Storstadsbarometern: Unga prioriterar tryggt vardagsliv framöver

Fick tips av en annan bloggare om Storstadsbarometerns trendspaning ger för slutsatser om vad folk kommer välja och prioritera i framtiden. Precis som med gårdagens tips känns det rätt härligt att tänka sig att framtidssamhället kommer att sänka tempot och tänka lite mer kollektivt, lite mer grönt, lite lantigare, lite närmare, lite mer lagom och prioritera att trivas mer än 90-talets ego- och shoppinghets.

Bilden är från Storstadsbaromenterns blogg.

Underbara Clara: En liten stund att vara med mig själv

Underbara Clara skriver om en liten stund att vara med sig själv. Och hon beskriver det så härligt! Inte bara att vara ensam med sig själv i brist på sällskap, utan just att ta vara på stunden. Detta är något jag skulle vilja unna alla människor. Kanske inte just klockan fem på morgonen - även om jag själv kan tycka det är helt underbart att vara uppe i ottan ibland (men bara ibland!) - men nångång varje dag. Eller åtminstone varje vecka.

Så unna dig i dag en liten stund med dig själv. Och sedan en liten stund med Jesus.

Bilden är från Underbara Claras ovan nämnda (och länkade) inlägg.

*****

Psalm 207:

En liten stund med Jesus
Text: Anne Louise Ashley-Greenstreet, Lina Sandell-Berg
Musik: Oscar Ahnfeld

1.
En liten stund med Jesus,
o, vad den jämnar allt
och ger hela livet
en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen
och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus
och allt förändrar sig.

2.
En liten stund med Jesus,
och hjärtats oro flyr
och blicken vänder åter
från jordens små bestyr
till livets verkligheter,
de ting som ej förgås,
när himlarna och jorden
av sin förvandling nås.

3.
En liten stund med Jesus,
vad kraft den har med sig,
vad lust den ger att vandra
på Herrens viljas stig,
vad mod den ger att leva
och lida för hans namn
i ljuvlig försmak redan
av vila i hans famn!

4.
Så giv mig, käre Herre,
ja, giv mig ofta då
en liten stund med Jesus
i själens tysta vrå!
Mitt hjärtas djupa längtan
är denna enda blott:
en evighet med Jesus
och allt, ja, allt är gott!

Sabbatsåret

Apropå inlägget om frid: De flesta människor tror jag skulle har koll på att det inom judendomen finns ett påbud att fira sabbaten - vilodagen. Kanske inte direkt så att de skulle veta precis vad det innebär, men nog skulle de flesta kunna koppla ihop det med att det är ett av de tio budorden. Men som sagt var vad de sedan lägger in i begreppet och hur det överensstämmer med sanningen kan ju diskuteras. Som jag förstår sabbaten så innebär det kort och gott att avstå från allt arbete man gör till vardags och istället gå i synagogan (eller i kyrkan om man är kristen), fira gudstjänst och studera Guds ord. Att vila den sjunde dagen på grund av att Gud vilade den sjunde dagen vid skapelsen.

Vad jag skulle tro är betydligt mindre känt är uppmaningen att fira sabbatsåret:

3 Mos 25:1-7

Herren talade till Mose på Sinaiberget:

Säg till israeliterna: När ni kommer in i landet som jag ger er, skall landet fira Herrens sabbat. I sex år skall du beså din åker, och i sex år skall du beskära dina vinstockar och bärga skörden. Men det sjunde året skall landet ha en sabbatsvila, en Herrens sabbat. Då skall du inte beså din åker och inte beskära dina vinstockar. Vad som växer upp av spillsäden efter skörden skall du inte skörda, och de druvor som växer på dina obeskurna vinstockar skall du inte plocka. Det skall vara ett år av sabbatsvila för landet. Vad landet självt kan frambringa under denna sabbat skall vara mat åt dig, din slav och slavinna, din daglönare och den som tillfälligt bor hos dig, alla som är hos dig. Din boskap och de vilda djuren i ditt land skall också äta av vad landet kan ge.

Att vart sjunde år låta åkrarna ligga i träda och istället fokusera ett helt år på att studera Bibeln...

