Summan av lasterna är konstant

Fortsätter funderingarna från förra inlägget med ett nytt inlägg. Fick två mycket tänkvärda kommentarer. Publicerar dem i sin helhet (hoppas ni inte har något emot det!).

Stefan Hercfeld skrev:

En väldigt intressant fundering!

Jag tror att det spelar roll att du vann i går. Mognaden och framstegen innefattar både segrar och nederlag. Det är som när man lär sig att gå. Även om man stod hela dagen i går kan man ramla i dag. Det är fortfarande en del av "vägen framåt".

AKO skrev:

Då kan du ju lika gärna tänka att om du föll för den igår så gör det väl ingen skillnad om du faller idag med. Jag tror att det är någon som försöker locka oss att "skita" i allt genom ett sådant resonemang. Önskar dig lycka till att stå emot. :)

Min egen tanke är väl snarast tvärt om mot AKOs.

Lyckas jag övervinna frestelsen både igår och i dag och imorgon, ja om jag lyckas övervinna synden så att den inte längre utgör någon frestelse, då är väl risken stor att jag drabbas av högmod över min egen förträfflighet och helighet. Då blir det enbart jag (som det så träffande kallas) som försöker "gå i egen kraft". Och högmod är som alla vet en av ursynderna - en av dödssynderna - vilket är betydligt allvarligare att göra sig skyldig till än vilken liten synd som helst!? Ack ja, summan av lasterna är konstant!

Visst kan jag rycka upp mig och förvandla mitt liv väldigt radikalt enbart av egen kraft med rätt motivering (tron på Gud är en väldigt bra motivering vill jag nog påstå!) men vad är Guds verklighetsförvandlande ingripande och vad är bara mina egna försök att lyfta mig själv i håret...?

Lyssna till Honom i dag - del 2

I mångt och mycket tror jag att de flesta skulle se mig som en relativt god kristen (kanske lite liberal i mina åsikter om vissa etiska frågor, men ändå på det stora hela som en relativt god kristen). Jag läser Bibeln i stort sett varje dag, ber aftonbön och går frivilligt - ofta med glädje - i kyrkan på söndagar. Jag läser gärna "kristna" böcker och ryggar varken för teologiska resonemang eller citat från kyrkofäder.

Ändå så känns mycket av detta just nu som utanpåverk. Jag har glömt insidan - det grundläggande - att lyssna på Honom!

Varför händer det här med jämna mellanrum? Hur kan det komma sig att det är så lätt att låta relationen till Gud bara rinna mellan fingrarna, utan att jag knappt ens märker hur det bara blir ett tomt skal kvar??

Allt mer börjar jag ana varför jag för några år sedan tyckte att det var så frustrerande att det ibland känns som om jag "hunnit lika långt" i min kristna tro som vissa som varit kristna i decennier längre än mig. Kanske kommer man inte längre egentligen, utan att det ständigt kommer att handla om att återvinna det som jag förlorar...

Vad fastan kan leda till...

Fastan har nu gått in på sitt fjärde dygn och hittills har jag misslyckats kapital med min fasteambition (tror jag håller exakt hur och vad jag fastar ifrån för mig själv - än så länge i alla fall, kanske ändrar mig senare - men vet att det är att betrakta som en fullt rimlig ambition) alla tre dagarna som har gått.

Denna min oförmåga att klara ens det mest självklara och enkla, att avstå från - vad ska jag kalla det? - "överflöd och lyx", gör mig mer akut medveten om min oförmåga att göra något i min egen kraft, än vad jag har varit på länge.

Men nu är en ny dag, så dags för nya tag? Som tur var så börjar ju söndagen redan kl. 1800 ikväll - och då gör fastandet en paus för söndagar är alltid festdagar - så det är väl bara att be om styrka att hålla ut tills dess!

Tillslut vill jag även tipsa om tre fasteblogginlägg som tilltalat mig:
- Dagens fastebloggare Bitte skriver om En fredag i stillhet
- Dagens andre fastebloggare Mikael skriver om Fastan som en lyx för varslade på SAAB och Volvo
- Excelsis skriver om glädje och lyx I fastetider

Bikt + bot = bättring??

Sitter och läser lite bloggar (istället för att plugga), bland annat skriver Minutz3s blogg ett inlägg om bikten. Igen! Fråga mig inte hur många inlägg han har skrivit om bikten och "botens sakrament" (okej, ni kan fråga: jag får det till sex stycken när jag räknar, fem som är taggade "bikt" plus en som är taggat "biktning", var visst inte så många som jag trodde - även om jag tycker det känns som om det är ett ofta återkommande ämne i den bloggen).

Att jag som protestant inte riktigt förstår mig på detta med bikt har säkerligen sin naturliga förklaring i bristande erfarenhet. Men en sak jag verkligen inte begriper mig på är detta att om "Bikt+bot=bättring" stämmer så borde det innebära att katoliker är världens snällaste och godaste människor. Nu menar jag inte att katoliker skulle vara sämre människor (eller "värre kålsupare") än oss andra, men jag ser inget som indikerar motsatsen heller.

