Treenigheten

En bekymmerslös kristendom

Medan fastan handlar om bot och bättring, om att avstå det viktiga för det viktigare. Att avstå det god för det godare. Så finns det ett bekymmersfritt drag i kristendomen också. En uppmaning till att bli stilla, att inte oroa sig. Att inte göra sig bekymmer.

Ps 46:11 [1917]
Bli stilla och besinna att jag är Gud.

Matt 6:25, 28-30
Därför säger jag er: bekymra er inte [...]. Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er.

Ps 8:4-5
När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,

vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?

Fransicus (Sv Ps 23:1)

Tack god Gud för allt som finns
Först broder sol av alla ting
Halleluja, halleluja
Vår broder låter dagen gry
Ditt tecken är han i vår rymd
Tack för alla dina under
Halleluja, halleluja, halleluja.

Bön
God morgon Gud.
Tack för nattens vila och sömn.
Jag vet inte mycket om den här dagen,
men jag överlämnar mig åt dig
och din närhet och omtanke i dag.
I Jesu Kristi namn
Amen

Sånt har jag tänkt på under morgonandakten i dag. Det var inget jag hade planerat, men texterna tyckte forma ett tema av sig själv. Känns som en mycket bra start på dagen. Att vara här, att vara nu. Bekymmerslös inför Gud.

Som du dömer andra...

...så skall du själv bli dömd.

Innebär detta att den som är renlärigt benhård och "dömer" folk till helvetet som villolärare (och så vidare) riskerar att hamna där själv, medan till exempel liberalteologen som säger "Gud är kärlek" och inte dömer någon slipper bli dömd till helvetet??

Herr Sebaot

Har ni - liksom jag - ibland funderat över varför vi översätter vissa ord i Bibeln medan andra förblir oöversatta? Eller vid ett fåtal gånger både ock: "Abba Fader" och "du är Petrus, Klippan".

Ett sådan där märkligt ord är "Sebaot". Är man uppvuxen inom en kristen familj eller har gått i söndagsskola kanske det upplevs som annorlunda, vad vet jag. För mig, som trillade in i kyrkan via scouterna i mellanstadieåldern och egentligen inte blev "kyrkligt aktiv" förrän ytterligare ett antal år senare, så var det länge bara ett begrepp som snurrade runt i kyrkans texter utan förklaring eller översättning. För att överdriva lite: Kanske ska jag helst säga att jag liknade det vid ett egennamn, ett efternamn. "Herr Sebaot". Som somliga lite putslustigt säger "Vad hette Jesus i efternamn? Kristus så klart!".

Men nu är Sebaot inte Guds efternamn utan betyder "härskara" eller "krigsskara" (se wikipedia). Vad gör detta med vår Gudsbild? Hur kan vi ha en "mys-Gud" som är krigsherre?? Och även om wikipedia-texten "bortförklarar" det med att det syftar på änglaskarorna snarare än mänskliga krigsskaror så ska vi inte glömma bort hur till exempel ärkeängeln Mikael ger sig i strid med Draken i Uppenbarelseboken. Änglarna är också stridsskaror. Inte bara gulliga bokmärken och tavlor...

Ett hopp jag inte begriper

En kompis som sjöng i Första Advents-kören hade tagit med sig två okristna kompisar till kyrkan häromveckan. På det hela taget tror jag de tyckte det var en ganska trevlig gudstjänst, men de var rätt förbryllade över förbönen. Vad vi bad för. Varför be så mycket för det som ligger oss geografiskt och känslomässigt nära när det finns människor som lider så oerhört mycket mer på andra håll i världen? Och detta öppnade så klart upp diskussionen "Om Gud är god, varför tillåter Han så mycket lidande?".