Spontant tycker jag att denna tanke är väldigt sympatisk. Delvis för att människor längtar efter vila, men även för att man utvecklas - mognar - tillräckligt mycket under sju år för att ställa andra frågor. Man glömmer alldeles för mycket för att säga att det inte behövs en uppfräshning av kunskaperna efter sju år. Visst, det är idealiskt men antagligen mycket svårt att genomföra i praktiken för de flesta.

Varför tänker jag nu på detta? Jo, nu i höst är det sju år sedan jag slutade bibelskolan på Bjärka. Så skulle jag följa Guds ord så skulle det nu vara dags för mig att ta ett sabbatsår igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite fånigt med de människor som läser bibelskola gång på gång. "Kom igen! Man måste leva livet också, inte bara läsa om det!" Men vad handlar sabbatsåret om, om inte just precis att läsa "bibelskola" gång på gång på gång...

5 Mos 6:4-9

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.

Men inte lär det bli något sabbatsår för mig inte. Nej, jag blev i våras klar med mina apotekarstudier, så nu ska jag jobba och ha nytta av allt jag har lärt mig. Omsätta teori i praktik. Gud får nog lov vänta ett - eller flera - år till innan jag kan fundera på att ta sabbatsår igen...

En fridsknarkares bekännelse

Vad söker jag inom kristendomen? Vad finner jag?

Den första frågan är lättare att besvara än den andra, även om svaret inte blir fullständigt. Jag söker frid. Många blir religiösa i sökande av svar på "livets stora frågor". I jakten på "meningen med livet". Jag har aldrig bekymrat mig så mycket om sådant. Kanske är jag sekulariserad, men i någon mån tror jag även att det religiösa livet har den mening som vi ger det. Den mening som skapas av att vi lär oss av våra erfarenheter och därmed kan hjälpa andra i liknande situationer. Allt som sker är inte förutbestämt. Allt är inte något blint, tomt öde. Ett kristet liv kan vara gott, men kan också innebära lidande, precis som det kan gå hedningen och ateisten både gott och ont här i livet. Vad som utgör ett gott kristet liv ligger för mig mer i svaret på frågan "Vad gör jag med det jag har fått", än jagande efter gudsbevis och bönesvar.

Även den andra frågan kan jag besvara med "frid", även om det svaret blir än mer ofullständigt. Jag finner frid i bönen och i tron många gånger. Få saker kan sänka puls och stress så snabbt och effektivt som "Fader vår/Vår Fader", "Bara i Dig, min Gud" eller (ur completorium) "I frid vill jag lägga mig ner".

Men är inte allt detta bara en "religiösare" variant av "dra tre djupa andetag" som rekommenderas i så många stresshanteringskurser? Absolut! Men finns det något ont i det? Människor långt före mig har sökt tröst och styrka i ritualer, så varför inte söka frid i en religiös ritual? Är det något fel med det? Felet - det som man kan (och bör?) argumentera mot - är att jag i så fall finner friden i själva ritualen som sådan, inte i Gud, inte i tron. Men ska jag då sluta be när jag är stressad eller orolig bara för att jag inte ska finna frid i själva ritualen? Men då känns det ju absolut som om jag försöker finna frid i mig själv snarare än hos Jesus överhuvudtaget, så det blir det ju inget bättre av!

Eller ska jag sluta söka friden för egen räkning? Passivt acceptera vad än livet serverar mig? Ta emot var dag och stund ur Guds hand? Kanske skulle det kunna ses som ett tecken på en mognare tro, en tro som söker andras väl mer än mitt, en tro som söker omvändelse mer än känslor, men samtidigt så skulle jag känna det som att förpassa Gud till något avlägset väsen som varken kan eller vill påverka vår vardag. Å andra sidan, läs till exempel Teija som återberättar en liknelse av Lilla Therese om ett barn som försöker ta sig upp för en trappa.

Friden kanske inte är målet för min tro. Men det är en väldigt trevlig konsekvens!

Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. /St Augustinus

Psalm: Bara i Dig, min Gud

Att den första aktiva perioden inom kyrkan präglar en människas trosutveckling lär nog inte speciellt många förneka. Frågan blir nu vad denna sång säger om min Gudsbild...

Bara i Dig
text och musik: Bengt Johansson
baserad på Ps 62:6-8

Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud

Från Honom kommer mitt hopp
Bara Han är min klippa
Min styrka och min borg
Jag skall inte vackla

Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud