Rögle kloster: Julbrev 2009

Saxar ett citat ur Rögle klosters julbrev från 2009:

Någon sa "Hur kan det komma sig att Gud är överallt och vi alltid är någon annanstans?" /Syster Marie-Nicole

Bön som förändrar verkligheten

Läser en reklambroschyr om karmeliternas nunnekloster i Glumslöv. Jag både fascineras och avstöts av deras livsstil. Mindre än två timmar socialiserande per dag!! Enbart med varandra. Socialiserandet med andra finns inte med på dagsschemat. En så främmande verklighet.

Jag kan tilltalas av kloster i många fall. Både "aktiva ordnar" som finns och verkar ute i församlingar och/eller i samhället och kontemplativa kloster med gästhem och reträttverksamhet förstår jag mig på, men detta isolerade liv är för mig obegripligt. Främmande som sagt var. Men jag inser också att det största främlingskapet finns inom mig. Främlingskapet till bönen. Bristen på tilltro till att dessa nunnors bön kan förändra den värld jag (och dem) lever i.

I min föreställningsvärld förändrar bönen mig, och genom att jag förändras så förändras även världen omkring mig. På sätt och vis skulle man kunna säga att jag blir mitt eget bönesvar i bästa fall. Ulf Ekman skrev träffande häromdagen (förvisso som inlägg i en helt annan fråga, men det är tillämpbart ändå; min fetmarkering): "Kyrkor har också ett annat vapen, bönen. Det kommer att bli mer nödvändigt än någonsin att be för dessa områden och dessa ungdomar samt aktivt gå in och hjälpa till." Men för den som lever utan den direkta kontakten med yttervärlden så är den typen av bönesvar inte möjliga. De måste känna total tillit och förvissning om att någon annan blir deras bönesvar, att Gud sänder andra människor att vara händer och fötter för att nå de behövande. Att Gud direkt griper in utan mellanhänder. Tillitskrävande. Främmande.

*****
Heliga Ande,
bed för mig. Bed i mig.
Be att jag får trons gåva och
att jag vågar lita på bönens verkan.
Visa mig att verkligheten är
så mycket större än jag vågar tro.
Undervisa mig. Förvandla mig.
Låt dessa nunnors exempel
bli ett föredöme för mig.
I Jesu namn
Amen

Bokrecension: Anteckningar efter en frontalkrock med Gud

"Anteckningar efter en frontalkrock med Gud" är skriven av Maria Küchen och gavs ut år 2006 av Cordia. Den är 171 sidor lång, fördelat på ett stort antal korta kapitel (ickenumrerade kapitel, och då varje kapitel är ca 1-3 sidor långt orkar jag inte räkna dem alla) fördelade på några större block, t.ex. "Dödssynder", "Trotsets halleluja" och "Hemma".

Bokens titel beskriver ganska bra innehållet - det rör sig mer om dagboksliknande anteckningar än om teologisk polemik eller traditionell poesi. Å andra sidan handlar den minst lika mycket (eller mer?) om mötet med den inomkyrkliga kulturen som om mötet med Gud!

Detta med den dagboksliknande strukturen är både bokens starkhet och svaghet. Precis som en dagbok blir det lätt lite spretigt och lösryckt. Samtidigt blir det väldigt ärligt och icke-tillrättalagt. Bäst blir boken när - om - man läser om en del kapitel. Går tillbaka (gärna redan under läsandets gång) och upptäcker hur fler ämnen och personer återkommer och skapar någon form av röd tråd, som man inte alltid upptäckte vid första genomläsningen.

Styrkan med boken är just att Maria berättar om sina upplevelser och tankar så som de dyker upp, snarare än att försöka redogöra för/presentera någon slags (omogen) teologi, så som jag upplevt att författare till andra böcker i samma genre försökt göra alltför ofta. Att vilja presentera sin upptäckt av teologin må vara lovvärt, men det blir ofta alldeles för uppenbart att det finns en anledning till att man ofta genom historien ansett att man inte ska undervisa direkt efter sin omvändelse! Vittna ja, undervisa nej. Och denna bok är ett vittnesbörd, ingen undervisning, och som sådant är det intressant.