Själv har jag inget bra svar på frågan. Visst har jag hört olika förklaringsmodeller genom tiderna, men antingen är jag väldigt dålig på att memorera och förklara dem, eller så är de lika ihåliga som det känns när jag försöker ge ord för dem i min tur. Nej, det enda svaret jag har på frågan själv är nog:

Hellre ett hopp om en god Gud som kan gripa in, även om Han inte alltid gör det, än ett hopplöst mörker där varje människa är utlämnad till enbart sig själv (och andra människors nyckfulla godhet).

Gudomlig omsorg eller mänsklig logik?

Det finns många frågor inom religionen som kan föras tillbaka till "Vad är gudomlig omsorg och vad är mänsklig logik som getts religiösa förtecken?". För att ta två konkreta exempel:

Exempel 1:

Att det inom judendomen (och islam) är förbjudet att äta griskött gissar jag är välbekant för de flesta. Orsaken bakom detta är självklart att det står i GT att gris är "orent". Men varför är griskött orent? Är för att grisar är oandligare än fåren? Är det för att grisar är "närmare släkt" med människan än vad kossorna är? Är det för att grisar är allätare medan får och kor är vegetarianer? Eller är det så som den "inomvärldsliga förklaringen" skulle uttrycka det: griskött håller sig sämre än till exempel får- och nötkött. Alltså var det större risk att bli sjuk av att äta griskött innan kyl och frys var uppfunna.

Exempel 2:

En som har ont om pengar ber Gud om hjälp med mat för dagen. Några vänner vet om att hon/han har problem med pengar och köper helt sonika två kassar med mat åt henne/honom. Den kristne tolkar det som Guds omsorg, den sekulariserade ser mänsklig omtanke.

Båda exemplen kan ges en "kristen" och en "sekulär" tolkning. Det är lite som med "Jesus visar sig i Sollentuna": samma "fläck" kan ges väldigt olika betydelser om man tolkar det med "trons ögon" eller bara ser det "inomvärldsligt".

För mig behöver egentligen inte tolkningarna spelas ut mot varandra. Måste jag välja så skulle jag säga att jag prioriterar den kristna tolkningen, men ser inte den sekulära tolkningen som osann bara för det. Klart att troende människor kan tolka att när griskött blir dåligt gång på gång måste det vara ett tecken från Gud på att det är orent. Jag har hört om många underligare och betydligt mer långsökta tecken som kristna har bett om och tolkat som en fingervisning om Guds vilja i specifika frågor! Och det är klart att Gud kan väcka medlidande hos människor för bröder och systrar i nöd och få dem att agera utifrån det snarare än att skicka eldskrift på väggen varje gång Han vill att vi hjälper varandra. Eller vad säger ni?

"För den som tror så samverkar [alla tolkningar] till det bästa!"

Psalm: Bara i Dig, min Gud

Att den första aktiva perioden inom kyrkan präglar en människas trosutveckling lär nog inte speciellt många förneka. Frågan blir nu vad denna sång säger om min Gudsbild...

Bara i Dig
text och musik: Bengt Johansson
baserad på Ps 62:6-8

Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud

Från Honom kommer mitt hopp
Bara Han är min klippa
Min styrka och min borg
Jag skall inte vackla

Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud

Susningen eller stormen?

Hur ser du på Guds tilltal? Är det en stilla susning, en dånande storm eller en svepande vind?

1 Mos 1: 1-2

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.

1 Kung 19:11-13a

Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade:

Job 38:1 (även 40:1)

Herren svarade Job ur stormen:

Joh 3:8

Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.

Apg 2:1-2

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt.

Mer helanden

Jag tror på att Gud vill att vi ber Honom gripa in i våra liv i stort och smått. Jag tror på att Gud gör under. Jag tror på att Gud helar människor. Jag tror att detta går att bevisa med vetenskapliga metoder.

För mig är denna tro den fullt naturliga konsekvensen av att bekänna Honom som Skapare, Frälsare och Befriare. Läs bara Bibeln! Skåda (eller försök räkna dem om du hellre vill det) alla under som förekommer både i Gamla Testamentet och Nya Testamentet. Ja, Jesus gör under. Helar människor. Varför ska jag då förneka möjligheten att Gud kan - och vill! - göra under?

