En Johanna Döperskan?

Jag hörde häromsöndagen en predikan som fick mig att tänka på en sak som jag aldrig hade tänkt förr. Predikan handlade egentligen inte alls om det, men jag associerade fritt.

Lite bakgrund:

Vissa tycks ta detta med att "identifiera" sig med Bibeln på största allvar. Det gäller att hitta någon person som man är lik. Som man kan identifiera sig med.

Själv har jag väl tagit detta med ro. Om någon så har jag identifierat mig lite med Tomas Tvivlaren. Eller Tomas Tvillingen, som han kallas i Bibeln. En lärjunge som är ganska anonym på det stora hela. Men gjort sig känd som "han som frågade efter förklaringar före uppståndelsen" och "han som krävde bevis efter de andras påstående om att Herren hade uppstått". Han som inte var närvarande när de andra lärjungarna samlades, utan fick möta den uppståndne Jesus en vecka efter de övriga lärjungarna.

Men samtidigt så är Tomas även den första att bekänna Jesus som "Min Herre och min Gud". Petrus har tidigare bekänt Jesus som "Messias", men Tomas är den första att sätta ord på inkarnationen så fullständigt.

Slut på parentesen.

Temat för söndagen var "Bana väg för Herren" och evangelietexten för söndagen var Matt 11:2-11 (tredje söndagen i advent, första årgånen). Det börjar:

Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?”

Och plötsligt kände jag att jag kunde identifiera mig med Johannes Döparen på ett sätt jag aldrig gjort förr. Plötsligt var han något mer än en svavelosande omvändelsepredikant. Plötsligt såg jag något annat än "galningen" som var klädd i kamelhår och åt gräshoppor med vildhonung.

Johannes börjar med att ropa ut i öken. "Bana väg för Herren, gör hans stigar raka". "Se Guds lamm som borttager världens synd". Johannes den tvärsäkre. Johannes som var fylld av helig Ande redan i moderlivet.

Plötsligt förvandlas han till "mer" mänsklig. Till att bli en tvivlare som jag. Utan tvärsäkra svar. Någon som söker tröst och bekräftelse när han sitter i sitt fängelse. Blev det verkligen rätt? Var det meningen att det skulle bli så här?

På samma sätt som Tomas och Johannes växlar jag mellan tro och tvivel. Vissa dagar är tron mer självklar, andra dagar söker jag bekräftelser i förklaringar och bevis. Vissa dagar är tron en kraft, andra väldigt mycket "grå vardag" och ytterligare andra dagar känner jag mig värsta hycklaren som mest bara bluffar mig själv. Men det känns tryggt att inse att även trons hjältar är precis som jag i vissa avseenden.

Att tro lite om Gud

Efter att träffat en pojkvän som är medlem i en pingstförsamling så har jag både nu och då firat gudstjänst tillsammans med pingstvännerna i Östersund. Jag skrev bland annat om en upplevelse i samband med ett nattvardsfirande tidigare i våras.

På något sätt har sen frågan om varför jag reagerade så legat och malt i bakhuvudet på mig. Som sagt var så var det inte första gången jag hörde någon tala om nattvarden mer som en gemenskapsmåltid där Jesus/Anden är närvarande "lite sådär generellt" men inte "så där magiskt" (dvs sådär som katolikerna tror att bröd och vin förvandlas till kött och blod). Där nattvarden blir en församlings-gemenskaps-grej snarare än ett möte mellan Gud och människa.

Svaret som jag börjat ana är nog att det måste bero på att pingstvännerna tror så lite om Guds handlande att de inte kan föreställa sig att Han kan förvandla bröd och vin till sin egen kropp och blod. Eller...?

Samma sak med dopet. Om man hävdar att dopet är en bekännelsehandling från den enskilda människan inför församlingen, har man inte då även reducerat Guds handlande i dopet till väldigt litet?

Frikyrkliga - och då ofta just pingstvänner - gnäller gärna om hur lite "liberalteologerna" tror om Gud. "Hur kan de ifrågasätta jungfrufödseln?", "Hur kan de hävda att Jesus inte gick på vattnet eller gjorde mirakler?", osv. Men gör de inte själva samma sak när de säger att "Nej, klart att Gud inte kan förvandla bröd och vin till sitt eget kropp och blod" och "Nej, barndopet är meningslöst, för då är inte människan medveten än/har inte själv tagit ställning".