Ändå är det ingen "klassisk" omvändelseberättelse, där man först beskriver det liv man levde, ja i det närmaste frossar i hur syndig/omoralisk man var, hur man följde falska gudar osv, för att sedan beskriva vad som ledde fram till omvändelsen, hur själva omvändelsen gick till och sen tillsist hur fantastiskt och förvandlat livet har blivit efteråt. Nej, redan i tredje kapitlet (efter två mycket generella inledande kapitel) beskrivs kortfattat hur hon fick en inbjudan att åka till ett kloster i Italien för att vara med och arbeta fram nya psalmer för vår tid, nappade efter en hel del övertalning och - pang - hur Gud drabbar henne. Resten av boken behandlar just, precis som titeln antyder, tiden EFTER frontalkrocken med Gud.

Två teman är mer frekvent återkommande i boken: delvis att det direkta Gudsmötet i det närmaste kan liknas vid en psykos, och delvis blir det väldigt mycket tankar och paralleller till sex. Psykosliknelsen är intressant, men sexet drar ner omdömet. Det får mig att sucka och bläddra vidare för att det inte talar till mig. Om det är för att jag inte har levt något frisläppt liv med kurshelger där det är "fri kärlek till alla" som gäller eller om jag bara är less på sexualiseringen av samhället låter jag vara osagt. Fast det kanske är bäst jag påpekar att Maria använder denna sexualiserade kultur där "kärlek = sex" i kontrast till den kristna kärleksbudet, men ändå...

På det hela taget är det som sagt var ett intressant vittnesbörd som jag antagligen kommer komma tillbaka till någon eller några gånger i mitt försök att delvis förstå kyrkan sett ur en nykristens perspektiv, delvis förstå kyrkan ur ett mer poetiskt perspektiv.

Jag hade förvisso gärna läst lite mer om före och framförallt tiden i klostret, istället för att bli tvungen att nöja mig med de fåtal, knapphändiga antydningar som finns med som det är nu. Men som sagt var lite mer, inte mycket. Jag är innerligt tacksam över att slippa en del av de klassiska klyschorna.

Det jag kommer att bära med mig tydligast är nog dock hennes vittnesbörd om hur Gud visade på hur hon inte ska söka efter den kyrka som ger henne mest, utan gå till den lokala, svenskkyrkliga församlingen. Kanske är det dags för mig att sluta fråga mig "Vad får jag ut av den här kyrkan, det här sammanhanget?" och istället börja fråga mig "Vad kan jag erbjuda, vad kan jag bidra med?".

Charlotte Therese har reflekterat över samma bok i ett antal blogginlägg.

Uppdatering kring kyrkodag

Här kommer tillslut den utlovade uppdateringen om aKFs kyrkodag nu i helgen, som jag har nämnt tidigare. Jag har inte hört något om dagen under gudstjänst eller liknande, men å andra sidan så var jag ju på Bjärka i söndags och kan ha missat vad som sas då. Hur som helst - ni kan ju åtminstone få lika mycket info som jag har, dvs ett foto (förlåt den dåliga kvalitén) av själva reklamaffischen. Och förlåt för att jag inte la upp det före sista anmälningsdag...

Om texten är för liten alt. för otydlig/suddig så står det:

arbetsgemenskapen
Kyrklig Förnyelse i Uppsala stift

Kyrkodag 26 april

St Ansgars kyrka Högmässa klockan 10.00 därefter kyrkfrukost och program

Ordenslivet - för vad? för vem?

Syster Karin, Helgeandsystrarna i Alsike
Syster Bodil, Mariadöttrarna i Vallby
Syster Helena, Mariadöttrarna i Vallby

Anmälan senast onsdag den 22 april till uppsalaakf@yahoo.se eller tel. 0708-248457 Bertil Murray (för planeringen av frukost)

Fler korta konferenser och möten...

Tycker ni inte att Oas-möte och Jesusmanifestation är nog så kommer här två tips till:



Söndagen den 26 april är det kyrkodag med aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse) på temat kallelse till klosterliv här på Sankt Ansgar (Uppsala). Jag tror åtminstone att det är det. Det sitter ett anslag utanför kyrkan, men jag hittar ingen information om det på aKFs hemsida. Jag återkommer om jag får tag på mer information!