Gud "angriper" sällan människor mot deras vilja. Så vill vi se under så kan det vara värt att be om dem. Men jag tror inte på att KRÄVA under av Honom. Jag ber om helanden och under i Jesu namn med tillägget "Ske din vilja, inte min".

Min vanligaste bön om helande är för mig själv och min återkommande huvudvärk. Ibland släpper den, ibland inte. Oftast kombinerar jag det med att ta en huvudvärkstablett. Jag har bett om att slippa återfå huvudvärken, men än så länge verkar inte Gud besvara den bönen. För mig är detta faktum inget som påverkar min syn varken på Gud eller Guds allmakt. Tillsvidare får jag får fortsätta be. Människan blir ju aldrig så from som när livet går emot henne och hon får möjlighet att klaga på Gud! Och bönfalla Honom om hjälp...

En teckning av Gud

En kompis hade följande historia som status på facebook. Klockren!

En dagislärare såg på barnen i klassrummet medan de ritade. Då och då gick hon runt för att titta på vad varje barn ritade. När hon kom fram till en flicka som arbetade ihärdigt frågade hon vad flickan ritade. Flickan svarade, "jag ritar Gud". Läraren stannade upp och sa, "Men ingen vet hur Gud ser ut". Utan minsta tvekan och med blicken kvar på teckningen, svarade flickan: "Det kommer de veta om en liten stund".

Vart tog Gud vägen? Del 2

Nu har det varit mycket bön några dagar. Men det är inte bara bön som har aktualiserats efter årsskiftet, utan även evangelisation och kallelse har dykt upp på ett flertal ställen i min lilla del av bloggosfären (på min blogg, hos Katolsk mamma på nätet och på amen.se) sen nyårsskiftet, så då kan det väl passa med en uppföljning av ett inlägg jag skrev i november: "Vart tog Gud vägen?"

*****

Att jag inte är någon stor evangelist kanske de flesta av som läser min blogg har klurat ut. Jag grubblar och problematiserar hellre än förkunnar och proklamerar. Kanske är det därför jag har så svårt att prata om Gud. Att Gud är grundton som genomsyrar mitt liv - och förhoppningsvis min blogg - snarare än något (Någon) jag pratar om jämnt och ständigt. För att citera Franciskus:

Predika alltid, om så krävs - använd ord!

Kan jag då predika på andra sätt än genom att använda ord på en blogg? Jag menar, gester och kroppsspråk går ju helt bort. Att visa på prioriteringar som jag gör av pengar och tid? Kanske, men samtidigt så blir ju en blogg ett väldigt selektivt och subjektivt urval. Förvisso så funkar det att predika genom bilder, videor, mm. Och bilder har jag ju plockat in en hel del genom åren (även om det varit glesare med dem på senaste tiden), men videos har jag inte använt så ofta...

För att vara brutalt uppriktig mot er - det jag är rädd för är att jag låter tron bli ett socialt projekt för mig mer än en Levande Verklighet. För vad lönar det sig att visa upp en "fin" yta om jag inte lever upp till det själv? Nej, jag tror på genomskinlighet i den här frågan. Det är bättre att ni ser hur det är ställt, och sen får ni tro vad ni vill om det.

*****

Och för att följa upp "statistiken" från förra "Vart tog Gud vägen?"-inlägget. På de senaste 35 inläggen har jag ökat mina taggar:

• "Gud" från fyra till tio,
• "Jesus Kristus" från tio till femton,
• "den Helige Ande" från fyra till fem
• och skapat "Fadern" vilket har fått en tagg.

