Dagen: Steg mot enhet

Dagens reportage från Pilgrims Höstmöte på Bjärka-Säby har av tidningen fått rubriken "Höstmötet vill vara lite festivalliknande". Enligt mig hade det vunnit alla gånger på att utnyttja "Steg mot enhet" (som nu bara används som "kapitelrubrik" - eller vad det kan tänkas heta på tidningsspråk - en bit ner i artikeln). Men låt inte en knäpp rubriksättning avskräcka er från att läsa. "Kyrkan är inte trång, den har en enorm rymd" som Joel Halldorf säger!

Trons trefot: Liturgi, diakoni och karismatik

Fortsätter på gårdagens tema med en association jag fick utifrån den debattartikel som publicerades i fredagens Dagen på "Opinion, debatt och insändare"-sidan med titeln "Det finns livskraft i marginalerna". Biskop emeritus Biörn Fjärstedt tar där upp några nya rörelser i "kyrkans marginaler" som han menar visar på en livskraft som Svenska Kyrkan på flera håll saknar på grund av sekularisering, andefattigdom och liberalteologi.

Utan att gå alltför djupt in i själva debatten så vill jag lyfta fram något som jag tyckte var väldigt intressant, både för att det berör mig personligen utifrån vilka erfarenheter jag har gjort som kristen och för att jag instämmer med de punkterna.

Biörn lyfter fram tre tecken på de nya livskraftiga rörelserna:
- det diakonala (eller "engagemanget för de fattiga"),
- det karismatiska (i de traditionella kyrkorna),
- det liturgiska ("tron är taktil").

Ofta förekommer dessa tre tecken i kombination med varandra. Till exempel karismatiskt-diakonalt i S:ta Clara i Stockholm eller karismatiskt-liturgiskt i Taizé och Bjärka-Säby. S:ta Clara har jag aldrig varit i (och EFS här uppe i Östersund har inte riktigt samma utbredda diakonala arbete för att vara jämförbart), men både Taizé och Bjärka-Säby ligger mig varmt om hjärtat. Och just det livskraftiga i tron som uppstår i kombinationen av liturgiskt och karismatiskt har jag själv ofta tänkt på som "två ben" som stödjer och bär tron efter mina erfarenheter från Bjärka (jag utvecklade det resonemanget mer här).

Det sociala (och skapelse/miljö) engagemanget har uppenbarat sig lite mer efteråt i samtal med mina vänner och utifrån böcker och debattartiklar. Ett tredje ben. Tre ben som sitter ihop bildar en trefot! Och som (åtminstone) alla scouter vet så är en bra trefot mycket stabil!

*****

Uppdatering:
Som Teija påpekar i en kommentar så blir bilden nästan bättre, mer heltäckande, om man sätter karismatik/mystik tillsammans istället för enbart karismatiken.

Även Stefan Herczfelds citat av förre katolske biskopen i Stockholm om en tredelning i 1) liturgi och bön, 2) diakoni och 3) undervisning är värd att beakta. Läs mer i hans kommentar nedan!

Betlehems stjärna förklarad

Peter Wiberg länkade häromveckan till en sida som går igenom himlavalvets rörelser och förklarar det mesta av de astronomiska och en del av de historiska händelserna kring Jesu födelse och död. En otroligt gedigen genomgång. Riktigt läsgodis för den som är intresserad av mötet mellan naturvetenskap och bibeltro. Det enda de inte lyckades - eller ens försökte - förklara är solförmörkelsen som sker mitt på dagen för Jesu korsfästelse samtidigt som månen befinner sig på andra sidan jorden (dvs inte kan vara orsaken till solförmörkelsen!).

Allt som allt tar det kanske en till två timmar att läsa igenom genomgången på hemsidan. För den som inte vill läsa allt i ett svep så delas texten in i fyra olika avdelningar/intresserubriker. Väl värd tid enligt mig!

Synd, bara att de - som sagt var - inte går igenom hur solförmörkelsen uppkom, det har jag nämligen funderat en del på ända sedan jag läste på bibelskola och kommenterade det i en uppsats jag skrev och fick ett "Intressant!" tillbaka vid rättningen. För mig var det så uppenbart att vid fullmåne - och den judiska påsken inträffar per se vid fullmåne - så befinner sig månen på andra sidan jorden utifrån solen sett.

