Blasé vs blasfemi 2

Ni får ursäkta mina dåliga språkkunskaper, men visst måste orden blasé och blasfemi bygga på samma rot: blas- ?? (Sen kan man ju diskutera vad just blas- skulle betyda. Det enda jag kommer på är det tyska "Blasen", dvs [urin-]blåsan, vilket inte känns relevant i sammanhanget...).

Det som talar för den teorin - utöver ordens likheter - är att båda orden (enligt wikipedia) kommer från franskan. En skillnad är dock att blasfemi kommer från gammelfranskan (med äldre rötter i latin och den antika grekiskan??), medan blasé enbart sägs komma från franskan.

Om man tänker på betydelsen och synonymer för orden:

- blasé: ointresse, likgiltighet, lättja (= en av huvudsynderna, se Teijas kommenatar till förra inlägget. Eller "De sju dödssynderna" på Wikipedia).

- blasfemi: hädelse, en förolämpning mot det heliga och/eller mot Gud själv

Hädelse är förvisso "bara" en vanlig synd, ingen dödssynd, men visst kan man tänka sig att man av lättja eller likgiltighet lätt kan förolämpa det heliga?

Blasé vs blasfemi

Är att vara blasé vår tids största blasfemi?

Är likgiltigheten - oavsett om den tar sig uttryck i ett ständigt, rastlöst sökande efter "något annat" eller passiv, ointresserad depression - vår tids största hädelse?

En hädelse mot livet självt. Mot livets skapare. Mot livets givare.

Mot Gud själv...

Kött och blod

Var med om en nattvard idag som höll på att få mig att gå i taket. Eller åtminstone att nattvardsvägra. Om det nu finns något som heter "nattvardsvägra". Att tacka nej till en öppen inbjudan är kanske egentligen inte att "vägra". Vägra är något man gör mot något obligatoriskt. Mot ett tvång.

Hur som helst...

Det som fick mig att reagera var framförallt två tydliga påståenden. Två "förtydliganden" (fritt citerat ur minnet):

1) Detta är enbart en minnesmåltid. "Gör detta till minne av mig". I denna kyrka tror vi inte på något förvandlande av bröd och vin till kött och blod. Det är enbart en minnesmåltid.

2) Nattvarden är inget magiskt.

Den klassiska frågan om nattvarden enbart är en minnesmåltid eller ett sakrament.

I en tid då splittringar många gånger tycks gå tvärs igenom grupper - eller kyrkor - så är detta fortfarande en välkänd och tydlig teologisk skillnad mellan olika kyrkor. Där framförallt frikyrkorna står på "minnessidan" och de äldre kyrkorna står på "sakramentssidan".

När jag började bli mer aktiv inom kyrkan, gå på tonårssamlingar, gudstjänster och så vidare, så var det ingen fråga högt upp på dagordningen. Kan faktiskt inte minnas en enda gång som vi vare sig undervisades om eller diskuterade frågan. Men visst, vi delade den frikyrkliga "minnesmåltid"-sidans åsikt. Och den fick jag "ärva".

Men ju mer jag har umgåtts med andra - med "sakraments"-människor - desto mer har jag kommit att dela deras synsätt. Inte för att jag har velat säga "antingen eller" utan ett "både ock". Att förneka det sakramentala är som att stympa hela poängen med att tro på Gud. Eller att fira nattvard. Då skulle vi lika gärna kunna ersätta nattvarden fullt ut med kyrkfikat. En gemenskaps"måltid". Förvandla kyrkan till en social klubb.

Jesus säger själv "Detta ÄR min kropp" och "Detta ÄR mitt blod". "Den som inte äter mitt kött och dricker mitt blod har inte gemenskap med mig".

Har då inte frikyrkan någon gemenskap med Jesus? Klar de har! Dum fråga! Men ändå, hur kan de förneka sin Mästares Ord?

Jag skulle kunna förstå protesterna om det bara var mot de alltför "tekniska" och "filosofiska" distinktionerna kring "sakramentet". En protest mot att det inte räcker att enbart acceptera att det är ett mysterium. Men att helt och hållet förneka mysteriet!? Var finns tron på en Gud som kan handla med sitt folk idag?! Jag begriper det inte!

Lite högre, lite bättre, lite närmare himlen

Läste lite på Wikipedia om Härjedalen häromdagen. Alltid kul att lära sig mer om ställen där jag befinner mig. Bland annat står det om Härjedalens geografi:

Härjedalen är ett högt beläget landområde i hjärtat av den skandinaviska halvön. Fyra femtedelar av ytan ligger mer än 500 meter över havet och ett fyrtiotal platser ligger över 1000 meter över havet.

Landskapet har även Sveriges högst belägna ort, Högvålen, 830 möh. [...] Härjedalens högsta punkt är Helagsfjället med sina 1 796 meter över havet. Landskapets lägsta punkt är däremot så pass hög som 280 meter över havet och landskapet har trots sin ringa storlek enorma höjdskillnader och inget landskap kommer i närheten av den medelhöjd över havet som Härjedalen har. I landskapet finns även flera höga fjällplatåer såsom Flatruet med sina 975 meter över havet, där även landets högst belägna allmänna väg går.

Hum... Lite som Jerusalem kanske? Ju högre upp desto närmare himlen...

Kanske borde föreslå det som ny slogan istället för "Härliga Härjedalen":

Lite högre, lite bättre, lite närmare himlen!

