Stilla tankar

Hej bloggläsare!

Saknar du bloggen? Det gör jag ibland. Hur så? Kan jag verkligen mena att jag saknar min egen blogg? Ja, faktiskt. För inaktiviteten på bloggen speglar alltför väl inaktiviteten i hjärnan.

I den mån jag överhuvudtaget tänker numera så är det nog mest på jobbet. Men framförallt känner jag mig som en struts som stoppat huvudet i sanden och där hoppas på att livet ska sluta rusa förbi.

Jag hinner inte med!

Vänligen
Johanna G.

500 inlägg

500 inlägg. Bloggen firar idag så många inlägg. Det är ganska imponerande om jag får säga det själv. 500 inlägg! På 2 år och 7,5 månader. Wow!

500 inlägg. Det trodde jag nog inte helt ärligt när jag började blogga. Även om jag på sätt och vis egentligen borde ha gjort det i och med att jag ändå satsade långsiktigt. Jag övergick från att skriva dagbok med massor av den här typen av funderingar för mig själv till att blogga för mig själv i dialog med dig. En förhoppning om att dialogen skulle föra mig framåt istället för att bara gå runt, runt i mina egna tankar hela tiden.

500 inlägg. Det har varit perioder av inspiration och perioder av nedgång, det har varit perioder när jag bloggat i det närmaste dagligen och andra perioder när jag inte har haft tid att varken blogga så ofta som jag velat eller hunnit svara på alla kommentarer jag har fått. Jag har fått nya läsare och lärt känna nya människor. Andra har säkert både kommit och försvunnit. Sånt är internets villkor.

500 inlägg. Intresset är flyktigt. Ofta dyker det upp något intressantare eller någon mer välformulerad. Mina tankar idag är gårdagens tankar för någon annan. Mina frågor är fullständigt irrelevanta för den som brinner för något annat. Min bloggblandning blir en rörig sörja för en tredje. Ja, alla varianter finns säkert. Jag bryr mig inte så mycket. Jag är själv likadan mot andra bloggare. Mot andra internetsidor. Man kan inte hänga med och vara uppdaterad överallt jämnt och ständigt! Att sålla och prioritera är en del av internets villkor som sagt var.

500 inlägg. Har de tillfört något till internet? Säkerligen inte. Som Leonardo DaVinci(?) sa: "Det föds en ny tanke vart 300-ade år". Mina tankar, mina reflektioner, mina frågor är inte nya för mänskligheten. Men de är mina. Och för mig har bloggen betytt mycket. För via bloggen har jag lärt känna alla er via kommentarer och era bloggar. Och det har fått mig att växa och tänka nya tankar.

500 inlägg... Nå, vad säger ni: Ska jag satsa på ytterligare 500 inlägg? Eller är det dags att låta intresset vandra vidare till någon nyare, någon intressantare läsning...?

Vänligen
Johanna G.

*****

PS. Jag är lite nyfiken: Vilket av alla dessa inlägg har ni tyckt varit bäst? Roligast? Gett störst avtryck i ert eget liv? Eller på något annat sätt berört er på något särskilt sätt? DS.

Självgoda bloggare

För över två år sedan - i september 2008 - gjorde Emanuel på sin Dagenblogg en efterlysning om tips på våra bästa kristna bloggar. Jag skrev en kommentar där jag tipsade om några jag tyckte var värda lite extra uppmärksamhet och satte inlägget på bevakning för att se vad det skulle dyka upp för tips. En del spännande tips ramlade in, men sen allteftersom tiden gick glömdes inlägget bort. Precis som det brukar vara. Eller kanske borde vara.

Under årens lopp har det ibland plingat till med några fler tips därifrån. Nu senast i förrgår. Men från att i början ha varit tips om bloggar man följer, så har de senaste tipsen varit på "jag tipsar om min egen blogg för att jag tycker att den är så bra!"-nivå. Jag har förvisso inget emot att man är stolt över sin egen blogg, men om man tycker att sin egen blogg är den absolut bästa kristna blogg man kan tipsa om så blir jag lite förbryllad. Lite besviken. Nästan ledsen. Om det bästa med bloggosfären är det jag själv kan producera så skulle jag ju lika gärna kunna återgå till att skriva dagbok bara för mig själv. För syftet med en blogg så som jag ser det är ju att bjuda in till ett samtal, att få ta del av andras tankar och berikas av dem, och om de bästa tankarna då är mina egna så blir det ett väldigt märkligt samtal. Än märkligare blir det om den ena parten - till exempel jag - försöker lyssna in och förstå den andra parten, men den andra parten mest är där för att sprida sina egna tankar och förhärliga sig själv. Ojämnvikt. Självgodhet.

Och en dialog med en självgod människa är ingen dialog värd namnet! Eller...? Vad tycker ni?

Statistik

Blogger skapade i början av sommaren en statistik-funktion direkt i bloggarna. Eller ja, på bloggarens privata sidor. Innan har google analytics varit ett separat google-verktyg som gått att koppla till bloggen om man velat (och jag har förstått saken rätt).

Så nu kan den sysslolösa och/eller statistik-nörden sitta och följa hur många träffar som man får på sin blogg timme för timme, dag för dag och månad för månad. Vilka inlägg som drar folk och varifrån läsarna kommer. Och så vidare.