Bikt
Bikten är - som bekant - i stort sett helt avskaffad inom protestantismen, om inte i teorin så i praktiken. Formellt finns ju bikten kvar och en biktordning finns med Svenska Kyrkans handböcker (eller vad det nu kallas).

Sen är min känsla att det så smått börjar komma tillbaka till Svenska Kyrkan och komma in i både frikyrkan - som traditionellt förvisso har haft offentlig bekännelse i samband med gudstjänst och församlingsmöten, men det är ju inte exakt samma sak som enskild bikt. Men som sagt var, det är min känsla, det kan ju bara vara så att jag börjat röra mig i andra sammanhang än vad jag gjorde förrut.

Bot
Bikten följs av botgöringen. Och är det något man är än mer allergisk mot i frikyrkan än Katolska Kyrkan och bikt, så är det botövningar och askes. För att vara övertydlig: botgöringen får (99 av 100) protestanter att se rött: "Man kan ALDRIG köpa sig förlåtelse! Man kan ALDRIG förtjäna förlåtelsen!! Det är ENBART Guds NÅD!!" osv.

För oavsett hur positivt och trevligt somliga ibland kan tycka det är med den katolska traditionen (eller ska jag skriva det med stora begynnelsebokstäver - "den Katolska Traditionen"?) så tycks det i grund och botten finnas en konsensus bland alla protestanter över att Luther enda önskan var att göra sig av med avlatshandeln - detta "missbruk" med boten - och fick reformationen "på köpet", och därigenom så både rättfärdigas reformationen och underkänns boten för (all?) framtid.

Bättring
Poängen med bikt och botgöring är ju att det ska följas av bättring, inte att man ska rena samvetet (för syns skull?) och sedan gå ut och göra om allt igen. Men när protestanter skäller på den Katolska Kyrkan för att de upprätthåller bikt- och botgöringstraditionen, så undrar jag vad de har istället: Eldiga predikningar som får folk att omvända sig? Förlitar sig på folks samvete ska få dem att ständigt omvända sig? Eller...?

Både Helgelseförbundet och till viss del Metodistkyrkan kanske man kan säga har gjort detta med bättring - helgelse - lite till sin grej. Eller "gjorde" kanske är mer aktuellt i och med att Helgelseförbundet inte finns längre och Metodistkyrkan är så små i Sverige att de sällan hörs eller märks så mycket av i den kristna debatten som förs i tidningar och på nätet.

Nej, jag saknar ofta konkret undervisning i frikyrkan och Svenska Kyrkan om hur bättringen - och helgelsen - ska komma till stånd. Att höra att man ska "omvända sig och bära sitt kors", visst det kanske fungerar för en del personer till en viss del, men å andra sidan tycks det också bli mycket "försöka lyfta sig själv ur dyn". Personligen tycker jag att den katolska varianten på så sätt verkar vara mer effektivt med att få någon som hjälper en och säger "detta måste du jobba med". Tvinga en att ta itu med andra saker än de frågor jag kanske helst jobbar med, något annat än det som kanske "känns rätt för stunden". Långt ifrån optimalt, men samtidigt bättre än inget.

Samtidigt är jag ändå rätt tacksam över att jag slipper ha ett krav på bikt och botgöring. Kanske inte så helgonlikt, men jag tror jag kan vänta med att bli helgon till nästa år(hundrade!). (Hum, undra förresten om bloggning istället för plugg ingår i sådant som borde biktas? Kanske VÄLDIGT tur för mig att jag inte är katolik...)

Mer info:
- om bikt se Populär Historia eller Wikipedia. Läs gärna även Ds vittnesbörd (se kommentarerna till Johans inlägg) om upplevelser av bikten.
- om botens sakrament

Uppdatering:
Minutz3 har svarat på somliga av ovanstående funderingar i sin blogg.

Omskakas lätt

"Omskakas lätt före användning" står det på en hel del produkter (fast ibland utan "lätt") - tvålar, nässprayer, yoghurt, mm.

Ibland misstänker jag att det även står/borde stå i Guds handbok till människan - "Omskakas lätt före användning"...

(Klicka på bilden för att se den i bättre upplösning)

Tips: Tänkvärt, sevärt

Som en motpol till mitt förra, ganska prokatolska(?) inlägg, kommer här ett tips från frikyrkosfären:

http://mediaplayer.livetsord.se/

1. Gå in långt ner på sidan under "Händelser" och välj "ulfekman.nu". Se inte minst "Avsnitt 5: Ulf Ekman möter Bo Brander" (2008-05-02).
2. Välj "Samtalskväll" (under "Händelser") och se "Samtalskväll med Peter Halldorf" (2008-05-07).
3. Se även "Samtalskväll med Biskop Arborelius" (2006-09-27; ajdå, lite katolsk blev jag visst ändå! Oops, *skäms lite*).
4. Se tillsist även under "Talare" "Göran Skytte" och lyssna till hans "Min väg till tro" (2008-04-09).

(Jag försöker hitta direktlänkar, men misslyckas. Om någon hittar en direktlänk så får du gärna tipsa mig!)

