Andlig avundsjuka

"Andlig avundsjuka"? Visst låter det dramatiskt. Ja, till och med ganska drastiskt. Lite mildare skulle jag kunnat kalla inlägget "Jag tror att du har hittat något som jag ännu söker efter". Men det är lite långt. Kanske "Andlig längtan" vore bättre, syftande på det som Peter Halldorf skriver i någon av sina böcker (citerat ur minnet): "Här trodde jag att jag hade kommit en bit på vägen i min andlighet, men så träffar jag människor som har kommit hästlängder före mig och jag frågar mig vad det är jag egentligen har hållit på med".

Men samtidigt så är "avundsjuka" inte fel heller, för hur lätt fastnar jag inte i "det du har funnit måste jag också testa", bara för oftast finna att det varken gör till eller från i min egen andlighet. Ärligt talat, ganska mycket går ju bra att testa bara för att finna att det varken gjorde till eller från, men det finns ju faktiskt saker som man bör handskas mer varsamt med. Nu tänker jag framförallt på en kompis som funderar på att vuxendöpa sig trots att hon redan är barndöpt. Jag gjorde det själv för några år sedan, men ändå är det mitt barndop jag räknar som "äkta" om någon skulle fråga. Vuxendopet blev just en sådan där grej jag testade och insåg att det inte fungerade (för att uttrycka mig drastiskt igen). Jag gjorde det mycket på grund av ett antal vänners vittnesbörd om vad vuxendopet hade betytt för dem, men utan att reflektera över att de (åtminstone de flesta av dem) aldrig var döpta som barn. Ett lysande exempel på hur det går när jag väljer mig själv till själavårdare och andlig vägledare!

Som motsats till detta att vilja testa på allt finns det också något saligt över enkelheten. Enkelspårigheten. Över att vara uthållig och trogen på sin väg. Över att inte alltid testa allt som alla rekommenderar jämnt. Att inte vilja ha allt. Att inte vilja vara allt. Åtminstone har jag hört sägas att enkelhet kan vara nyckeln till saligheten. Så jag försöker intala mig själv det emellanåt. Och försöker praktisera det genom att till exempel inte ständigt köpa på mig massor med nya spännande böcker. Det brukar inte gå så bra dock...

Den viktiga skillnaden är kanske inte huruvida jag lever ett enkelt eller ett mångfaldigt andligt liv, utan kvalitén på andligheten. Och det är väl här riskerna för avundsjukan kommer in. Kan jag acceptera att andra lever rikare andliga liv än vad jag själv känner att jag gör? Och när jag träffar de människorna som gör det - väljer jag då att inspireras eller att bli avundsjuk? För att knyta tillbaka till det jag citerade från Peter ovan: Andra människor är jättebra inspirationskällor när det gäller helgelse. Katoliker har helgonen att inspireras av. Vi andra får nöja oss med vänner, bloggare, bönetanter, pastorer, präster, ungdomsledare, kristna kändisar och andra heliga män och kvinnor i vår närhet och genom historien. Inspireras av, men inte slaviskt ta efter. Inspireras av, inte i avundsjuka ta avstånd ifrån. Den enda som förlorar på det är jag själv (och människor i min närhet som behöver dras med mig)!

Reverend Fun: Lofty Ambition

Gissa hur ofta jag känner mig som hen till höger? Ofta! Så gå inte runt och inbilla er att jag är någon frommis av stora mått. Helgelse är bara till för de seriöst kristna, eller hur? Vi andra får göra så gott vi kan med det lilla vi har. Även om det bara är en liten bit gul ståltråd...

Tomas Sjödin: Utdrag ur "Eftervärme"

Efter jag hade skrivit mitt "jag är deprimerad, less och rastlös på mitt andliga liv just nu"-inlägg så tog jag en Panodil mot huvudvärken och gick sedan till biblioteket och rotade runt där i en timme. Bra, billig och effektiv terapisession. Hade med mig en trave på sju-åtta böcker när jag väl gick därifrån!

