldhetsiver eller något annat, men det vore en lögn. Nej, att jag inte reagerade på det berodde på att ingen annan reagerade på det heller. Det var lika självklart att kvinnor skulle kunna vara präster som att män skulle kunna vara det. För dem var det kanske ett jämstäldshetsbefrämjande ställningstagande att anställa en kvinnliga pastor, det är mer än vad jag vet om i så fall, men för mig personligen blev det aldrig det. Det var som sagt var en självklarhet att det fanns kvinnliga präster och pastorer.

Det dröjde flera år innan jag ens kom i kontakt med tanken på att kvinnliga präster kunde anses vara något icke-önskvärt. Än fler år dröjde det tills jag kom i direktkontakt med människor som faktiskt ännu detta århundrade var av den åsikten genom personligt ställningstagande.

Lite naivt kanske, men ganska snabbt blev mitt ställningstagande inför dessa människor och deras motvilja mot kvinnliga präster, att jag kunde acceptera deras val i tron att de gjort det med sorg i hjärtat utifrån sin förståelse och i lydnad mot Bibelordet, och inte utifrån något förakt för eller nedvärderande av kvinnor på något annat plan. Precis enligt samma princip som jag genom åren har accepterat väldigt många människor och deras teologiska ståndpunkter i många andra frågor, även när jag inte har förstått eller instämt i ställningstagandet.

För mig har kvinnliga präster och pastorer i mer än 50 år bevisat sin kompetens och sitt värde som församlingsledare och ämbetsbärare, varför jag inte kan begripa mig på de som ännu önskar bort dem ur kyrkans led.

Efter att nu ha bott på ett stundetboende som är knytet till något som närmast kan betecknas som "kvinnoprästmotståndets högborg inom Svenska Kyrkan" i snart två år, och lärt känna ett antal fler argument för och emot, kan jag ändock konstatera att jag fortfarande tycker att kvinnliga präster och pastorer är självklart, medan jag än i dag i grund och botten fortfarande har kvar min förbryllan över alla som motsätter sig kvinnliga präster.

Summa summarum: Mitt ställningstagande i frågan gäller fortfarande hur jag ska se på de som motsätter sig kvinnors rätt till prästämbetet, inte till förekomsten av kvinnliga präster! Det känns skönt att veta att jag inte har påverkats mer än så, trots omgivningen.

Trångsynt...?

Serien är hämtad från ASBO Jesus.

What the clergy do all week

Hittade en rolig bild på Interfax. Är det så här vi ser på våra hårt arbetande präster och pastorer? Låter ju sannerligen otacksamt av oss. Rättning i leden om jag får be!