Mässa i Linsell

Nyligen jobbade jag lördag och skulle vara kvar i Sveg över helgen. När jag därför läste predikoturen hos Svenska Kyrkan så studsade jag till: Lördag Katolsk mässa i Linsells kyrka 12.00. Hade jag inte (som sagt var) jobbat just då på lördagen så skulle jag allvarligt övervägt att åkt dit bara för att spana in om det kom några människor. Fult? Ja, kanske. Men att studera människor är rätt så intressant.

Men alltså, hur vanligt är det att Svenska Kyrkan annonserar katolska gudstjänster, även när de lånar ut sina lokaler till katolikerna?

Och varför valde katolikerna Linsell av alla orter? Enligt Wikipedia är det en "småort" i Härjedalen med enbart 66(!) invånare 2005. Men även med närliggande bosättningar så blir inte befolkningsunderlaget mycket större - till exempel har Linsells Livs intresseförening endast 111 privatpersoner, 1 företag och 2 föreningar medlemmar.

Kanske är jag fördomsfull, men hur många katoliker kan det seriöst bo i Linsell? Om det så bara är en familj så blir det en betydande andel av hela byns befolkning! Men vad vet jag. Ni kanske skulle "flytta dit" någon ytterligare familj och sen marknadsföra Linsell som "Sveriges katolskaste by".

Fast fördelen med att välja Linsell jämfört med Sveg - som är Härjedalens obestridliga huvudort med sina 2 500-3 000 invånare (i hela Härjedalens kommun - se kartan ovan - som inkluderar större delen av landskapet bor det totalt bara runt 10 500 invånare) - om vi nu ska tänka lite större, är att Linsell ligger mer centralt i landskapet. Visst, Svegsborna och de österifrån får 3,5 mil extra att åka, men uppifrån Funäsdalen blir det 10 mil istället för 13...

Kyrksyster: Ibland blir man missmodig...

Hej vänner! Trodde ni att jag hade glömt er? Nej, bara tagit semester. Eller så har inspirationen tagit semester. Har inte funnits mycket som är värt att skriva om. Känns det som. Åtminstone inget som inte redan andra inte har gjort och gör så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra.

Nåja, jag har - eventuellt - ett inlägg på gång. Men har lite svårt att få till det. Svårt att formulera mig. Så tills dess jag kommer på något eget vill jag verkligen rekommendera Kyrksysters senaste inlägg: "Ibland blir man missmodig fastän man inte behöver".

Allt gott!

Religionsdialog: Biskop Antje besöker

Vill bara dela med mig av några citat från biskop Antje Jackelén som Helene Sturefelt publicerade på sin blogg för ett tag sedan om vad kyrkan kan vara och betyda för människor. Somliga kanske kommer att klaga på att det skulle kunna ha sagts av vem som helst, att det inte nämner vare sig Gud Fader, Jesus Kristus eller den Heliga Ande vid namn (bortsett från introduktionen till det andra citatet), eller något annat religiöst. Och visst kan kritiken kanske vara berättigad, men i samband med så här lösryckta citat är det svårt att avgöra. För den som vill läsa mer om själva samtalet och tankar kring visionen rekommenderas att läsa det länkade inlägget ovan.

Bottna i nåden, skapa i världen.

Och tre meningar som tar sats i treenigheten. Först Anden ("jag tror det är bättre att starta där än i Skapelsen, man fastnar lätt i teorier"), sedan Sonen och tillslut Fadern:
- Inspirera lärande och samlas kring hoppet, ...
- ... med dopet som grund...
- ... för att möta livets och världens utmaningar!

För ärligt talat, jag tycker det är en väldigt fin vision om vad kyrkan kan betyda för enskilda och grupper av människor. Men somliga har ju utnämnt mig till relativist också...

Det talas om församlingsplantering...

Det talas om församlingsplantering. Både i "min" EFS-församling här i Östersund och på nätet, framförallt på Stefan Swärds blogg (läs bland annat detta inlägget i frågan). Eller 'talades' kanske är mer korrekt. För samtalet var mer livligt i månadsskiftet maj-juni. Nu verkar frågan ha tagit sommarlov. Åtminstone temporärt gett vika för kronprinsessbröllops- diskussionerna.

Varför så mycket tal om församlingsplantering? Är det så mycket bättre att ständigt grunda nya församlingar än att fokusera på att få gamla församlingar att växa genom mission? Svaret tror jag ligger i det som vår NFU-handledare i Lyckebokyrkan sa en gång (fast det sades apropå en annan fråga):

"Ett träds frukt är inte ett äpple eller ett päron
utan ett nytt träd,
en troende människas frukt är inte en större personlig tro
utan en ny troende människa,
en ledares frukt är inte en grupp att leda
utan en ny ledare,
en församlings frukt är inte en troende människa
utan en ny församling"

Om en församlings frukt är en ny församling så är evangelisation och mission (i syfte att nå församlingstillväxt) inte nog, utan själva församlingsplanteringen i sig blir nödvändig. Men jag tror också församlingsplantering som sådan kan hjälpa människor att ta missionsuppdraget på allvar. När man vet att vi som församling inte kommer "orka" om vi inte blir flera. För hur kul är det att "misslyckas" och gå tillbaka till den gamla församlingen och säga "nej, det blev inget" och låtsas att allt är som det var förr? Tävlingsinstinkten växs när man vågar spänna bågen och ge sig i kast med att plantera nytt.

Samtidigt kan jag se en fara i att plantera nytt. Om själva nyplanteringen blir ett mål i sig. Ännu ett måste för redan utslitna församlingsmedlemmar. Eller om det blir så att de som ger sig iväg blir någon form av "elitkristna" som vi andra måste skämmas inför. Skämmas för att vi är "bekvämlighetskristna". Inte för att någon någonsin skulle säga det, utan det mer är en inre upplevelse hos den som blir kvar och som trivs bra när "saker är som de alltid har varit".

För viss har vi massor med församlingar i vårt avlånga land. Församlingar med kyrkor som står tomma. Gudstjänster utan besökare. Bara att kyrkorna ägs av Svenska Kyrkan, och bör därför inte räknas enligt somliga. Skulle vi kunna få liv i dem så skulle det inte behövas "nyplanteras". Strukturen finns redan där, det enda som saknas är engagemanget och människorna!

Åke Bonnier: Tack gode Gud för Maria

Vill dagen till ära - Svenska Kyrkan firar ju Maria bebådelse i dag - tipsa om Åke Bonniers inlägg "Tack gode Gud för Maria". Jag tycker att det är ett mycket intressant inlägg. Men läs också kommentarerna, för det är först med dem som helheten visar på ett större sammanhang. En större verklighet.

Jag ska inte hävda att jag håller med Åke. Eller nej, rent intellektuellt håller jag nog med honom, men jag är inte där i min tro att jag kan säga mitt 'Amen' fullt ut. Ännu är Maria något av en främmande fågel i mitt personliga - i denna fråga väldigt protestantiskt präglade - trosliv. Men ännu är jag inte färdig med henne, så vem vet vad som kommer att ske i framtiden...?

Mitt möte med kristendomen och Lyckebokyrkan

Kära bloggläsare!

För det första vill jag varna för att det är ett väldigt långt inlägg med många associationer och lösta tankar åt både höger och vänster, men jag har låtit dem stå kvar i hopp om att de ska ge en känsla av den komplexa helhet som var mitt liv under de år som denna text täcker snarare än en text som är slimmat fokuserad på kyrkan.

För det andra är det ett för mig väldigt personligt inlägg. Många gånger har jag stannat upp när jag har skrivit detta och ifrågasatt huruvida jag ska ta med vissa grejer, både för att det är väldigt personligt för mig men också för att det berör andra människor i min närhet som jag inte vill "hänga ut". Nu låter jag all denna brokiga text stå kvar, så se inte detta som ett exakt facit, utan som ett "Så här minns jag - rekonstruerar jag - 'processen' just i september år 2009". Jag skulle troligen ha lyft fram andra händelser eller uttryckt mig på andra sätt för något år sedan och kommer med största sannolikhet tolka om vissa moment i historien i framtidens ljus. Utöver detta är självklart alla minnesfel mina fel och ingen annans.

