Apropå fasta och söndagar

Var i kyrkan idag - vilket i och för sig inte är helt ovanligt i och med att det är söndag. Men det serverades semlor till kyrkfikat. Hembakta semlor. Vilket är väldigt, väldigt gott. Men kanske lite ovanligt i och med att det är fasta nu. Länge sedan det var fettisdag.

Jag lät mig dock väl smaka och "rättfärdigade" det hela med att "en kristen aldrig fastar på en söndag". Varför? För att alla söndagar är påskdagar - uppståndelsedagar. Festdagar. Och så fällde jag kommentaren:

"Jag gillar söndagar. Jag kan ha söndag hela veckan".

Mycket effektiv metod så här i fastetider...

Fast om jag ska vara ärlig så kanske själva principen med att ha "söndag hela veckan" (det vill säga att slippa fasta från sötsaker och så vidare) är att missa själva poängen med fastan - och det kan ju få ödestigna konsekvenser. Att missa målet är ju själva urdefinitionen av synd...

En bekymmerslös kristendom

Medan fastan handlar om bot och bättring, om att avstå det viktiga för det viktigare. Att avstå det god för det godare. Så finns det ett bekymmersfritt drag i kristendomen också. En uppmaning till att bli stilla, att inte oroa sig. Att inte göra sig bekymmer.

Ps 46:11 [1917]
Bli stilla och besinna att jag är Gud.

Matt 6:25, 28-30
Därför säger jag er: bekymra er inte [...]. Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er.

Ps 8:4-5
När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,

vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?

Fransicus (Sv Ps 23:1)

Tack god Gud för allt som finns
Först broder sol av alla ting
Halleluja, halleluja
Vår broder låter dagen gry
Ditt tecken är han i vår rymd
Tack för alla dina under
Halleluja, halleluja, halleluja.

Bön
God morgon Gud.
Tack för nattens vila och sömn.
Jag vet inte mycket om den här dagen,
men jag överlämnar mig åt dig
och din närhet och omtanke i dag.
I Jesu Kristi namn
Amen

Sånt har jag tänkt på under morgonandakten i dag. Det var inget jag hade planerat, men texterna tyckte forma ett tema av sig själv. Känns som en mycket bra start på dagen. Att vara här, att vara nu. Bekymmerslös inför Gud.

Hebr 10: Se, här är jag, jag har kommit för att göra din vilja

Jag har - Gud vare lovad - börjat hittat tillbaka till bibelläsningen igen. Den lustfyllda, givande läsningen. Den frivilliga. Den som föds fram i glädje, inte tvingas fram av "borde" eller "måste".

Det började med en vershänvisning i en annan bok. En "andlig" bok såklart. En "kristen" bok. En bok som citerade en vers som jag reagerade på. "Står det verkligen så?", och så gick jag och slog upp för att dubbelkolla. Jodå, det var korrekt citerat. Det var i 2 Thess om jag inte missminner mig. Och efter det har jag fortsatt läsa "av bara farten". Ungefär ett kapitel i taget. Ibland mer. Oerhört givande och med uppriktig, bubblande glädje.

Häromkvällen hade jag kommit till Hebreerbrevet 10. Och jag fastnade för vers 7:

Se, här är jag [...]
Jag har kommit för att göra din vilja

Det är ett citat ur Psaltarpsalm 40 som läggs i Jesu mun. Ord som är oerhört enkla och oerhört stora. Samma ord som upprepas flera gånger i Bibeln av flera personer. Kanske mest känt från den dramatiska synen i Jes 6:

Och jag hörde Herrens röst. Han sade: "Vem skall jag sända, vem vill vara
vår budbärare?" Jag svarade: "Jag, sänd mig!"

Som avslutning klipper jag in ett lite längre stycke ur psalm 40, verserna 5-12 (mina fetmarkeringar), något som jag mediterar över nu i inledningen till fastan.