Hela det katolska (och ortodoxa och högkyrkliga) fokuset på sakramenten, är det inte ett uttryck just för tron om Guds objektiva handlande i vardagen? I vardagliga ting som vatten, bröd och vin? I våra medmänskliga relationer i äktenskap och i bikten?

Att förneka sakramenten - är det inte att tro väldigt lite om Gud och Guds handlande?

Blasé vs blasfemi 2

Ni får ursäkta mina dåliga språkkunskaper, men visst måste orden blasé och blasfemi bygga på samma rot: blas- ?? (Sen kan man ju diskutera vad just blas- skulle betyda. Det enda jag kommer på är det tyska "Blasen", dvs [urin-]blåsan, vilket inte känns relevant i sammanhanget...).

Det som talar för den teorin - utöver ordens likheter - är att båda orden (enligt wikipedia) kommer från franskan. En skillnad är dock att blasfemi kommer från gammelfranskan (med äldre rötter i latin och den antika grekiskan??), medan blasé enbart sägs komma från franskan.

Om man tänker på betydelsen och synonymer för orden:

- blasé: ointresse, likgiltighet, lättja (= en av huvudsynderna, se Teijas kommenatar till förra inlägget. Eller "De sju dödssynderna" på Wikipedia).

- blasfemi: hädelse, en förolämpning mot det heliga och/eller mot Gud själv

Hädelse är förvisso "bara" en vanlig synd, ingen dödssynd, men visst kan man tänka sig att man av lättja eller likgiltighet lätt kan förolämpa det heliga?

Treenigheten

Blasé vs blasfemi

Är att vara blasé vår tids största blasfemi?

Är likgiltigheten - oavsett om den tar sig uttryck i ett ständigt, rastlöst sökande efter "något annat" eller passiv, ointresserad depression - vår tids största hädelse?

En hädelse mot livet självt. Mot livets skapare. Mot livets givare.

Mot Gud själv...

Kött och blod

Var med om en nattvard idag som höll på att få mig att gå i taket. Eller åtminstone att nattvardsvägra. Om det nu finns något som heter "nattvardsvägra". Att tacka nej till en öppen inbjudan är kanske egentligen inte att "vägra". Vägra är något man gör mot något obligatoriskt. Mot ett tvång.

Hur som helst...

Det som fick mig att reagera var framförallt två tydliga påståenden. Två "förtydliganden" (fritt citerat ur minnet):

1) Detta är enbart en minnesmåltid. "Gör detta till minne av mig". I denna kyrka tror vi inte på något förvandlande av bröd och vin till kött och blod. Det är enbart en minnesmåltid.

2) Nattvarden är inget magiskt.

Den klassiska frågan om nattvarden enbart är en minnesmåltid eller ett sakrament.

I en tid då splittringar många gånger tycks gå tvärs igenom grupper - eller kyrkor - så är detta fortfarande en välkänd och tydlig teologisk skillnad mellan olika kyrkor. Där framförallt frikyrkorna står på "minnessidan" och de äldre kyrkorna står på "sakramentssidan".

När jag började bli mer aktiv inom kyrkan, gå på tonårssamlingar, gudstjänster och så vidare, så var det ingen fråga högt upp på dagordningen. Kan faktiskt inte minnas en enda gång som vi vare sig undervisades om eller diskuterade frågan. Men visst, vi delade den frikyrkliga "minnesmåltid"-sidans åsikt. Och den fick jag "ärva".

Men ju mer jag har umgåtts med andra - med "sakraments"-människor - desto mer har jag kommit att dela deras synsätt. Inte för att jag har velat säga "antingen eller" utan ett "både ock". Att förneka det sakramentala är som att stympa hela poängen med att tro på Gud. Eller att fira nattvard. Då skulle vi lika gärna kunna ersätta nattvarden fullt ut med kyrkfikat. En gemenskaps"måltid". Förvandla kyrkan till en social klubb.