Herr Sebaot

Har ni - liksom jag - ibland funderat över varför vi översätter vissa ord i Bibeln medan andra förblir oöversatta? Eller vid ett fåtal gånger både ock: "Abba Fader" och "du är Petrus, Klippan".

Ett sådan där märkligt ord är "Sebaot". Är man uppvuxen inom en kristen familj eller har gått i söndagsskola kanske det upplevs som annorlunda, vad vet jag. För mig, som trillade in i kyrkan via scouterna i mellanstadieåldern och egentligen inte blev "kyrkligt aktiv" förrän ytterligare ett antal år senare, så var det länge bara ett begrepp som snurrade runt i kyrkans texter utan förklaring eller översättning. För att överdriva lite: Kanske ska jag helst säga att jag liknade det vid ett egennamn, ett efternamn. "Herr Sebaot". Som somliga lite putslustigt säger "Vad hette Jesus i efternamn? Kristus så klart!".

Men nu är Sebaot inte Guds efternamn utan betyder "härskara" eller "krigsskara" (se wikipedia). Vad gör detta med vår Gudsbild? Hur kan vi ha en "mys-Gud" som är krigsherre?? Och även om wikipedia-texten "bortförklarar" det med att det syftar på änglaskarorna snarare än mänskliga krigsskaror så ska vi inte glömma bort hur till exempel ärkeängeln Mikael ger sig i strid med Draken i Uppenbarelseboken. Änglarna är också stridsskaror. Inte bara gulliga bokmärken och tavlor...

Jesus är jämte

Carl-Erik Sahlberg, präst i Sankta Clara Kyrka i Stockholm, var inbjuden till EFS i Jämtland och Härjedalens Allahelgonamöte i Östersund förra helgen. Och då Carl-Erik själv är jämte (om än att han reserverade sig mot uttrycket surjämte), född och uppvuxen i Jämtland-Härjedalen så berättade han en liten anekdot från en annan gång han hade varit ute och rest och presenterat sig som jämte, varefter en man hade kommit fram efteråt och sagt att "Jesus är också jämte".

Något förbryllad hade då Carl-Erik undrat hur mannen menade. Även om han inte skulle påstå att han kunde allt i hela bibeln utan och innan, så var han ändå inne på sin åttonde bibel och ansåg sig ha hyfsat bra koll på vad som stod där. Och aldrig hade han läst att Jesus var jämte!

"Jo" svarade mannen "Jesus är jämte mig och jämte dig"...

*****

Du kan lyssna på predikan här.
Wikipedia skriver mer om Carl-Erik Sahlberg här.

Varför - och vad är - katolskt?

Jag har tidigare skämtat om detta ämne i humorstaffetten för ett och ett halvt år sedan, men kände att jag ville utveckla det lite mer än så.

För mig är det sant katolska egentligen inte det romerskt-katolska utan det allmänkyrkliga, det universella i kristendomen. Den sanning som finns och speglas i alla kristna samfund över hela vår jord. Så för mig blir den formella "etiketten" på en kyrka mindre viktig än kyrkans attityd till enhet med andra kristna (varför jag ibland kan känna att den Katolska Kyrkan långtifrån alltid är den mest katolska kyrkan...).

Att försöka svära mig fri från den synd vi dagligen begår när Kristi Kropp på jorden är och förblir splittrad, är att visa att jag är delaktig i synden likväl som den förste som splittrade Kyrkan. Detta är jag fullt på det klara med. Samtidigt är jag långtifrån övertygad om att lösningen är så enkel som "Alla ska bli Katoliker. Punkt slut"-mentaliteten vill ge för handen. Det är ingen mentalitet som föder sann enhet. För det första tror jag knappast att detta leder till att folk förstår varför de ska bli katoliker. Och förstår man inte varför man ska göra något, så är det nog snarare skadligt än nyttigt i den religiösa sfären. För det andra tror jag väldigt få förstår vad det innebär att något är katolskt. Och då menar jag inte att jag tycker att alla ska hålla med om min definition ovan! Katolskt är allmänkyrkligt helt enkelt.

Ett tydligt exempel på vad jag menar med det kan tas från Taizé. Det är en liten brödrakommunitet i Frankrike, och dit kommer påvar och biskopar, patriarker och ordensfolk, pastorer och horder av lekmän - ortodoxa, katoliker, anglikaner, lutheraner och frikyrkliga - från hela den världsvida kyrkan och från alla världens hörn som pilgrimer för försoning och tillit. Jag har skrivit mer om mitt möte med Taizé här.

Kommuniteten är i sin kallelse ekumenisk, och bröderna förblir tillhöriga sin ursprungliga kyrka när de blir del av kommuniteten, men samtidigt katolsk i den mening att det är den katolska nattvarden som firas, den katolska bikten som är tillgänglig och kommuniteten står under påven vilket ska ha varit ett villkor för att få ta emot katolska bröder (så som jag har förstått det). Detta gör det till katolsk i både betydelsen av romersk-katolsk och i betydelsen allmänkyrklig. Det formella blir just en formalitet, i alla fall för en utomstående för mig. För den som håller på med kyrkojuridik så är det så klart en annan femma. Kyrkojuridiskt är Taizé trots detta (vad jag har förstått) inte erkänd som en katolsk orden och därför går det alldeles utmärkt att samtidigt hävda att Taizé inte är katolskt.