Säger jag detta för att skryta? Nej! Jag skrev som sagt var ned statistiken i förra inlägget för att medvetandegöra mig själv om hur jag fungerar, vad jag grubblar på och vad jag förmedlar till er via bloggen. Är jag då högmodig nu? Skryter med hur from jag har blivit? Eller är det bara ett medvetet val jag har gjort och genomfört? Inte konstigare än om jag bestämmer mig för att fokusera mer på någon annan del av livet i tankar och handlingar? Jag vet inte... Men är det någon av er känner igen er i det jag skriver - då är det värt det.

Modererad eller ocensurerad bön?

Jag skrev igår om fenomenet med "modererad bön" kontra att be om vad som helst helt ocensurerat. Jag vet inte hur många av er som reagerade på det. Rent generellt tycks dock somliga mena att ocensurerade böner är ytterst opassande.

Till exempel fick Svenska Kyrkans bönesajt (ja, den lever fortfarande!) hård kritik i början för att de inte modererade bönerna förrän i efterhand. Förvisso, antar jag, att det kanske förekom att somliga människor "missbrukade" sajten till att driva med bönen, kyrkan och Gud i största allmänhet, men att kritisera böner som kommer från hjärtat för att vara för "ofromma" tror jag är destruktivt i längden.

Och jag tror faktiskt att Bibeln ger mig rätt på den här punkten. För att ta ett exempel: Att mörda är fel. Det står i tio Guds bud. Det vet alla. "Du skall inte mörda". Ändå så förekommer böner i psaltaren - som är Bibelns bönebok - som:

Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan (Ps 137:9).

Böner som inte bara fromt överlämnar dödandet åt Gud, utan faktiskt lyfter fram själva mördandet som något att vara lycklig över! Något som man avundas de som får göra det. Och så fortsätter det. Upp till 80 % av psaltarpsalmerna är klagopsalmer! Många av psalmerna innehåller förvisso både klagan och förtröstan, tacksägelse och begärelse. Men glöm illusionen om att Bibelns egen bönbok är någon uppvisning i fromhet!

Nu menar jag inte att jag tycker vi ska börja be om sådant som går emot Guds bud. Be Gud om "tillåtelse" att få synda eller be Gud att uppfylla våra syndiga lustar. Inte "bara för att".

Men ändå ska vi låta alla våra önskningar bli kända för Gud - Han känner oss redan utan och innan, tror vi verkligen att vi kan dölja något för Honom?! Att spela rättfärdig är inget som imponerar på Honom. Låt det istället bli en utgångspunkt för ett samtal med Honom och ett tillfälle för att öva ödmjukhet och lydnad.

"Inte som jag vill, utan som Du vill, Herre"...

Får jag be om vad som helst?

En hel del av mina tankar har kretsat kring bön på senare tid. Några av tankarna har dykt upp på bloggen. Det är inte första gången jag får något slags "bönetema" under en kortare eller längre period på mina inlägg. Bönen är något som drar i mig. Jag skulle gärna vilja be oftare och mer. Jag skulle gärna vilja be "fromare" böner. Tacka Gud mer än begära. Prata mer med Gud än om Gud...

Utöver min längtan - som ärligt talat kommer och går - så tar jag gärna min utgångspunkt för tankar och funderingar i det "be ständigt" som Paulus skriver och uppmanar till. Men om jag ska be ständigt, kan jag då be om vad som helst? När som helst? Om vad helst som råkar finnas på min hjärna just den sekunden?

Några exempel på böner jag har bett många gånger: "Herre, hjälp mig att få ett godkänt tentaresultat, trots att jag egentligen vet att jag har pluggat mindre än vad jag borde. Hjälp mig åtminstone att minnas det jag egenligen kan, men har glömt bort i tentastressen", "Låt mig hinna med bussen Herre" eller "Tack för solen. Förlåt mig, nu ska jag ägna mig åt 'soldyrkan'. Jag lovar att inte tillbe den, okej Here?". Vardagliga, banala böner. Är dessa böner okej? Är de ett tecken på att jag bjuder in Gud i min vardag eller mer ett tecken på att jag framförallt använder Honom som "sista utväg" och "snuttefilt"?