Jesus säger själv "Detta ÄR min kropp" och "Detta ÄR mitt blod". "Den som inte äter mitt kött och dricker mitt blod har inte gemenskap med mig".

Har då inte frikyrkan någon gemenskap med Jesus? Klar de har! Dum fråga! Men ändå, hur kan de förneka sin Mästares Ord?

Jag skulle kunna förstå protesterna om det bara var mot de alltför "tekniska" och "filosofiska" distinktionerna kring "sakramentet". En protest mot att det inte räcker att enbart acceptera att det är ett mysterium. Men att helt och hållet förneka mysteriet!? Var finns tron på en Gud som kan handla med sitt folk idag?! Jag begriper det inte!

Begravningar och tårar

Jag var på begravning igår. Som moraliskt stöd. Har aldrig träffat personen som begravdes. Fick då frågan om jag inte påverkades och blev ledsen av allt. Ärligt talat? Inte särskilt.

Förvisso har jag inte varit på så jättemånga begravningar, men hittills har jag - märkligt nog - inte gråtit på en enda. Och det är inte för att jag stålsätter mig för att inte gråta utan för att jag inte känner något behov av att gråta. Något fysiskt gråt-behov alltså. Rent socialt hade det nog varit lättare om jag grät. Eller ja, det är väl ingen annan som märker att jag inte gråter när de själva sitter och hulkar, men jag skulle känna mig mer delaktig i det sociala om jag lyckades prestera åtminstone några tårar.

Tro nu inte att detta innebär att jag har något konstigt fysiologiskt fel som gör att jag inte gråter. Jag kan böla rätt ordentligt när jag läser sorgliga böcker eller ser sorgliga filmer. Eller när jag känner mig riktigt totalt utmattad eller uppgiven. Men just på begravningar - och bröllop också för den delen - har jag hittills aldrig gråtit.

Om detta beror på att jag har en särskild stark tro på himlen och livet efter detta eller om jag bara är ovanligt fatalistiskt - det som sker sker och det är inte mycket att göra åt saken - vet jag inte.

Pax et bonum

Ibland, när jag försöker vara lite snitsig (alternativt försöker låta from), avslutar jag chatar och mail med "Pax et bonum". Frid och allt gott. Jag tycker det är en väldigt vacker hälsning/önskan. Oftare skriver jag bara "Allt gott". Och det gör jag i alla sammanhang. "Allt gott" känns inte lika religiöst pretentiöst på samma sätt som "Frid och allt gott", vare sig jag nu skulle skriva det på svenska eller latin. Eller ja, på svenska låter det snarast väldigt gammalmodigt och otympligt att skriva ut det och på latin låter det VÄLDIGT religiöst.

Men egentligen: "frid och allt gott"?? Varför dela upp det? När allt kommer kring så är det väl många med mig som snarast skulle anse att frid/fred utgör en väldigt stor del av "det högsta goda". Lyckan. Det vi strävar efter och vill uppnå i våra liv. Och likaså om jag vänder på det - det verkligt goda ger frid. Frid är en av det godas frukter. En av Andens frukter om jag ska försöka låta lite biblisk.

När jag söker på "Pax et bonum" får jag upp väldigt många träffar på fransicanska sidor och bilder. Tydligen är det något av ett fransicanskt ideal eller ordspråk. Första gången jag sprang på det själv var hemma hos min dåvarande pastor. Och mig veterligen hade hon ingen dragning åt det fransicanska eller katolska hållet, utan hade det nog mer som jag har det - ett ideal och en välsignelse.

Bland gudarna är Du ensam Gud

Har jag berättat att jag hade en dragning till det nyandliga innan jag beslutade mig för att bli kristen? Det var ingen stor eller dramatisk omvändelse egentligen, bara en konsekvens av/insikt om att "jag kan inte välja både ock" och så valde jag kristendomen. Varför? Jag vet inte. Det "kändes rätt". Det var det mest naturliga. Det mest stabila. Minst löjliga. Minst flummiga. Vad vet jag. Vill jag vara en frommis så kanske jag ska kalla det "Guds nåd" helt enkelt.