Jag är helt fascinerad!

Ett exempel: Det som verkligen har förvånat mig är att de två inlägg som drar absolut flest träffar till min blogg - i alla kategorier - är båda från september 2008: "Bibelläsning skapar ångest?" och "Drakar". Vet inte om jag ska känna uppgivenhet att inget av det jag skrivit senare skapar större intresse än så. Eller om det beror på att det är bäst bilder till dem helt enkelt och att det är det som drar.

Det roliga i sammanhanget är att bilden jag använde till bibelläsning-inlägget är att det inte är en bild på en bibel egentligen, utan bara på en-bok-vilken-som-helst. Det mindre roliga är väl i så fall att båda bilderna är sådana som jag har själv sökt upp på nätet och använt i bloggen utan att publicera något om ursprung och upphovsman. Varken första eller sista gången jag har gjort så förvisso, men känns lite mer pinsamt när jag vet att de skapar massor med trafik hit...

Höstdesign

Jag vet att somliga av er redan har sett (och kommenterat) att jag - för första gången sen jag startade upp bloggen för 2,5 år sedan - har gjort en större förändring av bloggdesignen. Innan har jag lagt in några extra sidelement och så lade jag in en header-bild någon gång, men i grund och botten har det hela tiden varit samma design, samma bakgrund och samma färger.

Detta att byta design är något jag har funderat på att göra ett tag nu, men det har liksom inte blivit av innan. Delvis för att valmöjligheterna har varit för stora - det finns ju massor med mallar hos blogger att välja på! Nu blev det en ganska höstlig design tillslut, vilket kanske antyder att jag borde göra om den igen till i vinter. Får se om jag orkar. Just nu är jag dock riktigt nöjd med höstdesignen!

Men jag är även nyfiken på vad ni andra tycker! Snyggare, fulare? Bättre, sämre? Läsliga färger eller skär de sig? Något som blev extra bra? Något jag har missat att tänka på?

*****

Och ja: Är någon bra på koder och gadgetar? Min "senaste kommentar"-gadget verkar inte vilja vara med längre. Någon som har någon annan som fungerar som jag kan kopiera in eller som har en teori varför min har lagt av? Den fungerade alldeles utmärkt från början, och utan att jag gjorde något så slutade den helt plötsligt att fungera för ett tag sedan... Märkligt!

Det finns ingenting nytt under solen.

Tidigt i min "bloggkarriär" bestämde jag mig för två saker:

1) att endast i undantagsfall skriva mer än ett inlägg per dag. Får jag väldigt många idéer en dag delar jag hellre upp dem över tid och publicerar ett om dagen. Detta för att inte översvämma mina läsare med inlägg som ingen utom den överintensive läsaren orkar plöja sig igenom.

2) att inte be om ursäkt ifall det gick lång tid mellan blogginläggen. Det är min blogg och jag tvingar ingen att gå in varje dag och kolla om det dykt upp några nya inlägg varje dag. Tappar jag läsare för att jag har för låg bloggaktivitet så får jag väl ändå skylla mig själv!

Nu ska jag dock - på sätt och vis - bryta mot min andra regel. Trots att det är mindre än en vecka sedan senaste inlägget så vill jag be om ursäkt. Eller kanske snarast komma med en förklaring.

I januari-februari i år hade jag en väldigt intensiv bloggperiod. Sen började fastan och jag bestämde mig för att dra ner på aktiviteten. Inte göra ett fullständigt fasteuppehåll så som somliga andra gjorde, men ändå begränsa mig. Gå lite på sparlåga.

Nu är det dock en månad sedan det var påsk och det känns som om jag fortfarande är på sparlåga. Visst, jag har hittat några intressanta blogguppslag som jag inte har fått ihop till färdiga inlägg, men mest känns det som om det är samma saker som återkommer i väldigt många bloggar. Detta trots att jag har hittat ett antal nya intressanta bloggbekantskaper.

Pred 1:9-10
Vad som har varit kommer att vara,

vad som har skett skall ske igen.

Det finns ingenting nytt under solen.

Säger man om något: "Det här är nytt!"

så har det ändå funnits före oss,

alltsedan urminnes tid.

Nej, jag är inte trött på bloggosfären. Inte egentligen. Det är inte det jag säger er. Men den första "förälskelsen" har kanske lagt sig något. Som det känns just nu så skulle jag gissa att ni får vänja er vid denna lite lägre "bloggtakt" tillsvidare. Vill ni ha någon snabbare och mer uppdaterad bloggare så får ni antingen söka er någon annanstans eller komma med tips och idéer på vad som kan vara intressant att skriva inlägg om.

Vad som sker i framtiden tänker jag inte sia om. Att jag känner så här i dag förhindrar inte att jag kan känna annorlunda imorgon. Men om jag inte gör det så rekommenderar jag er alla en promenad i vårsolen istället för att sitta vid era datorer och vänta på en uppdatering som kanhända dröjer ytterligare dagar eller veckor!

Allt gott!

Uppmärksammad?

Kära bloggläsare!

Jag känner att jag egentligen borde ha uppmärksammat påsken mycket mer på bloggen än vad jag gjorde i år (dvs inte alls).

Jag tänker att jag kanske borde ha gjort samma sak som förra året och uppmärksammat att bloggen har fyllt 2 år den 8 april.

