Olika strukturer och praktiker i kristenheten

Tänkte ta ett uppföljningsinlägg från inlägget i förrgår, nu på temat "Vad är universellt kristet?". Eller snarare kanske - hur olika strukturer och synsätt kan man ha men ändå tillhöra samma kristna gemenskap? För om jag definierade katolskt som viljan till gemenskap i Kristi Kropp och med en gemensam syn på Gud så som den uttrycks i trosbekännelsen, det vill säga fokus på "en gemensam kärna", hur olika kan vi vara i "periferin" utan att krocka med varandra.

J. Lundström ("Stigen") publicerade en enkät om "Varianter av ("Jesus"-)praktiker" för ett tag sedan som illustrerar detta ganska bra:

Dopet:

1. För nyfödda/dom troendes barn.

X. För bekännande/troende.

2. För Jesus-följare/omvända.

Måltiden:

1. Eucharisti/äta Kristi kropp o dricka hans blod.

X. Nattvard/symbolhandling.

2. Full måltid/Jesusmiddag.

Beslutsfattandet:

1. Ledarna bestämmer.

X. Demokrati.

2. Konsensus.

Sammankomster:

1. Högkyrklig liturgi.

X. Innerlighet och engagemang.

2. Alla talar och bidrar.

Bikt:

1. Bikt-stol o prästavlösning.

X. Behövs inte, det är en jag och Gud-grej.

2. Bikt-partner/i gemenskapen.

Försoningssamtal/församlingsfostran:

1. Viktigt ibland.

X. Extrem-åtgärd (på sin höjd).

2. Livsnödvändigt.

Gudstjänstplats:

1. Avskild kyrkolokal.

X. Där det är smidigast.

2. Primärt i hem.

Ni behöver inte besvara enkäten (om ni inte vill). Jag publicerar den mest som en illustration över hur olika det faktiskt ser ut mellan olika församlingar och inriktningar. Och ja, jag är medveten om att flera av dessa praktiker räknas som sakrament inom olika kyrkor så kanske är det ändå inte så perifera frågor trots allt. Men jag kommer inte riktigt på något bättre uttryck - och ärligt talat så ingår det inte någon "sakramentslista" som man måste bekänna i trosbekännelsen!

Kan vi då acceptera att kristna har lite olika uppfattningar i mer (eller mindre) perifera frågor? Fungerar det rent praktiskt i en församling? Eller kan två församlingar inom samma kyrka ha olika uppfattning? Vad säger ni?

*****

Läs mer:
Dagen: Olika strukturer inget problem för de första kristna
Jaktlunds marginalanteckningar: Är det så god ekumenik byggs?

Annons: Kyrkornas Världsråd behöver stewards till två stora arrangemang

Den här annonsen är förvisso någon vecka gammal vid det här laget, men vill de ha bra folk så kan de väl knappast ha hunnit bestämma sig än. Personligen skulle jag gärna åka, men med jobb och allt så känns det ganska tveksamt om jag skulle kunna komma iväg.

*****

Kyrkornas Världsråd behöver stewards till två stora arrangemang

· Är du mellan 18 och 30 år?
· Intresserad av att få en internationell erfarenhet?
· Lära mer om ekumenik?
· Träffa folk från hela världen?
· Lära dig nytt?
· Ge av din kompetens och erfarenhet?

Ansök om att få åka som steward i Kyrkornas Världsråds regi.

Geneve, 8-24 februari 2011 möte med Centralkommittén.
Jamaica, 12-26 maj 2011 Fredskonferens.

Läs mer
Download the information brochure (pdf, 275 kB) ,
Download the application form as (pdf 60 kB) or as (MS Word document 263 KB)

Hör av dig till Sofia Camnerin med frågor och funderingar.

*****

Informationen är hämtad från Missionskyrkans hemsida.

Profetens förbön för Guds folk

Ibland är det inte så svårt att se varifrån de Katolska och Ortodoxa kyrkorna får vissa av sina "obibliska" läror - och ur motsatt synvinkel lika lätt att förstå varför de apokryfa böckerna till GT har förkastats av de som hävdar att dessa läror är just "obibliska" och därmed direkt felaktiga (om inte skadliga och/eller syndiga).

