ABSO Jesus: Kontroll

Andras syner

Häromsistens var jag inne på temat "drömmar och syner" här i bloggen. Nu har jag sprungit på några andra jag har inlägg på samma tema som jag vill passa på att dela med mig av. Alltså, somliga inlägg är äldre, men jag har inte sett dem förrän nyss. Jaja, läs och begrunda. Framförallt Per-Olofs inlägg tycker jag är intressant.

Stefan Swärd: En profetisk syn

MXp: Samling till bön av Per-Olof Olsson

Har ni läst eller haft några syner eller drömmar som ni vill dela med er av?

Kyrksyster: Ibland blir man missmodig...

Hej vänner! Trodde ni att jag hade glömt er? Nej, bara tagit semester. Eller så har inspirationen tagit semester. Har inte funnits mycket som är värt att skriva om. Känns det som. Åtminstone inget som inte redan andra inte har gjort och gör så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra.

Nåja, jag har - eventuellt - ett inlägg på gång. Men har lite svårt att få till det. Svårt att formulera mig. Så tills dess jag kommer på något eget vill jag verkligen rekommendera Kyrksysters senaste inlägg: "Ibland blir man missmodig fastän man inte behöver".

Allt gott!

Vilka bloggar läser jag? Och varför?

Har du någon gång reflekterat över vilka bloggar du läser? Jag gör det nu och då. Inte alls ofta, men när jag springer på bloggar som tilltalar mig trots att de kanske inte platsar in under någon av mina vanliga "kategorier" över vilka bloggar jag läser så dyker funderingarna upp på köpet.

För att ta mig som exempel:

I början hamnade jag i en litet snävt hörn av kristna bloggar. Inte jättesnävt, det rymde både bloggare som jag höll med och bloggare som bjöd mig ett lagom strävt filosofiskt och teologiskt motstånd.

Efter ett tag blev det för enformigt så att jag vidgade mina läsecirklar till andra kristna bloggar som lyfte fram andra perspektiv än de jag hade hamnat hos från början. Därmed inte sagt att jag höll mer eller mindre med dem utan just att de lyfte fram andra perspektiv av kristendomen. Men när jag ökade antalet bloggar jag följde så blev också behovet av att rensa bort de bloggar som inte tilltalade mig eller gav mig något att fundera på större. Och så har det böljat fram och tillbaka ett tag nu. Ändock har jag med ett fåtal undantag enbart rört mig inom det kristna bloggosfären med några få undantag fram tills nu. Om ni har "bevakat" min blogglista här till höger så har ni kanske noterat att den uppdaterats med jämna mellanrum.

De två senaste bloggarna jag har lagt till min lista sysslar med helt andra saker. Inredning/mode och löpträning. Men jag är varken inrednings- eller löpfreak. Varför läser och tilltalas jag då av dessa båda bloggar? Jo, för att de andas positivism. Livsglädje. Och sånt smittar, vilket gör ämnet som sådant mindre relevant.

Psalm för ambivalenta

Vill börja det nya året med att önska er en god fortsättning på livet. Sen vill jag dela med mig av följande psalm som jag sprang på hos Bengt filosoferar. Tänkvärd. Passar i alla fall in på mig.

Psalm för ambivalenta
av: Tommie Sewon

För den som väger mellan två ben
För den som dröjer med sitt svar
För den som söker få ett nytt sken
på det som redan upplyst var

För oss som stillas i det mörka
som håller hårt i det som var
som ändå aldrig slutat längta
som alltid har en sträcka kvar

En bön om nåd för oss som tvekar
om mod att höra hjärtats tal
Att Gud i oss till sist beveka
att våga steg, att göra val
När hjärtat kräver, vila vänta
Psalm för de ambivalenta

För Sanningen den gör oss fria
Det är vårt hjärtas första bud
Vi ryser vid det alltför säkra
att alltid ha ett svar från Gud

Vi bygger inte några kyrkor
Marscherar inte med baner
I öppenhet finns våra styrkor
Vi ser vad andra också ser
En bön om ro, en fridfull glänta
Psalm för de ambivalenta

Att börja tro på stund av mättnad
om bara här i en sekund
Se gåtfull evighet som lättnad
Det är vårt evangelium

En bön om nåd för oss som tvekar
om mod att höra hjärtats tal
Att Gud i oss till sist beveka
att våga steg, att göra val
När hjärtat kräver, vila vänta
Psalm för de ambivalenta

Stefan Swärd: Måste man bara plaska i ankdammar?

