tisdag 5 januari 2010

Jag borde väl berätta...

Vi kan inte tiga med vad vi sett och hört. (/Johannes & Petrus; Apg 4:20)

Som kristen, speciellt frikyrkligt kristen, förväntas man i tid och otid vara redo att vittna om sin tro inför alla i omgivningen (nästan) oavsett om de vill bli evangeliserade eller ej!

Själv har jag jättesvårt för den inställningen Ja, även när jag får frågor om min tro har jag svårt att komma på vad jag ska svara. Att prata tro med de som redan "är med på tåget" tycker jag är relativt lätt (dock lite beroende på ämne) som ni kanske har märkt, men att verkligen gå in för att evangelisera - att vittna - inför okristna har jag svårt för.

"Hur kan jag som kristen vilja tiga om min tro? Det som berör mig och förvandlar mig på det sättet som tron faktiskt gör, det borde väl vara självklart att berätta om?" De frågorna har jag ställt till mig själv ett oändligt antal gånger. Hur kan jag inte vilja berätta?! Varför tycker jag - och mång andra kristna att det är så svårt?!

Men jag är nog inte den som så gärna berättar om saker som berör mig på djupet, oavsett om till synes triviala ting som böcker eller filmer eller mer allvarliga saker som tro. Saker som berör vem jag är. Att dela dessa saker med folk som inte förstår är som att "kasta pärlor till svinen".


Ta till exempel detta med att läsa fantasyböcker. Att tipsa någon som redan läser och uppskattar fantasy om en ny serie är för mig självklart. Likaså att kunna diskutera en serie som båda läser/har läst. Men hur förklarar jag för någon som aldrig har läst fantasy varför det är bra? Det är inget som går att förstås, det måste upplevas! Och hur försvarar man sig mot de som tycker att fantasy är "Djävulens påfund"? Att det finns otroligt mycket gott i fantasy som sällan kommer till sin rätt i många andra typer av böcker - t.ex. den konkreta kampen mellan gott och ont, och att den kampen kräver uppoffringar - vägrar de ens att överväga.

Samma sak med aikidon. Hur förklarar jag att den är speciell, trots att jag bara tränade en termin? Eller hur förklarar jag att jag fortfarande anser mig vara scout, trots att jag inte varit aktiv inom scouterna de senaste 5,5 åren? Eller med organkemin?! Den som är införstådd och känner likadant som mig vet precis vad jag pratar om, men den som står utanför tycker bara - så känner jag i alla fall det - att jag är löjlig och omöjlig.

Och kanske är det svaret på att jag inte berättar - jag vill inte verka löjlig! Och att det inte går att finna ord för det. Orden som är sanna på djupet saknas...

8 kommentarer:

Teija sa...

Alla människor har inte samma kallelse. Det kanske inte är din kallelse att vittna med ord. Herren kanske vill något annat med ditt liv. Låt inte andras förväntningar färga din kallelse! Lyssna till den helige Andes maning i stället.

Anonym sa...

Känner precis som du och har alltid undrat vad det är för fel på min tro, eftersom jag inte kan förmedla den. Dels är det väl att jag tycker att mitt liv inte är ngt vidare vittnesbörd, men det är också detta med att sätta ord på mysteriet. Orden blir platta. Vissa saker kan man inte tala om eller bör man i alla fall vara varsam med.
/Ylva

Johanna G sa...

Teija:
Samtidigt så finns det väldigt många som bara inte vill/vågar berätta om sin tro. Som "smiter undan". Och skulle aldrig någon vilja berätta så skulle det inte bli mycket till kristen tro i "nästa generation" människor. De har helt enkelt aldrig hört talas om evangeliet för ingen någonsin berättade för dem om det...

Ylva:
Så är det.
Men var inte så övertygad om att ditt liv "inte är ngt vidare vittnesbörd". Så har jag också tänkt många gånger, men sen när jag ändå har skrivit ner och publicerat här på bloggen så har jag fått massor med "om jag ändå hade ett så intressant och/eller spännande vittnesbörd som ditt"... Knäppt!

Bästa sorten sa...

God fortsättning på 2010! från en som gärna berättar o samtalar om det Gud har gjort för mig...

Johanna G sa...

Bästa sorten:
God fortsättning! Och fortsätt med det även detta år! :)

Bergmans Bryderier sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Bergmans Bryderier sa...

Först en reaktion på Teijas ord: Jag tror att alla är kallade att berätta om Jesus, först och främst med sitt liv men också med ord. Utan ord blir ingen frälst!

Däremot fungerar inte alla på samma sätt, och kan inte gå in i vilket sammanhang som helst med sina ord. Jag hade i många år problem med detta. Kände mig fördömd i min "försagdhet", trots att jag inte hade några problem att prata när jag fick frågan från någon. Men jag fick lära mig av kristna ledare att man skulle kunna ta initiativ själv också, så det blev många stelbenta påhopp från min sida innan jag till slut lärde mig hur GUD verkar i de här sammanhangen. Att han själv är den som öppnar dörrar, och det enda jag ska bidra med är min beredvillighet att gå in genom dem.

Jag tror för egen del på det avspända samtalet, där man kan komma in på tron naturligt (och med ärlighet). Men visst finns det hinder. Att finna ord för det djupaste, mest dyrbara, det är ett av dem. I de sammanhang där jag vistas får jag sällan tid att väga orden, det är snabba, raka puckar som gäller. Då är jag hellre tyst...

Johanna G sa...

Bergman:
Kul att du läser och kommenterar så här pass gamla inlägg!

Jag vill både hålla med dig och protestera.

För att referera till Paulus så är kroppen en alldeles utmärkt liknelse för församlingen. Somliga är helt enkelt kallade att vara mun och tunga - har ordets gåva - och somliga av oss andra har andra gåvor.

Samtidigt tror jag du har helt rätt i att det går alldeles utmärkt bra att träna upp sig på att evangelisera utan att det blir krystat. Och uppenbarligen är detta något vi i Sverige skulle behöva bli bättre på med tanke på att i stort sett alla kristna samfund krymper samtidigt som befolkningen växer.

Men hur hittar man balansen mellan att vara ett vittne i ord och sanning, men samtidigt faktiskt hitta den kallelse som är min?

Franciskus sa något i stil med "Predika alltid! Om så krävs - använd ord". Jag tycker detta är väldigt talande. Både för att vår predikan ska vara något ständigt pågående, oavsett vad vi talar om eller gör, och samtidigt som att det visar på att orden bara är ett medel bland andra.

Vi behöver varandra i Kristi Kropp och vi behöver varandras predikan, varandras ord!