ÖP: Invandrarna som bygger Sverige

Klistrar kort och gott in hela Östersundspostens ledare från i lördags 27 november:

Invandrarnas betydelse är underskattad i svensk historia. Det bidrar till att de underskattas i samtidsdebatten och framtidsperspektivet.

Läroböckerna för högstadium och gymnasium missar att ta upp denna viktiga faktor i svensk samhällsutveckling under 1 000 år. Trots att de två ledande läromedelsförlagen också är företag som grundats av två invandrare; Albert Bonnier och C.W.K Gleerup.

Detta och en lång rad andra exempel på hur de ledande verksamheterna och industrierna i vårt land byggts med impulser utifrån, belyser Anders Johnson i sin läsvärda bok ”Garpar, gipskatter och svartskallar – invandrarna som byggde Sverige”.

Det hela är en positiv injektion i den politiska debatten, den som handlar om invandring, arbetskraftsförsörjning och befolkningskris.

Högaktuellt för länet som ständigt brottas med sitt glesbeboddhetshandikapp och där en oönskad misstänksamhet mot det som är nytt och annorlunda i bland tar sig uttryck. Det är dock en villfarelse att Jämtland och Härjedalen är de enda att ha problem med en åldrande befolkning och för få arbetstagare att träda in där det behövs – för att göra jobbet och bygga samhällsekonomin.

Framöver konkurrerar hela Europa om den arbetsföra befolkningen, om initiativtagarna och entreprenörerna. Vad ska få dem att trivas här? Det räcker inte med plats, det måste också finnas hjärterum. Attityderna spelar en avgörande roll.

Därför är Johnsons bok ett mycket välkommet komplement till den svenska historieskrivningen. Den främlingsskeptiska och okunniga uppfattningen om att Sverige tack vare råvaruresurserna och svenskarnas egna initiativ och förträfflighet byggt ett rikt, starkt och tryggt land är en villfarelse det med. Den som argumenterar så bör läsa på, och varför inte börja med nämnda bok.

Det svenska näringslivet eller staten hade nog ­inte varit mycket att hänga i julgranen om det inte vore för den kompetens, de kontakter, det kapital och den kreativitet som invandrade också fört med sig från andra håll i världen under de senaste tusen åren. Tyskarna, vallonerna, holländarna, fransmännen, britterna, judarna, italienarna, norrmännen ...

Listan kan göras riktigt lång. De invandrade har stort bidragit till att ge råvaruresurserna ett värde vilket byggt den välfärd som vi gärna kännetecknar som den typiskt svenska.

Med kunskap om den näringslivshistorien förstår vi varför Sverige i fortsättningen måste förbli öppet, tolerant och internationellt. Invandringsdebatten handlar om historien – men allra mest om framtiden.

Förhoppningsvis får många ta del av berättelsen om invandrarna som byggde Sverige. På måndag finns även chansen att ta del av frågeställningarna på länsbiblioteket där Anders Johnson själv medverkar.

Framöver konkurrerar hela Europa om den arbetsföra befolkningen, om initiativtagarna och entreprenörerna.

Signerat Anna Stjernström

Verkar vara en helt klart spännande bok det där!

Att skapa ett mångreligiöst Sverige??

I undersökningen som Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) gjorde inför dagens kyrkoval och som publicerades häromveckan framkommer bland annat att 20 % totalt av alla som svarade anser att "kyrkan skall vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige".

Är det verkligen Svenska Kyrkans ansvar att skapa ett mångreligiöst Sverige? Ärligt talat kan jag svara både "Ja" och "Nej" på den frågan.

"Nej":
Svenska Kyrkan är inte - ska inte vara - något allmänreligiöst "salighetsverk" utan är - ska vara - en kristen kyrka med en tydlig kristen bekännelse, och i den meningen så ska Svenska Kyrkan inte skapa ett mångreligiöst Sverige utan ett kristet Sverige.