För den som vill läsa mer om tankar kring dagens kristna kommuniteter och kollektiv rekommenderas Antons "Rapport från 'Gemenskap i en splittrad tid'" (både själva inlägget och kommentarerna är bra, men redan rubriken sammanfattar mycket bra vad det handlar om). Dagen skrev om helgen här, och en ledare utifrån den med rubriken "En dold väckelse?".



Baggisdavid tipsade om en Nordisk New Wine-konferens i Stockholm den 28-30 april. Något för dig om du är lagd åt det karismatiska hållet och vill höra predikningar om helande och samfundsöverskridande tjänst. Tyvärr mitt i veckan, så jag har personligen ingen möjlighet att komma iväg på det.

Maria de Jesus

Jag läste i Svenska Dagbladet att Maria de Jesus, som fram till i fredags var världens äldsta kvinna, nu har avlidit i en ålder av 115 år och 220 dagar. Själv fastnade jag dock mer för själva namnet Maria de Jesus än hennes aktningsvärda ålder. Det lät ju mer som en nunna än som ett vanligt svenssonnamn, så jag funderade på om även SvD hade hängt på UNTs trend (här och här; fast nåja, det var ju juletid, så det kanske inte var mycket till en "trend") att skriva om kyrkliga nyheter och personer, men men...

Verkar dock som om att den gamla devisen från 1 Mos 6:3 om att människan inte ska bli mer än 120 år håller i sig även idag, trots att sjukvården gör sitt bästa för att hålla oss vid liv i evigheters evighet med hjälp av mediciner mm, i tron om att döden är det "ultimat onda" som till varje pris måste bekämpas.

Bokrecension: Klosterliv i Sverige

"Klosterliv i Sverige" är en nyutgiven bok (Cordia, 2008) av Lars Hillås. Här berättar Lars om sina erfarenheter från övernattningar - oftast från en organiserad eller privat reträtt, men även kortare besök förekommer - och möten med bröder, systrar och gäster på tio moderna (i betydelsen nutida, eftersom somliga av kommuniteterna lever fortfarande efter regler från 500-talet) svenska kloster.

Urvalet av kloster har i boken begränsats till kloster och kommuniteter - i ordens vidaste bemärkelse - där man regelbundet ber tidegärden och driver ett gästhem. Av de tjugo platser (adressuppgifter till alla tjugo finns dock med) som då kom i fråga har hälften förärats ett besök. Fast om detta verkligen betraktas som en "förmån" av alla besökta kloster tycks inte självklart, för:

[...] är skäl nog att besöka Rögle kloster. Och många gör det. Så många att systrarna med viss frenesi värjer sig från alla som vill sälja reklamplats åt dem i olika turistbroschyrer och telefonkataloger. (Och mellan raderna skymtar det fram att för deras del skulle de gärna stått utanför alla böcker om svenska kloster). (s. 147)

Andra kloster/kommuniteter, utöver Rögle kloster, som presenteras i boken är Östanbäcks kloster, Birgittasystrarna i Vadstena, Mariadöttrarna i Vallby, Mariavall, Den helige Benedikts hus, Berget i Rättvik, Wettershus reträttgård, Bjärka-Säby och Franciskusgården i Jonsered.

Utöver själva presentationen av klostren/kommuniteterna så finns det även praktiska vägvisningar om hur man tar sig till respektive ställe med hjälp av kommunaltrafik, en ordlista för den som inte är inne i klosterjargongen, goda råd inför ett klosterbesök, en kort historiebeskrivning om kloster i Sverige, en likaledes kort presentation av olika (katolska) ordnar och en boklista med tips och råd för vidare läsning om kloster och kommunitetsliv.

Själv tycker jag att detta med kloster är något oerhört fascinerande, och av de tio som presenteras i boken har jag haft förmånen att besöka två stycken - Bjärka-Säby (fast att kalla det "besök" är kanske till att ta i, jag bodde ju där ett år när jag läste bibelskolan som också finns på Nya Slottet) och Rögle kloster. Vad gäller kloster i allmänhet har jag även besökt Taizé ett antal gånger, men det ligger ju en bit utanför Sveriges gränser, så det diskvalificerade sig själv för att ha en möjlighet att komma med i just den här boken.