Lycklig den som litar fast på Herren
och inte vänder sig till de trotsiga
och dem som avfaller till lögnens makter.
Stora är de ting du har gjort,
dina under, Herre, min Gud,
och dina planer med oss.
Ingen kan mäta sig med dig.
Jag vill tala och berätta om dem,
men de är fler än jag kan räkna.
Slaktoffer och matoffer önskar du inte,
du har lärt mig att lyssna.
Brännoffer och syndoffer begär du inte,
därför säger jag: Jag är här.
I bokrullen står vad jag skall göra.
Gärna gör jag din vilja, min Gud,
jag har din lag i mitt hjärta.
Jag bär bud om din trofasta hjälp
till den stora tempelskaran.
Jag håller inte tillbaka mina ord,
det vet du, Herre.
Jag tiger inte om din hjälp,
att du är trofast och räddar förkunnar jag.
Jag döljer inte din godhet och trohet
för den stora tempelskaran.
Du, Herre, håller inte tillbaka
din barmhärtighet mot mig,
din godhet och din trohet
skall alltid bevara mig.

Det finns ingenting nytt under solen.

Tidigt i min "bloggkarriär" bestämde jag mig för två saker:

1) att endast i undantagsfall skriva mer än ett inlägg per dag. Får jag väldigt många idéer en dag delar jag hellre upp dem över tid och publicerar ett om dagen. Detta för att inte översvämma mina läsare med inlägg som ingen utom den överintensive läsaren orkar plöja sig igenom.

2) att inte be om ursäkt ifall det gick lång tid mellan blogginläggen. Det är min blogg och jag tvingar ingen att gå in varje dag och kolla om det dykt upp några nya inlägg varje dag. Tappar jag läsare för att jag har för låg bloggaktivitet så får jag väl ändå skylla mig själv!

Nu ska jag dock - på sätt och vis - bryta mot min andra regel. Trots att det är mindre än en vecka sedan senaste inlägget så vill jag be om ursäkt. Eller kanske snarast komma med en förklaring.

I januari-februari i år hade jag en väldigt intensiv bloggperiod. Sen började fastan och jag bestämde mig för att dra ner på aktiviteten. Inte göra ett fullständigt fasteuppehåll så som somliga andra gjorde, men ändå begränsa mig. Gå lite på sparlåga.

Nu är det dock en månad sedan det var påsk och det känns som om jag fortfarande är på sparlåga. Visst, jag har hittat några intressanta blogguppslag som jag inte har fått ihop till färdiga inlägg, men mest känns det som om det är samma saker som återkommer i väldigt många bloggar. Detta trots att jag har hittat ett antal nya intressanta bloggbekantskaper.

Pred 1:9-10
Vad som har varit kommer att vara,

vad som har skett skall ske igen.

Det finns ingenting nytt under solen.

Säger man om något: "Det här är nytt!"

så har det ändå funnits före oss,

alltsedan urminnes tid.

Nej, jag är inte trött på bloggosfären. Inte egentligen. Det är inte det jag säger er. Men den första "förälskelsen" har kanske lagt sig något. Som det känns just nu så skulle jag gissa att ni får vänja er vid denna lite lägre "bloggtakt" tillsvidare. Vill ni ha någon snabbare och mer uppdaterad bloggare så får ni antingen söka er någon annanstans eller komma med tips och idéer på vad som kan vara intressant att skriva inlägg om.

Vad som sker i framtiden tänker jag inte sia om. Att jag känner så här i dag förhindrar inte att jag kan känna annorlunda imorgon. Men om jag inte gör det så rekommenderar jag er alla en promenad i vårsolen istället för att sitta vid era datorer och vänta på en uppdatering som kanhända dröjer ytterligare dagar eller veckor!

Allt gott!

Helhet, enkelhet, närhet

"Helhet, enkelhet, närhet" skulle kunna vara en slogan för fastan då det sammanfattar väldigt bra varför vi fastar.

*****

När vi fastar kommer vi närmare de som inte har mat för dagen genom att dela deras livsvillkor att gå hungrig - och inse att vi inte dör av det! Men även närhet till mina närmaste till exempel genom TV- eller datafasta.

Att fasta är också att välja att leva lite enklare. Att släppa fokus på att prestera och hetsen att köpa de senaste och mest avancerade av alla tekniska prylar. Att vara nöjd med det jag har.

Att vara helig är att leva ett helt liv. Ett liv som inte ständigt fragmenteras av fokus på tusen olika saker och i tusen olika viljor. Ett liv i balans. Mitt liv, en helhet. Helighet. Vem önskar inte detta?!

*****

Närhet till Gud genom ökat fokus på bön under fastetiden.

En enkel barnatro.