Tack på förhand!
/Johanna G.

*****

Se även tidigare inlägg i denna "serie-som-inte-är-en-serie": Mitt möte med Bjärka-Säby, katoliker och Taizé. Fast, för den som har missat tidigare delar, kanske det kan vara bra att läsa detta detta är inlägget först trots allt, då detta handlar om "hur allt en gång började", dvs hur det kom sig att jag hamnade i kyrkan överhuvudtaget.


Min trosvandring började i Storvreta frikyrkoförsamling (numera Lyckebokyrkans församling) långt innan jag kom till Taizé eller Bjärka-Säby. Jag säger att min trosvandring började där, trots att jag är både barndöpt vid fyra månaders ålder och fick en barnens bibel (jag inte kan minnas att vi senare någonsin läste ur den) när jag var fem år i Svenska Kyrkan. Låt dock detta inte bli till en diskussion kring barndopets vara eller icke-vara, utan helt enkelt konstatera att någon medveten tro föddes inte hos mig av någon av dessa tillfällen.

Till min andliga bakgrund hör, utöver mitt barndop, att jag kommer från ett i det närmaste ateistiskt hem. Jag säger "i det närmaste" helt enkelt för att tron var inget vi pratade om, till skillnad från den underton dagens aggressiva ateister gett ordet. Tron var helt enkelt en ickefråga. Längre tillbaka i släkten har jag haft ett antal frikyrkligt aktiva, bland annat var farfars farbror (eller var det farfars farfars bror?) med och startade baptistförsamlingen i Storvreta, men bland nu levande generationer så är tron och individens frälsning ingen större fråga.

Till den sociala bakgrunden var en i mellanstadiet allt tydligare utfrysning och mobbing av mig. De vänner jag hade var inte många, men det var i alla fall några stycken, fast ju längre tiden led, desto längre gled vi ifrån varandra. Personligen tyckte jag inte så synd om mig själv på den tiden, jag trivdes väldigt bra med att antingen spela kort eller bara sitta och läsa bok på rasterna i skolan. När det talades om mobbing på lektionerna så hade jag inte en tanke på att jag själv kunde vara drabbad, tvärt om har det tagit mig flera år att verkligen sätta den "stämpeln" på mig själv: Jag var mobbad. På så sätt är utfrysning en väldigt "förrädisk" form av mobbing.

Det hela började alltså i Lyckebokyrkan. Jag blev scout. SMU-scout. En klasskompis på mellanstadiet (ja, jag blev scout relativt "sent" i livet) drog med mig till scouterna under förevändning om att man fick paddla kanot och äta godis på scoutkvällarna (som undantag till lördagsgodis-regeln; ska dock inte avslöja vad som drog mest). Sanningshalten i att man fick äta godis var nog inte speciellt hög, men jag blev fast för kanotingen och gemenskapen. Trosbiten var jag inte speciellt intresserad av överhuvudtaget - tvärt om tyckte jag det var mycket pinsamt att prata om det ens i så "ytliga" termer som att min farmor åkte till kyrkogården och skötte om mina bortgånga släktingars gravar! Men att scouterna hade med kyrkan och tron att göra reflekterade jag inte över, trots att vi var i kyrkan och t.ex. hade scoutinvigningarna i samband med gudstjänster.

Lyckebokyrkan är en ekumenisk församling, formellt knuten till Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet, men har även en stor andel pingstvänner i församlingen. Man är helt enkelt frikyrkan på orten, rent praktiskt har samfunden ingen direkt framträdande position i församlingens liv. När jag säger att Lyckebokyrkan är en "ekumenisk, mission/baptist-församling" så tycks de flesta fästa sig vid "baptist"-biten. Själv har jag - i den mån jag identifierat mig med något samfund, alltid sett mig själv som SMU:are och senare missionare utifrån att vi var SMU-scouter. Att min första pastor även lär ha varit uttalad missionare kan ju förstärka den sidan, även om det inte var något jag var speciellt medveten om förrän långt senare. Det ekumeniska drivet i mitt liv har jag med mig redan från denna min första kyrkkontakt, medan olika samfunds vara eller ickevara sällan har framstått som viktigt för mig. Den baptistiska delen av Lyckebokyrkan hade jag t.ex. inte funderat över alls förrän efter Bjärka-tiden.

Något år efter att jag blev scout, närmare bestämt när jag började högstadiet, fick vi scouter som skulle börja sjuan en inbjudan till att komma även på tonår i kyrkan. Utan att reflektera så mycket över det så gick jag dit och började delta även i den verksamheten.

Senare har jag insett att detta att "få över" unga människor från en verksamhetsgren till en annan inom kyrkan anses vara något av det svåraste som finns. Att man gillar scouting är ju ingen garanti för att man ska trivas på tonår! Inte heller är övergångar som söndagsskola-barnkör m.fl. direkt "logiska" utanför den rent kyrkliga aspekten på det hela, men att man är troende är ju ingen garanti för att man gillar vare sig friluftsliv eller körsång...

Men som sagt var, jag började på tonår och körde parallellt med både scout och tonår ett tag. På tonår hade vi andakter i slutet av kvällarna och jag deltog utan att ifrågasätta. Att vissa av mina kamrater var "modiga nog" att formulera egna böner när tillfälle gavs fann jag lite märkligt och lite "överandligt" men inte skrämmande. Lite märkligt kan tyckas med tanke på min "trosstatus", men redan mycket tidigt ställde jag upp och läste bibeltexter inför församlingen på gudstjänsterna som vi tonåringar höll i, och dylikt. Rent praktiskt har dessa "framträdanden" inför församlingen rent krasst inneburit att jag genom skolan i princip aldrig har haft scenskräck inför att presentera något inför klassen, jag har varit van vid betydligt större "publik" från kyrkan.

Tyvärr - säger jag nu i efterhand - slutade jag med scoutingen mindre än ett år efter att jag började på tonår. Anledning? En av mina kompisar på tonår blev ledare på scout och bräcklig som jag var på den tiden efter en längre tids mobbing/utfrysning så klarade jag inte riktigt av att hantera att ha två olika typer av relationer till någon människa vid den tiden. Men tro inget annat än att jag trivdes riktigt bra på tonår, för det gjorde jag verkligen. Gemenskapen var underbar, andakterna mysiga och aktiviteterna en blandning mellan väldigt lättsamt och djupt allvar i en kombination som gjorde underverk för min sargade själ - jag fick vänner. Tack och lov kom jag tillbaka till scoutingen som ledare själv ett flertal år senare (även om scouterna i många fall då kunde mer om scouting än vad jag som ledare gjorde!). Återkommer till mer scouting lite senare.

Under mitt första tonårsläger, "Tusen eldar" på Björkögården sommaren efter att jag hade slutat sjuan, satt jag och en av de äldre tonåringarna från vår grupp en sen kväll nere på bryggan och pratade. Egentligen var det nog mest hon som pratade. Hon beskrev hur vågorna som rullade in, naturen och allt det stora fick henne att ifrågasätta "Hur kan folk INTE tro på Gud när de ser och upplever allt detta?" och "Varför pratar man inte mer om Gud på scouterna när man har allt detta omkring sig jämnt?". Jag kunde inte annat än att hålla med. För mig är detta en av de första och tydligaste minnena jag har att jag uttryckte någon form av aktiv - eller passiv - Gudstro. En första trosbekännelse. Det hade tagit mig över två år att nå dit, men detta är en av de första milstolparna på min trosvandring.