Frikyrkan har en tradition av den här typen av friare bön. Spontana böner. Ohämmade böner. Ocensurerade böner. Ibland kallas fenomenet för "mikrobön" eller "popcornbön". Be hellre en halv sekund på stående fot än spara böneämnena till senare och (riskera att) glömma bort dem."Be där du råkar vara, låt dina tankar förvandlas till bön. Låt bönen bli en dialog med vår Herre utifrån där du är just nu, snarare än ett 'rabblande av tomma ord'"...

För att försvara mig mot min egen kritik om att en bön inte är "from nog" så brukar jag fråga mig själv hur relationen till min Broder ska kunna bli vardaglig om jag bara pratar med Honom om det som är högtidligt och bra, i välmodererade "acceptabla" former? Är det inte tvärt om i min svaghet som jag kanske behöver bönen som mest? Och när ska jag ta tid till bönen om inte mitt i vardagen, även om det blir lite kantigt alltsom oftast? För är inte det mesta av livet vardag? Banala beslut om vad jag ska laga till mat, tankar på skola och jobb, störiga sjukdomar, relationer till vänner, frågor kring att handla lokalt producerat, ekologiskt eller vad som, osv.

Att inkludera allt detta vardagliga i bönen är för mig ett tecken på begynnande helgelse. Ett tecken på att jag lever - för söker leva - hela mitt liv med Kristus, inte ett "fromhetsliv" på "söndag förmiddag" (dvs när jag känner - eller bör känna - mig "extra helig") och ett annat "vardagsliv" vid sidan av detta.

Betlehems stjärna förklarad

Peter Wiberg länkade häromveckan till en sida som går igenom himlavalvets rörelser och förklarar det mesta av de astronomiska och en del av de historiska händelserna kring Jesu födelse och död. En otroligt gedigen genomgång. Riktigt läsgodis för den som är intresserad av mötet mellan naturvetenskap och bibeltro. Det enda de inte lyckades - eller ens försökte - förklara är solförmörkelsen som sker mitt på dagen för Jesu korsfästelse samtidigt som månen befinner sig på andra sidan jorden (dvs inte kan vara orsaken till solförmörkelsen!).

Allt som allt tar det kanske en till två timmar att läsa igenom genomgången på hemsidan. För den som inte vill läsa allt i ett svep så delas texten in i fyra olika avdelningar/intresserubriker. Väl värd tid enligt mig!

Synd, bara att de - som sagt var - inte går igenom hur solförmörkelsen uppkom, det har jag nämligen funderat en del på ända sedan jag läste på bibelskola och kommenterade det i en uppsats jag skrev och fick ett "Intressant!" tillbaka vid rättningen. För mig var det så uppenbart att vid fullmåne - och den judiska påsken inträffar per se vid fullmåne - så befinner sig månen på andra sidan jorden utifrån solen sett.

För den som är mindre astronomiskt (mer religiöst?) lagd så kanske detta inte är något man funderar över så ofta när man skriver uppsatser om Jesu korsfästelse. Och det var också den mer religiösa vinkeln jag hade när jag skrev min uppsats från början - för det jag då hade reagerat på var att solförmörkelsen skedde tre timmar INNAN - och fram till - Jesus tog sitt sista andetag. Tidigare hade jag nog mest tänkt på det som ett uttryck för Guds sorg över Jesu död eller något sånt. Religiöst som sagt var.

Men som många grubblerier så ledde en tanke hos mig till en - för mig - helt oväntad reaktion hos min åhörare och så väcktes det nya tankar och infallsvinklar hos mig...

Gud är som en schweizerost

Ibland händer det att jag föreställer mig Gud som en schweizerost (t.ex. en Grevéost), där Gud är själva "osten" och vi människor är "hålen" i osten.

