Apropå fasta och söndagar

Var i kyrkan idag - vilket i och för sig inte är helt ovanligt i och med att det är söndag. Men det serverades semlor till kyrkfikat. Hembakta semlor. Vilket är väldigt, väldigt gott. Men kanske lite ovanligt i och med att det är fasta nu. Länge sedan det var fettisdag.

Jag lät mig dock väl smaka och "rättfärdigade" det hela med att "en kristen aldrig fastar på en söndag". Varför? För att alla söndagar är påskdagar - uppståndelsedagar. Festdagar. Och så fällde jag kommentaren:

"Jag gillar söndagar. Jag kan ha söndag hela veckan".

Mycket effektiv metod så här i fastetider...

Fast om jag ska vara ärlig så kanske själva principen med att ha "söndag hela veckan" (det vill säga att slippa fasta från sötsaker och så vidare) är att missa själva poängen med fastan - och det kan ju få ödestigna konsekvenser. Att missa målet är ju själva urdefinitionen av synd...

Att tro lite om Gud

Efter att träffat en pojkvän som är medlem i en pingstförsamling så har jag både nu och då firat gudstjänst tillsammans med pingstvännerna i Östersund. Jag skrev bland annat om en upplevelse i samband med ett nattvardsfirande tidigare i våras.

På något sätt har sen frågan om varför jag reagerade så legat och malt i bakhuvudet på mig. Som sagt var så var det inte första gången jag hörde någon tala om nattvarden mer som en gemenskapsmåltid där Jesus/Anden är närvarande "lite sådär generellt" men inte "så där magiskt" (dvs sådär som katolikerna tror att bröd och vin förvandlas till kött och blod). Där nattvarden blir en församlings-gemenskaps-grej snarare än ett möte mellan Gud och människa.

Svaret som jag börjat ana är nog att det måste bero på att pingstvännerna tror så lite om Guds handlande att de inte kan föreställa sig att Han kan förvandla bröd och vin till sin egen kropp och blod. Eller...?

Samma sak med dopet. Om man hävdar att dopet är en bekännelsehandling från den enskilda människan inför församlingen, har man inte då även reducerat Guds handlande i dopet till väldigt litet?

Frikyrkliga - och då ofta just pingstvänner - gnäller gärna om hur lite "liberalteologerna" tror om Gud. "Hur kan de ifrågasätta jungfrufödseln?", "Hur kan de hävda att Jesus inte gick på vattnet eller gjorde mirakler?", osv. Men gör de inte själva samma sak när de säger att "Nej, klart att Gud inte kan förvandla bröd och vin till sitt eget kropp och blod" och "Nej, barndopet är meningslöst, för då är inte människan medveten än/har inte själv tagit ställning".

Hela det katolska (och ortodoxa och högkyrkliga) fokuset på sakramenten, är det inte ett uttryck just för tron om Guds objektiva handlande i vardagen? I vardagliga ting som vatten, bröd och vin? I våra medmänskliga relationer i äktenskap och i bikten?

Att förneka sakramenten - är det inte att tro väldigt lite om Gud och Guds handlande?

Kött och blod

Var med om en nattvard idag som höll på att få mig att gå i taket. Eller åtminstone att nattvardsvägra. Om det nu finns något som heter "nattvardsvägra". Att tacka nej till en öppen inbjudan är kanske egentligen inte att "vägra". Vägra är något man gör mot något obligatoriskt. Mot ett tvång.

Hur som helst...

Det som fick mig att reagera var framförallt två tydliga påståenden. Två "förtydliganden" (fritt citerat ur minnet):

1) Detta är enbart en minnesmåltid. "Gör detta till minne av mig". I denna kyrka tror vi inte på något förvandlande av bröd och vin till kött och blod. Det är enbart en minnesmåltid.

2) Nattvarden är inget magiskt.

Den klassiska frågan om nattvarden enbart är en minnesmåltid eller ett sakrament.

I en tid då splittringar många gånger tycks gå tvärs igenom grupper - eller kyrkor - så är detta fortfarande en välkänd och tydlig teologisk skillnad mellan olika kyrkor. Där framförallt frikyrkorna står på "minnessidan" och de äldre kyrkorna står på "sakramentssidan".

När jag började bli mer aktiv inom kyrkan, gå på tonårssamlingar, gudstjänster och så vidare, så var det ingen fråga högt upp på dagordningen. Kan faktiskt inte minnas en enda gång som vi vare sig undervisades om eller diskuterade frågan. Men visst, vi delade den frikyrkliga "minnesmåltid"-sidans åsikt. Och den fick jag "ärva".

Men ju mer jag har umgåtts med andra - med "sakraments"-människor - desto mer har jag kommit att dela deras synsätt. Inte för att jag har velat säga "antingen eller" utan ett "både ock". Att förneka det sakramentala är som att stympa hela poängen med att tro på Gud. Eller att fira nattvard. Då skulle vi lika gärna kunna ersätta nattvarden fullt ut med kyrkfikat. En gemenskaps"måltid". Förvandla kyrkan till en social klubb.

Jesus säger själv "Detta ÄR min kropp" och "Detta ÄR mitt blod". "Den som inte äter mitt kött och dricker mitt blod har inte gemenskap med mig".

Har då inte frikyrkan någon gemenskap med Jesus? Klar de har! Dum fråga! Men ändå, hur kan de förneka sin Mästares Ord?

Jag skulle kunna förstå protesterna om det bara var mot de alltför "tekniska" och "filosofiska" distinktionerna kring "sakramentet". En protest mot att det inte räcker att enbart acceptera att det är ett mysterium. Men att helt och hållet förneka mysteriet!? Var finns tron på en Gud som kan handla med sitt folk idag?! Jag begriper det inte!

Stefan Swärd: Måste man bara plaska i ankdammar?

Stefan Swärd skriver i en debattartikel i fredagens Dagen om klimatmötet i Cancun, Mexiko och hur klimatåtgärderna går för långsamt. Strax efter midnatt skriver han ett inlägg på sin blogg om att han fått så få reaktioner på artikeln och gör en jämförelse med hur många kommentarer ett "internkristet-plaskdamms-debattinlägg" (t.ex. om Benny Hinn, Ulf Ekman eller underlivsfrågorna) skulle orsaka.

Jag instämmer helt och fullt med honom. Både i grundpåståendet att vi kristna borde ägna oss åt betydligt större frågor än internt navelskåderi, men också i sakfrågan. Miljöfrågan borde få mycket större utrymme i dagen kristenhet i Sverige. Vi är satta av Gud i skapelsen att förvalta och bruka (inte förbruka!!) jorden lika mycket som vi är satta här för att vara fruktsamma och föröka oss. Frågan är ju dock om det är underlivsfrågorna som får på tok för stort intresse/utrymme eller om det är miljöfrågorna som får för litet utrymme?

Å andra sidan (för att knyta ihop säcken med både skapelsens början och tidens slut), som en pingstvän en gång - med ett visst mått av ironi - beskrev "typisk pingst-miljö-mentalitet": "Det är väl onödigt att sortera sopor och kämpa för att bevara jorden. När Jesus kommer tillbaka ska Han ändå skapa en ny himmel och en ny jord". Underförstått: Ju snabbare vi tar slut på jordens resurser, desto snabbare kommer Jesus tillbaka!

Antalet protestantiska kyrkor och katolikers arrogans

Ibland när jag läser katolska bloggar eller diskuterar med katoliker så dyker argumentet upp att "det bara kan finnas en enda Kristi Kyrka grundad av Kristus själv" och att "Kristus grundade inte 30 000 olika kyrkosamfund, med alla tänkbara och otänkbara läror och livsformer" (ett exempel ur mängden finns här).