Ett heligt liv. Inför Gud.

*****

"Helhet, enkelhet, närhet" sammanfattar jag vad jag tror är ett lyckligt livsideal för många människor. Det erbjuder våra stressade själar vila. Och i vilan öppnar vi oss för tystnaden, för mysteriet. För Gud.

Humorstafett: Ekumeniska lustigheter

Ojoj, fastan lunkar på och den årliga humorstafetten har dragit igång. Och av alla människor som har blivit utmanade så har nu en stafettpinne hamnat hos mig. I år igen (förra årets bidrag ses här). För er som inte vet så är humorstafetten ett projekt som Mackan och Charlotte Therese samordnar varje fasta. För mer info hänvisas till deras bloggar (för länk klicka på resp. namn ovan).

Nu ska jag inte påstå att jag har läst alla humorstafettbidrag varken i år eller tidigare år, men jag ska pröva ett för mig åtminstone hittills okänt grepp. Istället för att hitta på någon lustig historia eller rita en skämtteckning så tänker jag faktiskt citera två reella, men lustiga händelser som jag har fått återberättade för mig genom åren. Faktagranskningen är obefintlig (så risken finns att det skulle kunna vara vandringssägner, omedvetna lögner eller rena påhitt) men låt inte det hindrar er från att se det roliga i dem!

Hoppas ni fnissar lika mycket åt dem som jag gör när jag tänker på dem!

*****

En samfundsförvirrad bilhistoria
Återberättad av en EFSare

Det hände en gång i tiden, jag tror det kan ha varit på Öland (minns inte helt säkert på den punkten), att pingstpastorn slog på stort och köpte en ny bil.

Söndagen efteråt samlades församlingen till möte i vanlig god ordning. Men denna gång var det varken Jesus, predikan, grannens trädgård eller de egna barnbarnen som var det stora samtalsämnet vid fika utan pastorns bil. Ni kanske tror att det diskuterades om det var omoraliskt att lägga så mycket pengar på att köpa en ny bil eller för- och nackdelar med märke och modell? Nej, det var en mycket mindre detalj som tilldragit sig hela församlingens intresse. Pingstpastorns bil hade nämligen fått registreringsnummer EFS! Så skandalöst!

Pingstpastorn tog diskussionerna med ro och konstaterade lugnt: "Ja, vi har ju goda relationer kyrkorna emellan, så den reklamen får jag väl bjuda på!"

*****

Anden faller som Han vill
Återberättad av en pingstvän

Det hände sig på den tiden att två av ortens pastorer - den ena från pingstförsamlingen och hans broder från metodistförsamlingen - fördes samman av Jesusrörelsen. Så som pastorers samtal ibland gör så kom även dessa två herrar in på teologiska ämnen, eller mer specifikt på ämnet Den Helige Ande.

"Ja, du käre broder" sa metodistpastorn, "nog är det lite märkligt att när Anden faller hos oss blir det livat, men när Han faller hos er så blir det alldeles tyst och stilla...".

*****

Uppdatering:
Alla som har läst detta och skrattat - eller tycker att ni själv skulle kunna utföra uppgiften betydligt bättre - bör härmed känna sig utmanade!

Fastan inleds...

I dag är det askonsdag. I dag inleds kyrkornas stora fasta. I dag börjar vi återigen vår vandring med Jesus upp till Jerusalem. Upp till golgata. Upp till korset.

Efter korset kommer självklart uppståndelsen också i år, men låt oss stanna vid Jesu kors en stund och begrunda Jesu sju ord på korset som en sammanfattning om "vad allt handlar om". Och låt oss bära det med oss när vi misslyckas i våra fasteföresatser.

God fasta!

Inför fastan

Imorgon är det fastlagssöndag. Temat är "Kärlekens väg" enligt kyrkoåret, och det hela går ut på att lägga an inriktningen för årets fasta. Jag har de senaste åren försökt ha lite fasteidéer för mig - och säkerligen misslyckats med minst hälften av dem!

Så nu undrar jag om ni har några tips på bra och/eller roliga fastegrejer värda att testa? Dela med er vad ni brukar fasta ifrån, något ni har läst om eller hört någon berätta om. Och det behöver inte vara traditionell matfasta!

Och ja, dela även gärna med er tips på hur ni lyckas med era fasteansatser.

