Kyrksyster: Ibland blir man missmodig...

Hej vänner! Trodde ni att jag hade glömt er? Nej, bara tagit semester. Eller så har inspirationen tagit semester. Har inte funnits mycket som är värt att skriva om. Känns det som. Åtminstone inget som inte redan andra inte har gjort och gör så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra.

Nåja, jag har - eventuellt - ett inlägg på gång. Men har lite svårt att få till det. Svårt att formulera mig. Så tills dess jag kommer på något eget vill jag verkligen rekommendera Kyrksysters senaste inlägg: "Ibland blir man missmodig fastän man inte behöver".

Allt gott!

Storstadsbarometern: Unga prioriterar tryggt vardagsliv framöver

Fick tips av en annan bloggare om Storstadsbarometerns trendspaning ger för slutsatser om vad folk kommer välja och prioritera i framtiden. Precis som med gårdagens tips känns det rätt härligt att tänka sig att framtidssamhället kommer att sänka tempot och tänka lite mer kollektivt, lite mer grönt, lite lantigare, lite närmare, lite mer lagom och prioritera att trivas mer än 90-talets ego- och shoppinghets.

Bilden är från Storstadsbaromenterns blogg.

Underbara Clara: En liten stund att vara med mig själv

Underbara Clara skriver om en liten stund att vara med sig själv. Och hon beskriver det så härligt! Inte bara att vara ensam med sig själv i brist på sällskap, utan just att ta vara på stunden. Detta är något jag skulle vilja unna alla människor. Kanske inte just klockan fem på morgonen - även om jag själv kan tycka det är helt underbart att vara uppe i ottan ibland (men bara ibland!) - men nångång varje dag. Eller åtminstone varje vecka.

Så unna dig i dag en liten stund med dig själv. Och sedan en liten stund med Jesus.

Bilden är från Underbara Claras ovan nämnda (och länkade) inlägg.

*****

Psalm 207:

En liten stund med Jesus
Text: Anne Louise Ashley-Greenstreet, Lina Sandell-Berg
Musik: Oscar Ahnfeld

1.
En liten stund med Jesus,
o, vad den jämnar allt
och ger hela livet
en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen
och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus
och allt förändrar sig.

2.
En liten stund med Jesus,
och hjärtats oro flyr
och blicken vänder åter
från jordens små bestyr
till livets verkligheter,
de ting som ej förgås,
när himlarna och jorden
av sin förvandling nås.

3.
En liten stund med Jesus,
vad kraft den har med sig,
vad lust den ger att vandra
på Herrens viljas stig,
vad mod den ger att leva
och lida för hans namn
i ljuvlig försmak redan
av vila i hans famn!

4.
Så giv mig, käre Herre,
ja, giv mig ofta då
en liten stund med Jesus
i själens tysta vrå!
Mitt hjärtas djupa längtan
är denna enda blott:
en evighet med Jesus
och allt, ja, allt är gott!

Tips: Andens folk av Peter Halldorf

Kan inte låta bli att tipsa om ett tips jag själv sprang på hos Markus Wallgren häromdagen: Ladda helt gratis - och helt lagligt - hem Peter Halldorfs bok "Andens folk" som ljudbok (och det är Peter själv som läser) med flera böcker och skrifter från Stiftelsen Bibelskolan.com!

Om du som jag har svårt att lyssna koncentrerat på ljudböcker utan att bli rastlös så har jag upptäckt att det fungerar alldeles förträffligt att roa sig med under långa buss- och tågresor. Eller medan man stickar. Men försök inte göra det medan du diskar - som somliga försöker påstå går så bra - halva boken försvinner bort i vattensuset och porslinskrammel!

Missionskyrkan: Att bedja sig samman för att världen må tro

Apropå gårdagens inlägg och dagens val så kan kanske en uppmaning från Missionskyrkan i våras, som då publicerades inför kyrkokonferensen, fortfarande vara aktuell:
- Att bedja sig samman för att världen må tro.

Tomas Sjödin: Utdrag ur "Eftervärme"

Efter jag hade skrivit mitt "jag är deprimerad, less och rastlös på mitt andliga liv just nu"-inlägg så tog jag en Panodil mot huvudvärken och gick sedan till biblioteket och rotade runt där i en timme. Bra, billig och effektiv terapisession. Hade med mig en trave på sju-åtta böcker när jag väl gick därifrån!