Hur som helst.

Denna bakgrund har dock gjort att jag har lite ovanliga referenser när det gäller vissa bibelord. Bland annat har jag ofta varit väldig förbryllad över bibeltexter som pratar om "bland gudarna", "gudasönerna", och så vidare. Kan man tolka Bibeln som att det även finns andra gudar än Herren? Eller är det bara de gamla nyandliga glasögonen som fortfarande färgar mitt läsande?

Ps 86:8
Herre, bland gudarna är ingen som du
inga gärningar är som dina.

Vissa av dessa bibelord är det helt uppenbart att "gudar" används mest för att kommunicera - Egyptens gudar, Kaanans gudar och Babylons gudar - men utan att för den sakens skull verkligen påstå att Baal med flera skulle vara verkliga Gudar.

Ps 86:10
Ty du är stor, du gör under,
du ensam är Gud.

I den kristna trosbekännelsen konstateras enbart ATT vi tror på Gud Fader, Son och Ande. Ingenstans säger den "det finns INGA andra gudar" (som den muslimska gör)! Traditionen å andra sidan har alltid, så vitt jag vet, bestämt hävdat att det bara finns en enda Gud, och att det är den treeniga Guden. Resten är på sin höjd avgudar, beläten av sten och trä gjorda av människors händer.

Ps 86:9
Alla de folk du har skapat
skall komma och tillbe inför dig, Herre.

Nyandliga, som ju är experter på att plocka ihop lite vad som från olika religioner, filosofier och livsåskådningar och blanda ihop det till något som passar just dem, är ganska förtjusta i att poängtera att Bibeln nämner flera gudar och att man alltså mycket väl kan vara både "kristen" och polyteistisk (=tro på flera gudar). Åtminstone så länge man definierar "kristen" så som de själva gör. Som "en tro på att Jesus är en budbärare från gud" eller "Jesus är en bland flera gudar/en bland flera uppenbarelse av den ende gudomliga världsalltets ande".

Vilka bloggar läser jag? Och varför?

Har du någon gång reflekterat över vilka bloggar du läser? Jag gör det nu och då. Inte alls ofta, men när jag springer på bloggar som tilltalar mig trots att de kanske inte platsar in under någon av mina vanliga "kategorier" över vilka bloggar jag läser så dyker funderingarna upp på köpet.

För att ta mig som exempel:

I början hamnade jag i en litet snävt hörn av kristna bloggar. Inte jättesnävt, det rymde både bloggare som jag höll med och bloggare som bjöd mig ett lagom strävt filosofiskt och teologiskt motstånd.

Efter ett tag blev det för enformigt så att jag vidgade mina läsecirklar till andra kristna bloggar som lyfte fram andra perspektiv än de jag hade hamnat hos från början. Därmed inte sagt att jag höll mer eller mindre med dem utan just att de lyfte fram andra perspektiv av kristendomen. Men när jag ökade antalet bloggar jag följde så blev också behovet av att rensa bort de bloggar som inte tilltalade mig eller gav mig något att fundera på större. Och så har det böljat fram och tillbaka ett tag nu. Ändock har jag med ett fåtal undantag enbart rört mig inom det kristna bloggosfären med några få undantag fram tills nu. Om ni har "bevakat" min blogglista här till höger så har ni kanske noterat att den uppdaterats med jämna mellanrum.

De två senaste bloggarna jag har lagt till min lista sysslar med helt andra saker. Inredning/mode och löpträning. Men jag är varken inrednings- eller löpfreak. Varför läser och tilltalas jag då av dessa båda bloggar? Jo, för att de andas positivism. Livsglädje. Och sånt smittar, vilket gör ämnet som sådant mindre relevant.

Som du dömer andra...

...så skall du själv bli dömd.

Innebär detta att den som är renlärigt benhård och "dömer" folk till helvetet som villolärare (och så vidare) riskerar att hamna där själv, medan till exempel liberalteologen som säger "Gud är kärlek" och inte dömer någon slipper bli dömd till helvetet??

