Det finns många frågor inom religionen som kan föras tillbaka till "Vad är gudomlig omsorg och vad är mänsklig logik som getts religiösa förtecken?". För att ta två konkreta exempel:
Exempel 1:
Att det inom judendomen (och islam) är förbjudet att äta griskött gissar jag är välbekant för de flesta. Orsaken bakom detta är självklart att det står i GT att gris är "orent". Men varför är griskött orent? Är för att grisar är oandligare än fåren? Är det för att grisar är "närmare släkt" med människan än vad kossorna är? Är det för att grisar är allätare medan får och kor är vegetarianer? Eller är det så som den "inomvärldsliga förklaringen" skulle uttrycka det: griskött håller sig sämre än till exempel får- och nötkött. Alltså var det större risk att bli sjuk av att äta griskött innan kyl och frys var uppfunna.
Exempel 2:
En som har ont om pengar ber Gud om hjälp med mat för dagen. Några vänner vet om att hon/han har problem med pengar och köper helt sonika två kassar med mat åt henne/honom. Den kristne tolkar det som Guds omsorg, den sekulariserade ser mänsklig omtanke.
Båda exemplen kan ges en "kristen" och en "sekulär" tolkning. Det är lite som med "Jesus visar sig i Sollentuna": samma "fläck" kan ges väldigt olika betydelser om man tolkar det med "trons ögon" eller bara ser det "inomvärldsligt".
För mig behöver egentligen inte tolkningarna spelas ut mot varandra. Måste jag välja så skulle jag säga att jag prioriterar den kristna tolkningen, men ser inte den sekulära tolkningen som osann bara för det. Klart att troende människor kan tolka att när griskött blir dåligt gång på gång måste det vara ett tecken från Gud på att det är orent. Jag har hört om många underligare och betydligt mer långsökta tecken som kristna har bett om och tolkat som en fingervisning om Guds vilja i specifika frågor! Och det är klart att Gud kan väcka medlidande hos människor för bröder och systrar i nöd och få dem att agera utifrån det snarare än att skicka eldskrift på väggen varje gång Han vill att vi hjälper varandra. Eller vad säger ni?
"För den som tror så samverkar [alla tolkningar] till det bästa!"
Ibland är det inte så svårt att se varifrån de Katolska och Ortodoxa kyrkorna får vissa av sina "obibliska" läror - och ur motsatt synvinkel lika lätt att förstå varför de apokryfa böckerna till GT har förkastats av de som hävdar att dessa läror är just "obibliska" och därmed direkt felaktiga (om inte skadliga och/eller syndiga).
2 Mack 15:12-16
Detta var innehållet i Judas drömsyn:
Den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv - han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället. Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet. Och Onias sade: "Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet." Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord: "Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare."
Går det att hålla sig neutral till dessa apokryfiska/deutrokanoniska skrifter? Kan man - som Martin Luther - nöja sig med att kalla dem "nyttig läsning" men inte se dem Bibelns kanon, som normgivande och grundläggande för kristen dogmatik? Se dem som vilken annan andakts- eller uppbyggelsebok som helst? Eller är det ett antingen eller där man antingen måste förkasta dem helt och fullt eller upphöja dem till fullvärdig kanon?
Alla kyrkor tror jag är överens om att äktenskapet ska vara för evigt. En man, en kvinna. Livet ut. Sen lär det inte ha undgått någon att det skiljer sig åt hur olika kyrkor hanterar verkligheten när ett äktenskap går sönder och parterna väljer att gå skilda vägar. Men nog om det, det var inte det jag tänkte diskutera. Utan...
Hur ställer ni er till en kort romans eller två innan äktenskapet? (Och bara för klarhetens skull - med "kort romans" menar jag ett tillfälligt förhållande som är "trevligt så länge det varar" men inte har någon "äktenskapspotential").
Är det det frikyrkliga idealet om att Gud har tänkt ut någon åt en och att det gäller att hitta denne och gifta sig så fort som möjligt och inte ha någon annan pojk-/flickvän innan dess? Eller är det helt okej att byta pojk-/flickvän ibland - eller som jag har sett det bli i vissa ungdomsgrupper där tillslut alla har varit tillsammans med alla. Att "testa" några olika innan det är dags för allvaret?