Jag vet att det låter löjligt - och säkerligen teologiskt suspekt - men ändå så tycker jag att bilden på något vis inte är så dum som den verkar vid första anblicken. För Gud tränger sig inte på. Han står vid dörren och bultar, men han tvingar sig inte på den som inte vill. Han lämnar frivilligt dessa "hål" åt oss människor att existera i.

Gud är överallt! Ändå så är människan något eget, fast utan att för den skull varken vara en del av Gud, några "smågudar" eller någon form av "antigud". Gud omsluter människan på alla sidor och håller henne i Sin hand. På samma sätt så är hålen också självklart en del av osten, men samtidigt ändå något annat. Han genomtränger oss, men är inte oss.

Utanför osten finns inga möjligheter för "hålen" att existera. Det är själva osten som definierar hålens existens. Utanför - eller "bortom" - Gud finns ingen möjlighet för en människa att existera, själva vår existens definieras av Gud. Vare sig vi vill erkänna det eller ej!

Drömen om Messias, Konungen

I dag firar hela Kyrkan första advent. Ett nytt kyrkoår. Ett nådens år tar sin början. Och vi får börja på två platser. Delvis i Jesu ritt på åsnan in mot Jerusalem, på väg mot korsfästelsen. Men vi får även börja i judarnas dröm och föreställning om Messias. Kungen som skulle komma. Drömmen om en Messias som skulle "rida in och stråla som en Kung" föreställer i alla fall jag mig rimligen borde ha varit vanlig bland judarna. Och att denne Kung skulle kasta ut all främmande makt, att återupprätta det judiska riket. Att istället får ett spädbarn - i en krubba! - på halsen torde inte alls varit populärt.

Som Kyrka väntar vi på Jesu återkomst. Vi har just nyss firat kyrkoårets sista söndagar med teman som "Domsöndagen" alt. "Kristus Konungen". Jesu återkomst görs levande för oss. Och vi får tillsammans med judarna drömma om den gången då Jesus ska komma tillbaka och "stråla som en Kung".

Jag vet inte hur det är med dig, kära läsare, men jag tror bestämt jag behöver fundera lite mer kring detta med förväntningar på Jesu ankomst - adventus Domini = Herrens ankomst - det här året, den här adventstiden.

Vart tog Gud vägen?

Inser att jag, av mina totalt 333 inlägg (nu 334), har taggat endast fyra inlägg med "Gud", inget med "Fadern"/"Skaparen" eller dylikt, tio med med "Jesus Kristus" samt fyra med "Den helige Ande". Detta utgör tillsammans 17 inlägg (ett inlägg dubbeltaggat med både "Gud" och "Jesus Kristus"), eller ca 5 % av alla inlägg.

Som jämförelse har jag taggat 27 inlägg med "Livet", 41 inlägg om "Samhället" och hela 77(!) inlägg med "Om mig".

Undrar om det är symptomatiskt på något sätt. Pratar jag mycket hellre om mig än om Gud? Pratar jag heller om kyrkorna och de kristna människorna än om Gud? Vad har jag för gudsbild egentligen? Hur stor (hur liten!) del av min tro utgörs av talet om Gud? Av talet med Gud? Nåja, bönen har åtminstone fått 41 inlägg...

Upplever ni samma fenomen? Och hur tänker ni kring dylika siffror? Självklart blir ju taggning av inlägg ett väldigt grovt mått, då det på intet sätt utgör någon perfekt kategorisering av inläggen. Men ändå...

Ulf Ekman: Kyrkans väsen

Hänvisar vidare till Ulf Ekmans inlägg om kyrkans väsen. Det måhända innehåller fler frågor än svar eller proklamationer, men det sätter ord på mycket av vad jag själv har tänkt. Och ärligt talat så är det en av sakerna jag verkligen uppskattar med inlägget. Läs hela!, det är värt den tiden.

Några smakprov:

Kyrkan kändes mer som ett utanpåverk, som primitiva byggnadsställningar som kan rivas eller omarrangeras och som finns utanpå något osynligt som jag inte riktigt kunde definiera. Och som det inte var så viktigt att definiera heller. Det kunde ju se ut på många olika sätt. Här var jag ganska pragmatisk. Det var viktigare med budskapet om Jesus och människors frälsning.