Sankta Lucia, vårt enda svenska helgon

Lucia är en märklig svensk tradition. En blandning mellan en hyllning till en italiensk martyr och helgon från 200-talet, en tysk variant av julfirande (där "kristusbarnet" hade ett ljus på huvudet), en berättelse av Selma Lagerlöf, annandagens staffansfirande, de vise männen som följer stjärnan, tomtenissar och massor med ljus. Och saffransbröd och pepparkakor.

Ändå så älskar jag luciafirandet. Jag har väl alltid gillat Luciatraditionen, men min förälskelse exploderade i samband med att jag var i Taizé första gången och vi skulle presentera en svensk tradition. Många andra svenska traditioner är ganska fåniga: "Små grodorna" osv (åtminstone tyckte jag det när jag var 14-15 år). Lucia å andra stod för finstämd sång, ljus (även om effekten av ljusen inte riktigt är detsamma mitt på dagen i Frankrike i juli som en mörk decembermorgon i Sverige) och ett härligt budskap som jag kände att jag var stolt över.

Är det då rätt att kalla Lucia ett älskat svenskt helgon? Hon är ju inte etnisk svensk på samma sätt som den heliga Birgitta. Men i en omröstning dem emellan tror jag nog Lucia skulle vinna 9 gånger av 10. Så ja, jag tycker bestämt att hon intar en speciell plats i vår svenska folksjäl. Inte i den meningen att hon betraktas och firas som ett helgon på det sätt som katoliker och ortodoxa gör - trots att det är det hon ursprungligen är! Dock tror jag nog att de flesta svenskar känner till åtminstone något av bakgrundshistorien till firandet. Någon variant av martyrlegenden. Och att den berättelsen ofta får en plats i lite större (dvs i luciatåg där deltagarna är över dagis- och lågstadieålder) luciatåg.

Andlig avundsjuka

"Andlig avundsjuka"? Visst låter det dramatiskt. Ja, till och med ganska drastiskt. Lite mildare skulle jag kunnat kalla inlägget "Jag tror att du har hittat något som jag ännu söker efter". Men det är lite långt. Kanske "Andlig längtan" vore bättre, syftande på det som Peter Halldorf skriver i någon av sina böcker (citerat ur minnet): "Här trodde jag att jag hade kommit en bit på vägen i min andlighet, men så träffar jag människor som har kommit hästlängder före mig och jag frågar mig vad det är jag egentligen har hållit på med".

Men samtidigt så är "avundsjuka" inte fel heller, för hur lätt fastnar jag inte i "det du har funnit måste jag också testa", bara för oftast finna att det varken gör till eller från i min egen andlighet. Ärligt talat, ganska mycket går ju bra att testa bara för att finna att det varken gjorde till eller från, men det finns ju faktiskt saker som man bör handskas mer varsamt med. Nu tänker jag framförallt på en kompis som funderar på att vuxendöpa sig trots att hon redan är barndöpt. Jag gjorde det själv för några år sedan, men ändå är det mitt barndop jag räknar som "äkta" om någon skulle fråga. Vuxendopet blev just en sådan där grej jag testade och insåg att det inte fungerade (för att uttrycka mig drastiskt igen). Jag gjorde det mycket på grund av ett antal vänners vittnesbörd om vad vuxendopet hade betytt för dem, men utan att reflektera över att de (åtminstone de flesta av dem) aldrig var döpta som barn. Ett lysande exempel på hur det går när jag väljer mig själv till själavårdare och andlig vägledare!

Som motsats till detta att vilja testa på allt finns det också något saligt över enkelheten. Enkelspårigheten. Över att vara uthållig och trogen på sin väg. Över att inte alltid testa allt som alla rekommenderar jämnt. Att inte vilja ha allt. Att inte vilja vara allt. Åtminstone har jag hört sägas att enkelhet kan vara nyckeln till saligheten. Så jag försöker intala mig själv det emellanåt. Och försöker praktisera det genom att till exempel inte ständigt köpa på mig massor med nya spännande böcker. Det brukar inte gå så bra dock...