Vill riksdagen, regeringen och/eller de politiska partierna utöver detta ha ett "Statens allmänreligiösa salighetsverk" som kämpar för ett mångreligiöst Sverige så får dessa lobba för/skapa det på en religiöst neutral grund, dvs en annan grund än Svenska Kyrkan som är - ska vara - partisk i detta fall då deras uppdrag är att skapa ett kristet Sverige! Att tvinga Svenska Kyrkan att vara den organisation som ska arbeta för ett mångreligiöst Sverige är helt enkelt orättvist gentemot övriga religioner. Ska muslimer, hinduer och taoister behöva gå via kyrkan för att få verka för sin religion? Snacka om översitteri och förmynderi!

"Ja":
Rent logiskt måste ett nämligen ett mångreligiöst Sverige skapas genom att alla religioner får sin plats och uppskattas för sitt eget bidrag, snarare än genom att alla religioner ska smetas ut till en "världsreligion". En enda allmänreligiös världsreligion skulle tvärt om inte alls skapa ett mångreligiöst samhälle utan ett enreligiöst samhälle!

Genom att helt enkelt vara tydliga med sin kyrkliga identitet skulle Svenska Kyrkan bidra till detta mångreligiösa Sverige! Man skulle bidra med sin "tårtbit" - den kristna - och låta övriga religioner bidra med sina "tårtbitar" till den mångreligiösa kakan på lika villkor.

Viktigt att påpeka är att bara för att man är tydlig med sin religiösa identitet så behöver man inte motarbetar andra religioner - många undersökningar visar tvärt om att troende oftast har större respekt för bekännare av andra religioner, deras uttryck och traditioner än vad ateister har. Att vara för något är inte alltid detsamma som att vara mot något annat, och att vara tydligt med var man står gör ofta en dialog betydligt lättare och mer givande än att samtala med den som aldrig tar ställning varken för eller mot något.

En annan sak som är värd att beakta är skillnaden mellan ett mångreligiöst samhälle och ett mångkulturellt dito. För man behöver faktiskt inte tvinga in sina egna troende i militäriskt raka led med identisk kultur. Likformighet är inte ett tecken på religion, det är ett sekterism! Vårt samhälle skulle kunna vara lika mångkulturellt vare sig det vore helkristet eller mångreligiöst. Mellan "mångkulturellt" och "helkristet" råder ingen motsats!

Sträck ut din hand

För att fortsätta på temat från igår med berikande mångkyrklighet så kan jag passa på att tipsa om ett mycket välskrivet och tänktvärt inlägg på bloggen Dessa mina minsta bröder om att våga föra dialog.

I inlägget tas förvisso upp en mycket bredare aspekt på detta med att våga föra dialog, men nog går det att lägga ett mellankyrkligt perspektiv på uppmaningen?!

Våga föra dialog med dina medmänniskor! Våga stå tillsammans med de som kanske inte tycker precis som du eller uttrycker sin tro precis som du. Den som är trygg i sin tro har inga problem med att möta den som tror och tycker annorlunda.

Sträck ut din hand, och finn en hand i din
Sträck ut din hand, och vinn nya vänner
Sträck ut din hand, och möts av en öppen famn

Och kom ihåg - Jesus umgicks både tillsammans med de fromma fariseerna och tullindrivarna (aka landsförädarna), de prostituerade osv!

Tankar ifrån Jesusmanifestationen

OBS! Detta kommer inte vara en sammanfattning av Jesusmanifestationen. Det kommer heller inte beskriva alla mina tankar från manifestationen, utan enbart beröra några få av de tankarna som jag burit med mig efteråt.
Förra året satt jag hemma och var skeptisk till hela jippot. I år bestämde jag mig för att åka med, "testa och se", istället för att gnälla utan att veta vad jag egentligen talade om.

Varför var jag så skeptisk förra året? I grund och botten av två orsaker:
- Ambitionerna och föreställningarna kring evangelisation och nyhetsvärde kändes som om de vida överskred vad som låg inom rimlighetens gränser. Både Niklas Piensoho och Johan Stenberg ger mig i år rätt. 15 000 människor må vara fler än vad som bor i många svenska städer, men likväl är det en försvinnande droppe i havet (eller ganska exakt motsvarande 1% av invånarna) i en stad med 1,5 miljoner invånare!
- Betoningen på invandrarkyrkorna förra året var för all del lovvärd, men tillslut ingav det mig mer känslan av "djur i bur" som skulle visas upp snarare än att de verkligen var en viktig och integrerad del av svensk kristenhet år 2008. Min känsla behöver förvisso inte ha någon grund i verkligenheten, men helt uppenbart var den ortodoxa "officiella närvaron" betydligt mer nedtonad och knapphänt i år än förra året.