Helt klart är dock att broder Roger - som officiellt var protestant intill sin död (somliga försöker med mer eller mindre konspirationsteori-lika argument argumentera för att han konverterade till Katolska Kyrkan i hemlighet) - ta emot kommunionen ur kardinal Ratzingers hand vid Johannes Paulus II begravning. Att ta emot den katolska nattvarden utan att vara katolik anses dock enligt katolsk lära vara en dödssynd. Men just i fallet Taizé så antar jag att de har löst det på något sätt. Att det bara "ses mellan fingrarna" låter lite otroligt i mina öron, med tanke på de nära kontakter som ändå funnits med flera "generationer" påvar och i och med att det finns ett antal katolska präster inom gemenskapen och ännu större horder katolska ledare som strömmar dit med sina grupper. Och även om man kanske är skeptisk till konceptet så tror jag - vet jag av egen erfarenhet - att platser som Taizé betyder oerhört mycket för ekumeniken och att få folk att mötas över kyrkogränserna och det är först i där och då vi kan börja verka för en gemensam framtid där alla kristna tillhör samma kyrka.

Jag har inget emot den Katolska Kyrkan. Hade jag varit född katolik hade jag inte sett någon anledning att lämna henne. Men nu är jag född protestant och blev aktiv inom kyrkan tack vare frikyrkan. Kyrkor jag inte heller ser någon anledning att lämna. Ty trots splittringen så tror och hoppas jag att Guds kärlek kan föra oss samman. Att vi en dag ska ha en enad Kyrka utan etiketter eller skilda världsliga organisationer. För mig är Taizé en plats som genom Guds nåd föregår detta redan på den här sidan evigheten. En plats som visar vägen som vi andra ännu måste vandra för att nå enhet fullt ut med varandra.

*****

Läs mer:
Om Johannes Paulus II och Taizé

Apostlamissionärer

Jag läste för ett tag sedan att ordet apostel är detsamma som missionär. Eller mer exakt: att de båda orden betyder samma sak, de är bara härstammar från två olika språk (grekiska resp. latin?). För mig var detta något av en aha-upplevelse som både förvandlade punkter och utropstecken till frågetecken och frågetecken till utropstecken.

Förvirringen kommer självklart från att vi i kyrkan i dag ofta omtalar apostlarna som föregångare till dagens biskopar medan missionärer oftast tycks syfta på något eget ämbete. Kanske är det förvisso mer uttalat så inom frikyrkan som gärna markerar mot att biskopar "sitter på sina höga hästar" och "tror att de kan komma här och bestämma hur vi ska tro" medan missionärerna ofta ses som troshjältar som offrar ett tryggt familjeliv här i Sverige för att istället åka iväg - gärna till en plats där de riskerar att bli förföljda för sin tro - för att sprida evangeliet till "onådda folk" och områden. Och självklart är det tvärt om inom högkyrkligheten där ämbetet som biskoparna bär respekteras mycket tydligt, men där talet om missionärer knappast förekommer (möjligen utöver sankt Ansgar som missionerade Sverige för 1000 år sedan).

På något mysko sätt har jag nog inbillat mig att missionär skulle ha stått med bland Paulus uppräkning av de tjänsterna som han räknar upp i Ef 4:11:

Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare.

...men det är ju helt uppenbart en missuppfattning (för att inte säga lögn rent ut sagt).

På tal om Paulus så tror jag ofta att han annars ses som urbilden annars för missionären som reser runt från stad till stad och grundar församling efter församling. På sina missionsresor(!) kommer han till en plats, stannar där ett tag - upp till något år - och evangeliserar. Sen han utser ledare och reser själv vidare för att grunda ytterligare en församling på en ny ort. Detta trots att det i Bibeln tydligt står att han räknas som apostel. Men ordet apostel - och biskop - uppfattar jag mer som en människa som stannar på ett ställe, på sitt "biskopssäte", och ansvarar för det geografiska området. En människa som betydligt mer ägnar sig åt att "hålla i tyglarna" för vad som är renlärigt och tillåtet att tro och göra inom kyrkan än en människa som står på gator och torg och predikar evangeliet (så som jag tänker mig att missionären gör)!

Tänk så förvirrat det kan bli för en icke-språkvetare genom att samma ord fast på olika språk importeras och används parallellt men kommer att få olika betydelser!

Söndagsfilosofi

När förre prästen på St Ansgar skulle sluta satte ett gäng av mina vänner ihop ett spex som bland annat fick undertiteln "Att messa en massa är att missa en mässa". Uttrycket fastnade direkt i min hjärna och jag har haft anledning att begrunda det ibland efteråt. Personligen tycker jag det är helt lysande sagt, även om jag sällan - eller snarare aldrig - har sett folk skicka SMS under pågående gudstjänst.

I dag skulle jag dock vilja vända på uttrycket lite grann till "att missa en mässa är att messa en massa" ("messa" i den svengelska varianten "trassla till"). Åtminstone lär det ju vara så om man ska tro mina katolska vänner och deras "mässplikt". Vi andra som mest ser gudstjänsten som en stor förmån i och för våra kristna liv får väl skylla oss själva när vi lägger oss i sängen och halvsover hellre än att gå till kyrkan.

Djävulen och ondskan

Nu har det varit ganska tyst på bokfronten ganska länge på den här bloggen. Men för att lugna eventuellt oroliga läsare - jag har INTE blivit mindre boktokig!