Just den där siffran med 30 000 olika protestantiska kyrkosamfund tycker jag alltid är lika fascinerande. Varifrån har de fått den? Hur har de räknat då? Ja, även om man till exempel räknar alla länders olika baptistkyrkor, som gemensamt samarbetar i World Baptist Alliance, var för sig, så känns det som en helt sanslös siffra.

Ja, för att få ihop 30 000 olika kyrkor och samfund så måste det röra sig om minst 100 olika samfund per land*! I snitt! I hela världen! Och med tanke på att många länder inte tillåter fri religion eller fria kyrkor, så måste alltså somliga andra länder stå för betydligt fler än 100 samfund med den matematiken.

För att få lite perspektiv på 100 samfund per land så kan man jämföra med att Sveriges Kristna Råd har 27 medlemmar och en observatör - och den största gruppen där är alla de ortodoxa kyrkorna (14 st), inte protestanterna!! Okej, Sverige är ett väldigt litet land kanske inte är så jämförbart i detta läge och visst kan det finnas samfund som inte är medlemmar eller observatörer i SKR, men jag tvivlar på att vi ens skulle komma upp i 50 olika samfund, än mindre 50 olika protestantiska samfund.

Så nu vill jag gärna ha besked - varifrån kommer siffran på 30 000 olika protestantiska samfund?!

*= baserat på att det finns knappt 300 länder i världen

*****

Uppdatering:
Som Tubbo konstaterade i en kommentar: 30 000 samfund / 300 länder = 100 samfund/land, inte 1 000 som jag råkade skriva först, och med den tio-potens-justeringen så låter 30 000 protestantiska samfund i hela världen faktiskt betydligt mer rimligt. Mitt räknefel! Ber om ursäkt.

Gemensam bön

Återvänder lite till ämnet "vad är katolskt" en kort stund. För jag tror ingen tänker bestrida ens för en enda sekund att bilden ovan är väldigt katolsk. Eller ja, åtminstone inte bestrida att rosenkransbönen är ett väldigt katolskt fenomen. Men jag gillar den ändå. Bilden alltså. Den visar som få andra bilder på detta med gemensam bön.

Här på bloggen har jag flera gånger publicerat bilder som jag tycker väcker bön. Vackra och meditativa bilder. Men när jag söker efter bilder av bön, av bedjande människor, så tycker jag att väldigt få bilder visar upp vad jag söker. Antingen så blir de "opersonliga" genom att enbart visa något ljus och ev en bibel. Eller så blir bilderna antingen oengagerade eller överdrivet pretentiösa (åtminstone för den som inte var med och kan historien kring bilden). Eller så "hänger de ut människor" på ett sätt jag inte är bekväm med när det gäller att "låna" bilder till bloggen.

Men sist jag var ute och letade efter just en bild av bön så hittade jag bilden ovan. Tyvärr så passade den inte särskilt bra till just det inlägget jag skrev då, men då jag gillade bilden skarpt så sparade jag länken i "arkivet för opublicerade blogginlägg". Inte för att jag visste vilken, när eller ens om jag skulle få användning för den. Men det kan ju vara bra att ha!

Fast ju mer jag har tänkt på det nu när jag nu har gått igenom och rensat lite i ovan nämnda "arkiv" så har jag insett att sannolikheten att jag kommer att skriva ett inlägg som matchar bilden är inte så stor. Rosenkransbönen ingår liksom inte i den frikyrkligt protestantiska bönetraditionen. Jag känner mig ibland förvisso kanske ganska katolsk i vissa frågor för att vara protestant, men när jag umgås med mina katolska vänner så inser jag hur protestantisk jag ändock är i grund och botten. Så nu fick det bli ett foto-inlägg istället. Hoppas ni gillar bilden lika mycket som jag gjorde!

Missionskyrkan: Att bedja sig samman för att världen må tro

Apropå gårdagens inlägg och dagens val så kan kanske en uppmaning från Missionskyrkan i våras, som då publicerades inför kyrkokonferensen, fortfarande vara aktuell:
- Att bedja sig samman för att världen må tro.

Apostlamissionärer

Jag läste för ett tag sedan att ordet apostel är detsamma som missionär. Eller mer exakt: att de båda orden betyder samma sak, de är bara härstammar från två olika språk (grekiska resp. latin?). För mig var detta något av en aha-upplevelse som både förvandlade punkter och utropstecken till frågetecken och frågetecken till utropstecken.

Förvirringen kommer självklart från att vi i kyrkan i dag ofta omtalar apostlarna som föregångare till dagens biskopar medan missionärer oftast tycks syfta på något eget ämbete. Kanske är det förvisso mer uttalat så inom frikyrkan som gärna markerar mot att biskopar "sitter på sina höga hästar" och "tror att de kan komma här och bestämma hur vi ska tro" medan missionärerna ofta ses som troshjältar som offrar ett tryggt familjeliv här i Sverige för att istället åka iväg - gärna till en plats där de riskerar att bli förföljda för sin tro - för att sprida evangeliet till "onådda folk" och områden. Och självklart är det tvärt om inom högkyrkligheten där ämbetet som biskoparna bär respekteras mycket tydligt, men där talet om missionärer knappast förekommer (möjligen utöver sankt Ansgar som missionerade Sverige för 1000 år sedan).

På något mysko sätt har jag nog inbillat mig att missionär skulle ha stått med bland Paulus uppräkning av de tjänsterna som han räknar upp i Ef 4:11:

Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare.

...men det är ju helt uppenbart en missuppfattning (för att inte säga lögn rent ut sagt).

På tal om Paulus så tror jag ofta att han annars ses som urbilden annars för missionären som reser runt från stad till stad och grundar församling efter församling. På sina missionsresor(!) kommer han till en plats, stannar där ett tag - upp till något år - och evangeliserar. Sen han utser ledare och reser själv vidare för att grunda ytterligare en församling på en ny ort. Detta trots att det i Bibeln tydligt står att han räknas som apostel. Men ordet apostel - och biskop - uppfattar jag mer som en människa som stannar på ett ställe, på sitt "biskopssäte", och ansvarar för det geografiska området. En människa som betydligt mer ägnar sig åt att "hålla i tyglarna" för vad som är renlärigt och tillåtet att tro och göra inom kyrkan än en människa som står på gator och torg och predikar evangeliet (så som jag tänker mig att missionären gör)!

Tänk så förvirrat det kan bli för en icke-språkvetare genom att samma ord fast på olika språk importeras och används parallellt men kommer att få olika betydelser!

Profetens förbön för Guds folk

Ibland är det inte så svårt att se varifrån de Katolska och Ortodoxa kyrkorna får vissa av sina "obibliska" läror - och ur motsatt synvinkel lika lätt att förstå varför de apokryfa böckerna till GT har förkastats av de som hävdar att dessa läror är just "obibliska" och därmed direkt felaktiga (om inte skadliga och/eller syndiga).

2 Mack 15:12-16

Detta var innehållet i Judas drömsyn:

Den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv - han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället. Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet. Och Onias sade: "Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet." Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord: "Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare."

Går det att hålla sig neutral till dessa apokryfiska/deutrokanoniska skrifter? Kan man - som Martin Luther - nöja sig med att kalla dem "nyttig läsning" men inte se dem Bibelns kanon, som normgivande och grundläggande för kristen dogmatik? Se dem som vilken annan andakts- eller uppbyggelsebok som helst? Eller är det ett antingen eller där man antingen måste förkasta dem helt och fullt eller upphöja dem till fullvärdig kanon?