[...]

Efter ett tag började jag upptäcka att förståelsen av kyrkan faktiskt är “den felande länken” i mångt och mycket av det kristna livet. Förståelsen av kyrkan ingår i själva evangeliets budskap och är den del av frälsningserbjudandet, inte bara ett yttre påhäng eller en senare konstruktion. Alltså, instrumentet som förmedlar frälsningen i denna värld är en ovillkorlig del av budskapet om frälsningen, inte bara ett omslagspapper kring gåvan.

[...]

[Det går] inte att skilja mellan Jesus och hans kropp. Det Jesus är och förmedlar, det gör han genom sin kropp och alla dess lemmar, som är kyrkan. Bristen på uppskattning av Kristi kropp kan i längden bli både självcentrerad och skadlig.

Ande, sanning - och känsla?!

I Amos som kom i brevlådan häromdagen fanns det en insändare som behandlade frågan om känslan av Guds frånvaro.

Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning. /Joh 4:23-24

Om jag inte känner Guds närvaro, kan jag i så fall tro på Honom?

Det kanske kan tyckas vara en dum fråga. Klart jag kan tro på Gud utan att gå runt och känna mig salig hela livet. Tvärt om tror jag de flesta av oss som varit kristna i några år skulle anse det ytterst onormalt att sväva runt på några rosa salighetsmoln dagarna i ända.

Nu tänker jag inte på den vardagliga "ickekänslan" - samma typ av "ickekänsla" som jag föreställer mig kommer infinna sig i det vardagliga livet i en parrelation efter förälskelsen ebbat ut och övergått i en mer mogen kärlek, i tillit och förtröstan på den andra - eller tvivelskänslorna. Utan det jag tänker på är de långa perioder av totalt mörker, av frånvarokänsla. Veckor, månader och år när livet med Gud mest består av vardagliga rutiner och "Känn inte efter!, för då kommer jag att ifrågasätta det jag gör och då kommer det finnas en stor risk att jag omedelbart kommer att sluta be, gå i kyrkan, osv".

Förresten handlar väl efterföljelse - och även i viss mån helgelse - mycket om att just leva ut den kristna tron, oavsett hur livet gestaltas just den sekunden? Är inte moder Theresa ett exempel på detta? Utåt sett levde hon ett helgonlikt, totalt självutgivande liv i Kristi efterföljd. Inåt så var det mest nattsvart mörker.

Men om min tillbedjan representeras av min intellektuella övertygelse om Sanningen om Guds existens och det andliga planet representeras i bönen och längtan efter Gud (även när det är som mörkast), är då känslan inget värt i tillbedjan? Ingenting värd för vår helgelse? Är inte känslan av Guds närvaro det som oftast ger våra liv en mening och får oss att orka även när allt annat är nattsvart?

I frikyrkan är det mycket känslor. Musiken ska kännas rätt, tillbedjan ska kännas äkta, man ska predika om det som känns som Guds ledning här och nu, osv. I äldre kyrkor är det mer traditioner. "Så här har vi alltid gjort och därför ska vi alltid göra så, oavsett hur det 'känns' för dig".

Samtidigt säger Jesus att vi ska vara som barn. Och vad är barnatron om inte just den enkla känslan av fullkomlig tillit till den Andre?

Påsken - hur jag ser på den

Utifrån Bittes önskemål om födelsedagsinlägg kommer här en kort utläggning i ämnet "Påsken - hur jag ser på den" (hade jag inte försökt hålla mig kort, utan gått in på varenda detalj och aspekt så hade jag nog inte blivit klar förrän till nästa påsk - tidigast!). Tack och lov så är ju påsken högaktuell året runt, så vad gör det att jag är två veckor "för sent ute" för att pricka in själva högtiden!?