Egentligen borde jag kanske dela med mig till er och inbjuda er att vara med och fira att jag är färdig med min examen och fått ut min apotekarlegitimation samt att jag har fått ett sommarjobb så att jag får stanna kvar i Östersund ett halvår till.

Kanske borde jag kommentera några av de stora nyhetssnackisarna med katolska präst-pedofilskandaler eller polska flygplanskrascher.

Men jag stängde av datorn under påsken och besökte vänner istället. Det var skönt.

Så nu har jag lånat en rejäl trav med böcker från biblioteket och försöker passa på att vara ute i dagsljuset istället för att slöstirra på datorn dagarna i ända. Det känns väldigt skönt!

På återhörande!

Minns du sången?

Återbloggar(? bloggar om? återanvänder?) två sånger som jag blev påmind om häromdagen:


Tidigare publicerad här.


Tidigare publicerad här.

Över 4 000 kr i månaden

I denna bloggs begynnelse - från april till augusti 2008 - skrev jag fem inlägg om ekonomi, med viss vinkling mot miljö och global rättvisa. Att jag inte har skrivit något på det temat sen dess är rätt talande - oavsett hur gärna jag kanske velat förbli "ung och idealistisk", så känns det som om jag på väldigt kort tid har blivit äldre, tröttare och - i viss mån - desillusionerad*. Till exempel: självklarheten jag tidigare kände inför att köpa ekologiskt (i den mån jag hade råd) känns är inte alls så självklar längre. Jag borde väl, men "borde" leder snarare bara till mer "jag orkar inte" än energifyllt och självskrivet handlande!

Och med min trötthet blir det också än mer uppenbart vad en "medlemsvärvare" till "Rädda Barnen" konstaterade till mig för några år sedan. De som skriver upp sig på listor och ger pengar till "välgörande ändamål" (så som Rädda Barnen) är alltsom oftast fattiga studenter. Jag tänkte då att det väl var för att en student visste hur stor skillnad en hundralapp till eller från kan göra. Men nu misstänker jag allt starkare att det mycket mer har med uppgivenhet och en "gör mig blind, jag orkar inte se, jag orkar inte bry mig"-önskan att göra.

Under Almedalsveckan i somras var det uppladdning inför det klimatmötet i Köpenhamn. Människor från Diakonia sprang runt där iförda klockkostymer och försökte väcka oss ur vår självvalda blindhet. Dagens sommarbloggare rapporterade om deras aktion och presenterade en modell kallad "Greenhouse Development Rights", som går ut på att de absolut fattigaste inte behöver göra samma investeringar för miljön som oss andra "global medelklass och uppåt". Gränsen drogs vid 4 000 kr per månad.

För mig var just den summan en ögonöppnare. Som student - "fattig student" - levde jag på mer än det! Rätt mycket mer faktiskt! Nu kan man alltid ursäkta sig och säga att levnadsstandard osv inte gör uträkningen fullt så enkel, men ser man rent krasst på det så är vi svenskar rika. Stenrika. Generellt sett. Med globala mått mätt. Och när jag som fattig student har haft möjlighet att spara pengar och resa utomlands årligen, då är det rätt uppenbart att det där med "fattig" är inte tillämpbart egentligen. Det är bara en fråga om ekonomiska prioriteringar mellan "en (eller flera) öl/cider på studentpuben per kväll", "ett par byxor och en tröja i månaden" eller "en resa till Irland i sommar" så finns det bara ett ord i globalt perspektiv för det - och det är Lyxtillvaro!

Nu under hösten har jag haft praktiklön, det vill säga haft det bättre ställt ekonomiskt än någonsin förr. Likväl så har jag haft väldigt svårt för att ta mig ur min "desillusion". Jag har inte riktigt orkat bry mig. "Låt någon annan rädda världen ett tag" liksom...

*****

* = En kort illustration: Min trötthet och desillusion får mig att på något sätt ana en bråkdel av den besvikelse som människor måste ha upplevt efter att ha tillhört en kyrka eller ett sammanhang där det väldigt tydligt predikats om Jesu snara återkomst, bara för att ha slitit ut sig och arbetat sig över gränsen för utmattningsdepression för att hinna "rädda så många som möjligt för Kristus" innan dess, bara för att tillslut inse att "nä, Han kom visst inte nu"...

Återanvänt blogginlägg

Ett av mina blogginlägg från tidigare i höstas har nu återanvänts på amen.ses serie om Visioner för Guds rike på internet. Jag hade då precis upptäckt projektet amen.se efter en artikel i Tidningen Dagen om internetpastorn Nils Bryntesson (eller kort och gott Brynte), men jag ska inte svära på att jag egentligen förstod vad det handlade om då. Eller ens gör det fullt ut nu. För det verkar vara mycket mer forum och en "vi gör det tillsammans"-grej än vad jag trodde från början.

Nåja, jag inspirerades av serien och skrev för min egen blogg och hade ingen tanke på att det skulle spridas någon annanstans. Men Brynte kommenterade och ville lägga upp inlägget även på amen.se. Och efter lite om och men så finns det nu alltså att läsa även där. Så kan det gå ibland...

Vart tog Gud vägen?