Att motstå frelstelser

Vad är poängen med att motstå en frestelse, när jag ändå faller för den förr eller senare ändå?

Vad är poängen med att äta "kakan" "bit för bit" när jag kunde ha proppat i mig allt på en gång och sen förhoppningsvis fått upp allt igen och sedan varit avskräckt för allt "kakätande" i framtiden?!

Vad är poängen med att motstå synden i en minut, en timme, en vecka, en månad eller ett år - förr eller senare faller jag ju igen!

Vad är poängen...?

Köttfritt = fredagsfasta??

För ett tag sedan la jag upp ett gammalt länk-inlägg angående frikyrkliga tankar kring församlingen. Detta är ett annat gammalt inlägg som legat halvfärdigt och grott i min bloggmyllebank ett bra tag nu, men som jag tänkte det var dags att dela med mig av. Så läs och kommentera!

*****

Teija tog i april upp den katolska traditionen med köttabstinens på fredagar, vilket är ett sätt att påminna sig om att fredagar är Jesu dödsdag. Ett mycket lovvärd tradition kan jag känna.

Personligen är jag dålig på att fasta - vare sig det är fastetid eller bara vanlig fredag - men just den här traditionen att avstå kött har jag prövat och haft som "fastetradition" under den stora fastan inför påsk i två-tre år. Tyvärr känner jag att jag missar målet ganska kraftigt när jag lagar vegetariskt istället för "vanlig" mat. Varför? Till en början kände mig ganska grön på den vegetariska sidan av kokkonsten, vilket gjorde att jag tänkte till lite extra när jag lagade vegetariskt, och därmed kändes det också lite festligare än när jag bara slänger ihop en köttfärssås eller steker korv på ren rutin. Nu har jag blivit lite mer van vid det vegetariska köket, men istället för övergå till att kännas som mer fasta har mina vegetariska rätter nu istället fått en naturlig plats i min kokkonst som ett bidrag till en totalt sett mer variationsrik kost helt enkelt.

Ett annat problem som uppstår är att fredagsmiddagen, åtminstone i min familj, har kommit att bli något av veckans stora festmåltid. Veckan är slut och det är värt att fira med god mat, sås och ett glas vin. Samt efterrätt såklart. Så kanske vore det smartare att övergå till att äta "torftigare" i allmänhet snarare än vegetariskt, och på så sätt bli ett tydligare sätt att markera långfredagstemat för mig själv (men hur gör jag då med de fredagar då jag äter hemma hos min familj?).

Nej, inte ens det tror jag riktigt hjälper mig. Själva kombinationen att äta sig mätt men ändå påstå att man fastar rimmar illa i mina öron. Fasta är för mig att avstå helt eller delvis - att äta en halv portion av en kötträtt skulle kännas mer som fasta än att äta en fullstor portion av något vegetariskt - från mat (eller annat som tar upp min tid och energi, som internet...) och att helst lägga den tiden/energin på bön, bibelläsning eller dylikt istället.

Och om jag skulle vända på konceptet - att äta vegetariskt sex dagar i veckan och fira med att äta kött en enda dag (då på söndagar såklart) - så skulle det kanske ge kötträtterna mer av en festmåltidsstatus, men skulle det lösa grundidén att få fredagar att kännas som fastedagar? Nej, det skulle ju i så fall verkligen bli vardag...

I Taizé "firar" man fredagar som en minilångfredag med att plocka ner korset och låta folk krypa fram till det och be vid det. Grundidén om att uppmärksamma fredagar som Jesu dödsdag är densamma, men handlingen en annan. Kanske är den här traditionen - hur den nu skulle gestalta sig i min hemmiljö - lättare att ta till sig för mig? Eller är det att göra det väldigt lätt för mig?

Påsken - hur jag ser på den

Utifrån Bittes önskemål om födelsedagsinlägg kommer här en kort utläggning i ämnet "Påsken - hur jag ser på den" (hade jag inte försökt hålla mig kort, utan gått in på varenda detalj och aspekt så hade jag nog inte blivit klar förrän till nästa påsk - tidigast!). Tack och lov så är ju påsken högaktuell året runt, så vad gör det att jag är två veckor "för sent ute" för att pricka in själva högtiden!?