Ett smidigt sätt, enligt mig, att hålla koll på vad det kommer för nyheter i bokbranschen är att prenumerera på bokhandlarnas nyhetsbrev. Och det var det senaste nyhetsbrevet från Adlibris som fick mig att lyfta på ögonbrynen.

I ett samhälle som länge har förnekat ondskan - men å andra sidan gärna frossat i deckare, thrillers och bestialiska nyhetshändelser - så publiceras nu två böcker som sätter det onda i fokus. Men tro nu inte att det är några dogmatiska, "klassiskt kristna" presentationer av problemet. Inte alls! Istället presenteras - så som jag har förstått det av att läsa Adlibris presentation av böckerna - ondskans problem med hjälp av resonemang, dialog och moderna exempel. Moderna böcker av moderna författare för moderna läsare. På ett uråldrigt tema.

Något att kura ihop sig med i soffan när höstmörkret faller, kanske?

Profetens förbön för Guds folk

Ibland är det inte så svårt att se varifrån de Katolska och Ortodoxa kyrkorna får vissa av sina "obibliska" läror - och ur motsatt synvinkel lika lätt att förstå varför de apokryfa böckerna till GT har förkastats av de som hävdar att dessa läror är just "obibliska" och därmed direkt felaktiga (om inte skadliga och/eller syndiga).

2 Mack 15:12-16

Detta var innehållet i Judas drömsyn:

Den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv - han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället. Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet. Och Onias sade: "Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet." Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord: "Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare."

Går det att hålla sig neutral till dessa apokryfiska/deutrokanoniska skrifter? Kan man - som Martin Luther - nöja sig med att kalla dem "nyttig läsning" men inte se dem Bibelns kanon, som normgivande och grundläggande för kristen dogmatik? Se dem som vilken annan andakts- eller uppbyggelsebok som helst? Eller är det ett antingen eller där man antingen måste förkasta dem helt och fullt eller upphöja dem till fullvärdig kanon?

Redigerad: Bönens natur

Halloj!
Detta inlägg var tidigare publicerat den 29 januari 2010, men av kommentarerna då så förstod jag snabbt att det jag egentligen ville säga uppenbarligen inte gick fram. Här kommer nu istället en redigerad variant av inlägget i hopp om att kanske rätta till något eller några av missförstånden. Jag ber om ursäkt för att den utlovade korrigeringen har dröjt så här pass länge, men hoppas att ni kan förlåta mig. Allt gott och trevlig läsning!
/Johanna G.

*****

Och så "snöar jag in" på bönen igen. Eller knyter tillbaka till några tankar som dök upp utifrån senaste omgången av böneinlägg.

Låt mig göra klart från början: Det vi kallar att be är ett sätt att samtala med Gud i syfte att ha en levande relation med vår Skapare, vår Frälsare och den heliga Ande. Att öppna oss och låta oss dras in i Treenighetens liv så att vi kan säga med Jesu ord "[att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också] de skall vara i oss" (Joh 17:21).

För många blir dock detta med bön detsamma som att prata, läsa eller tänka ord till Gud. Ord med innehåll, ord av bön. Men likväl enbart ord. Till exempel: be en människa nämna en bön och förhoppningsvis svarar de "Fader vår"/"Vår Fader" (även känd som "Herrens bön"). Be dem vidareutveckla så kanske du får ihop en lista som innehåller liturgiska böner, tideböner, lovsång, böner ur böneböcker, bordsböner, psalmer, rosenkransböner, nedskrivna böner, fria böner och så vidare. Men likväl enbart böner i form av ord. Kanske skulle någon nämna den ordlösa bönen - men även den bönen definieras av ord, om än det blir "bön i avsaknad av ord".

Ska vi ta exemplet om bönen ett steg till och fråga hur man ber tror jag nog de flesta exempel skulle gå ut på att sitta still med knäppta händer. Gärna samtidigt som jag blundar. Kanske någon skulle nämna att man kan falla på knä. Eller tända ett ljus. Starkt ritualiserade gester som de flesta av oss - av naturliga skäl - inte ständigt kan leva upp till på grund av vårt yrkes- och vardagsliv.

Hur ska vi då uppfylla Paulus uppmaning att "be ständigt" (1 Thess 5:17)?

I mångt och mycket tror jag att vi ibland skulle må bra av att "avritualisera" bönen. Låta det bli mer som när vi umgås med våra mänskliga vänner. "Hänga" tillsammans med Gud. Göra saker tillsammans med Gud - gå på en långpromenad, umgås med vänner, drick en kopp te på ett café, titta på stjärnorna, äta en middag, hoppa i en snödriva och så vidare. Våga vara tyst tillsammans med Gud - Han lämnar dig inte bara för att du inte ständigt bombarderar Honom med en strid ström av ord!

Men låt mig backa ett steg: Vad är bön egentligen för något? Vilken är bönens innersta väsen, bönens natur? Skulle jag våga mig på en definition skulle det bli något i stil med:

"Bön är en människas relation till Gud uttryckt i en attityd av överlåtelse, lyssnande och tjänande mitt i vardagen"

...dvs, något mycket mer än de ord - oavsett om de är "fria" eller färdigformulerade av andra - vi lätt tänker på när vi talar om bönen och som bygger upp våra bönestunder, andakter och gudstjänster.