Alltså, vilken är min sanna bild av påsken - godis, liljor, döden eller uppståndelsen?

Trots att jag har varit kyrkligt aktiv i snart 14 år (i alla fall om jag räknar mina första år som SMU-scout som "kyrkligt aktiv", även om jag inte gick på fler gudstjänster än själva scoutinvigningen där i början och sen med ett långsamt intensifierande för att nå nivån "regelbundet varje söndag" för ca sex år sedan) och att påsken är en av de stora kyrkliga högtiderna så har jag haft svårt att få grepp om just påsken.

Julen är lätt. Både i aspekten vad gäller att de flesta advents- och julsånger fortfarande handlar om budskapet att Jesus Kristus är född till jorden, och att det fortfarande är tradition att gå i kyrkan kring första advent och själva juldagarna. Men julen är även lätt att greppa rent logiskt, för om nu Gud är allsmäktig och har skapat jorden osv, så krävs det inte mycket till tro för att tro Gud kan gå runt sina egna regler och låta en jungfru bli havande och föda en son. Och ja, jag vet att långtifrån alla håller med mig på den punkten, men själv har jag aldrig känt några behov av att ifrågasätta just det. Kan inte ens egentligen minnas att jag har haft svårt att acceptera att Jesus är Guds Son - Gud själv! - fullt ut även som nyfödd, som ett skrikande och hjälplöst spädbarn där i Betlehems stall.

Men påsken då? Påsken har jag haft - och har väl i viss mån fortfarande - betydligt större problem med. Påsken är inte logisk. Påsken är svårare att resonera sig fram till. De får säga vad de vill på alphakurser och liknande om att se på Jesu korsfästelse som juridisk dom och straff etc, jag lyckas inte köpa påsken som logisk oavsett. Påsken vänder liksom ut och in på det mesta!!

Delvis kan jag säkert skylla mina problem med att jag många gånger haft svårt att ta mig iväg till kyrkan på gudstjänst kring påsk, utan firat vad man skulle kunna kalla en "sekulär påsk" med störst fokus på godis och maten, och det även efter att jag börjat gå aktivt på gudstjänst under resten av året. Varför? Både ren lathet (när jag varit hemma) och för att jag varit bortrest och inte haft koll på var det har funnits kyrkor att fira i och när de har haft gudstjänster. Pinsamt men sant...

Eller ja, fullt så illa har det inte varit. Bland annat så firade min förra pastor den judiska påskmåltiden och visade hur Jesus använde de begreppen när han instiftade nattvarden och varför Paulus skriver det tillsynes obegripliga "Välsignelsens bägare som vi välsignar". Detta berörde mig djupt, men mycket annat har aldrig lyckats bli levande för mig även när jag har varit på gudstjänst.

De två senaste åren har dock något hänt. Jag flyttade till Ansgar och bestämde mig för att verkligen gå in i påskfirandet här, med allt från palmbladsprocessionen på palmsöndagen via nattvardsfirandet och vakan på skärtorsdagen och begravningsandakten på långfredagen till påsknattens vaka och mässa med tändandet av påskelden. Jag menar - när jag har kyrkan bara en trappa ner så har jag liksom ingen ursäkt för att inte närvara! Och även om jag har misslyckats kapitalt med att hålla fastan, så har detta sätt att levandegöra historien verkligen väckt min tro till liv, på ett sätt rationella argument aldrig har lyckats med.

Ännu består mycket oerhört mycket för mig att upptäcka i samband med påsken, men det känns som om jag är på rätt spår. Jag ser redan fram emot nästa påsk. Att få vara där i det nedsläckta kyrkorummet och höra läsning efter läsning och sen se hur ljuset sprider sig och höra hur kyrkklockorna ringer igen och hur jubelsången stiger till nya höjder! Och kanske lyckas jag med min fasta nästa år, vilket alla säger ökar förståelse för påsken som glädjehögtiden nr 1 efter fastnas ökenvandring...