För den som är mindre astronomiskt (mer religiöst?) lagd så kanske detta inte är något man funderar över så ofta när man skriver uppsatser om Jesu korsfästelse. Och det var också den mer religiösa vinkeln jag hade när jag skrev min uppsats från början - för det jag då hade reagerat på var att solförmörkelsen skedde tre timmar INNAN - och fram till - Jesus tog sitt sista andetag. Tidigare hade jag nog mest tänkt på det som ett uttryck för Guds sorg över Jesu död eller något sånt. Religiöst som sagt var.

Men som många grubblerier så ledde en tanke hos mig till en - för mig - helt oväntad reaktion hos min åhörare och så väcktes det nya tankar och infallsvinklar hos mig...

Mitt möte med Bjärka-Säby

I våras berättade Zoltan (Filadelfia och Azusa Street) och Johan S (Vineyard) om möten med andra församlingar än sin egna/dåvarande församlingar. Jag blev inspirerad, men hade då inte tid att skriva så mycket om det just då. Sen har det blivit liggande, men nu kom jag och tänka på det igen, så här kommer en inblick i mitt möte med Bjärka-Säby.

För det första behöver jag kanske påpeka - då de flesta associerar Bjärka-Säby (eller kort och gott "Bjärka" som de flesta säger som varit där) med kommuniteten, Peter Halldorf, kyrkofäder, retreater, ortodox liturgi, rökelse och ikoner och så vidare - så läste jag bibelskolan på Bjärka. Bibelskolan är mer typisk pingst. Det är lovsånger, tungotal, bönebrus, profetiska tilltal och så vidare. Precis som kommuniteten lever bibelskoleeleverna på slottet (eller nåja, i slottsannexet), men det enda man verkligen gör gemensamt - i alla fall på min tid - är att fira måndagens lunchbön och äter mat gemensamt i annexets matsal. I övrigt behöver de två verksamheterna inte ha något med varandra att göra, om man inte vill det. Om man inte väljer det själv.

När jag kom till Bjärka så kom jag just från ett år som au-pair i Tyskland. Jag hade lite sporadiskt gått i SKUTs (Svenska Kyrkan i UTlandet) gudstjänster i Frankfurt, men framför allt hade jag varit med på deras au-pair-/ungdomsträffar. Innan hade jag varit aktiv inom Lyckebokyrkan, men även där hade det framförallt varit ungdomskvällarna snarare än gudstjänsterna som dragit i mig.

Så att jag valde att läsa bibelskola gissar jag att det kom som något av en chock för min omgivning. För mig var det mer av ett "menar jag allvar så är det nu eller aldrig att göra något sådant här, jag kan inte fortsätta försöka leva i två världar".

Ett annat faktum är, vilket kanske chockar somliga här och nu, att jag faktiskt aldrig hade hört talas om varken Bjärka eller Peter Halldorf eller kommuniteten eller något när jag sökte dit. Lite nervös hade jag istället mailat från Tyskland och undrat om det var "för pingstigt". Det jag hade fastnat för var deras beskrivning på hemsidan om naturen och friluftsmöjligheterna kring slottet (är man gammal scout förnekar man sig aldrig) och avskildheten - att inte bo inne i storstan i varsin lägenhet på egen hand, utan tvingas konfronteras med det kyrkliga i boendegemenskap och för att det inte finns så mycket annat att göra två mil ut på landet. Ska man läsa bibelskola, så ska man göra det ordentligt liksom och inte slarva bort möjligheten!, hade jag tänkt.

Till saken hör också att min mamma är inte direkt positiv till kyrkligheten överhuvudtaget, men särskilt pingstkyrkan (och livets ord) är illa sedd av henne. Så det var med darrande ben som jag gick över tröskeln till Bjärka första gången. Vad hade jag gett mig in på?!