Att ge kollekt kan vara en slags bön. Att hjälpa en tant över gatan en annan. För en tredje kanske det är bön att bara finnas där för en människa i sorg. Ni tycker kanske inte detta är religiöst - kristet - nog för att kallas bön? Eller än hellre tycker att det är bättre att skilja på saker och ting kalla dem "för vad de är"? Att låta goda gärningar vara goda gärningar och bön vara bön! Och så vidare.

Men jag menar att allt jag gör kan - och bör - vara en bön! Bönen är en kraftkälla att ösa ur. Bönen skapar meningsfullhet med våra liv. Bönen skänker frid och välsignelse. Till vardagen.

Ger jag inte kollekten som en bön så blir jag likt de i templet och ger av mitt överflöd (jmf Mark 12:44). Därmed absolut inte sagt att det är kopplat till huruvida det svider i plånboken för att få kalla kollekten för bön, utan det är huruvida jag ger med mitt hjärta - min vilja - som definierar kollekten som bön. Huruvida jag ger till Gud.

Ofta tror jag att vi vill placera bönen i ett alldeles för religiöst och snävt fack! Bönen kan vara så mycket mer! Vi säger gärna att människan är gjord för att ha en relation med sin Skapare, och att vi är gjorda för att be ständigt. Men låt oss då göra varje del av vårt liv till bön! Låt frukosten bli en bön, tandborstningen, promenaden/bussfärden till jobbet, arbetet och studierna, gemenskapen på arbetsplatsen, familjelivet på kvällen och nattens sömn. Se allt som bön!

Bönen kan ge stora känslomässiga upplevelser, men den kan även kännas snustorr och meningslös. Bönen och bönesvaren är lika lite känslorna som enbart orden är bönen. Men precis på samma sätt som orden är ett suveränt sätt att formulera bön så är känslorna ett annat bönemedium. Ett rum för Guds svar till oss. Tänk dock på att inte kräva känslor och upplevelser, under och tecken, osv - men kväv dem inte heller!

Rom 8:26-27
På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Ja, bara själva vetskapen att jag är älskad av Gud och att jag får vara Hans barn är en bön. Kan det ens finnas någon större bön än den tilliten?!

_

*****

_

PS. Vad ni än gör - prata mer med Gud än om Gud! DS.

Heder och individualism

När jag har läst olika inlägg nu kring Maria bebådelse och en del diskussioner Marias roll i frälsningshistorien att "aldrig visa på sig själv utan alltid - likt en öppen dörr - leda vidare och visa på Jesus" (vilket jag ibland känner att jag ifrågasätter med tanke på hur mycket tjat det blir om Maria från vissa av dessa. Nå, det var inte det jag tänkt diskutera), så blir det katolska motargumentet att "hedra Maria är att hedra Jesus". Att detta möts av en vägg av oförstående av många protestanter - inkl. mig i vissa lägen - tror jag ingen kommer neka till. Frågan som slog mig var varför det blir så. Eller kanske snarare en teori som svarar på "varför"-frågan. Fast utan att presentera en lösning på hur vi ska kunna nå samsyn.

Tanken som slog mig häromdagen var nämligen att situationen nog kan påstås vara densamma som när vi svenskar ställer oss lika frågande inför hedersvåldskulturen. Visserligen kan man - och det med rätta - tycka att dessa situationer är två motpoler, men det jag menar är att det är varandras motpoler. Det är som plus och minus av samma fenomen. Inom samma kultur. En kultur som till skillnad från vår inte räknar individen som den minsta beståndsdelen utan familjen. En kultur där att hedra en familjemedlem innebär att hedra hela familjen, lika så att vanhedra en familjemedlem innebär att vanhedra hela familjen. Och på så sätt blir att hedra Maria samma sak som att hedra hennes familj - och därigenom även att hedra Jesus.

Att tänka familjecentrerat istället för individbaserat är inte bara ovant för mig. Det är fullständigt främmande. Samtidigt ser jag det hända ibland i min närhet när mina vänner och bekanta får barn. Helt plötsligt är det inte deras egen person som är universums centrum längre, utan alla val - politiska såväl som vardagliga - handlar om familjens yngsta som inte kan föra sin egen talan än. Att lämna plats så pass fullständigt åt någon annan är de facto att flytta sin heder från sin egen individnivå till familjenivån, där en persons heder och ära är familjens ära och en persons misslyckande är hela familjens misslyckande.

Kanske har jag som ensamstående här en väldigt stor nackdel. Jag har "lämnat" den familj jag har vuxit upp med utan att ha gift mig och bildat någon ny familj "på egen hand". Min heder blir min egen och mitt liv blir centrerat kring mig som person tills jag finner kärleken.

Ty det tror jag - kärleken är det band som binder samma människor. Binder samman oss i familjer. Binder samman oss som församlingar. Binder samman oss som Kristi Kropp. Och det är först när vi börjar tänka med kärlek som vi slutar se varandra som konkurrenter och istället blir medmänniskor och medarbetare i Guds rike. Och det är först när vi ser på Maria med kärlek som hon visar på Jesus, istället för att vi - som i dag - tittar på henne som en stängd dörr och hävdar att hon kan konkurrera bort sin Son i våra hjärtan!

Likväl är jag långtifrån övertygad om att vi vinner några trossegrar bara för att vi klämmer in Maria i vårt böneliv, men jag tänker inte utesluta möjligheten att katolikerna kan har rätt och det bara är vi protestanter som krånglar till det för oss själva onödigt mycket genom att titta på Maria och hävda att hon skymmer Jesus om vi ber om hennes förbön.