Till känslornas försvar

Och så har pingsten kommit igen till kyrkans folk. Anden har utgjutits över oss alla som har bett Fadern därom. Små brinnande tungor av eld har fördelats över oss och stannat på var och en av oss. Stilla som en susning eller mäktig som en dånande stormvind. Pingstens under sker på nytt!

Pingsten - och pingstvännerna - har oftast förknippats med en känslosam kristendom. Och så har de fått utstå kritik från trossyskon om att "tron ska inte byggas på känslor!". Blivit kallade för "svärmiska".

Jag skulle vilja ändra på det påståendet. Tron ska - helt rätt - inte enbart baseras på känslor, men det blir lika fel att basera tron enbart på förnuft. Tron ska inte enbart vara höra eller enbart att göra. Tron är inte enbart att känna men ej heller enbart att begripa och kategorisera. Det är inte vår uppgift att förstå allt!

Att känslorna är en del av att vara människa kan knappast någon förneka. Känslor är en del av varje vänskap och känslor är en viktig del i en kärleksrelation. Varför skulle då inte känslor få vara en del av vår relation med Gud?

Vi behöver tro med alla delar av vår varelse - känslor och förnuft, kropp och själ, ande och kreativitet. Ibland kommer kanske förnuftet dominera, ibland känslorna, men att försöka tro utan att ha båda benen att stå på blir lika stappligt som att försöka gå med enbart ett ben. Det går att gå med bara ett ben med hjälp av protes och/eller kryckor. För den som inte har något alternativ så kan de öva upp en helt otroligt effektiv teknik i en-ben-gång. Men för oss som är födda med två ben så är det fullkomligt idiotiskt att bestämma sig för att bara gå med det ena och vägra röra det andra. Då kommer vi på sin höjd enbart kunna gå runt i en cirkel kring det ben vi vägrar röra. Aldrig kommer vi framåt.

En annan talande jämförelse är om någon försöker tala för det förnuftiga med resonemangsäktenskap baserade på två personers lika intressen, framtidsplaner, mm. Alla jag känner med "svensk" bakgrund skriker mer eller mindre rakt ut vid tanken: "Fruktansvärt!", "Hädelse!", "Hur kan du föreslå det?!" osv. Nej, vi drömmer om känslorna. Att bli kär. Förälskad. Att älska. Och att bli älskade. Trots vår känslofixering slutar hälften av äktenskapen i skilsmässa Men inte heller det argumentet biter på någon när det gäller drömmar om känslorna och ett förhållande som varar "tills döden skiljer oss åt".

Varför skulle vi förneka oss själva känslorna i vår relation till Gud? Känslan att älska och bli älskade?! Vad kan enbart förnuftet erbjuda som slår det? Förnuftet behövs för att inte låta känslorna regera hej vilt, men känslorna behövs för att inte låta förnuftet torka ut tron till ett antal lärosatser som går att argumentera för och emot.

Samfundskyrkan??

I dag, 12 mars, presenterades namnförslaget till vad den nya kyrkan (som ska bildas av dagens metodister, baptister och missionare) ska heta: För att vara helt frank. För mig är förslaget fullständigt obegripligt. Vadå Samfundskyrkan?

För det första så känns det som om det bara är en stor kompromiss. Där baptistsamfundet har slagits mot missions- och metodistkyrkorna. Ska vi heta "samfund" eller "kyrka"? Som det har gått prestige i frågan. Och som om någon har kläckt denna idé - "Vi blir både samfund och kyrka i ett!" - en alldeles för sen nattmangling när alla bara egentligen vill gå hem och sova sedan flera timmar tillbaka. Denna kompromiss känns inte som om den kommer att hålla i längden. Men där skulle vi ju inte bli så unika förvisso. När EFK var nytt hette de Nybygget.

För det andra så känns namnet väldigt kyrkligt internt. Det är ett namn på kyrkligt fikonspråk helt enkelt! På hemsidan skriver de "Samfundskyrkan är ett namn som inte har någon 'wow-faktor' [...]. Istället signalerar det trygghet och stabilitet. Namnet utestänger inte utan öppnar upp för fler". Nja, jag är tveksam.

För det tredje känns det som om Samfundskyrkan poängterar att det är fler samfund som bildar denna kyrka. Det är ju förvisso sant, men poängen är väl att vi vill bli EN kyrka, inte förbli tre samfund som kompromissar om värderingar och åsikter i en kyrkbyggnad. Eller...?

Tillsist: de skriver att det fungerar bra på engelska, franska och spanska. Jag gissar att de till engelska vill översätta Samfundskyrkan med Union church. På engelska heter ju åtminstone baptistsamfunden Baptist Union. Union church låter ju betydligt bättre än Samfundskyrkan. Men vill man heta union så låt det heta Unionskyrkan. Ordet union finns ju på svenska också! Tänk bara på Europeiska unionen! Unionskyrkan hade fungerat öppnande, men Samfundskyrkan??

Nej, jag begriper mig inte på detta förslag. Jag hade hoppats på något bättre, men men, det är väl bara till att vänja sig.

Läs mer:
Gemensam framtid
Dagen

Humorstafett: Ekumeniska lustigheter

Ojoj, fastan lunkar på och den årliga humorstafetten har dragit igång. Och av alla människor som har blivit utmanade så har nu en stafettpinne hamnat hos mig. I år igen (förra årets bidrag ses här). För er som inte vet så är humorstafetten ett projekt som Mackan och Charlotte Therese samordnar varje fasta. För mer info hänvisas till deras bloggar (för länk klicka på resp. namn ovan).

Nu ska jag inte påstå att jag har läst alla humorstafettbidrag varken i år eller tidigare år, men jag ska pröva ett för mig åtminstone hittills okänt grepp. Istället för att hitta på någon lustig historia eller rita en skämtteckning så tänker jag faktiskt citera två reella, men lustiga händelser som jag har fått återberättade för mig genom åren. Faktagranskningen är obefintlig (så risken finns att det skulle kunna vara vandringssägner, omedvetna lögner eller rena påhitt) men låt inte det hindrar er från att se det roliga i dem!

Hoppas ni fnissar lika mycket åt dem som jag gör när jag tänker på dem!

*****

En samfundsförvirrad bilhistoria
Återberättad av en EFSare

Det hände en gång i tiden, jag tror det kan ha varit på Öland (minns inte helt säkert på den punkten), att pingstpastorn slog på stort och köpte en ny bil.

Söndagen efteråt samlades församlingen till möte i vanlig god ordning. Men denna gång var det varken Jesus, predikan, grannens trädgård eller de egna barnbarnen som var det stora samtalsämnet vid fika utan pastorns bil. Ni kanske tror att det diskuterades om det var omoraliskt att lägga så mycket pengar på att köpa en ny bil eller för- och nackdelar med märke och modell? Nej, det var en mycket mindre detalj som tilldragit sig hela församlingens intresse. Pingstpastorns bil hade nämligen fått registreringsnummer EFS! Så skandalöst!

Pingstpastorn tog diskussionerna med ro och konstaterade lugnt: "Ja, vi har ju goda relationer kyrkorna emellan, så den reklamen får jag väl bjuda på!"

*****

Anden faller som Han vill
Återberättad av en pingstvän

Det hände sig på den tiden att två av ortens pastorer - den ena från pingstförsamlingen och hans broder från metodistförsamlingen - fördes samman av Jesusrörelsen. Så som pastorers samtal ibland gör så kom även dessa två herrar in på teologiska ämnen, eller mer specifikt på ämnet Den Helige Ande.

"Ja, du käre broder" sa metodistpastorn, "nog är det lite märkligt att när Anden faller hos oss blir det livat, men när Han faller hos er så blir det alldeles tyst och stilla...".