En av böckerna jag lånade var Tomas Sjödins "Eftervärme". Jag har aldrig läst något av honom innan, men jag vet ju att många av mina vänner är väldigt förtjusta i honom, så jag har länge tänkt att jag borde läsa vad han har skrivit. Men det har liksom aldrig blivit av. Förrän nu. Och än så länge har jag inte blivit besviken. Det är fördelen med att gå till biblioteket jämfört med att köpa hem böcker. De jag inte läser eller som jag blir besviken på kan jag alltid lämna tillbaka utan att känna att jag har "förlorat" något på att låna dem. Har jag väl köpt dem så kommer de ju stå och trängas i min bokhylla för evigt...

*****

Utdraget är hämtat ur kapitel V: "Keep you ears open" (s.65-66 i min lånade utgåva):

Med sin sällsamma humor och sin förkärlek för upptåg slår hon snabbt sönder stereotypen av en "retreatmänniska". Mirella har aldrig lång till skratt och flams, och just därför dras jag till henne. Den ryske mystikern Serafim av Sarov har sagt att ett gott humör är ett tecken på andlig mognad, en tes som bekräftas hos Mirella. Den första av våra "smallgroups" öppnar hon med att säga att hon inte tror mycket på att "rota i sig själv". Tack för det! Det blir en förvånansvärt bra eftermiddag.

Flera dagar senare upptäcker jag att detta är ett mönster i Trosly. Det inre livet, själv källflödet, finner man inte främst genom att vända sig mot sina egna djup. Exemplen från l'Arche visar att livet växer där man börjar bygga på den andres behov. Den behövande är en alldeles utmärkt spegel för det egna livet. Och märk än så: i det uppriktiga intresset av den andre, i "tjänandet", för att använda en term som ofta brukas här, bor mycket självinsikt, och självinsikten är som bekant en förutsättning för all annan insikt.

Det ligger annars nära till hand att börja beskriva andliga erfarenheter endast i "mjuka" termer. Det är stilla susningar och djupa meditationer, sårbarhet och ödmjukhet. Men kontaktytan med Gud är betydligt bredare än så. Vägen till Guds hjärta går lika mycket via ett rejält handtag. Jag har ofta hört det säga att "om jag älskar dig kommer du att förändras". Hör säger man: "Om jag älskar dig kommer jag att förändras." Man finner bara kärleken genom att älska.

Annons: Kyrkornas Världsråd behöver stewards till två stora arrangemang

Den här annonsen är förvisso någon vecka gammal vid det här laget, men vill de ha bra folk så kan de väl knappast ha hunnit bestämma sig än. Personligen skulle jag gärna åka, men med jobb och allt så känns det ganska tveksamt om jag skulle kunna komma iväg.

*****

Kyrkornas Världsråd behöver stewards till två stora arrangemang

· Är du mellan 18 och 30 år?
· Intresserad av att få en internationell erfarenhet?
· Lära mer om ekumenik?
· Träffa folk från hela världen?
· Lära dig nytt?
· Ge av din kompetens och erfarenhet?

Ansök om att få åka som steward i Kyrkornas Världsråds regi.

Geneve, 8-24 februari 2011 möte med Centralkommittén.
Jamaica, 12-26 maj 2011 Fredskonferens.

Läs mer
Download the information brochure (pdf, 275 kB) ,
Download the application form as (pdf 60 kB) or as (MS Word document 263 KB)

Hör av dig till Sofia Camnerin med frågor och funderingar.

*****

Informationen är hämtad från Missionskyrkans hemsida.

Djävulen och ondskan

Nu har det varit ganska tyst på bokfronten ganska länge på den här bloggen. Men för att lugna eventuellt oroliga läsare - jag har INTE blivit mindre boktokig!

Ett smidigt sätt, enligt mig, att hålla koll på vad det kommer för nyheter i bokbranschen är att prenumerera på bokhandlarnas nyhetsbrev. Och det var det senaste nyhetsbrevet från Adlibris som fick mig att lyfta på ögonbrynen.