I åk 8 var det så dags för konfirmation, för mig precis som för de flesta andra svenskar. Av någon anledning hade jag redan innan bestämt mig för att konfirmera mig i Ärentuna församling, dvs Svenska Kyrkan, och inte i Lyckebokyrkan trots att det var där jag var aktiv. Jag minns inte längre varför jag hade bestämt mig för detta, men jag gissar att det hänger samman med att min syster hade konfirmerats inom Svenska Kyrkan året innan och att det helt enkelt var så jag ansåg att det skulle gå till. Trots mitt beslut att konfirmeras inom Svenska Kyrkan så blev min konfirmationsläsning ett ekumeniskt samarbete mellan Ärentuna församling och Lyckebokyrkan, något jag blev tacksam för under själva läsningen, för då kunde vi dela gruppen så att vi som var mer intresserade över tron som sådan kunde hamna i en grupp och de som mest var där för att få presenter kunde hamna i en annan grupp. Trots detta vet jag inte om min tro egentligen fördjupades speciellt mycket under konfirmationsläsningen. Min trosbekännelse löd "Jag tro på något Högre", men jag hade svårt att sätta in de kristna trosbegreppen som relevanta för min egen tro. Jag hade kyrkan och tonårsgängets gemenskap, räckte inte det?

Nu när jag skriver detta slås jag av att det kanske var detta att jag så självklart valde Svenska Kyrkans konfirmation framför min egen församlings dito ett tidigt tecken över min kallelse och passion för det ekumeniska och gränsöverskridande inom Kyrkans vida gemenskap. Men jag vet inte, det kanske mest tycks långsökt...

Sommaren efter åttan var jag som sagt var i Taizé, och detta förändrade en hel del. Jag gick från att bara ha anat Gud till att ha mött Honom. Flera år senare, när jag började försöka strukturera min väg till tro sa jag att jag mötte Fadern i Taizé. Jag kallade mig kristen efteråt, men bekännelsen till Sonen och den Helige Ande var nog fortfarande ganska tveksam. Egentligen vet jag inte om man rent teologiskt kan eller bör göra en sådan uppdelning, men så har jag tolkat det till och från, och det fyller en funktion just genom att ge en bild över hur jag har tolkat min egen tro, så jag låter det stå så här.

Därefter gick åren utan att det finns några dramatiska milstolpar eller vändpunkter att tala om. Jag slutade nian och började gymnasiet. Jag fick där katoliker, muslimer och livets ordare utöver den vanliga blandningen av icke-troende människor till klasskamrater. Jag återvände till Taizé två gånger. Jag bekände mig som kristen. Jag gjorde några försöka att läsa Bibeln. En stor skillnad på den fronten skedde när jag fick min Bibel 2000 istället för -81an som jag fått i samband med konfirmationen. Även om bibelläsningen var väldigt sporadisk, så läste jag i alla fall igenom hela bibelböcker periodvis. Jag tragglade mig långsamt igenom Moseböckerna, Samuelsböckerna osv, trots alla offerlagar, släktregister, med mera. Jag blev scoutledare och växte långsamt in i tron och församlingen. Men på sätt och vis lurade jag nog mig själv också att jag var mer kristen än vad jag kanske egentligen var. För att uttrycka det som så: Kyrkan var fortfarande väldigt mycket tonårsgemenskapen på fredagkvällar och väldigt lite gudstjänsten på söndag förmiddag.

Samtidigt så lockades jag av det nyandliga. Jag ska väl inte gå så långt så att jag säger att jag faktiskt trodde att man kunde spå i kort - varken med "vanliga kort" eller med tarotkort - men jag gillade att leka med korten och låtsas försöka uttyda framtiden på det sättet i min ensamhet. Likaså kunde jag avundas mina vänner som läste "seriösa" böcker i astrologi - något jag inte vågade göra, för jag trodde jag skulle verka löjlig i så fall. När jag började röra mig mer inne i Uppsala och besöka bokhandeln mer frekvent fick jag syn på en (vad jag förstår nu i efterhand måste klassas som) wiccabok, som jag efter ett flertal besök tillslut tog mod till mig och köpte och läste i smyg. Lite öppnare var jag med min tro på att det nog kunde finnas UFOn och utomjordingar. Och så vidare. En blandad kompott av nyandlighet helt enkelt. Att jag aldrig gick vidare på det spåret beror väl mest på att jag delvis aldrig hittade någon som kunde vägleda mig djupare in i kunskaperna och delvis på att jag, som sagt var, inte ville ville sticka ut och verka underlig genom att tro på och praktisera mer seriös nyandlighet. Jag har ibland så här efteråt funderat på varför våra tonårsledare inte reagerade kraftigare mot detta, då det faktiskt talades helt öppet om astrologi, anden-i-glaset, mm bland oss tonåringar i kyrkan. Förstod de inte? Trodde de mer på att "dra med kärlekens rep" än att piska fram någon rättlärighet med hot och uppläxningar? Jag vet inte. Jag har inte frågat.

Två mindre milstolpar kanske jag trots allt ska lyfta fram från denna period dock. Den första är Livskraftslägret i Lötenkyrkan (EFS) i samband med millenieskiftet. Detta var mitt första möte med den karismatiska rörelsen. Mitt första möte med en kultur där man står upp under lovsångerna och sträcker händerna mot himlen. Mitt första möte med "skarp" undervisning om Jesu återkomst mm (vilket ledde mig till två saker: att jag började med min bibelläsning - se ovan - och att Uppenbarelseboken blev den första bibelbok jag läste från A till Ö. Kanske inte det mest lämpliga valet som nybörjar-bibelbok...). Det var mitt första möte med en kultur där människor faktiskt tog tron på djupaste allvar även in i det löjliga och lätt absurda. En miljö som var allt annat än liberalt slätstruken.

Den andra mindre milstolpen är precis när jag lämnar denna "period". Vi hade övernattning med tonårsgänget hemma hos en av ledarna, och jag överhör en av mina tonårskamrater diskutera GTs apokryfer med vår pastor. Det hör till saken att vi hade haft något som vi kallat "After preach" vissa söndagar efter kyrkan, vilket innebar att vi lite äldre tonåringar gick hem till henne och diskuterade diverse olika trosfrågor. Det hade lärt mig diskutera trosfrågor, att allt var okej att sägas och frågas osv. Jag trodde som sagt var att jag hade kommit en bit på vägen, men hans frågor kring apokryferna - tänk på att vi här fortfarande är bara något år in på detta millenium, att Bibel 2000 fortfarande är alldeles färsk och att därmed är en av de första kontakterna som "gemene man" gör med apokryferna - deras vara eller icke-vara i Bibeln, NTs apokryfer, innehåller i de olika apokryfiska böckerna och framförallt kring Manasses bön får mig att inse att jag knappt ens fått på mig skorna, än mindre kommit ut och "en bit på vägen"! Ändå är detta inget minne av en förkrosselse eller "nederlag", utan blev något av ett ideal att sträva upp mot. Ett minne att hämta kraft ur. I mitt hjärta tändes en liten gnista av passionens eld. Det går att nå djupare!

Min nästa fas sammanfattas nämligen bäst av möten med troende människor som fått mig att ta ansvar för min tro. Därav att diskussionen ovan ligger på gränsen både i tid, "form" och resultat. Men för att dra gränsen någonstans så får det bli när jag flyttade till Tyskland efter studenten. Jag förlorade förvisso den gudstjänstvana som "After preach" ändå hade gett mig, men jag blev granne med en tjej som hade gått på adventisternas gymnasieskola i Sverige, trots att hon inte var adventist utan alldeles "vanligt" kristen. En tjej som var både jordnära och fast rotad i tron. Enkel och naturlig. Vi hade många promenader när vi diskuterade tro tillsammans. Hon var ingen retoriker eller polemiker, hon gjorde egentligen inget särskilt alls utöver att lyssna, reagera och reflektera, men ändå så utmanade hon mig i tron genom att bara vara sig själv. Utmanade mig att växa, att ta ansvar för och reflektera över min egen tro, inte bara leva i en gemenskap där tron råkade finnas.