*****

Uppdatering:
Alla som har läst detta och skrattat - eller tycker att ni själv skulle kunna utföra uppgiften betydligt bättre - bör härmed känna sig utmanade!

Vilken enhet önskar jag?

"Vilken enhet önskar du?", den frågan ställdes redan år 2008 av Andy. Jag tänkte redan då kommentera den artikeln - eller snarare besvara själva frågan - men tiden gick och helt plötsligt är vi nu inne i 2010.

Andys inlägg rör sig framförallt i kontrasterna mellan organisatorisk enhet och hjärtats enhet. Min åsikt om den kontrasten berörde jag i ett långt inlägg här. För att sammanfatta det kort: Jag anser att ropet efter enhet kommer från gräsrötterna inom Kyrkan. Folk från alla kyrkor möts, längtar och ber efter en djup, fullvärdig enhet. Hade strävan efter enhet kommit som ett tvång "ovanifrån" (i detta fall = från någon världslig hierarki eller makt), så hade jag kunnat hålla med om den skiljelinjen. Men att som nu somliga gör när de försöka motarbeta det jag ser som ett bönesvar tycker jag mest är beklagligt.

Det jag menar illusteras tydligt av den frikyrkliga mentaliteten i Sverige. Jag må förvisso vara ovanligt ekumenisk och mångkyrklig, men många med mig upplever det som självklart att välja vilken (fri-)kyrka man engagerar sig i när man flyttar till en ny ort snarare utifrån församlingens atmosfär och kyrkans läge, än utifrån någon viss etikett. Vi anser oss vara kristna punkt slut. Etiketten blir oviktig och ointressant. Och när etiketten blir ointressant, skulle vi då inte lika gärna gå samma på ett mer konkret sätt utan att det ska behöva bli ramaskri av historiska skäl? Vi beter oss redan som om vi vore ett...

Både Andys inlägg och Dagen-artikeln jag länkade häromdagen förutsätter en uttalad inriktning av att ekumeniken numera handlar om "enhet under påven". Jag ser inte detta som något att få skrämselhicka över (men å andra sidan är jag kanske ovanligt positiv till Katolska Kyrkan för att vara protestant), medan däremot Katolska Kyrkan å sin sidan snarare drar åt gränserna för vad som är "tillåtet" istället för att sträcka sig ut och omfamna de protestantiska närmanden som finns.

I någon mån tycker jag att det ekumeniska samarbetet har kommit så långt som det går att komma på den samarbetes-väg som man har valt. Det skickas information mellan kyrkorna, det är ekumeniska bönesamlingar, det byts prediksstolar, olika sociala upprop samordnas, osv. Vad mer kan vi uppnå utan att börja diskutera fördjupade samarbeten, samarbeten som i längden kommer leda till en organisatorisk enhet!

Så vilken enhet önskar jag? Jag vill ha den fullkomliga enheten såklart! Som Jesus själv bad om: "Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss" (Joh 17:21a). Och om vi är fullkomligt enade till ande och sanning, varför ska vi då ens vilja hålla oss kvar vi olika världsliga kyrkostrukturer och -samfund?! Att den enheten även inkluderar jordens största kyrka snarare borde vara en självklarhet än något som en bekännande kristen förfasar sig över tycker åtminstone jag är självklart...

Får jag be om vad som helst?

En hel del av mina tankar har kretsat kring bön på senare tid. Några av tankarna har dykt upp på bloggen. Det är inte första gången jag får något slags "bönetema" under en kortare eller längre period på mina inlägg. Bönen är något som drar i mig. Jag skulle gärna vilja be oftare och mer. Jag skulle gärna vilja be "fromare" böner. Tacka Gud mer än begära. Prata mer med Gud än om Gud...

Utöver min längtan - som ärligt talat kommer och går - så tar jag gärna min utgångspunkt för tankar och funderingar i det "be ständigt" som Paulus skriver och uppmanar till. Men om jag ska be ständigt, kan jag då be om vad som helst? När som helst? Om vad helst som råkar finnas på min hjärna just den sekunden?

Några exempel på böner jag har bett många gånger: "Herre, hjälp mig att få ett godkänt tentaresultat, trots att jag egentligen vet att jag har pluggat mindre än vad jag borde. Hjälp mig åtminstone att minnas det jag egenligen kan, men har glömt bort i tentastressen", "Låt mig hinna med bussen Herre" eller "Tack för solen. Förlåt mig, nu ska jag ägna mig åt 'soldyrkan'. Jag lovar att inte tillbe den, okej Here?". Vardagliga, banala böner. Är dessa böner okej? Är de ett tecken på att jag bjuder in Gud i min vardag eller mer ett tecken på att jag framförallt använder Honom som "sista utväg" och "snuttefilt"?

Frikyrkan har en tradition av den här typen av friare bön. Spontana böner. Ohämmade böner. Ocensurerade böner. Ibland kallas fenomenet för "mikrobön" eller "popcornbön". Be hellre en halv sekund på stående fot än spara böneämnena till senare och (riskera att) glömma bort dem."Be där du råkar vara, låt dina tankar förvandlas till bön. Låt bönen bli en dialog med vår Herre utifrån där du är just nu, snarare än ett 'rabblande av tomma ord'"...

För att försvara mig mot min egen kritik om att en bön inte är "from nog" så brukar jag fråga mig själv hur relationen till min Broder ska kunna bli vardaglig om jag bara pratar med Honom om det som är högtidligt och bra, i välmodererade "acceptabla" former? Är det inte tvärt om i min svaghet som jag kanske behöver bönen som mest? Och när ska jag ta tid till bönen om inte mitt i vardagen, även om det blir lite kantigt alltsom oftast? För är inte det mesta av livet vardag? Banala beslut om vad jag ska laga till mat, tankar på skola och jobb, störiga sjukdomar, relationer till vänner, frågor kring att handla lokalt producerat, ekologiskt eller vad som, osv.

Att inkludera allt detta vardagliga i bönen är för mig ett tecken på begynnande helgelse. Ett tecken på att jag lever - för söker leva - hela mitt liv med Kristus, inte ett "fromhetsliv" på "söndag förmiddag" (dvs när jag känner - eller bör känna - mig "extra helig") och ett annat "vardagsliv" vid sidan av detta.

Fast bön, bedd bön

Bönen "Vår Fader" (som har återkommit några gånger nu på bloggen i lite olika versioner) är en så kallade "bunden" bön. En bön Jesus lär sina lärjungar, samtidigt som han predikar för dem om att inte rabbla tomma ord som hedningarna. För somliga - inte minst frikyrkliga - skapar detta en spänning. Hur ber man "Vår Fader" utan att "rabbla den" (eller "läser den", som jag har råkade säga en gång när jag ledde gudstjänsten i Lyckebokyrkan)? Kan man göra det? Leder det automatiskt till rabblande bara för att jag använder "färdiga böner", böner som inte kommer från "hjärtat"? Böner som inte är fria...?

Tidigare har jag skrivit en del om tidebönen. Också tidebönerna är bundna böner! Jag gillar bunden bön till en viss grad. Allra helst vill jag förstås ha både bundna och fria böner. En balans. Det bästa av två kyrkotraditioner. Det traditionella och det profetiska...

Det "bundna" i bönerna ger på något sett en större stabilitet än vad mina egna försök till "fri" bön många gånger ger. Priset jag får betala är att bönen blir/upplevs som mindre personlig. Men vad spelar det för roll i jämförelse med hur många gånger jag har försökt "skapa" en bön vid mina andakter och bara upptäckt att det är "tomt". Inga tankar och formuleringar, även om inte andaktslivet i övrigt är "dött". Att då använda mig av fasta böner - oftast just av "Vår Fader" - har åtminstone garanterat att det har blivit en bön bedd den kvällen!