Alltså, vilken är min sanna bild av påsken - godis, liljor, döden eller uppståndelsen?

Trots att jag har varit kyrkligt aktiv i snart 14 år (i alla fall om jag räknar mina första år som SMU-scout som "kyrkligt aktiv", även om jag inte gick på fler gudstjänster än själva scoutinvigningen där i början och sen med ett långsamt intensifierande för att nå nivån "regelbundet varje söndag" för ca sex år sedan) och att påsken är en av de stora kyrkliga högtiderna så har jag haft svårt att få grepp om just påsken.

Julen är lätt. Både i aspekten vad gäller att de flesta advents- och julsånger fortfarande handlar om budskapet att Jesus Kristus är född till jorden, och att det fortfarande är tradition att gå i kyrkan kring första advent och själva juldagarna. Men julen är även lätt att greppa rent logiskt, för om nu Gud är allsmäktig och har skapat jorden osv, så krävs det inte mycket till tro för att tro Gud kan gå runt sina egna regler och låta en jungfru bli havande och föda en son. Och ja, jag vet att långtifrån alla håller med mig på den punkten, men själv har jag aldrig känt några behov av att ifrågasätta just det. Kan inte ens egentligen minnas att jag har haft svårt att acceptera att Jesus är Guds Son - Gud själv! - fullt ut även som nyfödd, som ett skrikande och hjälplöst spädbarn där i Betlehems stall.

Men påsken då? Påsken har jag haft - och har väl i viss mån fortfarande - betydligt större problem med. Påsken är inte logisk. Påsken är svårare att resonera sig fram till. De får säga vad de vill på alphakurser och liknande om att se på Jesu korsfästelse som juridisk dom och straff etc, jag lyckas inte köpa påsken som logisk oavsett. Påsken vänder liksom ut och in på det mesta!!

Delvis kan jag säkert skylla mina problem med att jag många gånger haft svårt att ta mig iväg till kyrkan på gudstjänst kring påsk, utan firat vad man skulle kunna kalla en "sekulär påsk" med störst fokus på godis och maten, och det även efter att jag börjat gå aktivt på gudstjänst under resten av året. Varför? Både ren lathet (när jag varit hemma) och för att jag varit bortrest och inte haft koll på var det har funnits kyrkor att fira i och när de har haft gudstjänster. Pinsamt men sant...

Eller ja, fullt så illa har det inte varit. Bland annat så firade min förra pastor den judiska påskmåltiden och visade hur Jesus använde de begreppen när han instiftade nattvarden och varför Paulus skriver det tillsynes obegripliga "Välsignelsens bägare som vi välsignar". Detta berörde mig djupt, men mycket annat har aldrig lyckats bli levande för mig även när jag har varit på gudstjänst.

De två senaste åren har dock något hänt. Jag flyttade till Ansgar och bestämde mig för att verkligen gå in i påskfirandet här, med allt från palmbladsprocessionen på palmsöndagen via nattvardsfirandet och vakan på skärtorsdagen och begravningsandakten på långfredagen till påsknattens vaka och mässa med tändandet av påskelden. Jag menar - när jag har kyrkan bara en trappa ner så har jag liksom ingen ursäkt för att inte närvara! Och även om jag har misslyckats kapitalt med att hålla fastan, så har detta sätt att levandegöra historien verkligen väckt min tro till liv, på ett sätt rationella argument aldrig har lyckats med.

Ännu består mycket oerhört mycket för mig att upptäcka i samband med påsken, men det känns som om jag är på rätt spår. Jag ser redan fram emot nästa påsk. Att få vara där i det nedsläckta kyrkorummet och höra läsning efter läsning och sen se hur ljuset sprider sig och höra hur kyrkklockorna ringer igen och hur jubelsången stiger till nya höjder! Och kanske lyckas jag med min fasta nästa år, vilket alla säger ökar förståelse för påsken som glädjehögtiden nr 1 efter fastnas ökenvandring...