Nu finns det säkert massor med annat bra och sevärt på Livets Ords sida, men jag har ännu inte sett så mycket mer själv. Är du tveksam till Livets Ord? Det var jag också, men dessa samtal är oerhört värdefulla och absolut inget att vara tveksam till! Om du ändå är tveksam så kan du ju alltid trösta dig med att Ulf Ekman pratar minst och att ingen av de andra fyra herrarna är livetsordare.

Frälsarkransen (4) - Doppärlan

Detta är en del i en serie baserade på frälsarkransen. Inläggen kan läsas fristående från varandra. Tidigare inlägg: Introduktion, Gudspärlan, Första tystnadspärlan och Jagpärlan.

Doppärlan, där den sitter tillsammans med jagpärlan, och uppståndelsepärlan omfamnar och speglar Gudspärlan. Tillsammans utgör de - vittnar de om - livet med Gud. Början och slutet, men ändå på ett mystiskt sätt vittnar båda om uppståndelsen, om att himmelriket är här. Dopet förebådar den slutliga uppståndelsen.

Dopet. Sakramentet. Döden från världen, uppståndelsen med Kristus. Stora ord. Ord som jag lärt mig i kyrkan. Ord som jag inte kan greppa den fulla meningen i. Ord som både döljer och visar på Mysteriet.

Men för att ta det från början: Att leva i sitt dop - vad innebär det egentligen? Dvs. vad innebär det rent konkret för mig i mitt liv? Har det någon plats i vardagen, i det som händer från dag till dag?

_

Fast kanske gör jag det onödigt komplicerat för mig själv när jag gång på gång ställer den frågan till mig själv? Kanske tänker jag - anstränger jag mig - för mycket, istället för att helt enkelt ta dagen som den kommer, fånga den och försöka göra mitt bästa för att följa Guds vilja med den?

_

Dopet talar om tre saker (eller ja, teologiskt sett kan man säkert göra många liknelser till och tycka att dopet talar mycket mer om andra, viktigare saker än dessa tre, men dessa tilltalar mig just nu):

_

- Vi tillhör alla Guds familj. Vi tillhör Guds stora barnaskara och är en del av Gudsfolket. De israelitiska pojkarna omskars (och omskärs än idag) på åttonde dagen som ett tecken på att de tillhörde det judiska folket, Guds egenomsfolk. I dopet får vi - helt passivt - ta emot Guds nåd. Ta emot den oerhörda Gåvan att få tillhöra Hans eget folk. Och vår familj tillhör vi "oavsett om vi vill det eller inte", det är inget vi behöver anstränga oss för. Det finns inget vi behöver göra för att bevisa det (även om släkten uppskattar när - och förväntar sig att? - man dyker upp på släktmiddagar och annat). Familjetillhörighet är något fullständigt passivt. Giftemål är väl möjligen det enda som kan förändra min familjetillhörighet, men endast genom att jag då, genom association, kommer att tillhöra mig makes släkt också, utöver min egen biologiska familj. Man kan inte förkasta eller förkastas från en familj, blodet (eller "generna", för att använda en vetenskapligt mer korrekt term) talar sitt tydliga språk, oavsett hur mycket man försöker förneka det. Kanske är det något jag (och många med mig) behöver tänka på när vi ibland ifrågasätter medlemskapsbegreppet inom SvK och andra barndöparsamfund - medlemmar som aldrig visar sig i/visar intresse för Kyrkan - de är ändå våra syskon i Kristus, ty alla har vi döpts med samma dop!

_

- Vi får alltid börja om på nytt, det är aldrig för sent. Dopet är källan - källan som skapar oasen - som ger oss kraft och en plats för vår dagliga omvändelse. Oavsett om vi döptes minuterna efter födseln eller alldeles nyligen så är dopet ett verkligt skeende i vårt liv. Det är inget som var där och då, utan något som fortfarande verkar här och nu. Och den vita dopdräkten påminner oss ständigt, lockar oss ständigt: "Se, här är målet med ditt liv. Kom och följ mig. Begrav dina synder och sträck dig mot renhetens Källa."

_

- Omvändelsen, bekännelsen och viljan att tro. Okej, detta kanske blir tydligare hos människor med så kallade "baptistisk dopsyn" (dvs vuxendöpare eller troendedöpare; baptist är ju egenligen alla döpta eftersom baptisma [grek] betyder just "dop") där dopet är en direkt följd av omvändelsen och bekännelsen till Jesus som Kristus. Folket kom ut till Johannes i öknen, hörde predikan, omvände sig och lät sig döpas. Visst, självklart är det kristna dopet mycket mer än Johannesdopet. Vi döps i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Vi inlemmas i den himmelska familjen, där vi blir barn till Fadern, Sonens medarvingar och får den Helige Ande som gåva. Johannes lärjungar såg detta och lämnade Johannes för att följa Jesus. Inte heller vi ska låta nöja oss med att stanna vid omvändelsen utan gå vidare till att följa Kristus, men hur följer vi Kristus utan att bekänna vår tro och omvända oss till Honom?