2 Mack 15:12-16

Detta var innehållet i Judas drömsyn:

Den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv - han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället. Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet. Och Onias sade: "Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet." Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord: "Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare."

Går det att hålla sig neutral till dessa apokryfiska/deutrokanoniska skrifter? Kan man - som Martin Luther - nöja sig med att kalla dem "nyttig läsning" men inte se dem Bibelns kanon, som normgivande och grundläggande för kristen dogmatik? Se dem som vilken annan andakts- eller uppbyggelsebok som helst? Eller är det ett antingen eller där man antingen måste förkasta dem helt och fullt eller upphöja dem till fullvärdig kanon?

Ge sig hän, delta, iakta

Fortsätter lite på temat från "Vinkningar, blinkningar och korstecken" (det vill säga sista inlägget i maj) och de kommentarer som det inlägget gav upphov till: Finns det någon form av kristendom som är frommare än andra?

*****

Ska jag spetsa till det så kan jag dela in oss kristna i tre olika "personligheter" eller "ärketyper": De som ger sig hän, de som deltar och de som iakttar och ifrågasätter.

Ge sig hän

Den typiske "pingstvännen". Att ge sig hän = hängivenhet. Och här är hängivethet samma sak som att kasta sig in i allt. Att vittna om Gud i allt man gör och säger. Att hoppa intensivt på scenen. Att sträcka händerna i lovsången. Att be högt, gärna i tungor. Ständigt hitta nya sätt att manifestera sin hängivenhet till Gud.

Men som alltid finns det de som säger att vissa gör det "bara för att man ska" eller "för att verka andligare än vad bänkgrannen [underförstått: som inte gör det] är", och allt detta viftande och hoppande och bedjande enbart är en show där man själv är den enda som blir lurad.

Delta

Den typiskt "svenskkyrklige". Lite mer lagom. Deltar genom att sitta i församlingsbänken under gudstjänst. Sjunger med i sångerna och ber med i bönerna. Hörs och syns inte särskilt ofta.

För den utomstående är det lätt att luras att deltagaren bara är en iakttagare eller passivt sitter av en gudstjänst eller andakt "för att man ska". En "vanekristen".

Iakta

Ifrågasätter. Iakttagaren återfinns kanske oftare inom universitetet än i kyrkan. Besöker en gudstjänst lika ofta för att iaktta det sociala spelet som för att faktiskt delta i gudstjänsten som sådan. Sitter ofta med armarna i kors i tyst protest mot vad han eller hon uppfattar som meningslösa företeelser under pågående gudstjänst.

Om risken för de övriga är att missuppfattas eller påtvingas ett beteende utifrån är risken för iakttagare att man är alldeles för dålig för att ge sig hän och delta, och att den ifrågasättande och protesterande attityden blir en vägg mellan sig och tron på Gud.

Är då något av dessa sätt då heligare än de andra?

I grund och botten tror jag det enbart handlar om just olika personligheter. Då jag tror att Gud skapade varje människa unik så är jag även övertygad om att Han menar att olika vägar och olika sätt passar olika människor olika bra. Vägen till Gud är en - via Kristus - men vägarna till Kristus är lika många som det finns troende människor. Varje väg är unik, om än med mer eller mindre liknande drag som påminner om varandra mellan olika människor och som gör det möjligt att kategorisera såhär.

Självklart finns det också många "mellantyper". Till exempel liberalteologerna ligger nog ofta på gränsen mellan grupp tre och ett. De ifrågasätter gärna gängse mönster och tänkande, men ses nog ofta utifrån som svärmare kring sina egna idéer och aktiviteter. De kontemplativa hamnar nog mellan grupp ett och två - de ger sig hän på ett sätt som kanske utifrån mer påminner om ett passivt deltagande, men kräver minst lika mycket hängivenhet som handviftning och tungotal.

Själv pendlar jag nog mellan alla tre typerna. Fast kanske framförallt mellan grupp två och tre. På gott och ont. Det är sällan jag riskerar att bli anklagad för "svärmeri", men å andra sidan kan jag bli lite väl grubblande och eftertänksam så att jag aldrig fullt ut bara välkomnar Gud in i mitt liv utan ständigt kommer med ett "ja, men...".