Ett annat möte var när jag var på Världscoutjamboreen (=världsscoutläger) i Thailand nyår 2002/03, där jag mötte en alldeles vanlig svensk tjej som hade bestämt sig för att läsa Livets Ords bibelskola. Om mina icke-religiösa föräldrar hade accepterat att Lyckebokyrkan måhända var okej, så var - och är - Livets Ord i deras åsikt en sekt. En fördom jag mer eller mindre hade svalt med hull och hår utan att reflektera över det hela speciellt mycket. Så att möta en tjej som på fullaste allvar tänker läsa deras bibelskola, trots att hon själv inte anser sig jättetroende, utan mer skulle göra det för att andra hade sagt att den var bra. Hon födde nog tanken hos mig att man inte måste vara superreligiös eller tillhöra en andlig elit för att läsa bibelskola. Det räckte alldeles utmärkt bra att se bibelskolan som ett sätt - ett medel och en uttalad viljeinriktning - att faktiskt ta ansvar för sitt kristna liv på ett högst konkret sett. Den insikten förde mig slutligen efter en hel del stötande och blötande med främst icke-kristna kompisar (min kristna granne flyttade tillbaka till Sverige innan jag åkte iväg på jamboreen) förde mig slutligen till Bjärka-Säbys bibel- och träningsskola. Att den förändrade mig en hel del har ni väl redan läst om, så det behöver jag inte ta igen, va...?

Jag har därefter både återvänt till och än en gång lämnat Lyckebokyrkan. Jag har rört mig bland högkyrkliga och lågkyrkliga, bland liberala och konservativa, bland karismatiker, känslomässiga och intellektuella kristna. Något jag dock har med mig från min egen väg in i tron är att det för vissa kan röra sig mer om en "mjuk", långsam omvändelse likt en väg som rundar ett stort berg snarare än ett hårt och militäriskt "Halt - helt om - framåt marsch!". Jag har inget specifikt datum eller tidpunkt att sätta på när jag blev kristen, utan det har varit många, många små - ibland lite större - steg som fört mig dit jag är idag. Och tack och lov är jag inte "färdig" än, utan Gud fortsätter att dra i mig med kärlekens band, snarare än att med våld och hot sätta några gränsmarkeringar för att få mig att gå rätt väg. För så länge jag följer bandets sträckning till dess källa, då hamnar jag helt rätt!

Bön: Gör mig till ett redskap för din frid

Svenska kyrkan storsatsade inför kyrkovalet i söndags och delade ut livsfrågemagasinet Amos med en särskild valbilaga till alla hushåll. Det stod förvisso en del intressant i den, men jag vet inte om denna satsning skulle ha påverkat mig ens en millimeter huruvida jag skulle rösta eller ej, även om jag inte hade bestämt mig för att rösta redan innan.

Något av det mer intressanta var - påminnelsen om - denna bön av den helige Franciskus av Assisi. Synd bara att den är så lång så att den är så lång och därmed svår att memorera (Okej, okej! Jag erkänner! Jag är lat)...

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid

Där hat finns
- låt mig få komma med kärlek
Där ondska finns
- låt mig få komma med förlåtelse
Där oenighet finns
- låt mig få komma med enighet
Där tvivel finns
- låt mig få komma med tro
Där förtvivlan finns
- låt mig få komma med hopp
Där sorg finns
- låt mig få komma med glädje
Där mörker finns
- låt mig få komma med ljus

O Gudomlige Mästare, låt mig sträva:
inte så mycket efter att bli tröstad
- som att trösta
inte så mycket efter att bli förstådd
- som att förstå
inte så mycket som att bli älskad
- som att älska

Ty det är genom att ge
- som man får
genom att förlåta
- som man blir förlåten
och genom att dö
- som man uppstår till det eviga livet.

Amen

Kyrkoval och Bertil

Gårdagen hade två stora kristna händelser att bjuda på. Biskop emeritus Bertil Gärtner somnade in på morgonen och kyrkovalet såklart.

Jag har sett Bertil några gånger i samband med Oasmöten och liknande, men jag kan inte påstå att jag "känner" honom eller haft någon relation till honom så att jag sörjer honom därför. Men jag vet att många i min närhet har haft betydligt mer med honom att göra och har mist en viktig person i och med hans död.

Bertil tillhörde också de bloggandes skara - trots(?) sin aktningsvärda ålder - och om du är intresserad av vad han skrev ända in i det sista så hittar du hans blogg här.

Vila i frid, Bertil.

Kyrkovalet kommer säkerligen analyseras betydligt bättre och mer ingående än vad jag orkar och har tid med nu på morgonen, men några snabba tankar kring politikerstyret i Svenska Kyrkan kan jag bjuda på.

Valet slutade - efter mycket lågt valdeltagande (11,8 %) - med en fortsatt klar politisk dominans. Förvisso gick både Frimodig kyrka och Öppen kyrka framåt (från 7 till 13 resp. från 7 till 8 mandat), men POSK tappar ett mandat (från 34 till 33). Men vad förslår dessa tre gruppers totala 54 mandat när bara sossarna har 71 mandat (oför.) själva!? Kristdemokraterna i Svenska Kyrkan (KR) har förvisso sagt att de också vill avskaffa det politiska styret, men inte ens deras 18 mandat (+1) känns inte heller som om det utgör någon spik i kistan för den politikerstyrda kyrkan.

Mer siffror och det preliminära valresultatet finns här:
http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/valresultat2009/Resultat/Kyrkomote.aspx

Att skapa ett mångreligiöst Sverige??

I undersökningen som Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) gjorde inför dagens kyrkoval och som publicerades häromveckan framkommer bland annat att 20 % totalt av alla som svarade anser att "kyrkan skall vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige".

Är det verkligen Svenska Kyrkans ansvar att skapa ett mångreligiöst Sverige? Ärligt talat kan jag svara både "Ja" och "Nej" på den frågan.

"Nej":
Svenska Kyrkan är inte - ska inte vara - något allmänreligiöst "salighetsverk" utan är - ska vara - en kristen kyrka med en tydlig kristen bekännelse, och i den meningen så ska Svenska Kyrkan inte skapa ett mångreligiöst Sverige utan ett kristet Sverige.

Vill riksdagen, regeringen och/eller de politiska partierna utöver detta ha ett "Statens allmänreligiösa salighetsverk" som kämpar för ett mångreligiöst Sverige så får dessa lobba för/skapa det på en religiöst neutral grund, dvs en annan grund än Svenska Kyrkan som är - ska vara - partisk i detta fall då deras uppdrag är att skapa ett kristet Sverige! Att tvinga Svenska Kyrkan att vara den organisation som ska arbeta för ett mångreligiöst Sverige är helt enkelt orättvist gentemot övriga religioner. Ska muslimer, hinduer och taoister behöva gå via kyrkan för att få verka för sin religion? Snacka om översitteri och förmynderi!

"Ja":
Rent logiskt måste ett nämligen ett mångreligiöst Sverige skapas genom att alla religioner får sin plats och uppskattas för sitt eget bidrag, snarare än genom att alla religioner ska smetas ut till en "världsreligion". En enda allmänreligiös världsreligion skulle tvärt om inte alls skapa ett mångreligiöst samhälle utan ett enreligiöst samhälle!

Genom att helt enkelt vara tydliga med sin kyrkliga identitet skulle Svenska Kyrkan bidra till detta mångreligiösa Sverige! Man skulle bidra med sin "tårtbit" - den kristna - och låta övriga religioner bidra med sina "tårtbitar" till den mångreligiösa kakan på lika villkor.

Viktigt att påpeka är att bara för att man är tydlig med sin religiösa identitet så behöver man inte motarbetar andra religioner - många undersökningar visar tvärt om att troende oftast har större respekt för bekännare av andra religioner, deras uttryck och traditioner än vad ateister har. Att vara för något är inte alltid detsamma som att vara mot något annat, och att vara tydligt med var man står gör ofta en dialog betydligt lättare och mer givande än att samtala med den som aldrig tar ställning varken för eller mot något.