Det sägs att hjärtat växer med kärleken som flödar över, men ett stängt hjärta inte ens har rum för ett ynka litet sandkorn.

Bönens natur

Detta inlägg är "indraget" och kommer återpubliceras inom en snar framtid i en ny post. På återseende!

Låt man bli jag

Den första punkten i tolvstegsprogrammet - ett "program" i tolv steg (bättre uttryckt som tolv steg eller tolv regler) framtaget för Anonyma Alkoholister för den som vill överge sin alkoholism till förmån för ett nyktert liv - går ut på att erkänna att jag/vi har alkoholproblem. För den utomstående skulle betoningen i den meningen säkerligen ligga på "alkoholproblem", men vad jag har hört av de som arbetar med programmet är den stora tröskeln att ta sig över det lilla "jag". Att erkänna att det är jag som har alkoholproblem!

Vad menar jag - och dem - med detta? Jo, i vårt samhälle blir det allt mer "man gör", "man tycker", "man kan kanske", osv. Vad har hänt med "jag gör", "jag tycker" och "jag kan kanske"?! Vad har hänt med vår förmåga att ta ansvar för våra egna handlingar, våra egna åsikter, om vi inte ens klarar av att erkänna det i tal och skrift??

Tänk efter: Skriver (eller säger) du "man"? Menar du i så fall en specifik karl eller menar du dig själv (och hur logiskt är det om du som jag råkar vara kvinna)? Kanske menar du en generell människa, vilken som helst?

Nej, säg man om du menar man, kvinna (eller t.ex. "dam", om det är för långt med de två stavelserna i "kvinna") om du menar kvinna, jag om du menar jag, ni om du menar ni, osv. Okej?

Jantelagen

Det har förekommit kommentarer om jantelagen på min blogg som jag lämnat obesvarade. Därför vill jag härmed officiellt ta avstånd från allt vad jantelagsmentalitet är.

För mig är jantelagen de avundsjukas och mobbarnas lag. Det är en "legal ursäkt" för att trycka ner folk. För att klampa på andras självkänsla. För att hålla människor i schack. Stigmatiserade (och då inte i den kyrkliga betydelsen av ordet). Det är när en "cool" äldre kille "utövar" sin "tuffhet" genom att trakassera de yngre killarna och berätta att deras teckningar är "fula" och "omogna" eller när juryn i idol säger till artisterna "du är inte bra nog för att vara kvar i vårt tuffa gäng" trots att artisten gjorde så gott han/hon kunde. Jantelagen är att binda människor i ett mentalt slaveri, dåligt självförtroende och ständig förnedring.

I ett samhälle som styrs av jantelagen är alla ofria, både den som ständigt förnedrar och den som blir förnedrad. Varför både förövare och offer? Därför att i ett jantesamhälle blir den enda "tillåtna" "ventilen" för sitt dåliga självförtroende att trycka ner någon annan i sin tur. Skulle jag måla en tavla av ett jantesamhälle skulle jag använda färgerna mellan järngrått och svart. Varken ljus eller färg skulle rymmas. Inte heller skulle några strukturer eller organismer få rum, möjligtvis med undantag av skarpa räta linjer utan mening. Skulle jag istället måla ett samhälle där människor mår bra, är trygga och har ett gott självförtroende skulle jag måla blommor i regnbågens alla färger, vitt ljus, porlande bäckar och solsken.

Så långt min syn på jantelagen. Wikipedia skriver kortfattat om jantelagen här (läs gärna igenom texten - den är kort - om du inte känner till historien bakom "lagens" uppkomst).

Låt oss titta närmare på de tio "lagarna":

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som oss.
3. Du skall inte tro att du är klokare än oss.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än oss.
5. Du skall inte tro att du vet mer än oss.
6. Du skall inte tro att du är förmer än oss.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jag har inte läst boken som Jantelagen är hämtad ifrån, så kanske missförstår jag lagen eftersom den är tagen ur sitt sammanhang, men skulle jag sammanfatta vilka tre punkter jag tänker på framförallt när jag tänker jantelagen så är det punkt 1, 7 och 9: "Du skall inte tro att du är något", "Du skall inte tro att du duger till något" och "Du skall inte tro att någon bryr sig om dig".

För mig är dessa tre de starkaste uttrycket för jantementaliteten är en dåligt-självförtroende-mentalitet. Den som har så dåligt självförtroende att man själv inte är "lyckad" kan inte heller stå ut med tanken på att någon annan skulle "lyckas". I kontrast mot en kultur där trygghet och gott självförtroende råder så uppmuntrar man varandra fullt ut. Där vill man se varje persons unika begåvning blomma ut. Där råder ingen konkurrens, utan allt baseras på glädje och ömsesidighet. "Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter" (Rom 12:15).

Somliga kanske vill argumentera för att jantelagen istället skulle ha något gemensamt med en ödmjuk, kristen hållning. Att det handlar om att inte förhäva sig på bekostnad av andra. För mig kunde inget vara mer osant. Att kalla jantelagen för ödmjuk är att lika förvrängt som att kalla Satan för en ljusets ängel. De må kunna uppträda i de skepnaderna för att lura folk, men det har ingenting med sanningen att göra. Kanske skulle jag kunna säga att liksom Satan är en fallen ängel så kanske tankegångarna kring det som kom att bli jantelagen en gång föddes ur tankarna kring hur en ödmjuk kristen bör tänka och uppträda mot sin nästa. Dock har både jantelagen och Satan därefter fallit och har numer ingenting att göra med ljuset.