Uttrycket "att sila mygg men svälja kameler" kan appliceras i lika hög grad på alla tre grupper. Eller åtminstone i lika hög grad på grupp ett och tre. Vad grupp två egentligen tycker och tänker kan oftast vara väldigt svårt att klura ut då de gör så otroligt lite väsen av sig. Svärmeri blir lika lätt fel som alltför höga doser av kritik. Både inåt och utåt.

Heder och individualism

När jag har läst olika inlägg nu kring Maria bebådelse och en del diskussioner Marias roll i frälsningshistorien att "aldrig visa på sig själv utan alltid - likt en öppen dörr - leda vidare och visa på Jesus" (vilket jag ibland känner att jag ifrågasätter med tanke på hur mycket tjat det blir om Maria från vissa av dessa. Nå, det var inte det jag tänkt diskutera), så blir det katolska motargumentet att "hedra Maria är att hedra Jesus". Att detta möts av en vägg av oförstående av många protestanter - inkl. mig i vissa lägen - tror jag ingen kommer neka till. Frågan som slog mig var varför det blir så. Eller kanske snarare en teori som svarar på "varför"-frågan. Fast utan att presentera en lösning på hur vi ska kunna nå samsyn.

Tanken som slog mig häromdagen var nämligen att situationen nog kan påstås vara densamma som när vi svenskar ställer oss lika frågande inför hedersvåldskulturen. Visserligen kan man - och det med rätta - tycka att dessa situationer är två motpoler, men det jag menar är att det är varandras motpoler. Det är som plus och minus av samma fenomen. Inom samma kultur. En kultur som till skillnad från vår inte räknar individen som den minsta beståndsdelen utan familjen. En kultur där att hedra en familjemedlem innebär att hedra hela familjen, lika så att vanhedra en familjemedlem innebär att vanhedra hela familjen. Och på så sätt blir att hedra Maria samma sak som att hedra hennes familj - och därigenom även att hedra Jesus.

Att tänka familjecentrerat istället för individbaserat är inte bara ovant för mig. Det är fullständigt främmande. Samtidigt ser jag det hända ibland i min närhet när mina vänner och bekanta får barn. Helt plötsligt är det inte deras egen person som är universums centrum längre, utan alla val - politiska såväl som vardagliga - handlar om familjens yngsta som inte kan föra sin egen talan än. Att lämna plats så pass fullständigt åt någon annan är de facto att flytta sin heder från sin egen individnivå till familjenivån, där en persons heder och ära är familjens ära och en persons misslyckande är hela familjens misslyckande.

Kanske har jag som ensamstående här en väldigt stor nackdel. Jag har "lämnat" den familj jag har vuxit upp med utan att ha gift mig och bildat någon ny familj "på egen hand". Min heder blir min egen och mitt liv blir centrerat kring mig som person tills jag finner kärleken.

Ty det tror jag - kärleken är det band som binder samma människor. Binder samman oss i familjer. Binder samman oss som församlingar. Binder samman oss som Kristi Kropp. Och det är först när vi börjar tänka med kärlek som vi slutar se varandra som konkurrenter och istället blir medmänniskor och medarbetare i Guds rike. Och det är först när vi ser på Maria med kärlek som hon visar på Jesus, istället för att vi - som i dag - tittar på henne som en stängd dörr och hävdar att hon kan konkurrera bort sin Son i våra hjärtan!

Likväl är jag långtifrån övertygad om att vi vinner några trossegrar bara för att vi klämmer in Maria i vårt böneliv, men jag tänker inte utesluta möjligheten att katolikerna kan har rätt och det bara är vi protestanter som krånglar till det för oss själva onödigt mycket genom att titta på Maria och hävda att hon skymmer Jesus om vi ber om hennes förbön.

Det sägs att hjärtat växer med kärleken som flödar över, men ett stängt hjärta inte ens har rum för ett ynka litet sandkorn.

Att förstå människor som mig

Nedan återger jag mina repliker (något modifierade för att verka begripliga utan den andra halvan av dialogen) i slutet av en konversation som jag hade med en kompis för ungefär ett år sedan. Det kanske kan verka egotrippat att spara på gamla chat-konversationer, men anledningen till att jag sparade just denna var för att ha det som grund att skriva ett inlägg omkring min frustration över hur svårt det tycks vara för somliga att förstå min mångkyrklighet. Meningen var dock inte att det skulle dröja ett helt år innan det blev verklighet av detta inlägg...