Humorstaffett: Den sant katolska kyrkan

Disclaimer: Innan du börjar läsa inlägget vill jag understryka att detta är ett humorinlägg, och mitt bidrag till den humorstaffett som pågår i bloggosfären nu i fastetid, startad av Charlotte och Mackan. Så oavsett vad ni står på för sida i frågan som kommer att behandlas nedan, så ber jag er betänka att detta är ett humorinlägg. Ta inte detta som ett exempel på teologi - även om jag har försökt att hålla mig faktamässigt korrekt - varken min eller någon annans, leta inte efter dolda budskap eller tro på något annat sätt skulle vara seriöst i grund och botten - i taket eller väggarna, eller i centrum heller för den delen - utan detta är endast, enbart och för all framtid menat att vara ett humorinlägg, varken mer eller mindre! Nå, till sak:

*****

Den sant katolska kyrkan måste med nödvändighet vara den kyrka som förargar de absolut flesta kristna!

Varför det, kanske du frågar dig?

Jo, för den sant katolska kyrkan måste vara allomfattande - eller "allmännerlig" som det det heter med ett lite gammeldags ord - och i den meningen vägra sätta upp gränser eller på något annat sätt markera någon som utanför, vilket självklart skulle ta bort det allomfattande katolska med kyrkan.

Det andra kriteriet i allomfattande torde vara att inte bara vägra exkludera uppfattningar, företeelser och/eller människor, utan att även inkludera alla typer av teologier.

Det tredje kriteriet för det sant katolska är det samma som den första och andra, fast varför begränsa sig till kristna kyrkor? Det är ju så trångsynt! Alla måste ju ha lika chanser att komma till himlen. Mohammedaner, buddister, new agare och ateister måste självklart vara en del av det sant allomfattande!

Okej? Alla håller med mig så långt? Låt oss då ta en titt på en del svenska kyrkor och se vilka som kan tänkas kandidera för posten som "den sant katolska kyrkan":

Redan på den första punkt faller ett antal berömda kyrkor - som gärna marknadsför sig som "katolska" - bort som exkluderande och trångsynta. Häribland kan jag nämna några exempel som den romersk-katolska kyrkan (utesluter folk från nattvarden), pingst- och baptistkyrkor (godkänner inte barndop), frälsningarmén (firar inte dop och nattvard), m.fl.

På det andra kriteriet faller t.ex. missionskyrkan (för få rökelsedimmor) och de ortodoxa kyrkorna (för få kyrkbänkar) bort.

På det tredje kriteriet faller alla trångsynta "Jesus allena"-kyrkor och rörelser bort. Vilket ger att den enda kyrka som ens kan kvalificera på att göra något som helst anspråk på titeln är...

*trumvirvel*

...Svenska Kyrkan - vår mest älskade och hatade kyrka!

Svenska Kyrkan har verkligen allt! Barndop och vuxendop, kyrkbänkar och ikoner, avskalad minimalism och överdådiga katedraler. Ideologiskt har den allt från karismatiska EFS och lågkyrkliga Bibeltrogna vänner till högkyrklighet och Laestadianer. Svenska Kyrkan erbjuder alltifrån Harry Potter-event och halvbudistiska meditationsgårdar till klassiska kloster till öppen förskola och scouting. Svenska Kyrkan utesluter inte någon eller något - inte ens den mest provocerande ateist - utan inkluderar allt och alla vare sig de vill eller ej...

*****

PS. Någon som har en bra översättning till "disclaimer"?

Vad fastan kan leda till...

Fastan har nu gått in på sitt fjärde dygn och hittills har jag misslyckats kapital med min fasteambition (tror jag håller exakt hur och vad jag fastar ifrån för mig själv - än så länge i alla fall, kanske ändrar mig senare - men vet att det är att betrakta som en fullt rimlig ambition) alla tre dagarna som har gått.

Denna min oförmåga att klara ens det mest självklara och enkla, att avstå från - vad ska jag kalla det? - "överflöd och lyx", gör mig mer akut medveten om min oförmåga att göra något i min egen kraft, än vad jag har varit på länge.

Men nu är en ny dag, så dags för nya tag? Som tur var så börjar ju söndagen redan kl. 1800 ikväll - och då gör fastandet en paus för söndagar är alltid festdagar - så det är väl bara att be om styrka att hålla ut tills dess!

Tillslut vill jag även tipsa om tre fasteblogginlägg som tilltalat mig:
- Dagens fastebloggare Bitte skriver om En fredag i stillhet
- Dagens andre fastebloggare Mikael skriver om Fastan som en lyx för varslade på SAAB och Volvo
- Excelsis skriver om glädje och lyx I fastetider