I ett samhälle som länge har förnekat ondskan - men å andra sidan gärna frossat i deckare, thrillers och bestialiska nyhetshändelser - så publiceras nu två böcker som sätter det onda i fokus. Men tro nu inte att det är några dogmatiska, "klassiskt kristna" presentationer av problemet. Inte alls! Istället presenteras - så som jag har förstått det av att läsa Adlibris presentation av böckerna - ondskans problem med hjälp av resonemang, dialog och moderna exempel. Moderna böcker av moderna författare för moderna läsare. På ett uråldrigt tema.

Något att kura ihop sig med i soffan när höstmörkret faller, kanske?

Z: Günther utforskar sociala öknar

Drar till med en rekommendation till på raken och rekommenderar ett besök på Enkla Z:s blogg (rent generellt) och ännu hellre (mer specifikt) inlägget "Günther utforskar sociala öknar"! Ta framförallt en titt på länkarna (1 & 2).

Med detta så påbjuder jag även en självrannsakan - hur bemöter du och jag "somaliern Kwami", hemlösa och andra människor i samhällets "utkant"?

Och ska jag börja så kanske jag bör tänka på att hellre skriva: "... - hur bemöter du och jag "somaliern Kwami", hemlösa och andra människor i samhällets MITT"?!

*****

Läs mer:
- om Günther Wallraff,

Eller köp boken "Rapport från vår sköna nya värld: 8 reportage" hos Bokus eller Adlibris (OBS! ej utkommen på svenska!)

Bergmans bryderier: Spegelskärvor

Jag kan inte låta bli att dela ett av de absolut vackraste blogginläggen som jag har läst på mycket, mycket länge.

Läs, begrunda och njut!

Tips: den kristna enheten, sanningen och kärleken

Tips!
Roms biskop tjänar den kristna enheten, sanningen och kärleken

Läs mer?

• Påven prisar ekumeniska framsteg i Finland
• Påven möter delegation från den albansk-ortodoxa kyrkan
• Påvens möte med ledaren för den anglikanska kyrkan
• ...eller gå själv in på Vatikanradions avdelning för ekumeniska nyheter på svenska!

Bönerörelse

Fortsätter mitt "projekt" med att gå igenom och rensa lite bland gamla utkast till inlägg som jag har haft liggande i min "utkorg" på bloggen (ifall du känner att du har hört denna inledning förut kan det bero på att denna ansträngning har lett fram till att jag har färdigställt och publicerat en lång rad inlägg. Några hittar du här, här, här, här, här, här och här).

Ett inlägg som preliminärt hade titeln "Får jag be hur som helst?" bestod endast av en länk till Tidningen Dagens artikel om 24-7-bönerörelsen som skulle till och fira 10-årsjubileum i september 2009.

När jag nu läser igenom artikeln igen tycker jag fortfarande att den är värd att läsas, men minst lika mycket utifrån den glädje över bönen som artikeln visar på - och den rörelse som bönen skapar - som utifrån perspektivet att upptäcka hur bönen möter konsten och får nya konkreta, fysiska uttryck. När bönen föder konsten och när konsten flödar över i bön...

Uppdatering:
Fick via en kommentar reda på att artikeln var låst för den som inte var prenumerant på tidningen. Klipper in några längre citat nedan så att det blir möjligt även för icke-prenumeranten att hänga med i mina tankegångar ovan:

- Vi insåg att bön är nyckeln till allt annat i livet, men visste inte riktig hur vi skulle be. Vi ville lära oss att be, förklarar Greig. Vi inspirerades av 1700-talets Moravians (i Sverige Evangeliska brödraförsamlingen/hernhutarna) som hade bönerum där de avlöste varandra i bön under dygnets alla timmar i 100 år. Vi bestämde oss att försöka göra samma sak under en månad. Men när månaden gått ville ingen sluta. Så vi fortsatte en vecka till. Och en till.

- Det var som om Gud gav oss ett "gott virus" som började spridas över hela världen, berättar Greig. /.../

Begreppet bön har definitivt fått ett uppsving genom rörelsen. Från att ofta ha varit synonymt med "tråkigt" har bön blivit spännande, roligt och kreativt - och synen på bön har drastiskt förändrats hos en hel generation. Plötsligt vill unga människor be.

/.../

- Hur kan man förminska bön till att bara använda ord? Vi borde använda alla fem sinnena när vi möter Gud.

Rent instinktivt började 24-7 gänget pröva olika utryckssätt för bön. En del målade, andra dansade och sjöng, berättar Greig. Efter ett tag var bönerummet fullt av konst och graffitti.