En av böckerna jag lånade var Tomas Sjödins "Eftervärme". Jag har aldrig läst något av honom innan, men jag vet ju att många av mina vänner är väldigt förtjusta i honom, så jag har länge tänkt att jag borde läsa vad han har skrivit. Men det har liksom aldrig blivit av. Förrän nu. Och än så länge har jag inte blivit besviken. Det är fördelen med att gå till biblioteket jämfört med att köpa hem böcker. De jag inte läser eller som jag blir besviken på kan jag alltid lämna tillbaka utan att känna att jag har "förlorat" något på att låna dem. Har jag väl köpt dem så kommer de ju stå och trängas i min bokhylla för evigt...

*****

Utdraget är hämtat ur kapitel V: "Keep you ears open" (s.65-66 i min lånade utgåva):

Med sin sällsamma humor och sin förkärlek för upptåg slår hon snabbt sönder stereotypen av en "retreatmänniska". Mirella har aldrig lång till skratt och flams, och just därför dras jag till henne. Den ryske mystikern Serafim av Sarov har sagt att ett gott humör är ett tecken på andlig mognad, en tes som bekräftas hos Mirella. Den första av våra "smallgroups" öppnar hon med att säga att hon inte tror mycket på att "rota i sig själv". Tack för det! Det blir en förvånansvärt bra eftermiddag.

Flera dagar senare upptäcker jag att detta är ett mönster i Trosly. Det inre livet, själv källflödet, finner man inte främst genom att vända sig mot sina egna djup. Exemplen från l'Arche visar att livet växer där man börjar bygga på den andres behov. Den behövande är en alldeles utmärkt spegel för det egna livet. Och märk än så: i det uppriktiga intresset av den andre, i "tjänandet", för att använda en term som ofta brukas här, bor mycket självinsikt, och självinsikten är som bekant en förutsättning för all annan insikt.

Det ligger annars nära till hand att börja beskriva andliga erfarenheter endast i "mjuka" termer. Det är stilla susningar och djupa meditationer, sårbarhet och ödmjukhet. Men kontaktytan med Gud är betydligt bredare än så. Vägen till Guds hjärta går lika mycket via ett rejält handtag. Jag har ofta hört det säga att "om jag älskar dig kommer du att förändras". Hör säger man: "Om jag älskar dig kommer jag att förändras." Man finner bara kärleken genom att älska.

Less och rastlös

Detta inlägg skrevs när jag var både förkyld och hade ont i huvudet. Det är väl egentligen inte speciellt "rolig" läsning, men precis som jag konstaterade med facebook-status-inlägget häromdagen så väljer jag att publicera detta för att visa på hur mitt andliga liv vacklar fram och tillbaka. Något jag känner mig dålig att visa på - bloggens titel till trots.

Sen kan man ju diskutera om huruvida jag inte borde ha så höga krav på mig själv och mitt andliga liv som jag ibland har. Eller vill ha. Värre än så är det inte...

*****

Just nu är jag ganska less och rastlös.

Det beror säkert på att det är mycket "utifrån" som påverkar. Men framförallt är det mitt inre liv som går kräftgång.

Jag börjar läsa böcker - både kristna och profana - men har inte ro att sitta still och uppskatta texten och/eller budskapet. Jag tar promenader men blir inte klarare i skallen för det. Jag besöker gudstjänster men känner mig inte mer uppbyggd när jag går därifrån än när jag gick dit. Jag träffar vänner men känns mest som om jag sitter tyst eller blir osams med dem. Jag försöker be men har ingen ro utan bara stressar från en form till en annan i hopp om att finna frid i någon.

Det känns på något sätt som om Gud försöker säga mig något - lära mig något - men jag är för less och för rastlös på samma gång för att förstå eller ens verkligen orka bry mig. Frustrerande!

Helhet, enkelhet, närhet

"Helhet, enkelhet, närhet" skulle kunna vara en slogan för fastan då det sammanfattar väldigt bra varför vi fastar.

*****

När vi fastar kommer vi närmare de som inte har mat för dagen genom att dela deras livsvillkor att gå hungrig - och inse att vi inte dör av det! Men även närhet till mina närmaste till exempel genom TV- eller datafasta.

Att fasta är också att välja att leva lite enklare. Att släppa fokus på att prestera och hetsen att köpa de senaste och mest avancerade av alla tekniska prylar. Att vara nöjd med det jag har.