Inser att jag, av mina totalt 333 inlägg (nu 334), har taggat endast fyra inlägg med "Gud", inget med "Fadern"/"Skaparen" eller dylikt, tio med med "Jesus Kristus" samt fyra med "Den helige Ande". Detta utgör tillsammans 17 inlägg (ett inlägg dubbeltaggat med både "Gud" och "Jesus Kristus"), eller ca 5 % av alla inlägg.

Som jämförelse har jag taggat 27 inlägg med "Livet", 41 inlägg om "Samhället" och hela 77(!) inlägg med "Om mig".

Undrar om det är symptomatiskt på något sätt. Pratar jag mycket hellre om mig än om Gud? Pratar jag heller om kyrkorna och de kristna människorna än om Gud? Vad har jag för gudsbild egentligen? Hur stor (hur liten!) del av min tro utgörs av talet om Gud? Av talet med Gud? Nåja, bönen har åtminstone fått 41 inlägg...

Upplever ni samma fenomen? Och hur tänker ni kring dylika siffror? Självklart blir ju taggning av inlägg ett väldigt grovt mått, då det på intet sätt utgör någon perfekt kategorisering av inläggen. Men ändå...

Som brann där en eld

Min erfarenhet av eldar (antar jag) är något större än genomsnittssvensken i och med att jag har varit scout, dvs både suttit vid X antal lägereldar samt lagat mat över öppen eld många gånger i mitt liv. Och nog älskar jag elden. Bara att dra in röklukten genom näsborrarna är helt ljuvligt! Jag kan sitta hur länge som helst och titta in i eldslågorna. Fascineras. Förlora mig fullständigt, lämna tid och rum.

Men hur mycket jag än fascineras av lågorna så föredrar jag egentligen glöden. En rejäl glödbädd som värmer hela natten igenom. En långsam värme som inte förtär, utan inbjuder till en nära gemenskap med nattlånga personliga samtal. En öppenhjärtlighet där tystnaden inte är hotande utan indikerar eftertanke.

Detta går även att överföra både på mitt liv i stort och mitt liv som kristen. Och på bloggen för all del. Jag tar hellre den långsamma, stilla värmen med eftertanke och stillhet, än står på barrikaderna och proklamerar. Kanske når jag inte lika stora resultat som evangelist, men hellre att jag glöder än att jag brinner och blir bränd!

"Jag har kommit för att tända en eld" sa Jesus (Luk 12). Bryter jag nu alltså mot Jesu ord när jag nu säger att jag hellre glöder än brinner? Eller är glöden också en del av elden...?

Om bokrecensioner

Hej kära bloggläsare!

Jag har funderat lite över vad ni tycker om bokrecensionerna som dyker upp i min blogg ibland. Av de teman som jag återkommer till så tillhör bokrecensionerna det som jag får minst kommentarer på. Förvisso kanske det inte är så mycket att kommentar på min subjektiva uppfattning om en bok, men det är ju alltid roligare med inlägg som skapar en dialog och diskussion. Så ibland undrar jag om jag inte ska sluta med recensionerna, de tar ju trots allt en stund att skriva.

Min ambition har varit (har inte uppfyllt den från tid till tid) att recensera alla böcker jag läser rakt av, oavsett om jag gillar dem eller ej, oavsett om de är andliga eller ej. På något sätt vill jag spegla hela mitt liv, inte bara filtrera fram det fromma. Visserligen är det mycket här i bloggen som är klart vinklat mot de andliga frågorna, så ärligt talat är bloggen ett skev urval av allt vad jag tänker på under dagarna som passerar. Men med böckerna har jag i alla fall försökt vara helt öppen. Ocensurerad.

Men nu vill jag veta vad ni tycker om bokrecensionerna. Är de roliga att läsa? Tillför de bloggen något? Har ni blivit inspirerade att läsa någon eller några av böcker jag har recenserat? Tycker ni att jag ska ha kvar dem eller skippa dem? Kanske bara skriva om böcker jag tycker om eller bara om andliga böcker? Känn er fria att säga er åsikt, jag kommer se den som rådgivande men inget jag slaviskt måste följa för i slutändan så är det min blogg och här skriver jag vad jag vill!

På återhörande!

Tre syften, en närvaro

Via Dagens artikel om Nils Bryntesson fick jag nys om bloggen amen.se, vilken jag "kollade upp" och träffade på ett trevligt projekt i form av visioner för Guds rike på internet. Så även om jag inte personligen bidrar till projektet på amen-bloggen, så vill jag dela med mig av en vision som jag har haft ett tag - men som inte har "klickat på plats" förrän jag läste första bidraget i serien.

Och bara för att få låta lite from(?), så låt mig kalla den kristna närvaron på internet för treenig eller trefaldig.

- För det första så är det ett sätt att knyta kontakter mellan kristna på olika orter och i olika samfund. Ett sätt att lära känna och berika varandra, oavsett om man träffas som individer på bloggar eller communities, eller om man kommer ny till en stad och söker reda på stadens kyrkor via deras webbsidor. Förhoppningsvis kommer vi genom personliga relationer kunna överbygga oenigheten - det är alltsomoftast mycket lättare att sätta sig in i en "motståndares" åsikter i ett försök att förstå dem istället för att kritisera hejvilt om han eller hon råkar vara min vän snarare än en ansiktslös massa av främlingar.