En annan "bunden" bön är rosenkransen. Jag vet inte om jag har skrivit om just rosenkransbönen tidigare, men det tillhör väl en av bönerna jag har stångats med till och från under ett tag nu. Till exempel riktade jag en fråga om just rosenkransbönen till Teija, som firade sin bloggs ettårsdag - ja, det var ett tag sedan nu - med att låta folk önska blogginlägg. Stort tack, Teija, för att du tog dig tid!

Jag vet egentligen inte om jag är så tilltalad av rosenkransbönen. Jag har (av olika anledningar) varit på rosenkransandakter några gånger och i olika sammanhang, men jag tycker sällan det ger mig så mycket. Kanske fastnar jag för mycket på ytan, på det "mekaniska rabblandet", vad vet jag...

Det finns dock två saker jag lockas av. För det första kallas rosenkransen ibland för "de olärdes psalterium". Det tilltalar mig som gillar tidebön. Ursprunget till det smeknamnet är att - med början hos ökenfäderna - lärde sig många munkar och nunnor hela psaltaren utantill och bad sig igenom alla 150 bönerna varje dag. För den som inte var lika "lärd" så kunde man nöja sig med att be rosenkransens 150 böner per dag istället. Som ersättning. För det andra så vittnar många bloggare - inte minst Teija, därav min fråga till just henne - om vad rosenkransbönen betyder för dem. Jag vet ju av erfarenhet från tidebönen att det kan ibland finnas en yta, ett visst motstånd, att ta sig igenom innan man kan börja ösa ur en "bunden böns källa".

Men skam den som ger sig! Jag ska inte hävda att jag har "upptäckt" rosenkransbönen än. Och jag ska definitivt inte hävda att jag praktiserar den speciellt ofta. Men kanske, kanske anar jag ibland glimtar av vad som finns på andra sidan ytans motstånd. Traditionen är ju tydlig: rosenkransbönen är en välsignelsebringande bön, vem är då jag att förakta den? Och så kämpar jag vidare med den för att "inte riskera att gå miste" om något Gud vill ge oss bara för att jag är för inskränkt i en tradition som ställer sig tvekande inför detta fenomen...

Jag borde väl berätta...

Vi kan inte tiga med vad vi sett och hört. (/Johannes & Petrus; Apg 4:20)

Som kristen, speciellt frikyrkligt kristen, förväntas man i tid och otid vara redo att vittna om sin tro inför alla i omgivningen (nästan) oavsett om de vill bli evangeliserade eller ej!

Själv har jag jättesvårt för den inställningen Ja, även när jag får frågor om min tro har jag svårt att komma på vad jag ska svara. Att prata tro med de som redan "är med på tåget" tycker jag är relativt lätt (dock lite beroende på ämne) som ni kanske har märkt, men att verkligen gå in för att evangelisera - att vittna - inför okristna har jag svårt för.

"Hur kan jag som kristen vilja tiga om min tro? Det som berör mig och förvandlar mig på det sättet som tron faktiskt gör, det borde väl vara självklart att berätta om?" De frågorna har jag ställt till mig själv ett oändligt antal gånger. Hur kan jag inte vilja berätta?! Varför tycker jag - och mång andra kristna att det är så svårt?!

Men jag är nog inte den som så gärna berättar om saker som berör mig på djupet, oavsett om till synes triviala ting som böcker eller filmer eller mer allvarliga saker som tro. Saker som berör vem jag är. Att dela dessa saker med folk som inte förstår är som att "kasta pärlor till svinen".

Ta till exempel detta med att läsa fantasyböcker. Att tipsa någon som redan läser och uppskattar fantasy om en ny serie är för mig självklart. Likaså att kunna diskutera en serie som båda läser/har läst. Men hur förklarar jag för någon som aldrig har läst fantasy varför det är bra? Det är inget som går att förstås, det måste upplevas! Och hur försvarar man sig mot de som tycker att fantasy är "Djävulens påfund"? Att det finns otroligt mycket gott i fantasy som sällan kommer till sin rätt i många andra typer av böcker - t.ex. den konkreta kampen mellan gott och ont, och att den kampen kräver uppoffringar - vägrar de ens att överväga.

Samma sak med aikidon. Hur förklarar jag att den är speciell, trots att jag bara tränade en termin? Eller hur förklarar jag att jag fortfarande anser mig vara scout, trots att jag inte varit aktiv inom scouterna de senaste 5,5 åren? Eller med organkemin?! Den som är införstådd och känner likadant som mig vet precis vad jag pratar om, men den som står utanför tycker bara - så känner jag i alla fall det - att jag är löjlig och omöjlig.

Och kanske är det svaret på att jag inte berättar - jag vill inte verka löjlig! Och att det inte går att finna ord för det. Orden som är sanna på djupet saknas...

När världar möts

Är hemma hos mina föräldrar utanför Uppsala och firar jul och nyår. Passade även på att besöka min gamla frikyrka i lördags (dvs annandag jul). Plockade där åt mig ett program för våren och inser att Joachim Elsander (aka Kolportören), en av pastorerna som jag har sprungit på i bloggosfären, ska komma dit och predika i februari. Två av mina "världar" - bloggosfären och hemförsamlingen - möts.

Den här typen av händelser får mig att inse att jag omedvetet skapar "vattentäta skott" mellan olika delar av mitt liv. Mina högkyrkliga vänner och mina frikyrkliga vänner umgås jag med var för sig, mina bloggvänner umgås jag med tillsammans med andra likatänkande bloggare, mina aikidovänner håller jag för sig, osv.

Och med olika vänner använder jag - i viss mån - olika språk och driver olika teser. Självklart är jag medveten om detta. Vissa saker kanske orsakar onödiga strider med somliga vänner medan andra tycker samma ämne är oerhört intressant att diskutera och ett tredje gäng inte ens förstår frågan. Så jag tycker inte att det är så konstigt att jag diskuterar olika saker med olika människor.

Anledningen till att jag gillar att hålla isär folk antar jag är för att jag vill känna att jag har kontroll. För att jag själv ska välja vad jag behöver ta strid för och inte tvingas välja någons sida i en diskussion mellan oliktänkande vänner.

Förra hösten när jag fyllde år var en av de första gångerna som jag själv verkligen gick in för att bryta det mönstret med "vattentäta skott" och bjöd in folk från alla möjliga håll till en gemensam födelsedagsfest. Nu blev det ju så pass många på festen att det var svårt för mig att känna att jag verkligen hade hunnit umgås med alla där, men på det hela taget så verkade alla glada och lyckliga. Det kanske inte är så farligt att "mixa" vänner som jag kanske tror...

Den som följt min blogg vet att jag uppskattar att träffa bloggvänner, och att jag har passat på att gjort det både med folk här i Uppsala och när jag varit på resor kort och tvärs i vårt avlånga land. Skillnaden mellan de gångerna och den här är att den här gången har andra - för mig "okontrollerbara" kontakter knytits och fört fram till detta möte. För det passar nämligen så bra att jag ska vara här i Uppsala just den söndagen då han är här och predikar, så självklart ska jag gå dit och säga "Hej!". Men det känns märkligt.

Jag gillar helt enkelt att vara spindeln i nätet. I centrum. Att ha kontroll. Ego-centrisk. Denna ursynd...