Så låt mig då ge några exempel på en version med tio bibelord om människans värdighet som motpol till jantelagen.

1. Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. (Ps 8:5-6)
2. Gud sade: "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och såg att allt som han hade gjort var mycket gott. (1 Mos 1:25-31)
   
3. Men alla Vishetens barn har gett Visheten rätt. (Luk 7:35)
   
4. Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. (Matt 5:48; jmf 1 Petr 1:16)
5. Men saliga era ögon som ser och era öron som hör. (Matt 13:16)
   
6. Jag ber er: ta mig till föredöme. (1 Kor 4:16)
7. Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. (Jer 1:7)
   
8. När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. Då sade man bland folken: Herren har gjort stora ting med dem! (Ps 126:1-2; se även Jer 30:19)
   
9. Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar. (Matt 10:29-31; Luk 12:6-7)
10. Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet. (1 Tim 4:12)
    

Jag har i någon mån försökt koppla ihop respektive bibelord med motsvarande "lag", men se inte detta som något genomarbetat förslag. Har du bättre idéer om bra bibelord som visar hur främmande jantelagens förtryck av människorna är? Dela gärna med dig i kommentarerna!

Bredd eller djup?

Ibland slås jag av tanken att jag, i min iver att söka bredden i den kristna tron, missar djupet. Att jag försiktigt trevar efter att lära känna längden i tron, snarare än att sträva efter att nå höjden!

Min tro blir likt en lång plogfåra över en åker. Den gräver en bit nedanför ytan, men sen kommer plogen inte djupare oavsett hur långt traktorn drar framåt. Det positiva å andra sidan är ju genom att plöja åkern fram och tillbaka är att det är ett mycket effektivt sätt att dra upp ogräs och förbereda marken för den goda såddens tillväxt.

*****

Begreppsdefinitioner:

Bredden - Den ekumeniska bredden. Den vidsträckthet som finns inom kristendomens traditioner och skilda sätt att inkarnera det kristna livet.

Djupet - Rotsystemet i den kristna tron. Det mödosamma grävandet efter kärnan i tron.

Längden - Hur långt kan jag sträcka mig ut från de traditionella svaren och sätten att leva ut kristen tro men ändå vara fast förankrad i den kristna myllan? Hur långt kan jag sträcka mig mot andra religioner, filosofier eller livsgrunder utan att gå över gränsen?

Höjden - Himmelen. Att "nå upp" till Gud.

Synd

Grundbetydelsen av det hebreiska (grekiska?) ord vi på svenska översätter med synd sägs betyda "att missa målet". Det har jag hört sägas många gång. Men när jag nyligen läste i en bok om aikido (dvs INTE en teologisk eller kristen bok) så stod där även två andra betydelser som jag aldrig hört förr: "att inte skynda mot målet" samt "att gå onödiga omvägar på väg mot målet". Är någon av dessa betydelser bekanta för någon av er andra?

För mig ändrar dessa två alternativa översättningar och förklaringar min bild av synden och helgelsen ganska drastiskt. Samtidigt förklarar det också en del som jag tidigare inte har haft ord för kring syndens natur.

Jag har nämligen tänkt att antingen går vi väl lite "kringel-krok" gör vi väl lite till mans. Dvs vi går en bit, inser att vi är på väg att missa målet, justerar kurser och går en bit till. Förhoppningsvis så kommer vi lite närmre för varje gång, och varje "absolutsteg" framåt vi tar är det vi kallar helgelse. Eller så tar vi ut riktningen först, tar ett steg, kollar riktningen och tar ett steg till. Små, små målmedvetna steg för helgelse. En långsam process kan tyckas, men kanske värd all möda att gå rakt fram hela tiden istället för att rusa iväg och behöva justera och gå omvägar mot målet.

Men om nu båda dessa metoder för helgelse faller under "synd", hur ska vi då någonsin nå fram till målet?!

Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt." /Matt 19:26

Kors-tåg: En bredare syn på katolsk

Detta inlägg är en del av ett pågående kors-tågs för kristen enhet. Mina övriga kors-tågs-inlägg går att läsa här. Mer information kring initiativet bakom kors-tåget för ekumenik finner ni hos Charlotte Therese.

För några dagar sedan efterlyste jag boktips på böcker om de uråldriga asiatisk kristna, framförallt om de Tomaskristna, och om keltisk kristendom.

För mig är den efterlysningen dubbelt befogad. Delvis vill jag lära känna HELA Kristi Kropp. Ni vet det där om att vi endast tillsammans kan ana "höjden och bredden och djupet och längden" i Kristus? Delvis vill jag också se om det finns andra sätt att vara katolsk - allmännerlig, universell - kristen, utöver det romersk-katolska sättet. Av samma anledning tycker jag att de andra riterna än den romerska verkar betydligt mer spännande av de olika grenarna inom Katolska Kyrkan av idag. Vilka sätt finns det att vara kristen på? Hur påverkar det mig och mitt sätt att vara kristen på? Vad är katolskt - allmännerligt, vad är irrläror och schismatiskt?

När protestantismen bröts loss ur den Katolska Kyrkan så var denna splittring en synd. Splittringen av Kristi Kropp. Splittringen kommer alltid från Splittraren, Diablos, aldrig från Gud. Därmed inte sagt att Luthers och de övriga reformatorernas kritik inte var berättigad - det var den (det erkänner till och med de flesta katoliker av idag)! Nej, Guds väg är alltid enhetens väg. Jesus bad: "Jag ber att de ska vara ett, såsom Du Fader är i mig och jag i Dig, så må de också vara i oss".