Stefan Swärd skriver i en debattartikel i fredagens Dagen om klimatmötet i Cancun, Mexiko och hur klimatåtgärderna går för långsamt. Strax efter midnatt skriver han ett inlägg på sin blogg om att han fått så få reaktioner på artikeln och gör en jämförelse med hur många kommentarer ett "internkristet-plaskdamms-debattinlägg" (t.ex. om Benny Hinn, Ulf Ekman eller underlivsfrågorna) skulle orsaka.

Jag instämmer helt och fullt med honom. Både i grundpåståendet att vi kristna borde ägna oss åt betydligt större frågor än internt navelskåderi, men också i sakfrågan. Miljöfrågan borde få mycket större utrymme i dagen kristenhet i Sverige. Vi är satta av Gud i skapelsen att förvalta och bruka (inte förbruka!!) jorden lika mycket som vi är satta här för att vara fruktsamma och föröka oss. Frågan är ju dock om det är underlivsfrågorna som får på tok för stort intresse/utrymme eller om det är miljöfrågorna som får för litet utrymme?

Å andra sidan (för att knyta ihop säcken med både skapelsens början och tidens slut), som en pingstvän en gång - med ett visst mått av ironi - beskrev "typisk pingst-miljö-mentalitet": "Det är väl onödigt att sortera sopor och kämpa för att bevara jorden. När Jesus kommer tillbaka ska Han ändå skapa en ny himmel och en ny jord". Underförstått: Ju snabbare vi tar slut på jordens resurser, desto snabbare kommer Jesus tillbaka!

Trasig rosenkrans

Först hade jag bara tänkt att skicka detta på mail direkt till Teija. Tänkte att det kunde vara kul för henne att se vad som hände med hennes gåvor som hon skickat ut. Men sen tänkte jag att det nog ändå var bättre att lägga ut det direkt på bloggen, för att visa att jag lever upp till bloggens vacklande devis...

*****

I december för två år sedan ordnade Teija en jultävling på bloggen, en tävling som jag lyckades vinna på något höger och vänster...

Priset var en rosenkrans från hennes webbshop (numera nedlagd) och ett helgonarmband. Var armbandet har tagit vägen är jag lite osäker på (sånt händer när jag flyttar), men rosenkransen har jag släpat runt på i min väska. Som någon annan skyddsamulett... *hum, hum*

Nu har dock en länk i kedjan gått av. Mellan sista dekaden och "fästet"(?). Så jag har ett "rosensnöre" istället för en sluten krans. Frågan blir nu om jag ska berömma mig för att jag "alltid" har den med mig, eller om jag ska skämmas för hur dåligt jag behandlar den. Men jag har använt den som stöd i bönen, även om jag långtifrån alltid har bett rosenkransen med den, så värre kunde det ha varit. Den har fyllt sitt syfte.

Nästa fråga blir nu om jag ska laga den, ha kvar den som "snöre" eller om jag ska slänga den (och i så fall om jag ska köpa en ny istället?)...

Herregud & co: Den helige Andens väg

Till alla mina katolska läsare skickar jag denna blogpost som trillade in i min bloggläsare häromdagen och som fick mig att tänka på er när jag såg och läste den:

*****

Var hittar man den helige Andens väg om inte i Vatikanen? Undrar om det är i dubbel bemärkelse...?

*****

Länken till ursprungligt blogginlägg här.