Att vara helig är att leva ett helt liv. Ett liv som inte ständigt fragmenteras av fokus på tusen olika saker och i tusen olika viljor. Ett liv i balans. Mitt liv, en helhet. Helighet. Vem önskar inte detta?!

*****

Närhet till Gud genom ökat fokus på bön under fastetiden.

En enkel barnatro.

Ett heligt liv. Inför Gud.

*****

"Helhet, enkelhet, närhet" sammanfattar jag vad jag tror är ett lyckligt livsideal för många människor. Det erbjuder våra stressade själar vila. Och i vilan öppnar vi oss för tystnaden, för mysteriet. För Gud.

Får jag be om vad som helst?

En hel del av mina tankar har kretsat kring bön på senare tid. Några av tankarna har dykt upp på bloggen. Det är inte första gången jag får något slags "bönetema" under en kortare eller längre period på mina inlägg. Bönen är något som drar i mig. Jag skulle gärna vilja be oftare och mer. Jag skulle gärna vilja be "fromare" böner. Tacka Gud mer än begära. Prata mer med Gud än om Gud...

Utöver min längtan - som ärligt talat kommer och går - så tar jag gärna min utgångspunkt för tankar och funderingar i det "be ständigt" som Paulus skriver och uppmanar till. Men om jag ska be ständigt, kan jag då be om vad som helst? När som helst? Om vad helst som råkar finnas på min hjärna just den sekunden?

Några exempel på böner jag har bett många gånger: "Herre, hjälp mig att få ett godkänt tentaresultat, trots att jag egentligen vet att jag har pluggat mindre än vad jag borde. Hjälp mig åtminstone att minnas det jag egenligen kan, men har glömt bort i tentastressen", "Låt mig hinna med bussen Herre" eller "Tack för solen. Förlåt mig, nu ska jag ägna mig åt 'soldyrkan'. Jag lovar att inte tillbe den, okej Here?". Vardagliga, banala böner. Är dessa böner okej? Är de ett tecken på att jag bjuder in Gud i min vardag eller mer ett tecken på att jag framförallt använder Honom som "sista utväg" och "snuttefilt"?

Frikyrkan har en tradition av den här typen av friare bön. Spontana böner. Ohämmade böner. Ocensurerade böner. Ibland kallas fenomenet för "mikrobön" eller "popcornbön". Be hellre en halv sekund på stående fot än spara böneämnena till senare och (riskera att) glömma bort dem."Be där du råkar vara, låt dina tankar förvandlas till bön. Låt bönen bli en dialog med vår Herre utifrån där du är just nu, snarare än ett 'rabblande av tomma ord'"...

För att försvara mig mot min egen kritik om att en bön inte är "from nog" så brukar jag fråga mig själv hur relationen till min Broder ska kunna bli vardaglig om jag bara pratar med Honom om det som är högtidligt och bra, i välmodererade "acceptabla" former? Är det inte tvärt om i min svaghet som jag kanske behöver bönen som mest? Och när ska jag ta tid till bönen om inte mitt i vardagen, även om det blir lite kantigt alltsom oftast? För är inte det mesta av livet vardag? Banala beslut om vad jag ska laga till mat, tankar på skola och jobb, störiga sjukdomar, relationer till vänner, frågor kring att handla lokalt producerat, ekologiskt eller vad som, osv.

Att inkludera allt detta vardagliga i bönen är för mig ett tecken på begynnande helgelse. Ett tecken på att jag lever - för söker leva - hela mitt liv med Kristus, inte ett "fromhetsliv" på "söndag förmiddag" (dvs när jag känner - eller bör känna - mig "extra helig") och ett annat "vardagsliv" vid sidan av detta.

Ulf Ekman: Kyrkans väsen

Hänvisar vidare till Ulf Ekmans inlägg om kyrkans väsen. Det måhända innehåller fler frågor än svar eller proklamationer, men det sätter ord på mycket av vad jag själv har tänkt. Och ärligt talat så är det en av sakerna jag verkligen uppskattar med inlägget. Läs hela!, det är värt den tiden.

Några smakprov:

Kyrkan kändes mer som ett utanpåverk, som primitiva byggnadsställningar som kan rivas eller omarrangeras och som finns utanpå något osynligt som jag inte riktigt kunde definiera. Och som det inte var så viktigt att definiera heller. Det kunde ju se ut på många olika sätt. Här var jag ganska pragmatisk. Det var viktigare med budskapet om Jesus och människors frälsning.