Ulf Ekman: Kyrkans väsen

Hänvisar vidare till Ulf Ekmans inlägg om kyrkans väsen. Det måhända innehåller fler frågor än svar eller proklamationer, men det sätter ord på mycket av vad jag själv har tänkt. Och ärligt talat så är det en av sakerna jag verkligen uppskattar med inlägget. Läs hela!, det är värt den tiden.

Några smakprov:

Kyrkan kändes mer som ett utanpåverk, som primitiva byggnadsställningar som kan rivas eller omarrangeras och som finns utanpå något osynligt som jag inte riktigt kunde definiera. Och som det inte var så viktigt att definiera heller. Det kunde ju se ut på många olika sätt. Här var jag ganska pragmatisk. Det var viktigare med budskapet om Jesus och människors frälsning.

[...]

Efter ett tag började jag upptäcka att förståelsen av kyrkan faktiskt är “den felande länken” i mångt och mycket av det kristna livet. Förståelsen av kyrkan ingår i själva evangeliets budskap och är den del av frälsningserbjudandet, inte bara ett yttre påhäng eller en senare konstruktion. Alltså, instrumentet som förmedlar frälsningen i denna värld är en ovillkorlig del av budskapet om frälsningen, inte bara ett omslagspapper kring gåvan.

[...]

[Det går] inte att skilja mellan Jesus och hans kropp. Det Jesus är och förmedlar, det gör han genom sin kropp och alla dess lemmar, som är kyrkan. Bristen på uppskattning av Kristi kropp kan i längden bli både självcentrerad och skadlig.

Ande, sanning - och känsla?!

I Amos som kom i brevlådan häromdagen fanns det en insändare som behandlade frågan om känslan av Guds frånvaro.

Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning. /Joh 4:23-24

Om jag inte känner Guds närvaro, kan jag i så fall tro på Honom?

Det kanske kan tyckas vara en dum fråga. Klart jag kan tro på Gud utan att gå runt och känna mig salig hela livet. Tvärt om tror jag de flesta av oss som varit kristna i några år skulle anse det ytterst onormalt att sväva runt på några rosa salighetsmoln dagarna i ända.

Nu tänker jag inte på den vardagliga "ickekänslan" - samma typ av "ickekänsla" som jag föreställer mig kommer infinna sig i det vardagliga livet i en parrelation efter förälskelsen ebbat ut och övergått i en mer mogen kärlek, i tillit och förtröstan på den andra - eller tvivelskänslorna. Utan det jag tänker på är de långa perioder av totalt mörker, av frånvarokänsla. Veckor, månader och år när livet med Gud mest består av vardagliga rutiner och "Känn inte efter!, för då kommer jag att ifrågasätta det jag gör och då kommer det finnas en stor risk att jag omedelbart kommer att sluta be, gå i kyrkan, osv".

Förresten handlar väl efterföljelse - och även i viss mån helgelse - mycket om att just leva ut den kristna tron, oavsett hur livet gestaltas just den sekunden? Är inte moder Theresa ett exempel på detta? Utåt sett levde hon ett helgonlikt, totalt självutgivande liv i Kristi efterföljd. Inåt så var det mest nattsvart mörker.

Men om min tillbedjan representeras av min intellektuella övertygelse om Sanningen om Guds existens och det andliga planet representeras i bönen och längtan efter Gud (även när det är som mörkast), är då känslan inget värt i tillbedjan? Ingenting värd för vår helgelse? Är inte känslan av Guds närvaro det som oftast ger våra liv en mening och får oss att orka även när allt annat är nattsvart?

I frikyrkan är det mycket känslor. Musiken ska kännas rätt, tillbedjan ska kännas äkta, man ska predika om det som känns som Guds ledning här och nu, osv. I äldre kyrkor är det mer traditioner. "Så här har vi alltid gjort och därför ska vi alltid göra så, oavsett hur det 'känns' för dig".

Samtidigt säger Jesus att vi ska vara som barn. Och vad är barnatron om inte just den enkla känslan av fullkomlig tillit till den Andre?

Mitt möte med kristendomen och Lyckebokyrkan

Kära bloggläsare!

För det första vill jag varna för att det är ett väldigt långt inlägg med många associationer och lösta tankar åt både höger och vänster, men jag har låtit dem stå kvar i hopp om att de ska ge en känsla av den komplexa helhet som var mitt liv under de år som denna text täcker snarare än en text som är slimmat fokuserad på kyrkan.

För det andra är det ett för mig väldigt personligt inlägg. Många gånger har jag stannat upp när jag har skrivit detta och ifrågasatt huruvida jag ska ta med vissa grejer, både för att det är väldigt personligt för mig men också för att det berör andra människor i min närhet som jag inte vill "hänga ut". Nu låter jag all denna brokiga text stå kvar, så se inte detta som ett exakt facit, utan som ett "Så här minns jag - rekonstruerar jag - 'processen' just i september år 2009". Jag skulle troligen ha lyft fram andra händelser eller uttryckt mig på andra sätt för något år sedan och kommer med största sannolikhet tolka om vissa moment i historien i framtidens ljus. Utöver detta är självklart alla minnesfel mina fel och ingen annans.

Tack på förhand!
/Johanna G.

*****

Se även tidigare inlägg i denna "serie-som-inte-är-en-serie": Mitt möte med Bjärka-Säby, katoliker och Taizé. Fast, för den som har missat tidigare delar, kanske det kan vara bra att läsa detta detta är inlägget först trots allt, då detta handlar om "hur allt en gång började", dvs hur det kom sig att jag hamnade i kyrkan överhuvudtaget.


Min trosvandring började i Storvreta frikyrkoförsamling (numera Lyckebokyrkans församling) långt innan jag kom till Taizé eller Bjärka-Säby. Jag säger att min trosvandring började där, trots att jag är både barndöpt vid fyra månaders ålder och fick en barnens bibel (jag inte kan minnas att vi senare någonsin läste ur den) när jag var fem år i Svenska Kyrkan. Låt dock detta inte bli till en diskussion kring barndopets vara eller icke-vara, utan helt enkelt konstatera att någon medveten tro föddes inte hos mig av någon av dessa tillfällen.

Till min andliga bakgrund hör, utöver mitt barndop, att jag kommer från ett i det närmaste ateistiskt hem. Jag säger "i det närmaste" helt enkelt för att tron var inget vi pratade om, till skillnad från den underton dagens aggressiva ateister gett ordet. Tron var helt enkelt en ickefråga. Längre tillbaka i släkten har jag haft ett antal frikyrkligt aktiva, bland annat var farfars farbror (eller var det farfars farfars bror?) med och startade baptistförsamlingen i Storvreta, men bland nu levande generationer så är tron och individens frälsning ingen större fråga.

Till den sociala bakgrunden var en i mellanstadiet allt tydligare utfrysning och mobbing av mig. De vänner jag hade var inte många, men det var i alla fall några stycken, fast ju längre tiden led, desto längre gled vi ifrån varandra. Personligen tyckte jag inte så synd om mig själv på den tiden, jag trivdes väldigt bra med att antingen spela kort eller bara sitta och läsa bok på rasterna i skolan. När det talades om mobbing på lektionerna så hade jag inte en tanke på att jag själv kunde vara drabbad, tvärt om har det tagit mig flera år att verkligen sätta den "stämpeln" på mig själv: Jag var mobbad. På så sätt är utfrysning en väldigt "förrädisk" form av mobbing.