En annan sak som är värd att beakta är skillnaden mellan ett mångreligiöst samhälle och ett mångkulturellt dito. För man behöver faktiskt inte tvinga in sina egna troende i militäriskt raka led med identisk kultur. Likformighet är inte ett tecken på religion, det är ett sekterism! Vårt samhälle skulle kunna vara lika mångkulturellt vare sig det vore helkristet eller mångreligiöst. Mellan "mångkulturellt" och "helkristet" råder ingen motsats!

Mitt möte med Bjärka-Säby

I våras berättade Zoltan (Filadelfia och Azusa Street) och Johan S (Vineyard) om möten med andra församlingar än sin egna/dåvarande församlingar. Jag blev inspirerad, men hade då inte tid att skriva så mycket om det just då. Sen har det blivit liggande, men nu kom jag och tänka på det igen, så här kommer en inblick i mitt möte med Bjärka-Säby.

För det första behöver jag kanske påpeka - då de flesta associerar Bjärka-Säby (eller kort och gott "Bjärka" som de flesta säger som varit där) med kommuniteten, Peter Halldorf, kyrkofäder, retreater, ortodox liturgi, rökelse och ikoner och så vidare - så läste jag bibelskolan på Bjärka. Bibelskolan är mer typisk pingst. Det är lovsånger, tungotal, bönebrus, profetiska tilltal och så vidare. Precis som kommuniteten lever bibelskoleeleverna på slottet (eller nåja, i slottsannexet), men det enda man verkligen gör gemensamt - i alla fall på min tid - är att fira måndagens lunchbön och äter mat gemensamt i annexets matsal. I övrigt behöver de två verksamheterna inte ha något med varandra att göra, om man inte vill det. Om man inte väljer det själv.

När jag kom till Bjärka så kom jag just från ett år som au-pair i Tyskland. Jag hade lite sporadiskt gått i SKUTs (Svenska Kyrkan i UTlandet) gudstjänster i Frankfurt, men framför allt hade jag varit med på deras au-pair-/ungdomsträffar. Innan hade jag varit aktiv inom Lyckebokyrkan, men även där hade det framförallt varit ungdomskvällarna snarare än gudstjänsterna som dragit i mig.

Så att jag valde att läsa bibelskola gissar jag att det kom som något av en chock för min omgivning. För mig var det mer av ett "menar jag allvar så är det nu eller aldrig att göra något sådant här, jag kan inte fortsätta försöka leva i två världar".

Ett annat faktum är, vilket kanske chockar somliga här och nu, att jag faktiskt aldrig hade hört talas om varken Bjärka eller Peter Halldorf eller kommuniteten eller något när jag sökte dit. Lite nervös hade jag istället mailat från Tyskland och undrat om det var "för pingstigt". Det jag hade fastnat för var deras beskrivning på hemsidan om naturen och friluftsmöjligheterna kring slottet (är man gammal scout förnekar man sig aldrig) och avskildheten - att inte bo inne i storstan i varsin lägenhet på egen hand, utan tvingas konfronteras med det kyrkliga i boendegemenskap och för att det inte finns så mycket annat att göra två mil ut på landet. Ska man läsa bibelskola, så ska man göra det ordentligt liksom och inte slarva bort möjligheten!, hade jag tänkt.

Till saken hör också att min mamma är inte direkt positiv till kyrkligheten överhuvudtaget, men särskilt pingstkyrkan (och livets ord) är illa sedd av henne. Så det var med darrande ben som jag gick över tröskeln till Bjärka första gången. Vad hade jag gett mig in på?!

Det första som hände var en samling med där vi hälsades välkomna och sen blev det bön á la pingst. Hjälp! Hade jag inte suttit ner på en stol så hade jag nog studsat en halvmeter bakåt och smitit ut så snabbt som möjligt. Det var ju det där jag hade varit rädd för. Men jag blev kvar, jag kom att lära känna människorna, jag kom att - om inte fullt ut "trivas som fisken i vatten" med den karismatiska andligheten, så lärde jag mig uppskatta den. Den avdramatiserades och fylldes med mening. Jag kunde bidra och få ut något av andakter och möten, utan att känna att jag ville fly ut bakvägen. Det blev mitt "hemma", en stil jag inte ifrågasatte, även om jag ibland tyckte att det gick till överdrift. Frälsningen sitter inte i om man sitter eller står under lovsången. Det är klart man kan vara andedöpt och frälst utan att tala i tungor! Att det fanns människor i klassen som tvekade på dessa punkter, åtminstone den senare, även när året närmade sig sitt slut gjorde mig chockad och ledsen för deras skull.

Men nu som sagt var så är Bjärka inte bara den klassiska pingstbibelskolan. Bjärka har även sin kommunitet och Peter Halldorf. Och även om ingen tvingade oss att gå på tidebönerna så blev vi ett litet gäng som gärna gick på kompletorium. Några få orkade även upp till laudes kl. 0600. Peter undervisade om kyrkofäderna, ökenfäderna och de ekumeniska koncilierna. Så nog fanns det Bjärka som de flesta tänker på även reellt närvarnade i bibelskoleelevernas liv. Och med tidebönernas regelbundna liturgi så kom även en förståelse för Svenska Kyrkans mer liturgiskt traditionella mässor (något jag anade redan då, men har erfarit och "praktiserat" mer i efterhand).

För mig blev dessa två nyupptäkter oerhört viktiga att hålla samman. Det blev som om att ge tron två ben att stå och gå på, istället för att bara försöka hålla balansen på ett ben. Var för sig hade både karismatiken och tidebönerna antagligen tråkat ut mig, men tillsammans lyfte de varandra, bar de varandra. Tillsammans skapade de en balans och en rymd för tron som jag aldrig tidigare anat. Och även om jag mest har gått vidare på "tidebönsbenet", så är ändå karismatiken något jag har erfarenhet av och som kan tillföra min tro något, men framförallt något jag ser tillför Kyrkan som världsvidd, levande organism något fullständigt nödvändigt! Alla lemmar kan inte vara allt i Kristi Kropp, men alla lemmar och grenar behövs för att visa på djupen och bredden och höjden och vidden i Guds rike.

*****

Mer information om bibel- och träningsskolan på Bjärka-Säby kan ni läsa på http://www.bjarkasaby.nu/

Hårdnackade och egensinnade

Med risk för att göra mig till ovän med alla kyrkliga läsare, oavsett etikett, av den här bloggen så vill jag kommentera ett fenomen som jag tycker mig ha observerat på internetfora och i bloggosfären:

Oerhört många kristna är hårdnackade och egenrättfärdiga. Eller för att spetsa till det ännu mer: "Trångsynta och egenkära". Det är endast den egna traditionen inom det egna samfundet som är det ultimata sättet att leva ut den kristna tron och/eller fira en rätt gudstjänst.

Några exempel som vi alla bör kunna känna igen, oavsett vilket sammanhang vi befinner oss i.

- Alla frikyrkor har antagligen sagt det någon gång i historien. Många frikyrkor, framförallt de som anser sig själva vara "radikala", säger det (åtminstone indirekt, dvs att är det inte det egna samfundet som är "optimalt" och "Guds gåva att rädda kristenheten" så är de andra kyrkorna åtminstone är "förkastligare" än just de själva) fortfarande.

- Svenska Kyrkan försökte tillsammans med svenska staten länge förbjuda alla andra former av kristenhet och religiositet än just den svenskkyrkliga varianten av kristendom. Den liberala majoriteten i Svenska Kyrkan idag försöker fortfarande tala om för alla andra kyrkor när de har fel och hur man enligt dagspolitiken bör se på både den ena och den andra frågan.

- Katolska och Ortodoxa Kyrkorna är minst lika egenkära. Inte minst traditionallister (aka "latinister" inom Katolska Kyrkan) klagar mycket gärna på hur förfallen praxis är även inom den egna kyrkan. Det är enbart de själva som håller fast vid det enda, rena och sanna sättet att göra allt på!