Kepsfrågan och själavårdsfrågan

Snor en själavårdsfråga från Dag Sandahls blogg:

Utan allt det yttre, attributen, vem är du och vad menar Gud med ditt liv?

Fast läser man texten i inlägget (se länk) så är det lätt att uppfatta det som om det är själva kepsfrågan. Frågan om de yttre attributen. Men kepsfrågan är en annan. Det är den "klassiska" frågan om man ska få ha keps i kyrkorummet. Men kepsfrågan kopplar till den. Dag skriver:

[...] tycker sig märka en bristande känsla för platsens värdighet. Ligger problemet här? En kyrka som tappar bort respekten för heligheten. Personliga projekt som ingenting annat är än uppblåst egoism och ovilja att stiga in i en gemenskap.

[...]

De personliga projekten håller inte. Kristen tro är trots allt inte ett personligt projekt utan personer i gemenskap. Den gemenskapen är en gemenskap med apostlar, helgon och martyrer och befriar oss genom sin storslagenhet - diakron och diaspatial - från samtidens tyranni. Vi slipper ha kepsen på. Vi slipper vara personligt osäkra, så osäkra att vi måste utstoffera oss med keps i kyrkorummet. Där får vi i stället pröva att vara vad vi är inför Guds ansikte - naket, reservationslöst.

Och så blir då kepsfrågan till en fråga om personligt ansvar - från alla parter! - och detaljstyrningens vara eller ickevara. En själavårdsfråga. Vad vill Gud med mitt liv och vem är jag bakom alla yttre attribut.

Fast om man nu är så villig att "berömma oss av helgonen" varför är vi inte lika snabba att nämna baksidan av samma mynt, att vi "lider av synderna och syndarna? Om vi berömmer oss av helgonen måste vi samtidigt solidariskt ta ansvar för de mörka sidorna av samma gemenskap. Kyrkan är en gåva och en uppgift". Sagt av Anders Piltz OP (citerad av Annorzzz på Ave Maris Stella).

Stolthet och arrogans

Till och från kan jag reta upp mig rejält på andra bloggare. Inte så mycket på vad de skriver, utan på hur de skriver det. Eller ja, ibland blir jag uppretad och slutar följa bloggen (i alla fall om det händer tillräckligt ofta så att det slår ut det "braiga" med bloggen), men oftare blir jag mer ledsen och bedrövad. (Gör jag också er ledsna och bedrövad ibland?). Att vi inte ser vad vi gör mot varandra! (Förlåt!). Skillnaden kan vara så hårfin mellan stolthet och arrogans.

Det som en person skriver med stolthet över den egna traditionen, utifrån en djup frid med den egna kyrkosamfundet trots brister och mänsklig dubbelhet, kan bli något av de vackraste vittnesbörden om kristen tro på nätet, det kan hos den arroganta bli till något ful och skamligt Något som väcker obehag, något jag bestämt vill ta avstånd ifrån.

Det som en skriver om en annan kyrka med sorg och bedrövelse, blir hos någon annan till skadeglädje och andas "titta här hur dåliga och vilsegångna ni är" och "hur förträffligt rättfärdig min egen kyrka är". Ibland skriver de det till och med rakt ut, men ofta framförs det inlindat bakom masker av "bedrövelse".

Men jag vet inte. Kanske är det jag som överreagerar. Tolkar in saker som den andra aldrig menade. Och så vacklar jag fram och tillbaka mellan att vilja tro gott om folk, för att i nästa stund döma dem som arroganta, självgoda och allmänt osympatiska, och så tillbaka till att ursäkta dåligt beteende med att "kanske var det inte så hon/han menade egentligen"...

Blogg utan punkt...: Syndaprioritering inom kyrkan

Länkar bara vidare till ett inlägg av Samuel Varg Thunberg väl värt att läsa. Kunde inte ha sagt det bättre själv!

http://www.trolleritider.se/blogg/2010/10/08/syndaprioritering-inom-kyrkan/

Vad väntar du på? Klicka på länken och läs själva.