- För det andra så måste internet erbjuda en fördjupning i tron för den enskilde. Allt får inte bara vara i termer av "utåtriktat" när församlingar pratar internet, utan det måste även vara "inåtriktat". Till skillnad från en traditionell församling så blir dock "inåt" i detta fall inte "inåt mot den egna församlingen" utan "inåt mot kristenheten", dvs på sätt och vis även ekumenisk.

- För det tredje (och ja, jag menar verkligen i tredje hand!) så ska den kristna närvaron ett vittnesbörd för okristna. Det är ett evangelisationsverktyg (OBS! ett verktyg bland andra, inte någon substitution för församlingsevangelisation eller det enda möjliga sättet att frälsa folk för all framtid), genom att vara en mötesplats för människor. Och det är viktigt att vi i Paulus anda kan prata till "aternarna på areopagen" på deras eget språk när så tillfälle ges. Predika gärna evangelium rent och klart, men gör det med respekt för dem du talar med. Lyssna dubbelt så mycket som du talar! Kom ihåg att principen "två öron, en mun" gäller även på internet, trots att kommunikationen där bedrivs mer mellan "två ögon, tio fingrar"...

Självklart går dessa tre kriterier in i varandra. Ett kristet community som är en ekumenisk-social plattform för en person kanske blir en plattform för fördjupning i tron för någon annan. Det som är internetevangelisation på en plats kan bli en plattform för kristna på andra orter att uppmuntra och lära känna dem. Och så vidare.

Men uppfyller inte den kristna närvaron alla dessa tre kriterier så är det - för att vara överdrivet dramatisk - ett falskt vittnesbörd. Nu säger jag inte att varje kristen person som närvarar på internet måste stå för alla dessa tre bitar, men om vi inte alla tillsammans som Kristi Kropp speglar detta så är vi ute på farligt vatten skulle jag tro. Om vi inte alla visar på syskon som har de bitar vi själva saknar så bör vi kanske ifrågasätta vår egen ensidighet?

Det jag tror vi dock måste komma ihåg är att internet aldrig kan bli något annat än ett verktyg och en plattform för kristen närvaro och aktivism, internet kan aldrig ersätta det personliga mötet öga mot öga med en annan människa.

Att påverkas av sin omgivning

Jag vet inte hur det är med er, men en av grundorsakerna till att jag började skriva dagbok under bibelskoletiden, vilket idag till stor del har ersatts av bloggen, är att jag ofta inte inser att jag har tänkt en tanke förrän jag får ner den i skrift. Utöver det - eller snarare framför allt - skriver jag för att reda ut mina tankar som flyger kors och tvärs i min skalle och har en tendens att slå knut på sig om jag tillåter dem. Men som sagt var, ibland händer det att jag skriver ner en tanke innan jag inser att jag har tänkt den.

Ett sådant exempel är när jag skrev (ur "Kvinnoprästfrågan"):

Det känns skönt att veta att jag inte har påverkats mer än så, trots omgivningen.

Jag vet inte hur många som reagerade på det, men jag har själv tänkt många gånger på min egen formulering efter det, så det kanske kan vara värt att utveckla lite.

I alla lägen jag utsätter mig för, av alla erfarenheter jag gör och av böcker och bloggar jag läser, är jag ute efter att låta mig påverkas och berikas, istället för att förbli självtillräcklig, sluten och fördomsfull. Samtidigt så är jag ju medveten om att det finns åsikter - oavsett sammanhang - som jag inte vill bli påverkad av, men hur öppnar jag mig för det positiva utan att även öppna mig för det som jag uppfattar som icke önskvärt? Om jag redan från början har bestämt mig för vad som är önskvärt och inte, ja då har jag även dömt sammanhanget på förhand och möjligheterna för mig att berikas blir klart marginaliserade.

I mångt och mycket tror jag nämligen att det är positivt att låta sig påverkas. Att det är att utvecklas som människa och som troende. Många gånger är jag nog betydligt mer lättpåverkad än vad jag kanske ger sken av inför min omgivning (samtidigt är jag nog inte ens hälften så lättpåverkad som somliga verkar hoppas). Bland annat har det gjort mig lättanpassad när jag har förflyttat mig mellan olika kyrkor. Men samtidigt kan det även där bli ett problem där anpassningen går för långt, så att jag "bygger över" med lager på lager, så helt och fullt smälter in i min nya omgivning med dess åsikter och beteendemönster att jag glömmer bort det gamla.

Ur "På återträff med bibelskolan":

/.../ hela mitt kyrkliga sammanhang har bytts ut. Från en ganska liberal, lågmäld frikyrklig församling till en välkänd (ökänd) högkyrklig församling inom Svenska Kyrkan. Från verksamhetskristna till gå-på-mässa-sju-dagar-i-veckan-katoliker. Från privatreligion till offentlig blogg.

Eller har det förändrats så mycket? Är det inte samma grundprinciper med "ryggdunkande" (dvs att påverkas av - och gå upp i - omgivningens sätt att vara, tycka och tänka) och "avståndstagande" (definiera sig själv utifrån att "jag är inte som den/dem"). Om jag bytte kyrklig miljö igen, hur många av dagens åsikter kommer jag fortfarande dela om fem år?