Och är det okej - för oss som passerat ungdomsgängsåldern men fortfarande är ogifta - att inleda en kortare (eller längre) romans? En som man vet att den inte kommer leda fram till ett äktenskap, men som kan vara trevlig "så länge det varar"? Och spelar åldern överhuvudtaget någon roll för hur seriös man bör vara för att inleda ett förhållande?
Självklart är det svårt att på förhand veta om ett förhållande kommer att hålla eller ej, oavsett vilken ålder man är i eller hur kär man är i början. Men om jag ändå ska utgå från mig själv så känns det ändå allt tydligare ju längre åren går att om jag tänker "inleda något" så vill jag att det ska finnas en ganska stor potential för att det kommer vara Förhållandet Som Varar. Förhållandet som leder fram till äktenskap och inte bara något tillfälligt. Inte bara vara "på lek". Har det inte den potentialen kan det lika gärna vara. Att ha ett förhållande men ändå gå runt att vänta på "den stora kärleken" är knappast lovvärt!
Nå, vad säger ni?
*****
Och bara för att förtydliga: jag har inte nu, tänker inte skaffa och har inte haft någon pojkvän på väldigt länge. Slut på spekulationer. Tanken dök upp ändå.
Ganska ofta har jag hävdat att det är viktigare att trivas i den lokala församlingen än vilket samfund kyrkan råkar vara medlem i. Många missuppfattar nog detta som ganska ytligt, som att jag förvandlar församlingen - Kristi Kropp - till vilken social grupp som helst.
Visst tycker jag att det är viktigt att trivas i gruppen, men när jag säger "trivas" så handlar det om så mycket mer än om enbart det sociala. Väldigt ofta går det att hitta gemensamma intressen men i stort sett vilken grupp människor som helst och just i Kyrkan har vi ju alltid tron på Kristus gemensam - och det är ju definitivt inte så "bara"! Men, för att vara helt ärligt, så är det klart att trivs jag lättare i en församling där jag hittar människor trivs tillsammans med, människor att kyrkfika och umgås med efter gudstjänst, än vad jag skulle göra i en där jag går hem direkt efter gudstjänsten för att jag känner att jag inte "platsar" i gemenskapen.
Att trivas i en församling handlar också om att trivas med teologin i församlingen. "Trivas" kanske känns som ett väldigt relativistiskt begrepp när det kommer till teologi, men rent praktiskt innebär det för mig att jag kan "skriva under" på det som predikas och lärs ut i kyrkan och att jag kan finna djup som utmanar mig att fortsätta växa, fortsätta söka efter den goda jorden där trons rötter kan växa sig starka och djupa.
Som tredje punkt (alla goda ting är tre, så självklart måste även "trivas i en församling"-lista ha tre goda punkter, eller hur?) så vill jag nämna att trivas med gudstjänst- och kyrkokulturen. Även om både gemenskapen och läran är god så kan en dålig kyrkokultur sabba allt. Det gäller att förpacka det så att jag kan ta till mig det. Jag behöver inte gilla allt kyrkan gör eller alla gudstjänster, men i längden är det en väldigt klen tröst om jag ständigt känner att prästen/pastorn och ledarna enbart har gudstjänster eller "annan verksamhet" för andra människor! Visst är det kanske god kristlig anda att vara ödmjuk och säga "detta tilltalar inte mig, men jag ser att andra möter Gud på det sättet". Men att ständigt leva så genom hela livet? Att klara av det kräver antingen helgonstatus, en väldigt stark personlig tro eller något annat jag saknar!
Självklart kan jag trivas i en församling som bara svarar mot ett eller två av dessa "kriterier", men i längden tror jag att det mer eller mindre krävs alla dessa tre för att jag ska kunna vara stadig i tron och församlingen även när det stormar i livet i stort eller hur känslorna kring mitt andakts- och böneliv går upp eller ner.
Och för att knyta an till min kommentar om "vilket samfund kyrkan råkar vara medlem i", så tror jag att olika samfunds riktlinjer och teologi kan lägga en bättre eller sämre grund för de lokala församlingarna att bygga på för att svara upp kring församlingsmedlemmarnas behov på dessa tre punkter, men precis som att det finns levande kristna inom alla samfund så finns det bra och dåliga församlingar inom alla samfund. Men det är ju som sagt var bara min egen övertygelse. När allt kommer omkring så är ju alla kyrkor och samfund kristna, och det är det som är det viktiga!