Självgoda bloggare

För över två år sedan - i september 2008 - gjorde Emanuel på sin Dagenblogg en efterlysning om tips på våra bästa kristna bloggar. Jag skrev en kommentar där jag tipsade om några jag tyckte var värda lite extra uppmärksamhet och satte inlägget på bevakning för att se vad det skulle dyka upp för tips. En del spännande tips ramlade in, men sen allteftersom tiden gick glömdes inlägget bort. Precis som det brukar vara. Eller kanske borde vara.

Under årens lopp har det ibland plingat till med några fler tips därifrån. Nu senast i förrgår. Men från att i början ha varit tips om bloggar man följer, så har de senaste tipsen varit på "jag tipsar om min egen blogg för att jag tycker att den är så bra!"-nivå. Jag har förvisso inget emot att man är stolt över sin egen blogg, men om man tycker att sin egen blogg är den absolut bästa kristna blogg man kan tipsa om så blir jag lite förbryllad. Lite besviken. Nästan ledsen. Om det bästa med bloggosfären är det jag själv kan producera så skulle jag ju lika gärna kunna återgå till att skriva dagbok bara för mig själv. För syftet med en blogg så som jag ser det är ju att bjuda in till ett samtal, att få ta del av andras tankar och berikas av dem, och om de bästa tankarna då är mina egna så blir det ett väldigt märkligt samtal. Än märkligare blir det om den ena parten - till exempel jag - försöker lyssna in och förstå den andra parten, men den andra parten mest är där för att sprida sina egna tankar och förhärliga sig själv. Ojämnvikt. Självgodhet.

Och en dialog med en självgod människa är ingen dialog värd namnet! Eller...? Vad tycker ni?

Storstadsbarometern: Unga prioriterar tryggt vardagsliv framöver

Fick tips av en annan bloggare om Storstadsbarometerns trendspaning ger för slutsatser om vad folk kommer välja och prioritera i framtiden. Precis som med gårdagens tips känns det rätt härligt att tänka sig att framtidssamhället kommer att sänka tempot och tänka lite mer kollektivt, lite mer grönt, lite lantigare, lite närmare, lite mer lagom och prioritera att trivas mer än 90-talets ego- och shoppinghets.

Bilden är från Storstadsbaromenterns blogg.

Underbara Clara: En liten stund att vara med mig själv

Underbara Clara skriver om en liten stund att vara med sig själv. Och hon beskriver det så härligt! Inte bara att vara ensam med sig själv i brist på sällskap, utan just att ta vara på stunden. Detta är något jag skulle vilja unna alla människor. Kanske inte just klockan fem på morgonen - även om jag själv kan tycka det är helt underbart att vara uppe i ottan ibland (men bara ibland!) - men nångång varje dag. Eller åtminstone varje vecka.

Så unna dig i dag en liten stund med dig själv. Och sedan en liten stund med Jesus.

Bilden är från Underbara Claras ovan nämnda (och länkade) inlägg.

*****

Psalm 207:

En liten stund med Jesus
Text: Anne Louise Ashley-Greenstreet, Lina Sandell-Berg
Musik: Oscar Ahnfeld

1.
En liten stund med Jesus,
o, vad den jämnar allt
och ger hela livet
en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen
och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus
och allt förändrar sig.

2.
En liten stund med Jesus,
och hjärtats oro flyr
och blicken vänder åter
från jordens små bestyr
till livets verkligheter,
de ting som ej förgås,
när himlarna och jorden
av sin förvandling nås.

3.
En liten stund med Jesus,
vad kraft den har med sig,
vad lust den ger att vandra
på Herrens viljas stig,
vad mod den ger att leva
och lida för hans namn
i ljuvlig försmak redan
av vila i hans famn!

4.
Så giv mig, käre Herre,
ja, giv mig ofta då
en liten stund med Jesus
i själens tysta vrå!
Mitt hjärtas djupa längtan
är denna enda blott:
en evighet med Jesus
och allt, ja, allt är gott!