Varför retar jag mig så på dessa människor och kallar dem både hårdnackade, egensinnade och än värre saker? Därför att de representerar drag inom kristenheten som inte bara är främmande och obekväma för mig, de representerar något som är totalt olikt allt vad jag förstått om kristenhetens innersta väsen. Även om jag inte alltid förstår min broder eller syster så behöver jag åtminstone inte förkasta henne eller honom. Att förkasta - att döma - en medlem av Kristi Kropp är ju att garantera att även jag själv blir dömd. "Med det mått ni dömer...".

Vi har alla olika kallelser inom Kristi Kropp. Varje person har ett unikt bidrag. Även dessa som jag retar mig på. Genom att förkasta alla andra sätt utom mitt eget så hindrar jag delvis mina bröder och systrars tillväxt i Guds rike, delvis så hindrar jag mig själv att lära mig av deras kallelse, att anta den utmaning som de erbjuder mig. Dessutom så omyndigförklarar jag de som ledda av Anden, ogiltigförklarar deras sätt att vara kristna, deras unika kallelse i vår Herres rike.

Att jag retar mig på mina medkristna är självklart en del av splittringen. Huruvida det är värdefullt att jag skriver detta inlägg bör ifrågasättas. Men att förneka sanning är ju inte heller kristet, så låt oss försöka se sanningen i vitögat och älska varandra än ivrigare just så som vi är, med alla våra fel och brister.

Frösö kyrka 800 år

Flytten till Östersund ligger fortfarande nästan två månader fram i tiden, men det finns redan nu i mitt medvetande. Bland annat hittade denna video när jag sökte på kyrkor i Östersundstrakten. Första halvan presenterar 1000 år kristen historia med spegling i vad som lokalt har hänt Frösö kyrka. Enkelt och översiktligt. Andra halvan av filmen visar glimtar ur livet i församlingen i dag, vilket kanske är mindre intressant för den som inte direkt berörs av det. Men det är lätt att avbryta när man ledsnar, så låt inte det avskräcka er.

Jag hittar tyvärr ingen kod för att lägga in videon här, men följ länken så hittar ni rätt! Trevlig videostund!

http://frosokyrka.se/10237.svenska.html

Protestantisk?

Jag vet inte hur många som läser kommentarerna som dyker upp kring mina inlägg, men den uppmärksamma kanske har sett hur Jonas har kommenterat några gånger kring detta att jag frekvent använder "protestantisk" som en beteckning för Svenska Kyrkan. Vilket han tycker är fel av mig.

Jag håller - uppenbarligen - inte med honom. Så låt mig förklara hur jag tänker.

För det första så är jag väl medveten om att protestantisk varken är något självvalt epitet eller någon komplimang från början. Å andra sidan är det få kyrkliga rörelser som haft förmånen att namnge sig själva. T.ex. är även "baptist" (eller "anabaptist", "vederdöpare") och "metodist" skällsord som har blivit samfundsbeteckningar, fyllda med självförståelse och stolthet.

För det andra så låt mig citera Wikipedia:

Protestantism var 1530 benämningen på de evangelisk-lutherska kyrkornas teologi, det vill säga de kyrkliga riktningar som utgår från reformationen och Luthers brytning med den romersk-katolska kyrkan och som accepterar den Augsburgska bekännelsen. Bredare användningar av ordet leder till svårigheter att finna tydliga definitioner.

Nuförtiden är ordet vanligare som självbeteckning bland refomerta kristna än bland evangelisk-lutherskt kristna. Geografiskt är ordet mer populärt i den engelskspråkiga världen än i den tyskspråkiga. I den senare används ordet Evangelisch om både lutheraner och reformerta.

... samt NE:

protestantism (ytterst av senlat. prote´stor 'offentligt intyga', 'bevisa'), benämning på kristendomstolkningar som direkt eller indirekt formats av 1500-talets reformation. Benämningen har sitt ursprung i en protest från ett antal furstar och riksstäder vid riksdagen i Speyer 1529. Den gällde ett majoritetsbeslut mot en tidigare (1526) överenskommelse att varje territorium i avvaktan på ett kommande kyrkomöte skulle ha frihet att självständigt gestalta sin religion.

För det tredje så finns det mig veterligen inget bättre beteckning att använda som "klumpbegrepp" för alla kyrkor som inte är katolska eller ortodoxa. Frikyrkorna kan man förvisso alltid klumpa ihop som just frikyrkor - även om de sinsemellan är väldigt olika - men reformert, anglikansk och luthersk är snarare samfundsbeteckningar än generella begrepp, varför dessa är olämpliga som samlingsbegrepp.

Nu varierar jag mig och använder "protestantisk" både för att inkludera alla kyrkor som inte är katolska eller ortodoxa (dvs inkl. frikyrkorna) och att använda det i kontrast mellan de gamla statskyrkorna (dvs de ursprungligt protestantiska kyrkorna) och frikyrkorna. Så till skillnad från Jonas så tycker jag att Svenska Kyrkan är något av typexemplet i Sverige på en protestantisk kyrka.

Men...

När Sveriges Kristna Råd delar in kyrkor i kyrkofamiljer så särskiljer de fyra stycken:
- Den lutherska kyrkofamiljen
- Den katolska kyrkofamiljen
- Den frikyrkliga kyrkofamiljen
- Den ortodoxa kyrkofamiljen

SKR använder alltså "luthersk", men å andra sidan så är t.ex. inte Anglikanska Kyrkan medlem heller. Om de hade varit det, hade de i så fall blivit en egen kyrkofamilj, eller hade de tillsammans med lutheranerna bildat en gemensam protestantisk kyrkofamilj?

Kyrkans härlighet?

Ur söndagens (bönsöndagens) epistelläsning:

/.../Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.
/Ef 3:20-21

Hans är härligheten genom kyrkan?

"Hans är härligheten i evigheters evighet" tillhör ju en av de mer klassiska fraserna i liturgin, men tillägget "genom kyrkan"? När hörde ni senast någon säga detta under en predikan? När hörde ni senast någon prata om detta i kyrkan? När såg ni detta senast levas ut som en verklighet?

Jag kan inbilla mig om att det oftare förekommer inom Katolska Kyrkan, och kanske i någon mån inom det högkyrkliga i SvK (jag har aldrig dock hört det sägas högt här i St Ansgar vad jag kan minnas), än vad det gör inom frikyrkan och de mer lågkyrkliga delarna av SvK. Det ingår liksom inte i den lågkyrkliga kyrkokulturen - så som jag känner den - att tala om "härligheten genom kyrkan". För att uttrycka det lite drastiskt: Det är väsensfrämmande för frikyrkan att tala i de termerna. Om så bara av den enkla anledningen att högkyrkligheten och KK betonar Kyrkan mycket mer än vad lågkyrkligheten gör. Visst är det viktigt att gå med i den lokala församlingen och bli aktiv där, men betoningen på Kyrkan är i jämförelsevis mycket svag.

För mig är tanken svindlande. Omvälvande. Det känns som om någon har rubbat min verklighetsuppfattning. Så mycket frikyrkligt är det ännu kvar i mig. Men jag måste ha läst det förr. Flera gånger dessutom. Att jag inte har reagerat då? Förunderligt och märkligt...

Gud tillhör äran och lovsången och /.../ och så vidare i all evighet. Förvisso kan Guds nåd ibland förmedlas via människor i församlingen, men därifrån att vända på det att säga att "Hans är äran genom kyrkan" det är ett främmande tänkesätt. Ändock så står det där. Svart på vitt. Bok, kapitel och vers är givna. Gilla det eller ej - frågan är hur vi ska hantera det. Hur vi ska leva upp till det. Hur vi som kyrka ska visa på det och låta det bli till en verklighet även i vår församling, inte bara hos efesierna under första århundradet efter Kristus...

