En bekymmerslös kristendom

Medan fastan handlar om bot och bättring, om att avstå det viktiga för det viktigare. Att avstå det god för det godare. Så finns det ett bekymmersfritt drag i kristendomen också. En uppmaning till att bli stilla, att inte oroa sig. Att inte göra sig bekymmer.

Ps 46:11 [1917]
Bli stilla och besinna att jag är Gud.

Matt 6:25, 28-30
Därför säger jag er: bekymra er inte [...]. Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er.

Ps 8:4-5
När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,

vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?

Fransicus (Sv Ps 23:1)

Tack god Gud för allt som finns
Först broder sol av alla ting
Halleluja, halleluja
Vår broder låter dagen gry
Ditt tecken är han i vår rymd
Tack för alla dina under
Halleluja, halleluja, halleluja.

Bön
God morgon Gud.
Tack för nattens vila och sömn.
Jag vet inte mycket om den här dagen,
men jag överlämnar mig åt dig
och din närhet och omtanke i dag.
I Jesu Kristi namn
Amen

Sånt har jag tänkt på under morgonandakten i dag. Det var inget jag hade planerat, men texterna tyckte forma ett tema av sig själv. Känns som en mycket bra start på dagen. Att vara här, att vara nu. Bekymmerslös inför Gud.

Hebr 10: Se, här är jag, jag har kommit för att göra din vilja

Jag har - Gud vare lovad - börjat hittat tillbaka till bibelläsningen igen. Den lustfyllda, givande läsningen. Den frivilliga. Den som föds fram i glädje, inte tvingas fram av "borde" eller "måste".

Det började med en vershänvisning i en annan bok. En "andlig" bok såklart. En "kristen" bok. En bok som citerade en vers som jag reagerade på. "Står det verkligen så?", och så gick jag och slog upp för att dubbelkolla. Jodå, det var korrekt citerat. Det var i 2 Thess om jag inte missminner mig. Och efter det har jag fortsatt läsa "av bara farten". Ungefär ett kapitel i taget. Ibland mer. Oerhört givande och med uppriktig, bubblande glädje.

Häromkvällen hade jag kommit till Hebreerbrevet 10. Och jag fastnade för vers 7:

Se, här är jag [...]
Jag har kommit för att göra din vilja

Det är ett citat ur Psaltarpsalm 40 som läggs i Jesu mun. Ord som är oerhört enkla och oerhört stora. Samma ord som upprepas flera gånger i Bibeln av flera personer. Kanske mest känt från den dramatiska synen i Jes 6:

Och jag hörde Herrens röst. Han sade: "Vem skall jag sända, vem vill vara
vår budbärare?" Jag svarade: "Jag, sänd mig!"

Som avslutning klipper jag in ett lite längre stycke ur psalm 40, verserna 5-12 (mina fetmarkeringar), något som jag mediterar över nu i inledningen till fastan.

Lycklig den som litar fast på Herren
och inte vänder sig till de trotsiga
och dem som avfaller till lögnens makter.
Stora är de ting du har gjort,
dina under, Herre, min Gud,
och dina planer med oss.
Ingen kan mäta sig med dig.
Jag vill tala och berätta om dem,
men de är fler än jag kan räkna.
Slaktoffer och matoffer önskar du inte,
du har lärt mig att lyssna.
Brännoffer och syndoffer begär du inte,
därför säger jag: Jag är här.
I bokrullen står vad jag skall göra.
Gärna gör jag din vilja, min Gud,
jag har din lag i mitt hjärta.
Jag bär bud om din trofasta hjälp
till den stora tempelskaran.
Jag håller inte tillbaka mina ord,
det vet du, Herre.
Jag tiger inte om din hjälp,
att du är trofast och räddar förkunnar jag.
Jag döljer inte din godhet och trohet
för den stora tempelskaran.
Du, Herre, håller inte tillbaka
din barmhärtighet mot mig,
din godhet och din trohet
skall alltid bevara mig.

Kasst liv

Just nu genomgår jag en period av ett rent ut sagt kasst liv andligt sett. Ett likgiltigt liv om jag ska försöka sätta fingret på det.

Å andra sidan så läser jag endast ytterst sällan Bibeln och ber endast sporadiskt (alternativt för att "roa mig" när jag inte kan sova), så vilken kvalité tillför jag mitt andliga liv?

Fast kanske var det mitt kassa andliga liv som fick mig att bli likgiltig inför Bibelläsning och bön? Känslan av att det inte spelade någon roll var påtaglig redan innan jag slutade anstränga mig.