Den viktiga skillnaden är kanske inte huruvida jag lever ett enkelt eller ett mångfaldigt andligt liv, utan kvalitén på andligheten. Och det är väl här riskerna för avundsjukan kommer in. Kan jag acceptera att andra lever rikare andliga liv än vad jag själv känner att jag gör? Och när jag träffar de människorna som gör det - väljer jag då att inspireras eller att bli avundsjuk? För att knyta tillbaka till det jag citerade från Peter ovan: Andra människor är jättebra inspirationskällor när det gäller helgelse. Katoliker har helgonen att inspireras av. Vi andra får nöja oss med vänner, bloggare, bönetanter, pastorer, präster, ungdomsledare, kristna kändisar och andra heliga män och kvinnor i vår närhet och genom historien. Inspireras av, men inte slaviskt ta efter. Inspireras av, inte i avundsjuka ta avstånd ifrån. Den enda som förlorar på det är jag själv (och människor i min närhet som behöver dras med mig)!

Herr Sebaot

Har ni - liksom jag - ibland funderat över varför vi översätter vissa ord i Bibeln medan andra förblir oöversatta? Eller vid ett fåtal gånger både ock: "Abba Fader" och "du är Petrus, Klippan".

Ett sådan där märkligt ord är "Sebaot". Är man uppvuxen inom en kristen familj eller har gått i söndagsskola kanske det upplevs som annorlunda, vad vet jag. För mig, som trillade in i kyrkan via scouterna i mellanstadieåldern och egentligen inte blev "kyrkligt aktiv" förrän ytterligare ett antal år senare, så var det länge bara ett begrepp som snurrade runt i kyrkans texter utan förklaring eller översättning. För att överdriva lite: Kanske ska jag helst säga att jag liknade det vid ett egennamn, ett efternamn. "Herr Sebaot". Som somliga lite putslustigt säger "Vad hette Jesus i efternamn? Kristus så klart!".

Men nu är Sebaot inte Guds efternamn utan betyder "härskara" eller "krigsskara" (se wikipedia). Vad gör detta med vår Gudsbild? Hur kan vi ha en "mys-Gud" som är krigsherre?? Och även om wikipedia-texten "bortförklarar" det med att det syftar på änglaskarorna snarare än mänskliga krigsskaror så ska vi inte glömma bort hur till exempel ärkeängeln Mikael ger sig i strid med Draken i Uppenbarelseboken. Änglarna är också stridsskaror. Inte bara gulliga bokmärken och tavlor...

Dags att uppdatera trosbekännelsen?

Detta inlägg är inte seriöst menat. Det är ironiskt. Men jag tycker ändå att det är tillräckligt tänkvärt för att skriva inlägget. Och ja, jag är medveten om att jag har "klippt ihop" den niceanska och den apostoliska trosbekännelsen, men det blir mest effektfullt så, så vill du protestera så får du hitta på något bättre argument än "så får man inte göra/säga".

*****

Vi tror på [...]
en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka,
de heligas samfund, [...]

Ärligt talat, det har inte sett ut så - med en enda kyrka - på över 1500 år, så varför fortsätter vi upprepa oss som papegojor varje gång vi ber trosbekännelsen? Är det inte dags att uppdatera den snart? Till något i stil med:

Vi tror på [...]
några dussin olika apostoliska (och i viss mån nationella) kyrkor,
samt de övriga heliga fria samfunden, [...]

Dagen: ”Regelbunden, disciplinerad bön minskar ångest”

Dagen berättar om en konferens som församlingen Arken i Kungsängen, Stockholm har haft för kristen vårdpersonal på temat "Vårda hela människan". Nu vet jag inte hur representativ och heltäckande artikeln är, men de väljer att lyfta fram ett citat redan i rubriken som även jag fastnade för i själva artikeln:

"regelbunden, disciplinerad bön minskar ångest och fysiska stressymptom"

/Psykiatriker Mikaela Blomqvist-Lyytikäinen, överläkare i ungdomspsykiatri

Tycker det är intressant att hon inte bara säger "bön" eller ens "regelbunden bön" utan att hon även lägger till "disciplinerad" också. För det är väl det alla andliga vägledare ständigt försöker lära ut. "Be inte bara när du känner för det". Bön kräver disciplin. Och regelbundenhet. Visst kan spontana böner vara nog så bra, men i längden tror jag nog det krävs både regelbundenhet och disciplin.