Religionsdialog: Biskop Antje besöker

Vill bara dela med mig av några citat från biskop Antje Jackelén som Helene Sturefelt publicerade på sin blogg för ett tag sedan om vad kyrkan kan vara och betyda för människor. Somliga kanske kommer att klaga på att det skulle kunna ha sagts av vem som helst, att det inte nämner vare sig Gud Fader, Jesus Kristus eller den Heliga Ande vid namn (bortsett från introduktionen till det andra citatet), eller något annat religiöst. Och visst kan kritiken kanske vara berättigad, men i samband med så här lösryckta citat är det svårt att avgöra. För den som vill läsa mer om själva samtalet och tankar kring visionen rekommenderas att läsa det länkade inlägget ovan.

Bottna i nåden, skapa i världen.

Och tre meningar som tar sats i treenigheten. Först Anden ("jag tror det är bättre att starta där än i Skapelsen, man fastnar lätt i teorier"), sedan Sonen och tillslut Fadern:
- Inspirera lärande och samlas kring hoppet, ...
- ... med dopet som grund...
- ... för att möta livets och världens utmaningar!

För ärligt talat, jag tycker det är en väldigt fin vision om vad kyrkan kan betyda för enskilda och grupper av människor. Men somliga har ju utnämnt mig till relativist också...

Som en frestelse

Att använda snooze-knappen på väckarklockan är som att falla för en frestelse.

1. Det verkar väldigt underbart - precis vad jag behöver! - för stunden...
2. ...men ger ingen varaktig tillfredsställelse i längden.
3. Båda tyder på dålig självdiciplin...
4. ...åtminstone sett utifrån (dvs av en som inte kämpar med samma problem)!
5. Och halva dagen går åt att göra ingenting...
6. ...så att jag orkar sitta uppe långt in på natten och göra ingenting då heller...
7. ...vilket gör att jag inte orkar gå upp när väckarklockan ringer morgon efter...
8. ...utan återigen förfaller till snoozandet.
   

Tack till Mackan som tipsade om cartoonen.

Tips: Andens folk av Peter Halldorf

Kan inte låta bli att tipsa om ett tips jag själv sprang på hos Markus Wallgren häromdagen: Ladda helt gratis - och helt lagligt - hem Peter Halldorfs bok "Andens folk" som ljudbok (och det är Peter själv som läser) med flera böcker och skrifter från Stiftelsen Bibelskolan.com!

Om du som jag har svårt att lyssna koncentrerat på ljudböcker utan att bli rastlös så har jag upptäckt att det fungerar alldeles förträffligt att roa sig med under långa buss- och tågresor. Eller medan man stickar. Men försök inte göra det medan du diskar - som somliga försöker påstå går så bra - halva boken försvinner bort i vattensuset och porslinskrammel!

Antalet protestantiska kyrkor och katolikers arrogans

Ibland när jag läser katolska bloggar eller diskuterar med katoliker så dyker argumentet upp att "det bara kan finnas en enda Kristi Kyrka grundad av Kristus själv" och att "Kristus grundade inte 30 000 olika kyrkosamfund, med alla tänkbara och otänkbara läror och livsformer" (ett exempel ur mängden finns här).

Just den där siffran med 30 000 olika protestantiska kyrkosamfund tycker jag alltid är lika fascinerande. Varifrån har de fått den? Hur har de räknat då? Ja, även om man till exempel räknar alla länders olika baptistkyrkor, som gemensamt samarbetar i World Baptist Alliance, var för sig, så känns det som en helt sanslös siffra.

Ja, för att få ihop 30 000 olika kyrkor och samfund så måste det röra sig om minst 100 olika samfund per land*! I snitt! I hela världen! Och med tanke på att många länder inte tillåter fri religion eller fria kyrkor, så måste alltså somliga andra länder stå för betydligt fler än 100 samfund med den matematiken.