För att förstå inledningen av konversationen - vilket också är den enda del där jag återger båda sidor av konversationen - så var bakgrunden den att vi hade diskuterat huruvida han skulle åka på Taizémötet i Lund eller ej. Han, som är katolik, var väldigt fundersam över huruvida det var bra att åka med ungdomsgruppen på något som inte var katolskt. Eller egentligen uppfattade jag nog det som att han var sugen, men att hans präst var negativt inställd med anledningen av att "det är inte katolskt". (Nu kan ju just Taizé uppfattas som ganska katolskt i flera avseenden - i alla fall i mitt icke-katolska perspektiv på verkligheten - även om det rent formellt är det en ekumenisk brödrakommunitet och inte något katolskt kloster).

Själva Taizé-diskussionen är helt irrelevant i detta sammanhang, diskussionen hade lika gärna kunna handla om varför jag tycker församlingar ska länka till andra samfund som jag diskuterade häromdagen här på bloggen, men så var nu alltså inte fallet. Men det är där, i avslutet av Taizé-mötesdiskussionen, vi kommer in nu:

*****

Jag: [...] om jag ska avrunda så skulle jag säga att "Åk till Taizémötet". Om så bara för att visa att det finns levande kristna inom Katolska Kyrkan (det finns ju faktiskt vissa frikyrkliga som inte upptäckt det än)!

[katoliken]: Tror inte så mycket frikyrkofolk åker på Taizé-grejer...

Jag: Jo, det är det.

[katoliken]: Det är nog för "katolskt". Mest SvK:are inbillar jag mig.

Jag: Jag tror du tar grundligt miste! Och det är väl därför du aldrig förstår mångkyrkliga människor om mig. Och därmed inte heller förstår varför det är så oerhört viktigt att visa på hela Kyrkans närvaro, på lika villkor på samma plats, också är ett oerhört starkt vittnesbörd till oss om att det faktiskt finns en enad kristenhet och att vi därigenom kanske - en dag - kommer söka oss till och gestalta den sanna gemenskapen i Kristus fullt ut. Eller - för att tala mer ditt språk - bli katoliker "fullt ut".

Men då menar jag förstås kanske inte samma sak som du gör med att bli "katoliker fullt ut". För mig spelar själva organisationen ingen som helst roll. Det är fullständigt likgiltigt om det handlar om att alla vi andra ska bli medlemmar i Katolska Kyrkan (som du menar), bli medlemmar i något annat samfund "vilket som helst" eller om det handlar om att krossa all världens samfundsstrukturer och börja om på nytt. Nej, det jag ser som viktigt är att vi alla återigen blir EN Kyrka över hela världen. En Kyrka för alla kristna bekännare. En kropp. Kristi Kropp.

Precis som vid evangelisation börjar enheten som en rörelse där jag måste investera och riskera att förlora något - förlora allt! En rörelse där jag inte har koll på vad som händer och sker, inte mer än att jag litar på att det är i den gemenskapen Gud är verksam. Och det är bara för oss att inse - vi kan inte påverka utan att bli påverkade själva! Och där har du enhetens (och evangelisationens) tveeggade kärna. Vi riskerar alltid att vara den som "förlorar"! Men för mig är alternativet att en enskild kyrkas "kulturimperialism" ett ännu värre alternativ - en ännu djupare skändning av Kristusnamnet - än vad den splittring som dagens kristenhet visar upp är.

Så stäng er inte inne i era kyrkor och beklaga er över att vi andra inte är katoliker, utan kom ut och möt oss där vi befinner oss! Våga prata med oss och våga bejaka oss i vår tro. Våga låta er påverkas och berikas av vårt sätt att gestalta det kristna livet. Gå två mil i vår tjänst, när vi ber er att gå en mil (jmf Matt 5:41). Och om vi då möter er med samma attityd, först då kan vi börja föra en fruktsam dialog och skörda enhet. Och vem vet, kanske väljer vi då att bli katoliker, men det kommer aldrig att ske om inte ni vågar ta steget ut från er egen trygga lilla katolska vrå!