Nu är jag varken bäst på regelbundenhet eller disciplin, trots att jag gärna tar hjälp av tidebönerna. Tidebönerna som just är byggda för att underlätta disciplin och regelbundenhet. Men just nu har jag varit väldig dålig tidebedjare sedan ett tag tillbaka. Noll disciplin.

Å andra sidan föder inte för många krav på mig själv inte en starkare tro heller. Det krävs en balansgång. Misslyckandet får inte bli mer än vad det är. Regelbundenhet får inte bli ett tvång som kväver och bakbinder. Ja, alltför hård disciplin kan i sig skapa ångest hos en människa. Spontanitet och lust måste få finnas, både när det gäller livet i stort och - kanske i synnerhet - när det gäller tro.

Trasig rosenkrans

Först hade jag bara tänkt att skicka detta på mail direkt till Teija. Tänkte att det kunde vara kul för henne att se vad som hände med hennes gåvor som hon skickat ut. Men sen tänkte jag att det nog ändå var bättre att lägga ut det direkt på bloggen, för att visa att jag lever upp till bloggens vacklande devis...

*****

I december för två år sedan ordnade Teija en jultävling på bloggen, en tävling som jag lyckades vinna på något höger och vänster...

Priset var en rosenkrans från hennes webbshop (numera nedlagd) och ett helgonarmband. Var armbandet har tagit vägen är jag lite osäker på (sånt händer när jag flyttar), men rosenkransen har jag släpat runt på i min väska. Som någon annan skyddsamulett... *hum, hum*

Nu har dock en länk i kedjan gått av. Mellan sista dekaden och "fästet"(?). Så jag har ett "rosensnöre" istället för en sluten krans. Frågan blir nu om jag ska berömma mig för att jag "alltid" har den med mig, eller om jag ska skämmas för hur dåligt jag behandlar den. Men jag har använt den som stöd i bönen, även om jag långtifrån alltid har bett rosenkransen med den, så värre kunde det ha varit. Den har fyllt sitt syfte.

Nästa fråga blir nu om jag ska laga den, ha kvar den som "snöre" eller om jag ska slänga den (och i så fall om jag ska köpa en ny istället?)...

Nederstigen till dödsriket

När det gäller ekumenik och kristen enhet så håller jag gärna fram trosbekännelsen - främst den niceanska, men även den apostoliska - som "minsta gemensamma nämnare". Jag tycker personligen att det är en väldigt vettig avgränsning. Ja, nästintill den enda vettiga hållningen. Den som säger sitt amen när man har kommit till slutet, ja henne/honom är jag redan överens om de centrala punkterna i kristen tro, hur kan vi då låta perifera frågor hindra oss att ha gemenskap med varandra?!

Trosbekännelsen är förvisso långtifrån oomstridd. Den är formulerad i en historisk kontext, dvs hade den skrivits idag hade det kanske varit andra formuleringar som fastställts, det är jag medveten om. Och på senare år har t.ex. KG Hammar orsakat stora rubriker i kristen press genom att tvivla på jungfrufödseln. Och på sätt och vis kan jag hålla med honom genom att vilja ifrågasätta vissa rader ibland.

Ett annat exempel är raden i den apostoliska trosbekännelsen som lyder: "nederstigen till dödsriket", och som helt saknas i den niceanska. Vill jag vara drastisk så kan jag nästan gå så långt som till att jag stör mig på den. Jag har inga problem med att tro på vare sig korsfästelsen eller uppståndelsen (även om jag inte påstår att jag tillfullo förstår konsekvenserna), men detta med ett dödsrike där människor är medvetna... Nej, för mig är det något som inte klingar rätt. Det eviga livet är en gåva från Gud till de som tror. Hur kan det då finnas ett dödsrike (och sen även ett evigt liv i helvetet för de fördömda)? Jag får inte det att gå ihop! Men ändå, samtidigt... Ja, samtidigt tyder många texter i Bibeln på att det finns ett dödsrike. Ett medvetande efter döden. Nej, jag begriper inte detta!