- Den mest framstående konsten i västvärlden har rötterna i Bibeln, från Michelangelo till U2, påminner han.

Men "24-7 Bön" är inte bara en ny häftig trend. Hjärtat av rörelsen är intimitet med Gud. Och utifrån det kommer allt annat. "Prayer. Mission. Justice." beskriver Greig beslutsamt rörelsen med tre ord. De tre orden hör ihop, och har alla sin utgångspunkt i bön. Och bön enligt 24-7 handlar om intimitet och kommunikation med Gud.

- Bön gör två saker: förändrar oss och formar världen omkring oss, säger Greig och hänvisar till teologen Karl Barths syn på bön: Bön är en verklig dialog med Gud. Våra åsikter påverkar Gud och vi arbetar med Gud för att forma vår omvärld.

Annas "Vår Far"

Mackans version av "Vår Fader" fick mig att minnas en annan personlig version av "Vår Fader" som Anna bjöd på för länge sedan:

Vår Far,
Du som är i himmelen och vars Namn är heligt.

Låt Din vilja bli verklighet här på jorden
på samma sätt som i himmelen.

Ge oss bröd för var dag som går.

Förlåt oss alla våra synder.
På samma sätt som vi förlåter andra.

Tillåt inte att vi blir utsatta för frestelser
utan rädda oss undan Ondskan.

Du är ju alltings Konung
och all makt tillhör Dig
Alltid.

Själv har jag bjudit på jämtländska (dock ej egenhändigt komponerade) versioner av bönen. Kär bön har många ansikten?

Diskutera "Vår Fader" hos Mackan

Bönen "Vår Fader" (även känd som "Fader vår") finns i en spännande och personlig översättning hos Mackan just nu. På rim! Eftersom den grekiska grundtexten rimmar!

Jag citerar (och ber med):

Vår Fader,

Du som alltid är nära
lär oss att hålla Ditt namn i ära.

Låt det Rike växa, där Du har all makt.
Över himmel och jord, låt det ske vad Du sagt.

Ge oss i dag just den mat vi behöver
och förlåt våra skulder, liksom vi våra bröder.

I varje prövning och frestelse led oss.
Rädda och skydda - Du som alltid är med oss.

Amen.

Återanvänt blogginlägg

Ett av mina blogginlägg från tidigare i höstas har nu återanvänts på amen.ses serie om Visioner för Guds rike på internet. Jag hade då precis upptäckt projektet amen.se efter en artikel i Tidningen Dagen om internetpastorn Nils Bryntesson (eller kort och gott Brynte), men jag ska inte svära på att jag egentligen förstod vad det handlade om då. Eller ens gör det fullt ut nu. För det verkar vara mycket mer forum och en "vi gör det tillsammans"-grej än vad jag trodde från början.

Nåja, jag inspirerades av serien och skrev för min egen blogg och hade ingen tanke på att det skulle spridas någon annanstans. Men Brynte kommenterade och ville lägga upp inlägget även på amen.se. Och efter lite om och men så finns det nu alltså att läsa även där. Så kan det gå ibland...

Bön: Visa mig din väg

Jag kommenterade i samband med att jag la upp Franciskus bön "Gör mig till ett redskap för din frid" att den bönen var alldeles för lång för att jag skulle ha energi att memorera den. En betydligt kortare bön som jag träffade på och lärde mig för många år sedan och har bett många gånger sedan dess är den heliga Birgitta och alla pilgrimers bön:

Herre,
Visa mig Din väg
Och gör mig villig att vandra den
Amen.

Bokrecension: Christ the Lord: Out of Egypt

"Christ the Lord: Out of Egypt" är skriven av den amerikanska 'vampyrförfattarinnan' Anne Rice (känd för bl.a. "Interview with a Vampire", på svenska "En vampyrs bekännelse", som även har filmatiserats). Det amerikanska orginalet utkom 2005, är 301 sidor och 26 kapitel lång. Den svenska översättningen "Ut ur Egypten kallade jag min son" utgavs 2008 av Marcus förlag. Boken är en första i en serie, där del två "Christ the Lord: The Road to Cana" gavs ut 2008 och del tre "Christ the Lord: The Kingdom of Heaven" ännu inte har något publikationsdatum. Wikipedia antyder att Annes tanke är att det totalt ska bli fyra böcker i serien.