Charlotte kommenterade och påpekade att jag inte skulle bry mig så mycket om vad människor tycker, vilket hon förvisso har alldeles rätt i! Men samtidigt - om jag ständigt sätter skygglappar på mig och struntar i människorna runt omkring mig, så blir jag ju varken berikad eller utmanad av dem heller. Och så är cirkeln sluten. Problemet olösligt, eller...?

Att påverkas är som sagt var inget ont i sig. Långt ifrån! Alla föräldrar försöker påverka sina barn genom att ge dem positiva förebilder och lära dem goda vanor (fast det kallas ju vanligen "uppfostran" då och inte "föräldrapåverkan", men eftersom "kamratuppfostran" för lätt tankarna till något helt annat så låt mig nöja mig med begreppet "påverkan" även i detta exempel). I detta fallet skulle påverkan på någons sätt att uttrycka sin tro bland annat kunna vara att lära dem be bordsbön och gå i kyrkan på söndagar. Positiv påverkan.

Samtidigt vet jag att det - av nödvändighet - finns en naivitet hos oss som utsätter sig för sammanhang och människor i hopp om att påverkas som gör oss känsliga för att påverkas i fel riktning. Att välja att nyfiket pröva på och se vart det leder istället för att döma och tydligt markera mot ett annat sammanhang kan leda galet fel om jag inte är försiktig. Det är jag medveten om. Kanske är det därför jag inte alltid vill visa hur och om jag påverkas. Jag vill hinna "pröva allt [för att] ta vara på det som är bra" så som Paulus skriver i 1 Thess 5:21 utan att någon ska få möjlighet att distrahera mig i den processen genom att spela på mina känslor.

Jaktlund satte fingret på en annan av riskerna med att låta sig påverkas för mycket:

Men, hursomhelst, det gäller att se upp så att tron inte bara hänger på någon annan - föräldrar, pastorn, kompisgänget - utan vaka över att den verkligen är ens egen.

Men hur vet jag gränsen mellan att låta en annan persons tradition och sammanhang berika min tro kontra att låta deras uttryckssätt äta upp mig tills jag inte har någon egen identitet kvar?

Topblogarea-siffror?

För ett tag sedan registrerade jag mig på TopBlogArea.se (den lilla röda rutan till vänster mellan "Senaste kommentarerna" och "Bloggarkiv"), en sådan där sajt som registrerar hur många besökare man får. Nu tittar jag inte på den jätteofta, men något som förbryllar mig är hur de räknar statistiken. Så jag tänkte om någon klok människa begriper sig på följande siffror så kan de gärna förklara dem för mig:

Unika besökare: 14
Totalt unika: 0
Utgående besökare: 0
Totalt ut: 41

"Unika besökare" känns ju ganska givet, även om tidsperioden det räknas över inte definieras, men borde inte "Totalt unika" vara en summa av alla unika besökare jag har fått sedan jag registrerade mig? Men hur kan totalsiffran vara noll när siffran innan är högre?

Och är "Utgående besökare" alla som från TopBlogArea klickar sig vidare till min blogg? Och har då "Totalt ut" bara inte nollställts tillsammans med övrig siffror, eller vad??

På egen hand

Jag har, uppenbart, valt att kalla min blogg för "På vacklande ben". Rent logiskt så finns det en underton av "På egen hand" i det. Jämför barnet som vacklar när det försöker lära sig gå. Det vacklar - men endast om föräldrarna släpper taget och försöker få barnet att gå på egen hand. Det barn som ännu håller kvar i sina föräldrars händer är mycket stadigare.

Visst behöver det komma en dag då barnet måste få lära sig att gå på egen hand, inte bara klänga fast vid mamma och pappa hela tiden, och för den processen måste föräldrarna tillåta sig att ta ett steg bakåt och se på när barnet vacklar, kanske till och med trillar, men ingen förälder skulle komma på idén att låta barnet gå på egen hand redan från början! Och det är i den situationen jag gärna tänker på mig själv som kristen, och i någon mån den verkligheten jag försöker spegla i min blogg. Jag vacklar ibland, men klarar mig utan att krampaktigt klamra mig fast vid någon/-ra specifika personer, en specifik kyrka/församling eller något specifikt samfund. Jag ser alla dessa händer som omsluter mig, men jag ser också hur de ger mig plats att försöka gå själv. Kanske är detta självbedrägeri - hur kan en ensam människa vara kristen på egen hand - men någonstans, vid någon punkt i våra liv, är jag helt övertygad om att vi behöver "befria oss" från kollektivet och bli individer i vår Faders familj!

Som kristen har vi två föräldrar att hålla stadigt i handen - Gud vår Fader och vår moder Kyrkan. Vi behöver lära oss det liv Jesus pratar om, att "tillbe Fadern i ande och sanning", och till vår hjälp har vi fått Faderns två händer: Jesus, vår broder, och den helige Ande. För de dagar och stunder som Jesus mest tycks vara en historisk person och kontakten med Anden inte direkt flödar så har vi hjälp av Kyrkans händer. De kristna människornas exempel. Helgonens exempel. De sedan länge döda ända fram till de nu levande - alla erbjuder de händer som stöttar oss när vi vacklar, om vi är redo att ta emot den hjälpen. Ett "Kan själv!" blir lika fåfängt som idiotiskt! Det blir ett förnekande om den heliga Andes hjälp genom en annan människa.