Bokrecension: Anteckningar efter en frontalkrock med Gud

"Anteckningar efter en frontalkrock med Gud" är skriven av Maria Küchen och gavs ut år 2006 av Cordia. Den är 171 sidor lång, fördelat på ett stort antal korta kapitel (ickenumrerade kapitel, och då varje kapitel är ca 1-3 sidor långt orkar jag inte räkna dem alla) fördelade på några större block, t.ex. "Dödssynder", "Trotsets halleluja" och "Hemma".

Bokens titel beskriver ganska bra innehållet - det rör sig mer om dagboksliknande anteckningar än om teologisk polemik eller traditionell poesi. Å andra sidan handlar den minst lika mycket (eller mer?) om mötet med den inomkyrkliga kulturen som om mötet med Gud!

Detta med den dagboksliknande strukturen är både bokens starkhet och svaghet. Precis som en dagbok blir det lätt lite spretigt och lösryckt. Samtidigt blir det väldigt ärligt och icke-tillrättalagt. Bäst blir boken när - om - man läser om en del kapitel. Går tillbaka (gärna redan under läsandets gång) och upptäcker hur fler ämnen och personer återkommer och skapar någon form av röd tråd, som man inte alltid upptäckte vid första genomläsningen.

Styrkan med boken är just att Maria berättar om sina upplevelser och tankar så som de dyker upp, snarare än att försöka redogöra för/presentera någon slags (omogen) teologi, så som jag upplevt att författare till andra böcker i samma genre försökt göra alltför ofta. Att vilja presentera sin upptäckt av teologin må vara lovvärt, men det blir ofta alldeles för uppenbart att det finns en anledning till att man ofta genom historien ansett att man inte ska undervisa direkt efter sin omvändelse! Vittna ja, undervisa nej. Och denna bok är ett vittnesbörd, ingen undervisning, och som sådant är det intressant.

Ändå är det ingen "klassisk" omvändelseberättelse, där man först beskriver det liv man levde, ja i det närmaste frossar i hur syndig/omoralisk man var, hur man följde falska gudar osv, för att sedan beskriva vad som ledde fram till omvändelsen, hur själva omvändelsen gick till och sen tillsist hur fantastiskt och förvandlat livet har blivit efteråt. Nej, redan i tredje kapitlet (efter två mycket generella inledande kapitel) beskrivs kortfattat hur hon fick en inbjudan att åka till ett kloster i Italien för att vara med och arbeta fram nya psalmer för vår tid, nappade efter en hel del övertalning och - pang - hur Gud drabbar henne. Resten av boken behandlar just, precis som titeln antyder, tiden EFTER frontalkrocken med Gud.

Två teman är mer frekvent återkommande i boken: delvis att det direkta Gudsmötet i det närmaste kan liknas vid en psykos, och delvis blir det väldigt mycket tankar och paralleller till sex. Psykosliknelsen är intressant, men sexet drar ner omdömet. Det får mig att sucka och bläddra vidare för att det inte talar till mig. Om det är för att jag inte har levt något frisläppt liv med kurshelger där det är "fri kärlek till alla" som gäller eller om jag bara är less på sexualiseringen av samhället låter jag vara osagt. Fast det kanske är bäst jag påpekar att Maria använder denna sexualiserade kultur där "kärlek = sex" i kontrast till den kristna kärleksbudet, men ändå...

På det hela taget är det som sagt var ett intressant vittnesbörd som jag antagligen kommer komma tillbaka till någon eller några gånger i mitt försök att delvis förstå kyrkan sett ur en nykristens perspektiv, delvis förstå kyrkan ur ett mer poetiskt perspektiv.

Jag hade förvisso gärna läst lite mer om före och framförallt tiden i klostret, istället för att bli tvungen att nöja mig med de fåtal, knapphändiga antydningar som finns med som det är nu. Men som sagt var lite mer, inte mycket. Jag är innerligt tacksam över att slippa en del av de klassiska klyschorna.

Det jag kommer att bära med mig tydligast är nog dock hennes vittnesbörd om hur Gud visade på hur hon inte ska söka efter den kyrka som ger henne mest, utan gå till den lokala, svenskkyrkliga församlingen. Kanske är det dags för mig att sluta fråga mig "Vad får jag ut av den här kyrkan, det här sammanhanget?" och istället börja fråga mig "Vad kan jag erbjuda, vad kan jag bidra med?".

Charlotte Therese har reflekterat över samma bok i ett antal blogginlägg.

När svaret möts av tystnad...

Svenska Kyrkan firar idag Maria bebådelse. Det "egentliga" datumet - 25 mars (även känt som "Vår Fru-dagen" och "Våffeldagen") - är först på onsdag, men då de flesta församlingar bara firar mässa på söndagar så har Maria bebådelse flyttats till denna söndag istället.

I dagens evangelietext, Luk 1:26-38, beskrivs hur ängeln Gabriel sänds till Maria för att ge henne uppdraget att föda Jesus, Guds Son. En mycket kort dialog utspelar sig, för att tillslut landa i Marias "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" (Luk 1:38a). Hela texten kan du läsa här eller på bibeln.se.

Det jag tycker är väldigt märkligt i den texten är inte dialogen fram dit. Kanske inte ens Marias svar - även om det är STORT att hon vågar (trots risken för sociala konsekvenser och påföljder), vilket utgör ett fantastiskt föredöme för oss andra som försöker inbilla oss att vi vill leva det kristna livet fullt ut - är det märkligaste med bibeltexten.

Nej, det märkligaste som jag ser det är nämligen den andra halvan av samma vers "Och ängeln lämnade henne" (Luk 1:38b). Hela världens frälsning hängde ögonblicket innan på hennes svar - "himlen höll andan" - men när svaret väl kommer så försvinner bara ängeln! Inget minsta lilla klämkäcka "Bra svarat" eller tröstande "Det kommer ordna sig fint ska du se" eller något annat uppmuntrande eller berömmande, utan Gabriel bara överger henne "pang-bom", som om det inte var något mer med det...

Personligen, vilket ni kanske anar, tycker jag detta är en väldigt konstig pedagogik av Gud. Tyvärr tycker jag inte att den verkar vara alltför ovanlig. Så länge man ifrågasätter och argumenterar så får man svar, men så fort man går med på Guds plan så möts man ofta av tystnad.

Vad gör man då? Hur hanterar man det?

Det satt jag och tänkte på hela predikan, men predikanten berörde inte ämnet alls, så jag tänkte att ni, mina kära bloggläsare, kunde få chansen att dela med er av era erfarenheter och tankar kring ämnet. Så hugg in!

Jag orsakar rubriker i Dagen

Eller egentligen inte jag. I alla fall inte direkt. Men indirekt. Eller jo, kanske hade jag ändå en del med saken att göra "direkt", men jag är inte ensamt skyldig!

Saken är nämligen den att Bo Brander, präst och föreståndare för Laurentiistiftelsen i Lund, kommer att efterträda Patrick Lind som föreståndare för Sankt Ansgar, dvs "min" svenskkyrkliga församling, i Uppsala. Och saken är den att jag var med och intervjuade kandidaterna i egenskap av medlem av något som kallas funktionärsrådet (det organ i församlingen som organiserar allt frivilligarbete i församlingen).

Nu var det förvisso inte bara vi i funktionärsrådet som intervjuade Bosse och de andra kandidaterna, utan även de övriga anställda samt Sankt Ansgars stiftelse hade varsina omgångar med intervjuer av samtliga kandidater. Och det var dessa tre instansers samlade åsikter som alltså ledde till att Bo Brander erbjöds tjänsten (och Guds förtjänst också, såklart). Alltså är jag delvis ansvarig orsak bakom rubriken i Dagen.

Läs mer:
...om Bo Brander finns att läsa på Wikipedia och på Ulf Ekmans blogg. På Livets Ords hemsida finns även en videointervju med Bosse.