Och det verkar vara betydligt fler än jag som fascineras av klosterlivet. När jag var på LundeQ (Akademibokhandeln här i Uppsala) senast så fick jag syn på att även det sekulära bokförlaget Arena AB, som framförallt tycks ge ut reseskildringar, har i år utkommit med "Kloster: Vistelser i stilla rum" av Pippi Engstedt, som presenterar en blandning av svenska, nordiska och europeiska kloster (alla med gästhem så klart - och jodå, Rögle finns med även här...), för att inte glömma "Klosterträdgårdar - Himmelska platser på jorden" av Lena Israelsson som gavs ut av Wahlström & Widstrand i våras. Men ingen av dessa båda böcker har jag läst, så vad de handlar om och om de är läsvärda, det överlåter jag åt någon annan att berätta om/bedöma

Bön från Irland

Lord,

Help me live this day,

Quietly, Easily,

To lean upon Your great strength,

Trustfully, Respectfully,

To await the unfolding

of Your will,

Patiently, Serenely,

To meet others,

Peacefully, Joyously,

To face tomorrow,

Confidently, Courageously.

Bön av benediktinnunnorna på Kylemore Abbey, Connemara, Co. Galway, Irland.

Se mer på http://www.kylemoreabbey.com.

Varför ligger alla kloster i Skåne?!

Detta inlägg har legat och "mognat till sig" ända sedan början av juni då bland annat Dagen, Kyrkans Tidning och Sydsvenskan berättade om Benedikts hus, det första "riktiga" munkklostret som byggs i Sverige på över 450 år! Att jag nu tar upp det beror på att Johan & Johanna Stenberg förärade mig med en gratisprenumeration av Katolskt Magasin i samband med att jag var på besökt hos dem. Och i det senaste numret av KM så berättas om första spadtaget är taget till just Benedikts hus.

Vänligen beakta även att i följande inlägg använder jag benämningen "kloster" för alla former av kommuniteter och klosterliknande gemenskaper, så som det vanligtvis används i svenskan, även om jag vet att detta inte är helt korrekt.

*****

Så här skrev jag den 10 juni i en kommentar till Z:s blogg:

Men borde inte Katolska Kyrkan försöka sprida lite på sig - tycker att de allt mer verkar satsa på att stanna i Sydsverige. Behöver jag ens nämna att det finns både dominikaner, karmeliter och snart benediktiner i Skåne men knappt något kloster - i den vida svenssonbemärkelsen av ordet - alls norr om Uppsala?? Det är liksom väldigt mycket Sverige kvar när man passerar Uppsala!

Vilket gav upphov till lustiga kommentarer om att jag kanske borde bli nunna och starta ett själv, alt. "ropa högre så kommer dem" eller göra som politikerna i Värnamo som gick från ord till handling och helt enkelt bjöd in cisterciensorden till Nydala.

Och D skrev:

Instämmer fullständigt! Förutom att det inte bara är norr om Uppsala som det saknas kloster, utan också väster om! Norra Västergötland, Dalsland, Värmland, Närke, Södermanland, Västmanland... — inte ett kloster i sikte förutom det svenskkyrkliga Östanbäck och den minimala svenskkyrkliga kommuniteten utanför Strängnäs. T o m de katolska prästerna är nästan uteslutande sekularpräster. Ett par tre polska franciskaner tog över Västerås i höstas. Och så finns det någon enstaka syster. I övrigt är det, mig veterligen, helt tomt på ordensnärvaro i hela området innanför Falun-Stockholm-Vadstena-norska gränsen.Verkligen synd att inte karmeliterna valde den gamla karmelitstaden Örebro i st f den gamla karmelitstaden Landskrona! Fast i ärlighetens namn skulle även Stockholm behöva ett "riktigt" kloster. Klarissor kanske? Och så ett sådant där riktigt liturgiskt inriktat benediktinkloster!

