Över 4 000 kr i månaden

I denna bloggs begynnelse - från april till augusti 2008 - skrev jag fem inlägg om ekonomi, med viss vinkling mot miljö och global rättvisa. Att jag inte har skrivit något på det temat sen dess är rätt talande - oavsett hur gärna jag kanske velat förbli "ung och idealistisk", så känns det som om jag på väldigt kort tid har blivit äldre, tröttare och - i viss mån - desillusionerad*. Till exempel: självklarheten jag tidigare kände inför att köpa ekologiskt (i den mån jag hade råd) känns är inte alls så självklar längre. Jag borde väl, men "borde" leder snarare bara till mer "jag orkar inte" än energifyllt och självskrivet handlande!

Och med min trötthet blir det också än mer uppenbart vad en "medlemsvärvare" till "Rädda Barnen" konstaterade till mig för några år sedan. De som skriver upp sig på listor och ger pengar till "välgörande ändamål" (så som Rädda Barnen) är alltsom oftast fattiga studenter. Jag tänkte då att det väl var för att en student visste hur stor skillnad en hundralapp till eller från kan göra. Men nu misstänker jag allt starkare att det mycket mer har med uppgivenhet och en "gör mig blind, jag orkar inte se, jag orkar inte bry mig"-önskan att göra.

Under Almedalsveckan i somras var det uppladdning inför det klimatmötet i Köpenhamn. Människor från Diakonia sprang runt där iförda klockkostymer och försökte väcka oss ur vår självvalda blindhet. Dagens sommarbloggare rapporterade om deras aktion och presenterade en modell kallad "Greenhouse Development Rights", som går ut på att de absolut fattigaste inte behöver göra samma investeringar för miljön som oss andra "global medelklass och uppåt". Gränsen drogs vid 4 000 kr per månad.

För mig var just den summan en ögonöppnare. Som student - "fattig student" - levde jag på mer än det! Rätt mycket mer faktiskt! Nu kan man alltid ursäkta sig och säga att levnadsstandard osv inte gör uträkningen fullt så enkel, men ser man rent krasst på det så är vi svenskar rika. Stenrika. Generellt sett. Med globala mått mätt. Och när jag som fattig student har haft möjlighet att spara pengar och resa utomlands årligen, då är det rätt uppenbart att det där med "fattig" är inte tillämpbart egentligen. Det är bara en fråga om ekonomiska prioriteringar mellan "en (eller flera) öl/cider på studentpuben per kväll", "ett par byxor och en tröja i månaden" eller "en resa till Irland i sommar" så finns det bara ett ord i globalt perspektiv för det - och det är Lyxtillvaro!

Nu under hösten har jag haft praktiklön, det vill säga haft det bättre ställt ekonomiskt än någonsin förr. Likväl så har jag haft väldigt svårt för att ta mig ur min "desillusion". Jag har inte riktigt orkat bry mig. "Låt någon annan rädda världen ett tag" liksom...

*****

* = En kort illustration: Min trötthet och desillusion får mig att på något sätt ana en bråkdel av den besvikelse som människor måste ha upplevt efter att ha tillhört en kyrka eller ett sammanhang där det väldigt tydligt predikats om Jesu snara återkomst, bara för att ha slitit ut sig och arbetat sig över gränsen för utmattningsdepression för att hinna "rädda så många som möjligt för Kristus" innan dess, bara för att tillslut inse att "nä, Han kom visst inte nu"...