Som den mer sekulariserade svensken kanske skulle sammanfatta det: Vad är hönan och vad är ägget? Och vad kom först egentligen? Och spelar det någon roll i slutändan - det viktiga nu är väl vägen härifrån snarare än att gräva ner sig i hur jag hamnade här i all evighet...

Mea culpa!

Franciskus Solsång

Jag har i helgen varit ute och fjällvandrat med en kompis. I brist på kyrka och gudstjänst ute på kalfjället på söndagmorgonen så läste jag istället morgonandakten ur "Lilla pilgrimsboken". Där hittade jag denna psalm av St Franciskus av Assisi. En psalm som jag kom att leva med resten av vandringen (även om jag suckade lite över att "regn ska falla på torra fällt, inte på redan blött fjäll" när det senare regnade). Trots att den finns med i den ekumeniska delen - psalm nr 23 - av alla våra psalmböcker så tycker jag att den alltför ofta är förbigången och ignorerad. Så, kära bloggläsare, stäm upp och sjung du med!

Psalm 23

1. Tack, gode Gud, för allt som finns.
Först broder Sol av alla ting.
Halleluja, halleluja.
Vår broder låter dagen gry,
ditt tecken är han i vår rymd.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

2. Du tänder varje stjärnenatt,
ger syster Måne hennes prakt.
Halleluja, halleluja.
Du sänder broder Vind att gå,
från land till land och driva moln.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

3. Sjung, syster Vatten, stäm din brunn,
bred ut ditt starka hav och sjung.
Halleluja, halleluja.
Nu faller regn på torra fält,
och träden lyser, marken gläds.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

4. Hör ord i natten: "Varde ljus!"
Lys, broder Eld, och tacka Gud.
Halleluja, halleluja.
Giv härden glöd, lys upp vår stad,
dess ljus når vida över hav.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

5. Tack, gode Gud, för moder jord.
Än bär hon oss och vad vi gjort.
Halleluja, halleluja.
Hon bringar träd och frukter fram
och blomstersmyckar alla land.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

6. Tack, Gud, för syster Död,
som tar allt levande i sitt förvar.
Halleluja, halleluja.
Hon för oss i sin tysta vagn
en afton hem från mödans mark.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja.

7. Må dag och natt, må liv och död
nu lova Gud i samma kör.
Halleluja, halleluja.
En enda sång i allt som finns,
min Gud, min Gud och alla ting.
Tack för alla dina under.
Halleluja, halleluja, halleluja

Bästa sorten: Lämna över problemen

Tänkvärt från Bästa sorten:

Varje kväll lämnar jag över mina problem till Gud, han ska ändå vara uppe hela natten...

Syr 36:1-19

Förbarma dig över oss, du härskare som är allas Gud,

hjälp oss, slå alla hednafolk med skräck för dig!

Lyft din hand mot de främmande folken

och låt dem se din härskarmakt.

Liksom du använde oss till att visa dem din helighet

må du använda dem till att visa oss din storhet.

Må de få erfara detta liksom vi har gjort:

det finns ingen annan Gud än du, Herre.

Gör nya tecken, låt åter under hända,

vinn ära åt din hand, åt din starka arm!

Låt vreden vakna, ge fritt lopp åt din harm,

förinta motståndaren och utplåna fienden.

Låt dagen komma snart, minns vad du beslutat,

låt dina storverk bli förkunnade.

I din vredes eld må de flyende förtäras

och ditt folks plågoandar möta sin undergång.

Krossa huvudet på fiendernas ledare,

de som säger: "Det finns ingen annan än vi."

Samla alla Jakobs stammar,

ge dem på nytt deras urgamla arvslott.

Förbarma dig, Herre, över det folk som fått ditt namn,

över Israel, som du har liknat vid en förstfödd son!

Var barmhärtig mot din tempelstad,

mot Jerusalem, den plats där du valt att bo.

Låt Sion genljuda av dina gärningars lov

och ditt tempel fyllas av din härlighet.

Träd fram som vittne för dem du skapade i begynnelsen,

och uppfyll de profetior som uttalats i ditt namn.

Ge lön åt dem som tåligt väntar på dig,

och visa att dina profeter var trovärdiga.

Lyssna, Herre, till dina tjänares bön,

så att Arons välsignelse av ditt folk går i uppfyllelse!

Då skall alla som bor på jorden se

att du är Herren, den evige Guden.

Ruinens minne

ruinens minne

väcks av psalm och vindens fläkt

där altaret rests

Dikten är skriven av Lars B Stenström och bilden är från Marieby kyroruin i Jämtland.

Ps 38

En psalm av David, till påminnelse.

Herre, tukta mig inte i din vrede,

straffa mig inte i din harm!

Dina pilar har trängt in i mig

och din hand vilar tung på mig.