Jesus är sju år gammal och bor med Josef, Maria och halva släkten - mostrar, morbröder, fastrar, farbröder och kusiner - på Snickaregatan i Alexandria när boken börjar. Och den börjar med att Jesus dödar en av de äldre pojkarna som bor på samma gata i ilska över att han är en översittare som gör de yngre barnen illa, inkl. Jesus själv. Jesus vill helt enkelt inte att han ska leva längre - helt oskyldigt - men blir lika förvånad som resten när hans önskan besannas! I förvirringen och uppståndelsen kring händelsen lyckas Jesus själv återuppväcka pojken, vilket inte direkt lugnar ner någon!

Josef annonserar mitt i paniken att familjen ska återvända till 'Det Utlovade Landet' eftersom Herodes har dött, något som ingen annan vet då inga bud ännu nått fram till Alexandra från Jerusalem. Josefs profetia visar sig dock stämma, och snart därefter lämnar familjen Alexandria.

Boken tar därifrån läsaren med på resan över Medelhavet, ankomsten till Israel, påskfirandet i Jerusalem, uppror och familjens - släktens - etablering i Nasaret i Galileen. Samtidigt kämpar Jesus med vem han är, både utifrån omgivningens antydningar och förväntningar, och utifrån varför han tycks ha makt över vissa saker genom att bara vilja dem. Vad hände egentligen i Betlehem efter han föddes där? Varför ifrågasätter fariseerna i Nasarets synagoga att Josef är hans far? Och vilken roll spelar ängeln som uppenbarade sig för hans mor i Nasaret?

Anne har mycket medvetet valt att presenterar en Jesus i en judisk kontext, en Kristus som är helt utblottad på det gudomliga (Fil 2:6-7) till den grad att han inte ens själv vet vem han är utan tvingas upptäcka det med hjälp av vad folk berättar för honom om vad som har hänt och utifrån vad som händer omkring honom. Hon har gjort gedigna efterforskningar och följer i stort sett de kanoniska evangelierna samt vissa av NTs apokryfiska skrifter som Jakobs protoevangelium (ett av de förkastade evangelierna som anses relativt renlärigt), och väver samman detta detta till en färgrik och levande berättelse med ett virrevarv av personer och släktingar till Josef och Maria. Ja, hon går till och med så långt att hon skriver i en efterkommentar att utmaningen att skriva dessa böcker inte låg i att skriva om Jesus som en homosexuell, gift med barn eller ens som upprorsmakare, utan utmaningen låg just i att skriva en trovärdig berättelse om Jesus Kristus, Guds Son.

Av Anne Rice har jag tidigare läst ovan nämnda "En vampyrs bekännelse", vilken jag inte var speciellt imponerad av, så det var med viss skepsis som jag tog mig an denna bok efter att ha hittat den på Uppsala stadsbibliotek. Vad skulle jag förvänta mig av en "vampyrförfattare" som helt plötsligt fick för sig att börja skriva om Jesus?!

Jag gillar boken skarpt! Mina egna författardrömar jag jag på hyllan för flera år sedan, men hade jag gett mig på att skriva om någon av de bibliska huvudpersonerna så hade jag gjort som Anne. Tagit den bibliska kanon, tittat på vad som finns att få tag på kring den kulturen, använt apokryfiskt material där det verkar lämpligt och kryddat det med legender, mystik och färgstarka personligheter. Försökt göra det till en levande och trovärdig - möjlig! - berättelse. Troligtvis hade jag inte ens lyckats hälften så bra som Anne Rice, men det jag vill poängtera är just att jag gillar hennes ingång till berättelsen. Detta är ingen predikan, det är mer en kärleksförklaring till människorna! Till Jesus själv, till Josef och Maria, till Jesu halvbröder, mostrar, kusiner, gammelfastrar och så vidare. De tillåts både tro och tvivla, de tiger och de hoppas. Och mitt i allt ett barn som är något mer än ett vanligt barn...

Ska jag säga något negativt om boken så är persongalleriet lite rörigt. Det är lite för stort. Och i och med att alla är släkt till höger och vänster så blir det ganska roddigt. Men utöver det kan jag bara säga en sak: Läs boken! Själv ska jag köpa del två i serien snarast möjligt.