Att splittringens synd åldras invaggar oss i en acceptans av söndringen. För oss har det blivit helt naturligt att somliga kristna är katoliker medan andra är ortodoxa, att somliga är pingstvänner medan andra är anglikaner, osv.

För somliga har lösningen på denna splittring blivit att bestämma sig för att ett samfund är sannare än något annat och sen sett till att vara medlem där (antingen genom att det var ens ursprungliga kyrka eller genom att bli upptagen i just den kyrkan). För andra har lösningen blivit att låtsas om att samfundsgränserna inte finns, utan röra sig fritt fram och tillbaka mellan olika samfund. Då jag tillhör den senare skaran kan jag känna en frustration - vi har ju så mycket gemensamt! Varför ska det vara så svårt att lägga 1000 år - 500 år - 150 år - 100 år - 25 år gamla konflikter bakom oss, och istället söka försoning och enhet? Varför ska vi tillåta att vi ärver våra fäders synder istället för att sträva efter det Jesus bad om och som apostlarna kämpade för i sina brev och i sin undervisning?

Nej, låt oss börja från början, fast utan att riva upp det som har varit. Låt oss försöka börja på nytt och defineriera de gamla slita orden. Låt oss se till vad som är allmännerligt - katolskt - i kristenheten idag över alla samfundsgränser istället för att pinka in våra gamla revir ännu en generation. Låt oss se på det som förenar oss och låt oss umgås och be tillsammans. "Lex orendi, lex credendi". Som vi ber, så tror vi. Låt oss alltså tro tillsammans. Låt oss tillsammans visa på och definera vad den katolska Kyrkan är på 2000-talet. Låt oss be om enhet och tro på att vi kan förflytta berget!!

Protestantisk?

Jag vet inte hur många som läser kommentarerna som dyker upp kring mina inlägg, men den uppmärksamma kanske har sett hur Jonas har kommenterat några gånger kring detta att jag frekvent använder "protestantisk" som en beteckning för Svenska Kyrkan. Vilket han tycker är fel av mig.

Jag håller - uppenbarligen - inte med honom. Så låt mig förklara hur jag tänker.

För det första så är jag väl medveten om att protestantisk varken är något självvalt epitet eller någon komplimang från början. Å andra sidan är det få kyrkliga rörelser som haft förmånen att namnge sig själva. T.ex. är även "baptist" (eller "anabaptist", "vederdöpare") och "metodist" skällsord som har blivit samfundsbeteckningar, fyllda med självförståelse och stolthet.

För det andra så låt mig citera Wikipedia:

Protestantism var 1530 benämningen på de evangelisk-lutherska kyrkornas teologi, det vill säga de kyrkliga riktningar som utgår från reformationen och Luthers brytning med den romersk-katolska kyrkan och som accepterar den Augsburgska bekännelsen. Bredare användningar av ordet leder till svårigheter att finna tydliga definitioner.

Nuförtiden är ordet vanligare som självbeteckning bland refomerta kristna än bland evangelisk-lutherskt kristna. Geografiskt är ordet mer populärt i den engelskspråkiga världen än i den tyskspråkiga. I den senare används ordet Evangelisch om både lutheraner och reformerta.

... samt NE:

protestantism (ytterst av senlat. prote´stor 'offentligt intyga', 'bevisa'), benämning på kristendomstolkningar som direkt eller indirekt formats av 1500-talets reformation. Benämningen har sitt ursprung i en protest från ett antal furstar och riksstäder vid riksdagen i Speyer 1529. Den gällde ett majoritetsbeslut mot en tidigare (1526) överenskommelse att varje territorium i avvaktan på ett kommande kyrkomöte skulle ha frihet att självständigt gestalta sin religion.

För det tredje så finns det mig veterligen inget bättre beteckning att använda som "klumpbegrepp" för alla kyrkor som inte är katolska eller ortodoxa. Frikyrkorna kan man förvisso alltid klumpa ihop som just frikyrkor - även om de sinsemellan är väldigt olika - men reformert, anglikansk och luthersk är snarare samfundsbeteckningar än generella begrepp, varför dessa är olämpliga som samlingsbegrepp.

Nu varierar jag mig och använder "protestantisk" både för att inkludera alla kyrkor som inte är katolska eller ortodoxa (dvs inkl. frikyrkorna) och att använda det i kontrast mellan de gamla statskyrkorna (dvs de ursprungligt protestantiska kyrkorna) och frikyrkorna. Så till skillnad från Jonas så tycker jag att Svenska Kyrkan är något av typexemplet i Sverige på en protestantisk kyrka.

Men...

När Sveriges Kristna Råd delar in kyrkor i kyrkofamiljer så särskiljer de fyra stycken:
- Den lutherska kyrkofamiljen
- Den katolska kyrkofamiljen
- Den frikyrkliga kyrkofamiljen
- Den ortodoxa kyrkofamiljen

SKR använder alltså "luthersk", men å andra sidan så är t.ex. inte Anglikanska Kyrkan medlem heller. Om de hade varit det, hade de i så fall blivit en egen kyrkofamilj, eller hade de tillsammans med lutheranerna bildat en gemensam protestantisk kyrkofamilj?