Det hela började alltså i Lyckebokyrkan. Jag blev scout. SMU-scout. En klasskompis på mellanstadiet (ja, jag blev scout relativt "sent" i livet) drog med mig till scouterna under förevändning om att man fick paddla kanot och äta godis på scoutkvällarna (som undantag till lördagsgodis-regeln; ska dock inte avslöja vad som drog mest). Sanningshalten i att man fick äta godis var nog inte speciellt hög, men jag blev fast för kanotingen och gemenskapen. Trosbiten var jag inte speciellt intresserad av överhuvudtaget - tvärt om tyckte jag det var mycket pinsamt att prata om det ens i så "ytliga" termer som att min farmor åkte till kyrkogården och skötte om mina bortgånga släktingars gravar! Men att scouterna hade med kyrkan och tron att göra reflekterade jag inte över, trots att vi var i kyrkan och t.ex. hade scoutinvigningarna i samband med gudstjänster.

Lyckebokyrkan är en ekumenisk församling, formellt knuten till Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet, men har även en stor andel pingstvänner i församlingen. Man är helt enkelt frikyrkan på orten, rent praktiskt har samfunden ingen direkt framträdande position i församlingens liv. När jag säger att Lyckebokyrkan är en "ekumenisk, mission/baptist-församling" så tycks de flesta fästa sig vid "baptist"-biten. Själv har jag - i den mån jag identifierat mig med något samfund, alltid sett mig själv som SMU:are och senare missionare utifrån att vi var SMU-scouter. Att min första pastor även lär ha varit uttalad missionare kan ju förstärka den sidan, även om det inte var något jag var speciellt medveten om förrän långt senare. Det ekumeniska drivet i mitt liv har jag med mig redan från denna min första kyrkkontakt, medan olika samfunds vara eller ickevara sällan har framstått som viktigt för mig. Den baptistiska delen av Lyckebokyrkan hade jag t.ex. inte funderat över alls förrän efter Bjärka-tiden.

Något år efter att jag blev scout, närmare bestämt när jag började högstadiet, fick vi scouter som skulle börja sjuan en inbjudan till att komma även på tonår i kyrkan. Utan att reflektera så mycket över det så gick jag dit och började delta även i den verksamheten.

Senare har jag insett att detta att "få över" unga människor från en verksamhetsgren till en annan inom kyrkan anses vara något av det svåraste som finns. Att man gillar scouting är ju ingen garanti för att man ska trivas på tonår! Inte heller är övergångar som söndagsskola-barnkör m.fl. direkt "logiska" utanför den rent kyrkliga aspekten på det hela, men att man är troende är ju ingen garanti för att man gillar vare sig friluftsliv eller körsång...

Men som sagt var, jag började på tonår och körde parallellt med både scout och tonår ett tag. På tonår hade vi andakter i slutet av kvällarna och jag deltog utan att ifrågasätta. Att vissa av mina kamrater var "modiga nog" att formulera egna böner när tillfälle gavs fann jag lite märkligt och lite "överandligt" men inte skrämmande. Lite märkligt kan tyckas med tanke på min "trosstatus", men redan mycket tidigt ställde jag upp och läste bibeltexter inför församlingen på gudstjänsterna som vi tonåringar höll i, och dylikt. Rent praktiskt har dessa "framträdanden" inför församlingen rent krasst inneburit att jag genom skolan i princip aldrig har haft scenskräck inför att presentera något inför klassen, jag har varit van vid betydligt större "publik" från kyrkan.

Tyvärr - säger jag nu i efterhand - slutade jag med scoutingen mindre än ett år efter att jag började på tonår. Anledning? En av mina kompisar på tonår blev ledare på scout och bräcklig som jag var på den tiden efter en längre tids mobbing/utfrysning så klarade jag inte riktigt av att hantera att ha två olika typer av relationer till någon människa vid den tiden. Men tro inget annat än att jag trivdes riktigt bra på tonår, för det gjorde jag verkligen. Gemenskapen var underbar, andakterna mysiga och aktiviteterna en blandning mellan väldigt lättsamt och djupt allvar i en kombination som gjorde underverk för min sargade själ - jag fick vänner. Tack och lov kom jag tillbaka till scoutingen som ledare själv ett flertal år senare (även om scouterna i många fall då kunde mer om scouting än vad jag som ledare gjorde!). Återkommer till mer scouting lite senare.

Under mitt första tonårsläger, "Tusen eldar" på Björkögården sommaren efter att jag hade slutat sjuan, satt jag och en av de äldre tonåringarna från vår grupp en sen kväll nere på bryggan och pratade. Egentligen var det nog mest hon som pratade. Hon beskrev hur vågorna som rullade in, naturen och allt det stora fick henne att ifrågasätta "Hur kan folk INTE tro på Gud när de ser och upplever allt detta?" och "Varför pratar man inte mer om Gud på scouterna när man har allt detta omkring sig jämnt?". Jag kunde inte annat än att hålla med. För mig är detta en av de första och tydligaste minnena jag har att jag uttryckte någon form av aktiv - eller passiv - Gudstro. En första trosbekännelse. Det hade tagit mig över två år att nå dit, men detta är en av de första milstolparna på min trosvandring.

I åk 8 var det så dags för konfirmation, för mig precis som för de flesta andra svenskar. Av någon anledning hade jag redan innan bestämt mig för att konfirmera mig i Ärentuna församling, dvs Svenska Kyrkan, och inte i Lyckebokyrkan trots att det var där jag var aktiv. Jag minns inte längre varför jag hade bestämt mig för detta, men jag gissar att det hänger samman med att min syster hade konfirmerats inom Svenska Kyrkan året innan och att det helt enkelt var så jag ansåg att det skulle gå till. Trots mitt beslut att konfirmeras inom Svenska Kyrkan så blev min konfirmationsläsning ett ekumeniskt samarbete mellan Ärentuna församling och Lyckebokyrkan, något jag blev tacksam för under själva läsningen, för då kunde vi dela gruppen så att vi som var mer intresserade över tron som sådan kunde hamna i en grupp och de som mest var där för att få presenter kunde hamna i en annan grupp. Trots detta vet jag inte om min tro egentligen fördjupades speciellt mycket under konfirmationsläsningen. Min trosbekännelse löd "Jag tro på något Högre", men jag hade svårt att sätta in de kristna trosbegreppen som relevanta för min egen tro. Jag hade kyrkan och tonårsgängets gemenskap, räckte inte det?

Nu när jag skriver detta slås jag av att det kanske var detta att jag så självklart valde Svenska Kyrkans konfirmation framför min egen församlings dito ett tidigt tecken över min kallelse och passion för det ekumeniska och gränsöverskridande inom Kyrkans vida gemenskap. Men jag vet inte, det kanske mest tycks långsökt...

Sommaren efter åttan var jag som sagt var i Taizé, och detta förändrade en hel del. Jag gick från att bara ha anat Gud till att ha mött Honom. Flera år senare, när jag började försöka strukturera min väg till tro sa jag att jag mötte Fadern i Taizé. Jag kallade mig kristen efteråt, men bekännelsen till Sonen och den Helige Ande var nog fortfarande ganska tveksam. Egentligen vet jag inte om man rent teologiskt kan eller bör göra en sådan uppdelning, men så har jag tolkat det till och från, och det fyller en funktion just genom att ge en bild över hur jag har tolkat min egen tro, så jag låter det stå så här.

Därefter gick åren utan att det finns några dramatiska milstolpar eller vändpunkter att tala om. Jag slutade nian och började gymnasiet. Jag fick där katoliker, muslimer och livets ordare utöver den vanliga blandningen av icke-troende människor till klasskamrater. Jag återvände till Taizé två gånger. Jag bekände mig som kristen. Jag gjorde några försöka att läsa Bibeln. En stor skillnad på den fronten skedde när jag fick min Bibel 2000 istället för -81an som jag fått i samband med konfirmationen. Även om bibelläsningen var väldigt sporadisk, så läste jag i alla fall igenom hela bibelböcker periodvis. Jag tragglade mig långsamt igenom Moseböckerna, Samuelsböckerna osv, trots alla offerlagar, släktregister, med mera. Jag blev scoutledare och växte långsamt in i tron och församlingen. Men på sätt och vis lurade jag nog mig själv också att jag var mer kristen än vad jag kanske egentligen var. För att uttrycka det som så: Kyrkan var fortfarande väldigt mycket tonårsgemenskapen på fredagkvällar och väldigt lite gudstjänsten på söndag förmiddag.