[...]

Efter ett tag började jag upptäcka att förståelsen av kyrkan faktiskt är “den felande länken” i mångt och mycket av det kristna livet. Förståelsen av kyrkan ingår i själva evangeliets budskap och är den del av frälsningserbjudandet, inte bara ett yttre påhäng eller en senare konstruktion. Alltså, instrumentet som förmedlar frälsningen i denna värld är en ovillkorlig del av budskapet om frälsningen, inte bara ett omslagspapper kring gåvan.

[...]

[Det går] inte att skilja mellan Jesus och hans kropp. Det Jesus är och förmedlar, det gör han genom sin kropp och alla dess lemmar, som är kyrkan. Bristen på uppskattning av Kristi kropp kan i längden bli både självcentrerad och skadlig.

De genom vilka ljuset skiner

Anders Sjöberg ("missionssekreterare emeritus" i EFS) var på besök i Östersund i dag och berättade bland annat följande anekdot i predikan om en engelsk man som hade fått frågan om vilka som var heliga människor.

Mannen tänkte tillbaka på sin barndoms kyrka. Hur det längst fram i den anglikanska kyrkan hade funnits fyra fönster på St. Mathew, St. Marc, St. Luke och St. John - de fyra evangelisterna. Och så svarade han:

"Heliga människor är de genom vilka ljuset skiner".

Likt ett kyrkfönster som kan vara trasigt och smutsigt så kan människor förvränga och dölja den effekt som konstnären hade tänkt att ge, men så länge ljuset skiner på fönstret så ligger det i fönstrets natur att släppa igenom ljuset. Frågan är bara om vi ser det ljuset i alla människor vi möter...?

Att samla meriter...

Bredd eller djup?

Ibland slås jag av tanken att jag, i min iver att söka bredden i den kristna tron, missar djupet. Att jag försiktigt trevar efter att lära känna längden i tron, snarare än att sträva efter att nå höjden!

Min tro blir likt en lång plogfåra över en åker. Den gräver en bit nedanför ytan, men sen kommer plogen inte djupare oavsett hur långt traktorn drar framåt. Det positiva å andra sidan är ju genom att plöja åkern fram och tillbaka är att det är ett mycket effektivt sätt att dra upp ogräs och förbereda marken för den goda såddens tillväxt.

*****

Begreppsdefinitioner:

Bredden - Den ekumeniska bredden. Den vidsträckthet som finns inom kristendomens traditioner och skilda sätt att inkarnera det kristna livet.

Djupet - Rotsystemet i den kristna tron. Det mödosamma grävandet efter kärnan i tron.

Längden - Hur långt kan jag sträcka mig ut från de traditionella svaren och sätten att leva ut kristen tro men ändå vara fast förankrad i den kristna myllan? Hur långt kan jag sträcka mig mot andra religioner, filosofier eller livsgrunder utan att gå över gränsen?

Höjden - Himmelen. Att "nå upp" till Gud.

Tre syften, en närvaro

Via Dagens artikel om Nils Bryntesson fick jag nys om bloggen amen.se, vilken jag "kollade upp" och träffade på ett trevligt projekt i form av visioner för Guds rike på internet. Så även om jag inte personligen bidrar till projektet på amen-bloggen, så vill jag dela med mig av en vision som jag har haft ett tag - men som inte har "klickat på plats" förrän jag läste första bidraget i serien.

Och bara för att få låta lite from(?), så låt mig kalla den kristna närvaron på internet för treenig eller trefaldig.

- För det första så är det ett sätt att knyta kontakter mellan kristna på olika orter och i olika samfund. Ett sätt att lära känna och berika varandra, oavsett om man träffas som individer på bloggar eller communities, eller om man kommer ny till en stad och söker reda på stadens kyrkor via deras webbsidor. Förhoppningsvis kommer vi genom personliga relationer kunna överbygga oenigheten - det är alltsomoftast mycket lättare att sätta sig in i en "motståndares" åsikter i ett försök att förstå dem istället för att kritisera hejvilt om han eller hon råkar vara min vän snarare än en ansiktslös massa av främlingar.