Den erfarenheten påmindes jag av Annelis inlägg "Gud känner inga avstånd" igår. Hon skriver:

På egen hand försöker vi lösa våra problem, besluta hur vi skall handla. Då stöter vi på hinder.

Till slut vädjar vi till den makt som står till buds. Hur stort vårt behov av hjälp än är, så uppfylls det.

Att lita på Gud är främmande för många. Ända sedan barndomen har vi fostrats att klara oss själva. Inte ens när vi varit i desperat behov av hjälp, har vi vågat be.

[...]

Men så småningom upptäcker många som jag, att Gud aldrig varit långt borta. Vi lär oss att lita på Gud i stället för att lita på oss själva.

Jag har inget att vara rädd för. Gud hjälper mig alltid på vägen.

Gud är alltid den som hjälper, men oftast skickar Han sina vänner - människorna - till att hjälpa den medmänniska som vacklar för stunden. Kanske kan jag räcka min hand till någon idag, imorgon kan det var jag som behöver hålla fast i någonannans. Tillsammans står vi stadigare!

Läsupplevelser

Har blivit utmanad av både Teija och Minutz3, så det är väl bäst jag försöker få ihop något...

1.Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
- "Stora Emil-boken" och "Stora Pippi-boken" av Astrid Lindgren. Vad finns det mer att säga? Fast å andra sidan - räknas föräldrars högläsning som personlig läsupplevelse? Personligen läste jag dem inte förrän efter gymnasiet.

- Andraplatsen får nog delas av "Pelle Svanslös" av Gösta Knutson och "Pettson och Findus" av Sven Nordqvist. Strålande historier, strålande bilder. Jag ledsnade aldrig (till mina föräldrars stora förtret?). Tillhör också böcker jag kommer läsa för mina barn (om jag nu får några nångång vill säga).

- "Sagan om Elenien" av David Eddings. Fick tillslut in mig på fantasy efter misslyckade försök med både "Min morbror trollkarlen" av CS Lewis och "Kampen om Mordant" (kanske mer känd som "Spegelvärlden") av Stephen R. Donaldson.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
- Bamse! Jag är antagligen inte fullt så barnsligt förtjust i Bamse som somliga av er kanske tror utifrån mitt val av bloggadress, men jag ska inte förneka att det var en stor favorit när jag var liten och att jag blev helt förstörd när min lillebror rev sönder Bamsetidningarna och mamma vägrade bli arg på honom för "han var ju så liten och inte förstod bättre". Pyttsan!, säger jag bara, han var säkert ett(!) år vid det laget...

- Min Häst! Hur jag drömde om att skaffa egen häst när jag var liten. Tack och lov så var mina föräldrar klokare än jag. Rida var kanske kul, men att mocka stall och ta hand om hästen i box/spilta var aldrig min grej, och idag tycker jag hästar mest är rätt stora och läskiga...

- Fantomen! Hittade ett gäng tidningar som mamma hade köpt i sin ungdom som jag läste gång på gång. Lånade ännu fler tidningar från min morbror när jag var hos min mormor och morfar och hälsade på osv. Köpte själv lösnummer sporadiskt under några år, men började aldrig prenumerera, och nu var det ett tag sedan sist...

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Oj. Vet inte om jag kommer på någon. Har blivit överraskad både positivt och negativt av böcker, men det av andra anledningar än just det berättartekniska. En roman är en roman och en diktbok en diktbok liksom.

Trudi Canavans böcker kanske kan kategoriseras in här förresten, då de inte helt och hållet följer samma mönster och stereotyper som den mesta andra fantasylitteraturen. Kanske.

4. Musik eller inte när du läser?
Va? Finns det människor som lyssnar på musik när de läser något mer "seriöst"?? Hur ska man då kunna koncenterera sig på berättelsen...?

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Svår fråga. Känner mig frestad att säga "DaVinci-koden" alt. "Harry Potter" bara för att folk har sådana fördomar vad jag som kristen antas gilla och läsa för typ av böcker, men jag tror faktiskt inte så många blir förvånade över att jag gillar dem ändå. Motsatsen skulle väl vara att skriva att jag tror folk skulle bli förvånad över hur mycket "teologisk" litteratur som jag har läst, trots att jag inte är teolog, men jag vet inte. Det känns ganska platt att skriva något av dessa, vore ju roligare med något mer överraskande/oväntat alternativ!

6. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
"Ogillat" kanske är att ta i, men den bok som jag blivit absolut mest besviken på är "Från Helvetets Brevskola" av CS Lewis. Det var verkligen en "jaha"-bok, som jag inte kan förstå varför den är så omtalad och upphöjd till skyarna. Men å andra sidan är det väl troligtvis pga att jag har hört för mycket citeras ur den, så att jag kunde många av poängerna redan innan jag läste den.

7. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Nej, ingen jag kan komma på. Tvärt om brukar jag ofta vara ganska skeptisk mot filmatiseringar, då jag ofta tycker att de blir dåliga, konstiga eller bara inte stämmer överens mot hur jag föreställde mig boken/serien.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Stor kram: Svår fråga. Får jag säga "pass"?
Öl: Pass igen.
Omgång stryk: Ingen! Tycker inte om att slåss "på riktigt".