Ingenting är helt på min kropp

för din vredes skull,

ingenting är friskt i mig

för mina synders skull.

Min skuld har växt mig över huvudet,

den är en börda, för tung för mig.

Mina sår stinker och varas

för min dårskaps skull.

Jag är krokig och böjd,

dagen lång går jag sörjande.

Höfterna brinner av smärta,

ingenting är helt i min kropp.

Jag är kraftlös och krossad,

jag skriker ut mitt hjärtas jämmer.

Herre, du känner min längtan,

mina suckar når fram till dig.

Mitt hjärta bultar, mina krafter sviker,

mina ögons ljus har slocknat.

Mina vänner och grannar skyr min plåga,

mina närmaste håller sig borta.

De som står efter mitt liv gillrar fällor,

de som vill mig ont förtalar mig

och tänker ständigt på svek.

Jag är lik en döv som ingenting hör,

en stum som inte öppnar sin mun.

Jag är lik en man som inte hör,

en som inte kan svara.

Men, Herre, jag hoppas på dig,

du skall svara mig, Herre, min Gud.

Jag är rädd att de skall skratta åt mig,

de som hånar mig när jag snavar.

Ty jag är nära att stupa,

jag är ständigt plågad.

Jag bekänner min skuld,

jag sörjer över min synd.

Fiender utan orsak har jag många,

talrika är de som hatar mig utan skäl.

De lönar gott med ont,

de är emot mig för att jag sökt det goda.

Överge mig inte, Herre,

min Gud, dröj inte långt borta!

Skynda till min hjälp,

Herre, du min räddning!

Fast bön, bedd bön

Bönen "Vår Fader" (som har återkommit några gånger nu på bloggen i lite olika versioner) är en så kallade "bunden" bön. En bön Jesus lär sina lärjungar, samtidigt som han predikar för dem om att inte rabbla tomma ord som hedningarna. För somliga - inte minst frikyrkliga - skapar detta en spänning. Hur ber man "Vår Fader" utan att "rabbla den" (eller "läser den", som jag har råkade säga en gång när jag ledde gudstjänsten i Lyckebokyrkan)? Kan man göra det? Leder det automatiskt till rabblande bara för att jag använder "färdiga böner", böner som inte kommer från "hjärtat"? Böner som inte är fria...?

Tidigare har jag skrivit en del om tidebönen. Också tidebönerna är bundna böner! Jag gillar bunden bön till en viss grad. Allra helst vill jag förstås ha både bundna och fria böner. En balans. Det bästa av två kyrkotraditioner. Det traditionella och det profetiska...

Det "bundna" i bönerna ger på något sett en större stabilitet än vad mina egna försök till "fri" bön många gånger ger. Priset jag får betala är att bönen blir/upplevs som mindre personlig. Men vad spelar det för roll i jämförelse med hur många gånger jag har försökt "skapa" en bön vid mina andakter och bara upptäckt att det är "tomt". Inga tankar och formuleringar, även om inte andaktslivet i övrigt är "dött". Att då använda mig av fasta böner - oftast just av "Vår Fader" - har åtminstone garanterat att det har blivit en bön bedd den kvällen!

En annan "bunden" bön är rosenkransen. Jag vet inte om jag har skrivit om just rosenkransbönen tidigare, men det tillhör väl en av bönerna jag har stångats med till och från under ett tag nu. Till exempel riktade jag en fråga om just rosenkransbönen till Teija, som firade sin bloggs ettårsdag - ja, det var ett tag sedan nu - med att låta folk önska blogginlägg. Stort tack, Teija, för att du tog dig tid!

Jag vet egentligen inte om jag är så tilltalad av rosenkransbönen. Jag har (av olika anledningar) varit på rosenkransandakter några gånger och i olika sammanhang, men jag tycker sällan det ger mig så mycket. Kanske fastnar jag för mycket på ytan, på det "mekaniska rabblandet", vad vet jag...

Det finns dock två saker jag lockas av. För det första kallas rosenkransen ibland för "de olärdes psalterium". Det tilltalar mig som gillar tidebön. Ursprunget till det smeknamnet är att - med början hos ökenfäderna - lärde sig många munkar och nunnor hela psaltaren utantill och bad sig igenom alla 150 bönerna varje dag. För den som inte var lika "lärd" så kunde man nöja sig med att be rosenkransens 150 böner per dag istället. Som ersättning. För det andra så vittnar många bloggare - inte minst Teija, därav min fråga till just henne - om vad rosenkransbönen betyder för dem. Jag vet ju av erfarenhet från tidebönen att det kan ibland finnas en yta, ett visst motstånd, att ta sig igenom innan man kan börja ösa ur en "bunden böns källa".