Och systematisk som jag är väckte detta min nyfikenhet - är detta verkligen sant?! Så utifrån Katolska Kyrkans resp. Svenska Kyrkans hemsidor laddade jag helt enkelt ner en Sverigekarta och prickade ut de omnämnda svenska klostren och kommunitererna på. Helt urskiljningslöst, även om det i vissa fall uttalat stod att det endast rör sig om en enda broder eller syster. Likaså prickade jag in Nydala (som faktiskt inte stod uppräknat på Katolska Kyrkans hemsida än!) och Bjärka-Säby, även om det är en liten specialare - och det inte enbart för att det faktiskt är en frikyrklig kommunitet! Tyvärr känner jag inte till någon bra ortodox hemsida, så de ortodoxa klostren - tror mig ha läst om åtminstone ett i Dagen, men kommer inte ihåg var det ligger - kom inte med.



Förstår om det inte är helt lätt att se på kartan, men varje svart prick ska representera ett kloster och listan bredvid specificerar var klostren ligger indelat landskapsvis, undantag Stockholms- och Göteborgsområdet som fick varsin rubrik (helt enkelt därför att jag är osäker på vilken stadsdel som ligger i vilket landskap). Och alla ev. felprickningar hänvisas till att jag prickade på fri hand! Är lättare att orientera när städer är utmärkta på kartan, men å andra sidan blir det betydligt kladdigare och mer svårprickat när de är det så...
_
Det jag kom fram till är att Storstockholm har flest kloster - 15 st - och att Skåne kommer först på andra plats, men som mycket god tvåa, med 12 kloster eller kommuniteter. Därefter är det ett hopp ner till trean Småland med 6 kloster och fyran Östergötland med 5 st. På delad femte plats ligger Södermanland, Göteborg och Uppland med 4 st i var. Västergötland och Dalarna har 3 st i var. Fyra landskap (Norrbotten, Västerbotten, Medelpad och Västmanland) har 2 st/lanskap och Gästrikland och Halland har ett varsitt. Men som sagt var så kan det ju finnas vissa skevheter utifrån storlek och typ av kloster...
_
Så ifall man som D gjorde ska dra en gräns för "klosterfritt territorium" kan man ju antingen dra den från Göteborg via Skara, Rättvik/Falun och Sundsvall till Luleå (det närmaste en enda rät linje man kan komma), eller då mer krokigt från Göteborg-Skara-(Vadstena)-Linköping-Strängnäs-Rättvik-Sundsvall-Luleå. Men faktum kvarstår att det norr om Gävle/Dalarna endast finns fem kloster, och det lokaliserat till kuststäderna. Förvisso bor det ju inte supermånga människor inne i Norrlands inland (fjällvärlden: permanent boende) heller, men borde inte detta vara idealiskt för ett tillbakadraget, kontemplativt liv?
_
Men detta besvara fortfarande inte min fråga: Varför etablera ännu fler kloster i Skåne - där Katolska Kyrkan ändå tycks vara rätt välrepresenterad - när så stor del av Sverige som står utan kloster? Vore inte ett kloster ett perfekt "missionsverktyg" för att sprida den katolska läran och närvaron om inte annat...?

*****

Uppdatering:

För den som är intresserad av de ortodoxa klostren så finns en uppräkning på http://omorphia.wordpress.com/2008/12/17/ortodoxa-kloster-i-sverige-och-skandinavien/

"Saints and scholars" - om irländska kloster

Irland omtalas ofta som "the country of saints and scholars" ("landet av helgon och lärda", eller hur skulle vi översätta det till svenska?), och det syftar då tillbaka på den tid då Irland var ett land med kloster vid varje flodkrök (i det närmaste). Och kloster på den tiden var ju platsen för de lärde och fostrare av helgon. Det sistnämnda är förhoppningsvis fortfarande sant, även om det numera finns sekulära läroplatser som skolor och universitet. Och boktryckarkonsten har ju som bekant gjort böcker och därmed kunskap tillgängligt för alla, vilket inte var fallet innan dess.

När jag var på Irland sprang jag på tre kloster, två ruiner och ett levande. För att förvirra lite extra tänker jag omnämna dem i motsatt ordning till jag besökte dem, hoppas ni står ut ändå:

Det sista av dessa tre var en anonym ruin i en liten fiskeby norr om Dublin. Nu åkte jag bara förbi utanför med buss (guidad turistresa), och hade inte möjlighet att stiga av och undersöka platsen närmre, men kvar stod bara en förfallen kyrka (vad jag kunde se) - hur kan det ha blivit så? Jag menar - att klostret revs kan man ju skylla på reformationen, men själva kyrkan?? Var skulle lokalbefolkningen fira sin gudstjänst efteråt?