9. Vem vill du utmana?
Utmaningen går härmed vidare till Excelsis, Språkmy, Zoltan och AKO.

Varför bloggar jag??

Det finns människor i min omgivning som tycker jag är motsägelsefull. Att det är sant på många punkter kan jag förvisso inte förneka, och den som har läst min blogg åtminstone hyfsat regelbundet och noggrant har säkerligen märkt av att det jag skriver i ett inlägg inte sällan kan tyckas motsägelsefullt mot det jag skriver i ett annat inlägg.

Men just det här motsägelsepåståendet gäller hur jag har tid att blogga när jag frenetiskt vägrar bli medlem i Facebook på grund av att jag inbillar mig att det ska ta sådan tid. Rimligen tar ju bloggen betydligt längre tid per dag/inlägg än vad det sociala samspelet på FB antagligen gör.

Ytligt sett skulle svaret kunna vara "för att jag skaffade bloggen innan mina vänner verkligen började tjata om FB, och att jag nu snarare skulle behöva minska min datortid än att gå med i ännu ett forum som tar tid, oavsett hur mycket eller lite tid". Men ärligt talat, om det var enda argumentet så skulle jag enkelt kunna minska intensiteten i bloggandet och gå med i FB och ändå spendera mindre tid vid datorn.

Så varför gör jag inte det? Vad är det som får mig att fastna så hårt för bloggandet att jag hellre slänger ut mina personliga tankar i bloggosfären i hopp om att någon eller några kända och okända människor orkar läsa, än att jag skulle vilja vara social och hålla kontakt med mina vänner?

Delvis är det av samma orsak som att jag tycker det är löjligt att ringa till människor som bor i grannhuset - gå heller över och prata med dem ansikte mot ansikte! Så många minuter extra kostar det faktiskt inte dig att du inte skulle hinna det!

Delvis är det kanske för att jag har lärt känna ett flertal människor och fått nya vänner via bloggen, vilket är en stor belöning för tidsinvesteringen jag lagt ner i bloggen.

Det är också för att jag har hittat ett forum för att diskutera tankar som jag inte alltid har haft innan, även om tros-forumet på crossnetFLOW var en bra skola och grund.

Jag har inget uttalat syfte med min blogg. Varken evangeliserande, predikande eller journalistiskt grävande. Jag blir fortfarande snarast förvånad (samt mycket glad & stolt, det ska jag inte förneka) när någon tipsar om min blogg eller när någon har tar till sig det jag har skrivit och låter det påverka deras liv. Samtidigt kan just det sista vara lite läskigt när människor verkligen tar till sig något som jag själv förkastar som omöjligt och ouppnåbart. Innan jag påverkar någon annan på det viset så borde de ju kräva att jag själv vet vad jag talar om! Att jag själv har gått före och inte bara babblar och kastar ut mig saker som låter fromt och bra.

Men ändå så är ni en trogen skara som läser och kommenterar vad jag skriver. Kanske ska jag nöja mig med det, och låta meningen med bloggen förbli odefinierad, dvs vad den har varit ända sedan bloggens begynnelse...

Andra bloggare som skriver om sina egna tankar kring bloggandet:
Jim: Vad ska jag skriva?
Sandgren: Det här med bloggande
Minutz3: Bloggen som evangelisation

...må den leva uti hundrade år?

Idag, den 8 april 2009, fyller denna blogg 1 år!! Detta borde så klart firas med stort tårtkalas. Tyvärr saknar jag möjlighet att skicka tårtbitar på posten åt alla er läsare. Och den virtuella versionen ovan må vara söt, men smakar antagligen inte så mycket.

Så, vad ska jag då bjuda er på?

Och kom nu inte och säg att jag inte ska bjuda på något! Bara för att det inte blir ett vanligt födelsedagskalas med presenter och så vidare så är det ju klart att jag ska bjuda på något utöver det vanliga.

När bloggen firade tre månader så gjorde jag en sammanställning av hur ofta jag använt olika etiketter och hur många inlägg jag skrivit osv. Jag skulle förvisso kunna göra om det och sen jämföra och se om det är någon skillnad nu. Jag skulle nog kunna tycka att det är intressant, men jag vet inte hur roligt det skulle vara för er att läsa? Kom igen alltså! Någon måtta på Johanna-analyser och egotrippar måste det väl ändå vara!?

*tänker intensivt*

*går tillbaka till mitt allra första inlägg i hopp om att hitta inspiration*

Troligen blir det funderingar kring kyrka och tro, om ekumenik och teologi. /.../ Det kommer bli mer eller mindre lösa tankar och - min förhoppning - utbyte av erfarenheter.

Hum, det gav kanske inte så mycket. Känns som om den "programförklaringen" fortfarande lever och är så nära en sammanfattning av min - ibland väldigt spretiga - blogg man kan komma. Nåja, det har kanske blivit lite mer aikido och bokrecensioner än vad som antyds där (eller klassas det som "lösa tankar"?), men på det hela taget tycker jag ändå det stämmer rätt bra fortfarande.

Nej, jag ger upp! Ni får helt enkelt önska ett födelsedagsinlägg. Välj ämne och så får jag se vad jag kan producera. Blir det för många förslag får jag starta en omröstning om vad som verkar populärast... Nå, vad säger ni? Kan det vara en bloggfödelsedagsbjudning som heter duga?