Men skam den som ger sig! Jag ska inte hävda att jag har "upptäckt" rosenkransbönen än. Och jag ska definitivt inte hävda att jag praktiserar den speciellt ofta. Men kanske, kanske anar jag ibland glimtar av vad som finns på andra sidan ytans motstånd. Traditionen är ju tydlig: rosenkransbönen är en välsignelsebringande bön, vem är då jag att förakta den? Och så kämpar jag vidare med den för att "inte riskera att gå miste" om något Gud vill ge oss bara för att jag är för inskränkt i en tradition som ställer sig tvekande inför detta fenomen...

Lyssna till Honom i dag - del 4

Fortsätter läsa ur "Ord av spiritualitet - Ett andligt lexikon" av Enzo Bianchi och fastnar återigen på ordet "Lyssna":

Den troende är helt medveten om att hennes förmåga att tala till Gud, som hon inte ser, bestäms av hur hon lyssnar på honom. Tron föds ur lyssnandet, "fides ex auditu" (Rom 10:17).

Men jag är inte helt säker på att jag håller med. Tvärt om vet jag med mig att jag i vissa perioder har mycket lättare för att prata med Honom som jag inte ser, än att lyssna på Honom. Som om det skulle vara någon form av tvåstegsraket. Som om vi först skulle lära oss att tala med Någon vi inte ser. Och sen först därefter skulle lära oss att lyssna...

Den person som lyssnar och definierar sin identitet i förhållande till sitt lyssnande, han är också den som älskar, för det är sant att upphovet till all kärlek är lyssnandet, "amor et auditu".

Uppdatering: Frälsarkransen

Hej bloggvänner!

När jag startade min blogg förra våren så påbörjade jag en serie kring mina tankar utifrån frälsarkransens pärlor. Frälsarkransen var något jag själv precis hade kommit i kontakt med då, så jag ville passa på att inbjuda er att delta på min resa och låta er utforska tillsammans med mig. Leva upp till bloggnamnet, visa på ett område där jag ännu vacklade, ännu sökte min väg.

Men då jag själv hade svårt att hitta in i hur jag skulle låta frälsarkransen bli ett hjälpmedel för min bön och då ni gav så lite respons, så tappade jag lite styrfarten i den bloggserien. Som jag känner nu kommer jag heller inte att återuppta den. Men visst, finns intresse och jag känner inspiration så varför inte...?

Nåväl. Nu har jag haft min frälsarkrans i ett år och några månader och jag ska jag sammanfatta något hur jag har använt den under den här tiden så passar nog tre punkter ganska bra.

1) Som ett smycke. Precis som ett kors kring halsen kan vara ett smycke, så fungerar frälsarkransen utmärkt bra som ett meningsfyllt smycke. Ett smycke som kan(?) skapa diskussion och ge samhörighet med andra som har en. Ett smycke som jag burit i perioder, ibland dagligen, ibland

2) Som en påminnelse. Genom att vända blicken mot kransen kring handleden med jämna mellanrum under dagens lopp så kommer olika pärlor att vara "högst upp" (eller "närmast ögat" eller hur jag ska beskriva det). Att då under en-två sekunder låta mitt liv och mina känslor speglas i och mot den aktuella pärlan. Exempelvis låta öken- resp dödspärlan påminna mig om att allt inte är fröjd och glädje, eller låta Gudspärlan påminna mig om Guds ständiga närvaro. Låta pärlorna "utstråla" sin mening in i mitt liv (likt bilden ovan är ett försök att illustrera), där jag är just för ögonblicket.

3) Som fokuspunkt för meditation och bön. Detta var vad jag hade så svårt att hitta in i för ett drygt år sedan och som jag har egentligen bara börjat smaka på först nu. Plötsligt var det som om något lossnade, som om jag kom på hur jag skulle göra. För mig känns det riktigt stort just nu!

Allt gott från mig till er, kära bloggläsare!

Lovad vare Herren, nu och alltid och i evigheters evighet! Amen

Var inte rädd

Excelsis har varit i Taizé och har skrivit en lista på 100 tankar därifrån. Punkt...

96: 365 gånger säger skriften, ”var inte rädd”

...fångade min uppmärksamhet. Kanske borde det göras en "365 dagar utan rädsla"-andaktsbok av det hela med bibeltexterna rakt av. Eller så borde det kanske tydligare infogas i tidegärden, i den dagliga bönen.

Var tapper och stark. Min frid ger jag er. Var inte rädd.

Låta det bli som taktfasta hjärtslag i bönen, i bibelläsningen. Var inte rädd.