Andlig avundsjuka

"Andlig avundsjuka"? Visst låter det dramatiskt. Ja, till och med ganska drastiskt. Lite mildare skulle jag kunnat kalla inlägget "Jag tror att du har hittat något som jag ännu söker efter". Men det är lite långt. Kanske "Andlig längtan" vore bättre, syftande på det som Peter Halldorf skriver i någon av sina böcker (citerat ur minnet): "Här trodde jag att jag hade kommit en bit på vägen i min andlighet, men så träffar jag människor som har kommit hästlängder före mig och jag frågar mig vad det är jag egentligen har hållit på med".

Men samtidigt så är "avundsjuka" inte fel heller, för hur lätt fastnar jag inte i "det du har funnit måste jag också testa", bara för oftast finna att det varken gör till eller från i min egen andlighet. Ärligt talat, ganska mycket går ju bra att testa bara för att finna att det varken gjorde till eller från, men det finns ju faktiskt saker som man bör handskas mer varsamt med. Nu tänker jag framförallt på en kompis som funderar på att vuxendöpa sig trots att hon redan är barndöpt. Jag gjorde det själv för några år sedan, men ändå är det mitt barndop jag räknar som "äkta" om någon skulle fråga. Vuxendopet blev just en sådan där grej jag testade och insåg att det inte fungerade (för att uttrycka mig drastiskt igen). Jag gjorde det mycket på grund av ett antal vänners vittnesbörd om vad vuxendopet hade betytt för dem, men utan att reflektera över att de (åtminstone de flesta av dem) aldrig var döpta som barn. Ett lysande exempel på hur det går när jag väljer mig själv till själavårdare och andlig vägledare!

Som motsats till detta att vilja testa på allt finns det också något saligt över enkelheten. Enkelspårigheten. Över att vara uthållig och trogen på sin väg. Över att inte alltid testa allt som alla rekommenderar jämnt. Att inte vilja ha allt. Att inte vilja vara allt. Åtminstone har jag hört sägas att enkelhet kan vara nyckeln till saligheten. Så jag försöker intala mig själv det emellanåt. Och försöker praktisera det genom att till exempel inte ständigt köpa på mig massor med nya spännande böcker. Det brukar inte gå så bra dock...

Den viktiga skillnaden är kanske inte huruvida jag lever ett enkelt eller ett mångfaldigt andligt liv, utan kvalitén på andligheten. Och det är väl här riskerna för avundsjukan kommer in. Kan jag acceptera att andra lever rikare andliga liv än vad jag själv känner att jag gör? Och när jag träffar de människorna som gör det - väljer jag då att inspireras eller att bli avundsjuk? För att knyta tillbaka till det jag citerade från Peter ovan: Andra människor är jättebra inspirationskällor när det gäller helgelse. Katoliker har helgonen att inspireras av. Vi andra får nöja oss med vänner, bloggare, bönetanter, pastorer, präster, ungdomsledare, kristna kändisar och andra heliga män och kvinnor i vår närhet och genom historien. Inspireras av, men inte slaviskt ta efter. Inspireras av, inte i avundsjuka ta avstånd ifrån. Den enda som förlorar på det är jag själv (och människor i min närhet som behöver dras med mig)!

Ett helande

Diskussionerna går - som de flesta antagligen märkt - höga om helanden (och Benny Hinn) just nu. Benny Hinn har jag ingen åsikt om, men jag tänke att det kunde säkert - i någon mån - vara intressant att dela med mig av enda gången jag är helt säker på att någon har blivit helad i samband med att jag har bett för denne.

Det var i min dåvarande husgrupp (cellgrupp, hemgrupp, bönegrupp, ... - kärt barn har många namn!). En kvinna hade ont i benet och ville att vi skulle be för henne i samband med bönestunden på slutet. Inga problem, självklart att vi kunde göra det. Och en bad. Och en till. Och en tredje. Och tillslut hade i stort sett alla bett för henne utom jag - i vanliga fall så kanske en eller två bad för samma ämne - så jag kände mest att jag måste göra det för att jag inte skulle såra hennes känslor. "Alla andra bad, men inte du!"... Inte motvilligt egentligen, men fullständigt oengagerat. Det blev en mycket kort bön. Och hade för min del inte varit mer med det...

...om det inte varit så att jag knappt ens hade hunnit säga "Jesus" innan hon hade blivit helad. Fullständigt. Hennes man pratade om det i flera år efteråt på Alpha-kurser osv om hur jag hade bett för henne och hon hade blivit helad. Pinsamt!

Så vill ni alltså ha mitt bästa tips på hur man ber en helande bön som får effekt så be enbart ur psykologisk-sociala skäl, men var därutöver fullständigt oengagerad.

Pa-pa

Jag har - som så många andra - varit hemma hos mina föräldrar och firat jul och nyår tillsammans med stora tjocka släkten. Jag har även haft möjlighet att umgås med min systerdotter. Hon är verkligen härlig! Världens gulligaste unge (nej, jag är inte alls partisk!) som snart ska fylla ett år.