Men ändå... Att välja ut vad jag ska tro på och inte blir ju inte heller rätt. Och vad är det för mening med att lyfta fram trosbekännelsen som "minsta gemensamma nämnare" om jag inte själv säger mitt "Amen" till den? Då är ju inte heller jag med på tåget. Inte heller jag är kristen. Och att ursäkta mig med att "ja, men det står ju bara i den apostoliska trosbekännelsen, inte i den niceanska, alltså är det inte lika viktigt" är bara självbedrägeri. Ett försök att plocka russinen ur kakan. Inte ett dugg bättre än Jehovas Vittnen som inte tror på en Treenig Gud eller KG Hammar som inte tror på jungfrufödseln...

Herre jag vill tro, hjälp min otro!

Kepsfrågan och själavårdsfrågan

Snor en själavårdsfråga från Dag Sandahls blogg:

Utan allt det yttre, attributen, vem är du och vad menar Gud med ditt liv?

Fast läser man texten i inlägget (se länk) så är det lätt att uppfatta det som om det är själva kepsfrågan. Frågan om de yttre attributen. Men kepsfrågan är en annan. Det är den "klassiska" frågan om man ska få ha keps i kyrkorummet. Men kepsfrågan kopplar till den. Dag skriver:

[...] tycker sig märka en bristande känsla för platsens värdighet. Ligger problemet här? En kyrka som tappar bort respekten för heligheten. Personliga projekt som ingenting annat är än uppblåst egoism och ovilja att stiga in i en gemenskap.

[...]

De personliga projekten håller inte. Kristen tro är trots allt inte ett personligt projekt utan personer i gemenskap. Den gemenskapen är en gemenskap med apostlar, helgon och martyrer och befriar oss genom sin storslagenhet - diakron och diaspatial - från samtidens tyranni. Vi slipper ha kepsen på. Vi slipper vara personligt osäkra, så osäkra att vi måste utstoffera oss med keps i kyrkorummet. Där får vi i stället pröva att vara vad vi är inför Guds ansikte - naket, reservationslöst.

Och så blir då kepsfrågan till en fråga om personligt ansvar - från alla parter! - och detaljstyrningens vara eller ickevara. En själavårdsfråga. Vad vill Gud med mitt liv och vem är jag bakom alla yttre attribut.

Fast om man nu är så villig att "berömma oss av helgonen" varför är vi inte lika snabba att nämna baksidan av samma mynt, att vi "lider av synderna och syndarna? Om vi berömmer oss av helgonen måste vi samtidigt solidariskt ta ansvar för de mörka sidorna av samma gemenskap. Kyrkan är en gåva och en uppgift". Sagt av Anders Piltz OP (citerad av Annorzzz på Ave Maris Stella).

Är Kyrkan Anden?

Och på den heliga Ande
En helig allmännerlig kyrka

Trosbekännelsens ord förbryllar mig. Medan första och andra artikeln i trosbekännelsen behandlar Gud Fader och Jesus Kristus så är det som om den Heliga Ande bara får en rad och mer energi läggs på bekännelsen till Kyrkan. Som om trosbekännelsen snarare har fyra artiklar än tre. Som om Gud vore "fyraenig" snarare än treenig.

De heligas samfund
Syndernas förlåtelse
De dödas uppståndelse
Och ett evigt liv

Eller är det verkligen så givet att vi "lämnar" den Heliga Ande bara för att vi pratar om - bekänner - kyrkan och de heligas samfund? Fortsättning om syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och evigt liv är ju absolut något som enbart Gud kan ge oss. Något som den Helige Ande förmedlar till oss. I oss.

Så kanske är det snarare mitt protestantiska tankemönster som säger att Kyrkan inte kan ett uttryck för Anden än tvärt om? För om Kyrkan är det främsta uttrycket för den Helige Ande så ligger vår splittrade kyrkosyn riktigt illa till. "De heligas samfund" går ju jättebra att se som en andlig kyrka, en "mänsklig" gemenskap snarare än byråkratiska, organisatoriska detaljer.