Förresten...
...är det inte ganska komiskt att "frikyrkliga" tidningen Dagen skriver om detta men inte Kyrkans Tidning, som antas vara tidningen knuten till Svenska Kyrkan. Kanske är det dags att byta ut epitetet "frikyrkliga" till "ekumeniska" Dagen snart? Jag menar: kan man verkligen kalla en tidning som bl.a. har haft en SvK-lig chefredaktör i flera år för "frikyrklig"?

Nystart året runt

Sista december. Årets sista dag. Visst är det alltid något mellankoliskt med nyår? Tycker du inte det? Så mycket handlar om att se tillbaka och summera. Har året som gått varit ett bra år? Ett år du kommer se tillbaka på med glädje och saknad? Eller har det varit fyllt av sorger och motgångar som du mest bara är glad att lämna bakom dig?

Eller struntar du i allt sådant just nu för att du mest bara känner panik över nyårsfesten just nu?

Måhända är det kanske pressen på att ge ett nyårslöfte och börja ett helt nytt liv imorgon värre? Ett heligare liv? Hinna motionera mer och definitivt hinna umgås mer med släkten? Och prioritera studierna? Har du stort behov av en nystart, en nytändning för att komma tillbaka i rätta spår och rätt balans med livet igen? Och detta utan att förstå hur du ska få ekvationen att gå ihop nästa år heller? Ta det i så fall lugnt. Släpp paniken. Ta ett djupt andetag. Njut av festen ikväll, det finns många andra kyrkliga och världsliga tillfällen till nystarter som kanske passar bättre i så fall. Välj kanske en sak att fokusera på om du ska avge ett nyårslöfte och låt resten bero tillsvidare. Än har inte sista tåget gått...

Den 1 januari introducerade som nyårsdag i och med den Julianska kalendern och har firats som nyårsdag i Sverige sedan 1529 e.Kr. Rent rent kyrkomässigt känns det för mig personligen som om att firandet av Jesu omskärelse och namngivningsdag (tillika åttonde och sista dagen i juloktaven; Katolska Kyrkan lär dock ha ersatt Jesu omskärelse och namngivningsfest i och med andra Vatikankonciliet, och firar istället Maria, Herrens Moder - "Theotokos" - idag, som motsvaras av den söndag som Svenska Kyrkan firar fjärde advent) är en ganska udda nyårsdag.

Vad är det som gör detta med Jesu omskärelse så otroligt avgörande att det har kommit att bli den stora nyårshelgen även inom den kristna sfären? För ärligt talat så är det vi som har tvingat på resten av världen detta datum att fira nyår, och det romerska imperiet dog ut långt innan dess! Och jag menar, både den östliga och västliga kyrkan har andra datum för sina liturgiska nyår, så varför har ändå den gamla Julianska nyårsdagen bestått som sekulärt nyår genom hela medeltidens kristna era?

Nåja. Det lönar sig väl inte att bli upprörd över det, även om jag hade föredragit att sprida ut de stora helgerna lite mer över året. Det finns ju som sagt var andra nyårsdagar och lämpliga tillfällen (både sekulära och kristna som firas här i Sverige; andra religioner och kulturer har ytterligare datum att fylla på med ifall man tycker att dessa inte räcker) att fira ifall man inte vill vänta ett helt år mellan varje nystart i livet:
- 14 januari (nyårsdagen enligt Julianska kalendern, gäller tom 2100 e.Kr.)
- Askonsdagen
- 25 mars (Jungfru Marie bebådelse)
- Långfredagen
- Påskdagen
- Pingsdagen
- Läsårsstarten (lämpligheten minskar dock om man inte går i skolan eller på annat sätt lätt anknyter till skolåret)
- 1 september (den Ortodoxa Kyrkans liturgiska nyår)
- 1 advent (den västliga kyrkans liturgiska nyår).

*****

Och i och med detta inlägg avslutas detta bloggår för mig. Vi syns på andra sidan midnatt ("om Herren dröjer och vi får leva")! Så tills dess:

Från mig till alla mina läsare:

Ett riktigt Gott Nytt År!!

Adventstid = Mariatid?!

Adventstid tycks vara Mariatid inom Svenska Kyrkan. Och Mariafirandet kanske man kan säga "kulminerar" den fjärde söndagen i advent - med "Herrens moder" som kyrkoårets tema. En gång om året tycks det alltså vara okej att låta dessa "katolska" sidor i den annars ganska så protestantiska svenska kyrkligheten komma fram.

För mig har detta varit en ny upptäckt för i år. Fråga mig dock inte varför jag har missat det tidigare. Okej, att Ansgar är betydligt mer "katolsk" än frikyrkliga Lyckebokyrkan (som dessutom av tradition ersätter fjärde advenstgudstjänsten med en "Sjung in julen"-musikkväll), och kanske därför är ännu mer villiga att lyfta fram de katolska sidorna som ändå finns bevarade inom protestantismen, men jag bodde ju här på Ansgar redan förra hösten (inkl. adventstiden) och borde alltså ha upptäckt det då om inte förr!

Men nu är det dock inte enbart via den fjärde adventssöndagens texter som vi lyfter fram Maria här i Ansgar nu i adventstid, utan vi har exempelvis även sjungit "Himlarnas drottning" avslutningsvis under kompletoriet istället "Bön för Kyrkan".

För mig är detta med Mariafromheten något som fortfarande provocerar mig till en viss del. Eller snarare så kanske jag ska säga att det går i vågor - ibland känns det som om jag kan acceptera det (om än inte alltid förstå det), medan jag andra gånger känner mig för att högljutt vill ställa mig upp och protestera mot det. Ambivalent så att det skriker om det (utan att jag bokstavligt talat skriker).

Fast egentligen, det som stör mig mest numera är nog inte så mycket Mariafromheten som sådan, utan att jag reagerar mycket mindre på det nuförtiden än vad jag gjorde förut. Idiotiskt, inte sant? Jag som alltid vill vara så ekumenisk, jag stör mig på att jag har blivit just det! För vilken typ av ekumen är jag annars, om jag bara kan acceptera andras vanor och traditioner i överslätande, överlägsen stil: "Jaja, de vet ju ändå inte bättre. Låt dem hålla på...", eller hur tänker jag egentligen?

Ärligt talat har jag hållit på och nystat lite fram och tillbaka i detta med Mariafromhet i några år nu. En Mariados fick jag till exempel när jag köpte "Himlarnas drottning" av Scott Hahn, bland annat på Kristinas envisa rekommendationer på Crossnet, för ett och ett halvt år sedan. Tyvärr upplevde jag boken lite som en besvikelse. Fast det gissar jag mest beror på att Kristina redan hade citerat halva boken och refererat allt viktigt/uppseendeväckande på crossnets diskussionsforum vid det laget, så jag hade inte så mycket kvar att upptäcka på egen hand...

En annan Mariados fick jag förra adventstiden, då jag var på reträtt hos dominikansystrarna i Rögle. Och där nöjer de sig inte med att be enbart "Ave Maria", utan ber istället med hela "Angelus"-bönen (som bland annat innehåller tre "Ave Maria"). Och ärligt talat tyckte jag betydligt bättre om hela Angelus istället för Ave Maria, men om det beror på att den är mer "utbroderande" i texten och tar med fler bibelcitat, eller om det mest bara var miljön på Rögle som fick den att kännas mer naturlig, mer i sitt självklara sammanhang, än när jag vid andra tillfällen har upplevt hur protestanter försöker trycka in ett Ave Maria i någon gudstjänst eller andakt och det bara känns malplacerat och konstlagt.

Kyrkskola i Knivsta

Upsala Nya Tidning (UNT) berättar idag på sin hemsida om den nya "kyrkskolan" som byggs i Knivsta kommun (mellan Uppsala och Stockholm). Trevligt att höra om bygget av en kyrklig friskola som enbart får positiva omdömen av såväl kommun som media! En artikel som helt klart är värd att läsa.