"Jag vill uppmuntra den tro som finns", säger Katarina Alexandersson till Sändaren.
Utan att veta ett enda dugg om Katarina som person, så låt mig rycka hennes uttalande helt ur sitt sammanhang. Ja, faktum är att ni även kan glömma bort Katarina, för resten av inlägget har inte det minsta med henne att göra.
"Jag vill uppmuntra den tro som finns" uttrycker för mig liberalteologins positiva sida. Istället för att komma med något färdigt facit eller möta ett försiktigt trevande i trons ytterkant med fördömanden så bjuder man in till samtal där var och en får dela med sig av sina tankar och erfarenheter på jämnställd grund.
Samtalsgrupperna i Alpha är ett mycket bra exempel på vad jag menar. Under Alphakvällen har man delvis ett föredrag där prästen/pastorn/alphaledaren får berätta om vad den kristna tron står/påstår och delvis samtalsgrupper, men i samtalsgrupperna får alla säga allt på lika villkor. Gruppledarna är inte där för att döma dem som säger "fel" saker, utan tvärt om för att möta människan bakom alla ord, ta henne eller honom på djupaste allvar och uppmuntra den tro som finns oavsett hur den ser ut!
Kanske tycker inte ni detta låter som liberalteologi? Alpha är ju ett koncept som används i långt vidare kretsar än de som brukar kallas "liberala" i den kyrkliga sfären. Tvärt om kanske Alpha framförallt används utanför den liberala kyrkosfären! Och nej, Alpha kanske inte är det jag först tänker på när jag tänker på liberalteologi, men just hur det fungerar i samtalsgruppen visar ändå på ett illustrativt sett det - precis som jag skrev ovan - positiva med liberalteologin enligt mig, dvs just viljan och ansträngningarna för att uppmuntra den tro som många hårdhudade, sekulära svenskar trots allt bär på.
Att våga släppa den andre in på livet utan att fördöma. Att våga föra dialog och möta människor där de är, trots att man själv riskerar att bli dömd av "heligare och frommare kristna" som kan sin bibel (och tradition) utantill och som kan ge tvärsäkra svar på varenda fråga. Underförstått blir ju problemet i mötet mellan att själv växa vidare som kristen för att inte längre behöva leva på "mjölk" (och då delvis underförstått att bli mindre liberalteologisk) för att använda Paulus terminologi, kontra att kunna möta de trevande på deras nivå på ett ärligt sätt utan att begå dödssynden att förställa sig och låtsas tycka och tro något som när det väl kommer till kritan inte alls är något man står för.
Eller är man kanske bara rädd för att "smittas" av liberalare tankar om man umgås med ickekristna utan att själv diktera villkoren i förhand?
Många av oss (mig själv inkluderad) mer "konservativt kristna" har svårt för att möta helt sekulariserade medmänniskor, för vi delar inte samma begreppsvärld. Vi har inomkyrklig debatt om ämnen som när, hur och av vem dopet ska utföras, men hur möter vi den döpte "hedningen" som vi har till granne? Hur förmedlar vi att kyrkan är bra att ha även till andra saker än att ordna våra drömars sagobröllop eller en stämningsfylld begravning? Hur kan vi som tror på en kärleksfull Fader möta den som hellre väljer att tro på ett blint, skoningslöst, öde än vår Gud? Hur får vi den "naturreligiöse" att se bortom det skapade på Skaparen?
I detta spänningsfällt lever - föreställer jag mig - liberalteologerna. Kanske brottas de med dessa frågor i sitt eget liv, kanske brottas de mer med frågorna om hur vi ska nå ut med evangeliet idag. Precis som jag som mångkyrklig och ekumen lever i spänningsfältet och diskussionen mellan kyrkor så lever de i dialogen mellan kyrka och samhälle, med allt gott och ont det för med sig. Kanske är det om dem som Jesus säger "I världen, men inte av den"?
Kanske borde vi bli betydligt bättre på att lyssna på liberalteologerna istället för att bara konstant gnälla och/eller skälla på dem?