Det andra var Clonmacnois - kallas bl.a. för "mellersta Irlands största turistattraktion" - ruinerna av ett keltiskt kloster grundat av St Kieran (alt. stavning Ciaran) på 540-talet och som förblev ett levande, irländskt (dvs utan större inflytande från någon av de mer välkända fastlandseuropeiska ordnarna, t.ex. benediktiner, dominikaner och fransiskaner, något de är mycket stolta över) kloster i nästan exakt 1 000 år, innan det förstördes av naturens stormar och människors stormningar på 1540-talet. Bland dagens ruiner kan man se två rundtorn, tre högkors, en katedral och (åtminstone) sju kyrkor, en stor kyrkogård, osv. Ett slott och ett nunnekloster finns utanför området för munkklostret.

Clonmacnois blomstrade framförallt under 700-1100-talen, då mängder av värdefulla manuskript producerades och de tre irländska högkorsen restes. Under samma tidsperiod härjades klostret av inhemska kungar som lät mörda bröderna samt av vikingar som ett flertal gånger brände och plundrade klostret. Av högkorsen är "Cross of the Scripures" det mest välkända, vars sidor pryds - precis som namnet antyder - av olika bibliska motiv, t.ex. ett motiv av Jesus med Petrus och Paulus samt ett motiv av domedagen. Runt klostret fanns även en by/mindre stad med gissningsvis upp till 3 000 invånare.

Båda dessa kloster har förblivit ruiner trots att de irländska katolikerna återigen har makten på Irland, något jag måste erkänna att jag blir rätt förvånad över. Om man vill bygga upp sitt eget land igen, vill man då inte också bygga upp det som en gång i tiden byggde upp landet?

Det första av klostren, Kylemore Abbey, är ett benediktinkloster och drivs av nunnorna som internatskola för flickor. Om jag säger som så: jag tycker väl hela idén med internatskolor är lite suspekt - "småbarn" ska bo med sina föräldrar, inte på internatskolor! - men om jag hade haft möjlighet att läsa där så hade jag DEFINITIVT tackat 'Ja' utan att tveka en enda sekund! Så otroligt vackert!!

För att sammanfatta lite: jag såg inte speciellt många levande kloster på Irland, men kanske ligger dagens kloster på lite undangömda platser som turister inte passerar, så jag ska väl inte påstå att jag har någon direkt koll på antalet kloster egentligen. Men jag tror fortfarande inte att de är lika många som jag föreställer mig fanns där förr i tiden. För när man läser turistguider eller åker på bussresor så tycker jag att det finns klosterruiner överallt!

Irland - ett katolsk land?

Jag har alltid tänkt mig att Irland är ett katolskt land. Ett "ärkekatolskt" land till och med. Kanske inte det mest typiska exemplet på ett katolskt land - där slår nog Polen högre, kanske även Italien, men definitivt skulle jag nog nämna det på topp tre.

Fast nu när jag har varit där i elva dagar och gått på mässa i "den närmaste kyrkan" (alt. centrumkyrkan) tre gånger så har jag insett att alla dessa tre kyrkor tillhörde "Church of Ireland", dvs den irländska motsvarigheten till "Church of England". Dvs protestantiska kyrkor, inte katolska!! Helt utan avsikt blev det så. Eller snarare: helt utan avsikt från min sida, men tvärt om ett mycket medvetet resultat från den tiden Irland var en del av "United Kingdom of Great Britain and Ireland" och reformationen genomdrevs och katoliker fördrevs.

Likaså ser man gott om övergivna klosterruiner runt om på Irland. Kloster som överlevde vikingarnas plundringar i århundraden innan de blev stängda av britterna, och munkar och nunnor utslängda ifrån, ofta med våld. En historia som känns igen från den svenska reformationen.