- För det andra så måste internet erbjuda en fördjupning i tron för den enskilde. Allt får inte bara vara i termer av "utåtriktat" när församlingar pratar internet, utan det måste även vara "inåtriktat". Till skillnad från en traditionell församling så blir dock "inåt" i detta fall inte "inåt mot den egna församlingen" utan "inåt mot kristenheten", dvs på sätt och vis även ekumenisk.

- För det tredje (och ja, jag menar verkligen i tredje hand!) så ska den kristna närvaron ett vittnesbörd för okristna. Det är ett evangelisationsverktyg (OBS! ett verktyg bland andra, inte någon substitution för församlingsevangelisation eller det enda möjliga sättet att frälsa folk för all framtid), genom att vara en mötesplats för människor. Och det är viktigt att vi i Paulus anda kan prata till "aternarna på areopagen" på deras eget språk när så tillfälle ges. Predika gärna evangelium rent och klart, men gör det med respekt för dem du talar med. Lyssna dubbelt så mycket som du talar! Kom ihåg att principen "två öron, en mun" gäller även på internet, trots att kommunikationen där bedrivs mer mellan "två ögon, tio fingrar"...

Självklart går dessa tre kriterier in i varandra. Ett kristet community som är en ekumenisk-social plattform för en person kanske blir en plattform för fördjupning i tron för någon annan. Det som är internetevangelisation på en plats kan bli en plattform för kristna på andra orter att uppmuntra och lära känna dem. Och så vidare.

Men uppfyller inte den kristna närvaron alla dessa tre kriterier så är det - för att vara överdrivet dramatisk - ett falskt vittnesbörd. Nu säger jag inte att varje kristen person som närvarar på internet måste stå för alla dessa tre bitar, men om vi inte alla tillsammans som Kristi Kropp speglar detta så är vi ute på farligt vatten skulle jag tro. Om vi inte alla visar på syskon som har de bitar vi själva saknar så bör vi kanske ifrågasätta vår egen ensidighet?

Det jag tror vi dock måste komma ihåg är att internet aldrig kan bli något annat än ett verktyg och en plattform för kristen närvaro och aktivism, internet kan aldrig ersätta det personliga mötet öga mot öga med en annan människa.

Synd

Grundbetydelsen av det hebreiska (grekiska?) ord vi på svenska översätter med synd sägs betyda "att missa målet". Det har jag hört sägas många gång. Men när jag nyligen läste i en bok om aikido (dvs INTE en teologisk eller kristen bok) så stod där även två andra betydelser som jag aldrig hört förr: "att inte skynda mot målet" samt "att gå onödiga omvägar på väg mot målet". Är någon av dessa betydelser bekanta för någon av er andra?

För mig ändrar dessa två alternativa översättningar och förklaringar min bild av synden och helgelsen ganska drastiskt. Samtidigt förklarar det också en del som jag tidigare inte har haft ord för kring syndens natur.

Jag har nämligen tänkt att antingen går vi väl lite "kringel-krok" gör vi väl lite till mans. Dvs vi går en bit, inser att vi är på väg att missa målet, justerar kurser och går en bit till. Förhoppningsvis så kommer vi lite närmre för varje gång, och varje "absolutsteg" framåt vi tar är det vi kallar helgelse. Eller så tar vi ut riktningen först, tar ett steg, kollar riktningen och tar ett steg till. Små, små målmedvetna steg för helgelse. En långsam process kan tyckas, men kanske värd all möda att gå rakt fram hela tiden istället för att rusa iväg och behöva justera och gå omvägar mot målet.

Men om nu båda dessa metoder för helgelse faller under "synd", hur ska vi då någonsin nå fram till målet?!

Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt." /Matt 19:26

Bön: Gör mig till ett redskap för din frid

Svenska kyrkan storsatsade inför kyrkovalet i söndags och delade ut livsfrågemagasinet Amos med en särskild valbilaga till alla hushåll. Det stod förvisso en del intressant i den, men jag vet inte om denna satsning skulle ha påverkat mig ens en millimeter huruvida jag skulle rösta eller ej, även om jag inte hade bestämt mig för att rösta redan innan.

Något av det mer intressanta var - påminnelsen om - denna bön av den helige Franciskus av Assisi. Synd bara att den är så lång så att den är så lång och därmed svår att memorera (Okej, okej! Jag erkänner! Jag är lat)...