Samtidigt så lockades jag av det nyandliga. Jag ska väl inte gå så långt så att jag säger att jag faktiskt trodde att man kunde spå i kort - varken med "vanliga kort" eller med tarotkort - men jag gillade att leka med korten och låtsas försöka uttyda framtiden på det sättet i min ensamhet. Likaså kunde jag avundas mina vänner som läste "seriösa" böcker i astrologi - något jag inte vågade göra, för jag trodde jag skulle verka löjlig i så fall. När jag började röra mig mer inne i Uppsala och besöka bokhandeln mer frekvent fick jag syn på en (vad jag förstår nu i efterhand måste klassas som) wiccabok, som jag efter ett flertal besök tillslut tog mod till mig och köpte och läste i smyg. Lite öppnare var jag med min tro på att det nog kunde finnas UFOn och utomjordingar. Och så vidare. En blandad kompott av nyandlighet helt enkelt. Att jag aldrig gick vidare på det spåret beror väl mest på att jag delvis aldrig hittade någon som kunde vägleda mig djupare in i kunskaperna och delvis på att jag, som sagt var, inte ville ville sticka ut och verka underlig genom att tro på och praktisera mer seriös nyandlighet. Jag har ibland så här efteråt funderat på varför våra tonårsledare inte reagerade kraftigare mot detta, då det faktiskt talades helt öppet om astrologi, anden-i-glaset, mm bland oss tonåringar i kyrkan. Förstod de inte? Trodde de mer på att "dra med kärlekens rep" än att piska fram någon rättlärighet med hot och uppläxningar? Jag vet inte. Jag har inte frågat.

Två mindre milstolpar kanske jag trots allt ska lyfta fram från denna period dock. Den första är Livskraftslägret i Lötenkyrkan (EFS) i samband med millenieskiftet. Detta var mitt första möte med den karismatiska rörelsen. Mitt första möte med en kultur där man står upp under lovsångerna och sträcker händerna mot himlen. Mitt första möte med "skarp" undervisning om Jesu återkomst mm (vilket ledde mig till två saker: att jag började med min bibelläsning - se ovan - och att Uppenbarelseboken blev den första bibelbok jag läste från A till Ö. Kanske inte det mest lämpliga valet som nybörjar-bibelbok...). Det var mitt första möte med en kultur där människor faktiskt tog tron på djupaste allvar även in i det löjliga och lätt absurda. En miljö som var allt annat än liberalt slätstruken.

Den andra mindre milstolpen är precis när jag lämnar denna "period". Vi hade övernattning med tonårsgänget hemma hos en av ledarna, och jag överhör en av mina tonårskamrater diskutera GTs apokryfer med vår pastor. Det hör till saken att vi hade haft något som vi kallat "After preach" vissa söndagar efter kyrkan, vilket innebar att vi lite äldre tonåringar gick hem till henne och diskuterade diverse olika trosfrågor. Det hade lärt mig diskutera trosfrågor, att allt var okej att sägas och frågas osv. Jag trodde som sagt var att jag hade kommit en bit på vägen, men hans frågor kring apokryferna - tänk på att vi här fortfarande är bara något år in på detta millenium, att Bibel 2000 fortfarande är alldeles färsk och att därmed är en av de första kontakterna som "gemene man" gör med apokryferna - deras vara eller icke-vara i Bibeln, NTs apokryfer, innehåller i de olika apokryfiska böckerna och framförallt kring Manasses bön får mig att inse att jag knappt ens fått på mig skorna, än mindre kommit ut och "en bit på vägen"! Ändå är detta inget minne av en förkrosselse eller "nederlag", utan blev något av ett ideal att sträva upp mot. Ett minne att hämta kraft ur. I mitt hjärta tändes en liten gnista av passionens eld. Det går att nå djupare!

Min nästa fas sammanfattas nämligen bäst av möten med troende människor som fått mig att ta ansvar för min tro. Därav att diskussionen ovan ligger på gränsen både i tid, "form" och resultat. Men för att dra gränsen någonstans så får det bli när jag flyttade till Tyskland efter studenten. Jag förlorade förvisso den gudstjänstvana som "After preach" ändå hade gett mig, men jag blev granne med en tjej som hade gått på adventisternas gymnasieskola i Sverige, trots att hon inte var adventist utan alldeles "vanligt" kristen. En tjej som var både jordnära och fast rotad i tron. Enkel och naturlig. Vi hade många promenader när vi diskuterade tro tillsammans. Hon var ingen retoriker eller polemiker, hon gjorde egentligen inget särskilt alls utöver att lyssna, reagera och reflektera, men ändå så utmanade hon mig i tron genom att bara vara sig själv. Utmanade mig att växa, att ta ansvar för och reflektera över min egen tro, inte bara leva i en gemenskap där tron råkade finnas.

Ett annat möte var när jag var på Världscoutjamboreen (=världsscoutläger) i Thailand nyår 2002/03, där jag mötte en alldeles vanlig svensk tjej som hade bestämt sig för att läsa Livets Ords bibelskola. Om mina icke-religiösa föräldrar hade accepterat att Lyckebokyrkan måhända var okej, så var - och är - Livets Ord i deras åsikt en sekt. En fördom jag mer eller mindre hade svalt med hull och hår utan att reflektera över det hela speciellt mycket. Så att möta en tjej som på fullaste allvar tänker läsa deras bibelskola, trots att hon själv inte anser sig jättetroende, utan mer skulle göra det för att andra hade sagt att den var bra. Hon födde nog tanken hos mig att man inte måste vara superreligiös eller tillhöra en andlig elit för att läsa bibelskola. Det räckte alldeles utmärkt bra att se bibelskolan som ett sätt - ett medel och en uttalad viljeinriktning - att faktiskt ta ansvar för sitt kristna liv på ett högst konkret sett. Den insikten förde mig slutligen efter en hel del stötande och blötande med främst icke-kristna kompisar (min kristna granne flyttade tillbaka till Sverige innan jag åkte iväg på jamboreen) förde mig slutligen till Bjärka-Säbys bibel- och träningsskola. Att den förändrade mig en hel del har ni väl redan läst om, så det behöver jag inte ta igen, va...?

Jag har därefter både återvänt till och än en gång lämnat Lyckebokyrkan. Jag har rört mig bland högkyrkliga och lågkyrkliga, bland liberala och konservativa, bland karismatiker, känslomässiga och intellektuella kristna. Något jag dock har med mig från min egen väg in i tron är att det för vissa kan röra sig mer om en "mjuk", långsam omvändelse likt en väg som rundar ett stort berg snarare än ett hårt och militäriskt "Halt - helt om - framåt marsch!". Jag har inget specifikt datum eller tidpunkt att sätta på när jag blev kristen, utan det har varit många, många små - ibland lite större - steg som fört mig dit jag är idag. Och tack och lov är jag inte "färdig" än, utan Gud fortsätter att dra i mig med kärlekens band, snarare än att med våld och hot sätta några gränsmarkeringar för att få mig att gå rätt väg. För så länge jag följer bandets sträckning till dess källa, då hamnar jag helt rätt!