Just nu håller hon på att upptäcka detta med språket. Och framförallt är det pappa som gäller. Eller pa-pa (ibland ba-ba), som hon säger. Gärna pekandes på taket: "pa-pa".

Allt som oftast är det relativt uppenbart att det är "lampa" som menas - och pekas på - även om stavelserna inte riktigt stämmer (än). Men ibland så är det bara taket rent generellt och "pa-pa". Och jag som kristen kan inte låta bli: "tänk vilken chans detta egentligen skulle erbjuda att prata om Pappa Gud".

Men eftersom varken min syster eller hennes fästman är kristna, så det känns som om det är viktigare för mig att respektera hur de väljer att deras dotter ska uppfostras än att skapa familjefejder över detta. Därmed inte sagt att "barnevangelisation" är omöjligt eller onödigt. Jag tillhör ju trots allt de som är övertygade om barndopets realitet. "Låt barnen komma till mig" och "den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in" säger Jesus...

Och Han säger även "mor ska ställas mot dotter, far mot son, svärmor mot sonhustru och broder mot broder" (fritt citerat). Är det värt att skapa en familjekonflikt i detta läge? Är jag beredd att ta konsekvenserna av ett sådant beslut. Tänk om jag aldrig får träffa henne igen - vad gjorde det då för nytta?! Eller är det bättre att låta henne växa upp några år till, så att hon kan ta ett medvetet beslut och själv ta konsekvenserna av sitt beslut? Eller är jag bara feg som tänker så...?

Men ändå kliar det lite i mina fingrar att berätta om "Pappa Gud" som bor i himlen för henne när hon så oskyldigt pekar på taket och säger "pa-pa"...

Tre syften, en närvaro

Via Dagens artikel om Nils Bryntesson fick jag nys om bloggen amen.se, vilken jag "kollade upp" och träffade på ett trevligt projekt i form av visioner för Guds rike på internet. Så även om jag inte personligen bidrar till projektet på amen-bloggen, så vill jag dela med mig av en vision som jag har haft ett tag - men som inte har "klickat på plats" förrän jag läste första bidraget i serien.

Och bara för att få låta lite from(?), så låt mig kalla den kristna närvaron på internet för treenig eller trefaldig.

- För det första så är det ett sätt att knyta kontakter mellan kristna på olika orter och i olika samfund. Ett sätt att lära känna och berika varandra, oavsett om man träffas som individer på bloggar eller communities, eller om man kommer ny till en stad och söker reda på stadens kyrkor via deras webbsidor. Förhoppningsvis kommer vi genom personliga relationer kunna överbygga oenigheten - det är alltsomoftast mycket lättare att sätta sig in i en "motståndares" åsikter i ett försök att förstå dem istället för att kritisera hejvilt om han eller hon råkar vara min vän snarare än en ansiktslös massa av främlingar.

- För det andra så måste internet erbjuda en fördjupning i tron för den enskilde. Allt får inte bara vara i termer av "utåtriktat" när församlingar pratar internet, utan det måste även vara "inåtriktat". Till skillnad från en traditionell församling så blir dock "inåt" i detta fall inte "inåt mot den egna församlingen" utan "inåt mot kristenheten", dvs på sätt och vis även ekumenisk.

- För det tredje (och ja, jag menar verkligen i tredje hand!) så ska den kristna närvaron ett vittnesbörd för okristna. Det är ett evangelisationsverktyg (OBS! ett verktyg bland andra, inte någon substitution för församlingsevangelisation eller det enda möjliga sättet att frälsa folk för all framtid), genom att vara en mötesplats för människor. Och det är viktigt att vi i Paulus anda kan prata till "aternarna på areopagen" på deras eget språk när så tillfälle ges. Predika gärna evangelium rent och klart, men gör det med respekt för dem du talar med. Lyssna dubbelt så mycket som du talar! Kom ihåg att principen "två öron, en mun" gäller även på internet, trots att kommunikationen där bedrivs mer mellan "två ögon, tio fingrar"...

Självklart går dessa tre kriterier in i varandra. Ett kristet community som är en ekumenisk-social plattform för en person kanske blir en plattform för fördjupning i tron för någon annan. Det som är internetevangelisation på en plats kan bli en plattform för kristna på andra orter att uppmuntra och lära känna dem. Och så vidare.

Men uppfyller inte den kristna närvaron alla dessa tre kriterier så är det - för att vara överdrivet dramatisk - ett falskt vittnesbörd. Nu säger jag inte att varje kristen person som närvarar på internet måste stå för alla dessa tre bitar, men om vi inte alla tillsammans som Kristi Kropp speglar detta så är vi ute på farligt vatten skulle jag tro. Om vi inte alla visar på syskon som har de bitar vi själva saknar så bör vi kanske ifrågasätta vår egen ensidighet?

Det jag tror vi dock måste komma ihåg är att internet aldrig kan bli något annat än ett verktyg och en plattform för kristen närvaro och aktivism, internet kan aldrig ersätta det personliga mötet öga mot öga med en annan människa.