Nu har jag varken något emot evangeliserande eller mångkulturella ambitioner - tvärt om uppskattar jag alla som vill evangelisera, eftersom jag är fullkomligt urusel på det - men när det känns som om detta blir själva huvudsyftet så tror jag Jesusmanifestationen är fel format.

Nej, om jag skulle bestämma så skulle själva Jesusmanifestationen vara något helt inomkyrkligt (med eventuella evangeliserande projekt endast löst knutna till arrangemanget), även om det gärna även i fortsättningen får hålla till utomhus, där "alla övriga svenskar som råkar passera förbi" är en självklar del av stadsbilden. Ett ekumeniskt projekt i första hand helt enkelt. Ett bevis på hur "hjärtats [och bönens, mitt tillägg] enhet" kan fungera om man vill tala i de termerna. Vi måhända inte kan fira mässa tillsammans (än), men vi kan åtminstone lära känna varandra, manifestera, sjunga och be tillsammans och på så sätt visa att vi inte finner oss i att leva i en splittrad Kristi kropp. Tillsammans fokusera på Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare, och en chans för oss lekmännens att visa upp vår önskan om enhet mellan alla kristna i Sverige. Här tror jag Jesusmanifestationen fyller en mycket viktig funktion till och med.

En annan kul grej med årets manifestation (hur det var förra året minns jag inte, så läs inte in "till skillnad från förra årets manifestation" här) var att den enda utländska talaren inte var någon superkändis till pastor från någon amerikansk megakyrka, utan en italiensk, katolsk präst (även om en hyfsat känd sådan) tillika franciskanerbroder. Jag menar, en människa som lever i fattigdoms- och lydnadslöfte känns iaf mer genuin än vissa amerikanska pastorer jag har hört folk upphöjas till skyn. Fast för all del - om inte Katolska Kyrkan är megakyrka med 1 miljard medlemmar (eller hur många de nu är) så är väl ingen kyrka det...

Men det är faktiskt inget av detta som har fyllt mitt huvud med flest tankar sen manifestationen, utan det är min syn på bönen som har fått sig en rejäl törn. Eller kanske ska jag säga "min bristande tillit till bönen"?

Jag har i många år ansett bönen och andakter vara en viktig och självklar del av min kristna tro. Kanske till och med lite viktigare än vad somliga av mina kristna syskon ibland gett sken av. Inbillat mig att jag nog lägger lite mer tid till bön än vad de gör. Andligt högmod, jag vet... Men för att göra det lite mer exakt, lite mer personligt och pinsamt(?) så kan jag lika gärna erkänna att jag, när jag har gjort gåvotest och liknande, gärna har tillskrivit mig lite högre poäng på frågor gällande bönen och "bönens gåva" än vad jag har haft täckning för i vardagslivet. Detta sagt inte för att jag tycker om att säga att jag är så bra, utan för att ni ska få en bild av hur jag sett på bönen. När det gäller bön har jag velat be mycket, ofta och länge - eller (med Paulus) än hellre "be ständigt"!

För det som slog mig är att det jag tänkte förra året och till viss del innan årets manifestation är "Vad kan jag få ut av det här?" samt "Vilken direkt påverkan tror folk egentligen det här kommer få på den absolut närmaste omgivningen (dvs stockholmarna)?". Kanske borde jag istället frågat mig "Vad kan en ekumenisk Jesus- och bönemanifestation kan ge för långtidseffekter?" Dvs - kan bönen göra någon skillnad, kan bönen förändra verkligheten på ett övernaturligt sätt eller är bönen bara en psykologisk snuttefilt som är bra att ta till när mamma och pappa har slutat läsa sagor för mig??

Vad har jag för tillit till bönens makt egentligen?