För att få lite perspektiv på 100 samfund per land så kan man jämföra med att Sveriges Kristna Råd har 27 medlemmar och en observatör - och den största gruppen där är alla de ortodoxa kyrkorna (14 st), inte protestanterna!! Okej, Sverige är ett väldigt litet land kanske inte är så jämförbart i detta läge och visst kan det finnas samfund som inte är medlemmar eller observatörer i SKR, men jag tvivlar på att vi ens skulle komma upp i 50 olika samfund, än mindre 50 olika protestantiska samfund.

Så nu vill jag gärna ha besked - varifrån kommer siffran på 30 000 olika protestantiska samfund?!

*= baserat på att det finns knappt 300 länder i världen

*****

Uppdatering:
Som Tubbo konstaterade i en kommentar: 30 000 samfund / 300 länder = 100 samfund/land, inte 1 000 som jag råkade skriva först, och med den tio-potens-justeringen så låter 30 000 protestantiska samfund i hela världen faktiskt betydligt mer rimligt. Mitt räknefel! Ber om ursäkt.

Olika strukturer och praktiker i kristenheten

Tänkte ta ett uppföljningsinlägg från inlägget i förrgår, nu på temat "Vad är universellt kristet?". Eller snarare kanske - hur olika strukturer och synsätt kan man ha men ändå tillhöra samma kristna gemenskap? För om jag definierade katolskt som viljan till gemenskap i Kristi Kropp och med en gemensam syn på Gud så som den uttrycks i trosbekännelsen, det vill säga fokus på "en gemensam kärna", hur olika kan vi vara i "periferin" utan att krocka med varandra.

J. Lundström ("Stigen") publicerade en enkät om "Varianter av ("Jesus"-)praktiker" för ett tag sedan som illustrerar detta ganska bra:

Dopet:

1. För nyfödda/dom troendes barn.

X. För bekännande/troende.

2. För Jesus-följare/omvända.

Måltiden:

1. Eucharisti/äta Kristi kropp o dricka hans blod.

X. Nattvard/symbolhandling.

2. Full måltid/Jesusmiddag.

Beslutsfattandet:

1. Ledarna bestämmer.

X. Demokrati.

2. Konsensus.

Sammankomster:

1. Högkyrklig liturgi.

X. Innerlighet och engagemang.

2. Alla talar och bidrar.

Bikt:

1. Bikt-stol o prästavlösning.

X. Behövs inte, det är en jag och Gud-grej.

2. Bikt-partner/i gemenskapen.

Försoningssamtal/församlingsfostran:

1. Viktigt ibland.

X. Extrem-åtgärd (på sin höjd).

2. Livsnödvändigt.

Gudstjänstplats:

1. Avskild kyrkolokal.

X. Där det är smidigast.

2. Primärt i hem.

Ni behöver inte besvara enkäten (om ni inte vill). Jag publicerar den mest som en illustration över hur olika det faktiskt ser ut mellan olika församlingar och inriktningar. Och ja, jag är medveten om att flera av dessa praktiker räknas som sakrament inom olika kyrkor så kanske är det ändå inte så perifera frågor trots allt. Men jag kommer inte riktigt på något bättre uttryck - och ärligt talat så ingår det inte någon "sakramentslista" som man måste bekänna i trosbekännelsen!

Kan vi då acceptera att kristna har lite olika uppfattningar i mer (eller mindre) perifera frågor? Fungerar det rent praktiskt i en församling? Eller kan två församlingar inom samma kyrka ha olika uppfattning? Vad säger ni?

*****

Läs mer:
Dagen: Olika strukturer inget problem för de första kristna
Jaktlunds marginalanteckningar: Är det så god ekumenik byggs?

Reverend Fun: Lofty Ambition

Gissa hur ofta jag känner mig som hen till höger? Ofta! Så gå inte runt och inbilla er att jag är någon frommis av stora mått. Helgelse är bara till för de seriöst kristna, eller hur? Vi andra får göra så gott vi kan med det lilla vi har. Även om det bara är en liten bit gul ståltråd...