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid

Där hat finns
- låt mig få komma med kärlek
Där ondska finns
- låt mig få komma med förlåtelse
Där oenighet finns
- låt mig få komma med enighet
Där tvivel finns
- låt mig få komma med tro
Där förtvivlan finns
- låt mig få komma med hopp
Där sorg finns
- låt mig få komma med glädje
Där mörker finns
- låt mig få komma med ljus

O Gudomlige Mästare, låt mig sträva:
inte så mycket efter att bli tröstad
- som att trösta
inte så mycket efter att bli förstådd
- som att förstå
inte så mycket som att bli älskad
- som att älska

Ty det är genom att ge
- som man får
genom att förlåta
- som man blir förlåten
och genom att dö
- som man uppstår till det eviga livet.

Amen

Tips: Andliga möten i höst

Här kommer tips på två andliga höjdpunkter i höst. Tyvärr ligger de i lite fel ända av landet för mig då jag snart flyttar norrut, men låt inte det hindra er!

Pilgrims höstmöte: "Andliga härdar"

Nya Slottet Bjärka-Säby, 30 okt-1 nov 2009

Se även: http://www.tidskriftenpilgrim.nu/



Taizémöte i Lund

Lund, 13-15 november 2009

Se även http://taizelund09.wordpress.com/

1000 famnars djup: Pilgrim

Kan inte låta bli att citera en dikt av Xenia på 1000 famnars djup. Så otroligt bra att jag saknar ord...

Pilgrim

på väg

ett myrsteg

i taget

mer inåt

än framåt.

Vad fastan kan leda till...

Fastan har nu gått in på sitt fjärde dygn och hittills har jag misslyckats kapital med min fasteambition (tror jag håller exakt hur och vad jag fastar ifrån för mig själv - än så länge i alla fall, kanske ändrar mig senare - men vet att det är att betrakta som en fullt rimlig ambition) alla tre dagarna som har gått.

Denna min oförmåga att klara ens det mest självklara och enkla, att avstå från - vad ska jag kalla det? - "överflöd och lyx", gör mig mer akut medveten om min oförmåga att göra något i min egen kraft, än vad jag har varit på länge.

Men nu är en ny dag, så dags för nya tag? Som tur var så börjar ju söndagen redan kl. 1800 ikväll - och då gör fastandet en paus för söndagar är alltid festdagar - så det är väl bara att be om styrka att hålla ut tills dess!

Tillslut vill jag även tipsa om tre fasteblogginlägg som tilltalat mig:
- Dagens fastebloggare Bitte skriver om En fredag i stillhet
- Dagens andre fastebloggare Mikael skriver om Fastan som en lyx för varslade på SAAB och Volvo
- Excelsis skriver om glädje och lyx I fastetider

Andlig fördjupning?

Här följer en efterlysning av berättelser, vittnesbörd och fakta kring temat andlig fördjupning. Berätta gärna fritt utifrån er själva och era mer eller mindre lyckade försöka att uppnå andlig fördjupning, eller utgå från en eller flera av nedanstående frågor om det känns enklare. Tacksam för alla svar!

- Vad är andlig fördjupning enligt er?
- När och hur sker er andliga fördjupning?
- Vad är det för skillnad och likhet mellan andlig fördjupning och t.ex. helgelse, efterföljelse och lärjungaträning?
- Vad spelar gudstjänsten - predikan och/eller nattvarden - för roll i er andliga fördjupning?
- Kan man läsa sig till andlig fördjupning i böcker eller är det något som måste upplevas?
- Är det någon skillnad kring synen på andlig fördjupning mellan samfunden, eller menar vi samma sak?
- Kan t.ex. läsa helgonlegender, åka på reträtter, pilgrimsvandra, besöka kristna konferenser, delta i 24/7-bönekampanjer, mm vara bra sätt att söka andlig fördjupning?
- Och vad spelar bibelläsningen för roll i sammanhanget?!

Vakna upp!