Nå, för att inte måla bilden svartare (om det är det jag gör? Döm själva, men just biten om klosterruiner tycker jag själv är rätt tråkig så att säga) än vad den är, så kan jag lova att det även finns gott om katolska kyrkor i storstäderna, även om de flesta centrumkyrkor (vilket ju är de man som turist oftast ser) som sagt var är protestantiska. Nej, de katolska finns runt om själva stadskärnan, i "förorterna". I städerna bodde nämligen britterna - protestanterna - i de fina husen i centrum, och katolikerna fick nöja sig med att bo i de fattiga förorterna. Protestanterna tog över de fina, gamla kyrkorna i centrum och katolikerna fick bygga nya(?) i förorterna där de tvingades bo.

Detta har sin logiska förklaring i att när katolikerna fördrevs från sina hem så blev de inte fördrivna från ön. Det var irländarna för många och britterna för få för. Sant är att katolikerna hade det svårt och knappt fick äga något alls - hus, häst, osv - men emigrationen var oftast "frivillig". Frivillig i betydelsen att de inte slängdes på båtar av någon myndighetsperson, men samtidigt kanske inte "frivillig" i betydelsen att det var desperation som drev dem att överge sitt land inte vad vi kallar "fri rörlighet" idag...

Är Irland då ett katolsk land eller behöver jag ändra uppfattning? Enligt wikipedia så tillhör 91,6 % av den Irländska republikens befolkning den Katolska Kyrkan (och totalt sett sägs över 90 % av befolkningen gå regelbundet i mässa, men om det är katoliker och protestanter sammantaget, eller om det helt enkelt är alla katoliker som uppfyller mässplikten kan jag inte uttala mig om), så jag ska nog även i fortsättningen behålla uppfattningen jag har fått i skolan snarare än uppfattningen jag fick när jag var på Irland...

Bokrecension: Rosens namn

Boken "Rosens namn" av Umberto Eco från år 1980 är definitivt mindre känd än filmatiseringen av boken, som gjordes år 1986 med Sean Connery i huvudrollen.

Boken är 532 sidor lång (men hur många kapitel det är har jag inte riktigt koll på för de är inte numrerade och boken är nu tillbaka på biblioteket)...

Ska jag kategorisera boken så skulle jag säga att det definitivt är en pusseldeckare i bästa Agatha Christie-stil, förlagd i medeltida klostermiljö (ett benediktinkloster), och som sådan - utöver själva pussledeckarbiten - full av hänvisningar och fakta för att skapa en autentisk miljö kring platsen. Vilket gör att hela boken bara överflödar med information till den grad att den nästintill blir omöjlig att sortera och själva berättelsen mer eller mindre går på tomgång. Det ska tydligen finnas utgåvor som är försedda med ett antal kommentarer och noter till dessa "bihändelser", men i den bok jag fick tag på från biblioteket var endast latinet (bristfälligt!) översatt. Och det blev inte mindre förvirrande av att det t.ex. tog halva boken innan jag insåg att "minioriterna" enbart var en annan beteckning för "franciskaner"! Annars var jag ganska stolt i början av boken då jag känner mig tillräckligt väl hemma i tidebönerna för att tycka att tidsangivelser som "Laudes" och "Completorium" är en fullt begriplig version av tidsangivelse, även om det faktiskt var förklarat längst fram i boken.

En vän förstod dock inte alls hur jag kunde tycka "DaVinci-koden" var spännande och välskriven, men tycka att "Rosens namn" (förresten förstår jag inte alls var "rosen" kommer in i sammanhanget och vad som skulle ske i "rosens namn" - det är vare sig morden eller kyrkopolitiken i alla fall) var tråkig och händelselös, med motivationen att "Umberto Eco är ju i alla fall professor och kan sin symbolik, till skillnad från Dan Brown som mest bara vrider och vänder på allt så att det passar in i hans berättelse". Och spännande blev det faktiskt på slutet - de sista 30 sidorna eller något! Men jag antar att jag helt enkelt är fel person för att tycka att mörda(n)de munkar är superspännande... Eller tja, hela deckargenrén är för mig ett ganska obegripligt fenomen, så det kanske inte var munkarna eller kyrkohistorien det var fel på!

Nu har jag själv inte hunnit se filmen än, men jag skulle kunna tänka mig att den skulle passa mig betydligt bättre. Jag har faktiskt fått ett löfte om att få låna den av en kompis, så jag får be om att få återkomma med en närmare jämförelse när jag sett den.