Det första som hände var en samling med där vi hälsades välkomna och sen blev det bön á la pingst. Hjälp! Hade jag inte suttit ner på en stol så hade jag nog studsat en halvmeter bakåt och smitit ut så snabbt som möjligt. Det var ju det där jag hade varit rädd för. Men jag blev kvar, jag kom att lära känna människorna, jag kom att - om inte fullt ut "trivas som fisken i vatten" med den karismatiska andligheten, så lärde jag mig uppskatta den. Den avdramatiserades och fylldes med mening. Jag kunde bidra och få ut något av andakter och möten, utan att känna att jag ville fly ut bakvägen. Det blev mitt "hemma", en stil jag inte ifrågasatte, även om jag ibland tyckte att det gick till överdrift. Frälsningen sitter inte i om man sitter eller står under lovsången. Det är klart man kan vara andedöpt och frälst utan att tala i tungor! Att det fanns människor i klassen som tvekade på dessa punkter, åtminstone den senare, även när året närmade sig sitt slut gjorde mig chockad och ledsen för deras skull.

Men nu som sagt var så är Bjärka inte bara den klassiska pingstbibelskolan. Bjärka har även sin kommunitet och Peter Halldorf. Och även om ingen tvingade oss att gå på tidebönerna så blev vi ett litet gäng som gärna gick på kompletorium. Några få orkade även upp till laudes kl. 0600. Peter undervisade om kyrkofäderna, ökenfäderna och de ekumeniska koncilierna. Så nog fanns det Bjärka som de flesta tänker på även reellt närvarnade i bibelskoleelevernas liv. Och med tidebönernas regelbundna liturgi så kom även en förståelse för Svenska Kyrkans mer liturgiskt traditionella mässor (något jag anade redan då, men har erfarit och "praktiserat" mer i efterhand).

För mig blev dessa två nyupptäkter oerhört viktiga att hålla samman. Det blev som om att ge tron två ben att stå och gå på, istället för att bara försöka hålla balansen på ett ben. Var för sig hade både karismatiken och tidebönerna antagligen tråkat ut mig, men tillsammans lyfte de varandra, bar de varandra. Tillsammans skapade de en balans och en rymd för tron som jag aldrig tidigare anat. Och även om jag mest har gått vidare på "tidebönsbenet", så är ändå karismatiken något jag har erfarenhet av och som kan tillföra min tro något, men framförallt något jag ser tillför Kyrkan som världsvidd, levande organism något fullständigt nödvändigt! Alla lemmar kan inte vara allt i Kristi Kropp, men alla lemmar och grenar behövs för att visa på djupen och bredden och höjden och vidden i Guds rike.

*****

Mer information om bibel- och träningsskolan på Bjärka-Säby kan ni läsa på http://www.bjarkasaby.nu/

På återträff med bibelskolan

Den här helgen ska jag iväg på återträff med bibelskolan. Vi firar femårsjubileum i sommar! Fem år sedan vi slutade. Tänk vad tiden går fort ibland. Samtidigt känns det jättelänge sedan. Nästan lite overkligt. Som om det bara var en dröm som inte har mycket med verkligheten att göra. Ni anar inte vad fem års universitetsstudier kan göra med hela ens tankevärld...

Men det är inte bara det. Nej, det är minst lika mycket att hela mitt kyrkliga sammanhang har bytts ut. Från en ganska liberal, lågmäld frikyrklig församling till en välkänd (ökänd) högkyrklig församling inom Svenska Kyrkan. Från verksamhetskristna till gå-på-mässa-sju-dagar-i-veckan-katoliker. Från privatreligion till offentlig blogg.

Eller har det förändrats så mycket? Är det inte samma grundprinciper med "ryggdunkande" (dvs att påverkas av - och gå upp i - omgivningens sätt att vara, tycka och tänka) och "avståndstagande" (definiera sig själv utifrån att "jag är inte som den/dem"). Om jag bytte kyrklig miljö igen, hur många av dagens åsikter kommer jag fortfarande dela om fem år?

Spillerill! Eller - den dagen, den sorgen. Mitt mest akuta problem just nu är att försöka komma ihåg till på söndag hur man uppträder i pingstkyrkan. Korstecken, knäfall/bugning och helgonlitanior känns som ganska malplacerat i alla fall...

Mer om:
Nya Slottet Bjärka-Säby
Bibel- och träningsskolan
Kommuniteten på Bjärka-Säby

Uppdatering:
Det blev ingen pingstgudstjänst, utan istället mässa med kommuniteten på Bjärka-Säby. Trevligt förvisso, men det besvarade ju inte min fråga om jag fortfarande kommer ihåg hur en pingstgudstjänst fungerar och om jag fortfarande kan känna igen mig och delta helhjärtat i den gudstjänststilen...