Vakna upp, du människa, och inse ditt väsens värdighet! Tänk på att du är skapad till Guds avbild, och även om avbilden fördärvades i Adam, så har den blivit återställd i Kristus. /.../ Ty om vi är Guds tempel och Guds Ande bor i oss, då är det som varje troende har i sin själ större än himlavalvets under.
/Leo den store (död 461); citatet hämtat ur "Kyssa spår", red. Peter Halldorf

Vägledning, själavård, bikt!?

Under slutet av våren funderade jag mycket fram och tillbaka på detta med själavård, vägledning och (fast i betydligt mindre grad) bikt. Nu är det så att jag aldrig ha varit med om något sådant, och det var väl ganska mycket det som fick mig att fundera och tänka "jag kanske ska pröva på". I alla fall ett samtal av väglednings-/själavårdstyp, det där med bikt känns däremot ganska främmande än så länge.

På något sätt (om jag har rätt eller fel får väl den med mer erfarenhet bedöma) ser jag vägledning som väldigt framtidsinriktat. Att bygga på sina starka sidor så att säga. Medan bikt tvärt om handlar om att ta hand om det som gick fel igår och förstärka sina absolut svagaste bitar här i livet så att man inte gör om det. Själavård känns som om det hamnar någonstans mitt emellan dessa två.

Poängen som jag ser det med allt detta - vägledning, själavård och bikt - är att hjälpa enskilda individer att "arbeta på sin frälsning" (som Paulus uttrycker det i Fil 2:12) för att uppnå helgelse.

Eller ja, det där med "aldrig" är väl egentligen inte sant. När jag läste bibelskola så hade jag nämligen något som skulle föreställa vägledningssamtal några gånger med en av lärarna, men tyckte verkligen att det gav "noll och nada", så jag tänker inte på det som vägledning. För visst måste vägledningssamtal innehålla någon form av konkret vägledning och inte bara någon som sitter och lyssnar på vad jag säger och nickar till och från? Någon som tar tag i mina tankar, som hjälper mig att se nya infallsvinklar på tanken, osv? Någon som utmanar mig att ta nya steg i en eller annan riktigt och/eller säger till på skarpen när jag är ute och snurrar? Argumentera fram och tillbaka kan jag göra för mig själv, går jag på ett vägledningssamtal vill jag ha hjälp att komma vidare!

Och ett själavårdssamtal hade jag faktiskt i samband med att jag var på mitt livs enda "Hela hela människan-dagar" som ordnas av den ekumeniska organisationen "Helhet genom Kristus" (se wikipedia eller deras officiella hemsida). En mycket givande helg och ett mycket givande själavårdssamtal måste jag erkänna, även om jag, när jag ovan skrev "aldrig varit med om något sådant", tänkte på mer regelbundna samtal. Förvisso ligger det kanske mer i vägledningssamtalets natur (som jag föreställer mig det) att det ska vara återkommande så att man kan följa utvecklingen och följa upp det man talat om innan, men nog föreställer jag mig att de flesta själavårdsärenden också tar ett par samtal innan man har lyckats reda ut allt, eller?

Vad gäller bikt däremot så gäller verkligen att aldrig betyder aldrig. *pust, ett rätt av tre, jag kanske borde gå till bikt och bekänna mig som en stor lögnare?, eller är det inte så bikten fungerar?*

Idag söker jag ofta vägledning i böcker (t.ex. har jag recenserat och/eller citerat "Hädanefter blir vägen väglös", "Jakten på det försvunna skrattet" och "De apostoliska fäderna"), så kallade "böcker i andliga vägledning" (eller vad nu de kristna bokförlagen brukar klassa dem som). Däremot förblir själavården och bikten ständigt eftersatta, för att inte säga ignorerade.

Fördelen med böcker är att jag kan välja precis vilket ämne jag vill, läsa hur mycket eller lite jag vill om det och ta till mig precis hur mycket eller lite jag vill ur boken/böckerna utan att någon kan ha åsikter om det. Samtidigt är det just det som är problemet med böcker - det blir så otroligt "subjektivt". Ingen kommer att säga till mig "Johanna, du skulle verkligen behöva tänka extra mycket på det där" eller "Varför läser du väldigt mycket om det där, men sen aldrig låter det påverka ditt liv?" eller något annat i den stilen.

Så, har ni varit på väglednings-/själavårdssamtal? Hur upplevde ni det? Och hur skiljer sig detta från bikt/biktsamtal?