Tips: Katolsk-ortodox återförening i sikte?

http://www.ncregister.com/daily/catholic-orthodox_unity_in_sight/

Är detta sant?! Åh! Vad jag önskar att det vore sant! Be att det är så, vänner. Be! Be under tårar, be under jubel. Dansa likt kung David, spela harpa, trumpet och klinga med cymbaler. Sjung Halleluja, Gud är god!

Ja, jag vet att den här nyheten nu börjar bli ganska "gammal" - två veckor - men läs den ändå!! Jag upprepar - läs!

Bokrecension: Sagan om klanen Otori

"Sagan om klanen Otori" var från början en triologi - "Över näktergalens golv", "På kudde av gräs" och "Under lysande måne". Sen kom en epilog - "Vid hägerns skarpa skri" - och sist en prolog - "Och himlens vida väv". Till höger presenteras de i den ordning som de ligger i historien.

Böckerna är skrivna av Lian Hearn, vilket är en pseudonym för Gillian Rubstein, en australiensisk författarinna med ursprung i Storbritannien och Nigeria. Guillian har gett ut ett 30-tal böcker i sitt eget namn också, alltifrån bilderböcker via pjäser till science fiction. "Sagan om klanen Otori" klassas som fantasy för äldre tonåringar av svenska bibliotek och bokhandlare.

Historien - prologen - med Kikuta Isamu mördas av sin kusin, Kikuta Kotaro, som straff för att han har övergivit Släktet och konverterat till de gömdas tro. Isamu är av blandat blod - något väldigt få känner till. Hans mor var en flicka från Släktet som tjänade i Otoris hushåll, och hans far är ingen mindre än Otori Shigemori.

Släktet består av fem familjer - Kikuta, Muto, Kuroda, Kudo och Imai - som livnär sig som spioner och lönnmördare åt klanerna, under täckmantel av att vara handelsmän, tjänare, gycklare och kurtisaner allt efter behov för att uppnå sitt verkliga mål. De har - i varierande utsträckning - ärvt gamla förmågor som en gång alla människor hade men nu har gått förlorat, t.ex. som att kunna göra sig osynliga, att projicera en skenbild av sig själv och ha ovanligt skarp hörsel, de kan försänka ett offer i medvetslöshet genom att titta dem i ögonen och kan förändra sitt utseende på övernaturligt vis. Mycket är ren koncentration, men annat är medfött. Deras uppfostran är stenhård och lydnaden mot Släktet är allt.

De gömda å sin sida lever en hår tillvaro i samhällets utkant. I en kultur där den starkes rätt - krigarens och klanernas rätt - är lag, sin plats i hierarkin är något man får lära sig från ögonblicket man föds och ett antal gudomliga väsen dyrkas tillsammans med Den Upplyste, så hävdar de att det finns en hemlig gud som har skapat allt och ska döma alla lika efter vars och ens handlingar efter döden. Därför är de förbjudna att ta en annan människas - eller sitt eget - liv.

De tre rikena styrs av ett antal krigarklaner av varierande temperament och inflytande. I öster regerar Tohan genom Iida-släkten. I väster styr Seishuu - en allians av ett antal familjer, där Maruyama, Arai och Shirakawa är de som spelar störst roll i böckerna. Mellersta landet styrs av klanen Otori.

Otori Shigeru är uppväxt som klanen Otoris arvinge. Hans far, Otori Shigemori, är en velig härskare och söker ofta vägledning hos shamaner och spåmän innan han vågar ta beslut. Shigerus farbröder, Shigemoris halvbröder, Otori Shoichi och Otori Masahiro, lägger sig gärna i regentskapet i hopp om att tillförskansa sig så mycket makt som möjligt. Och efter att Otori lider nederlag på slagfältet mot Tohan, där Shigemori dör, snor de åt sig ledarskapet för klanen framför Shigeru, som tvingas in i rollen som bonde - en täckmantel han utvecklar i väntan på att han ska kunna återta sin rätta roll som klanens rätte ledare.

När Kikuta Isamu mördas är hans fru, Sara, som tillhör de gömda i den lilla bergsbyn Muto i det östra landet, gravid. Tomasu - som är huvudpersonen i triologin och epilogen - föds och växer istället upp som vilken som helst av de gömda med sin styvfar Shimon och sina två yngre halvsystrar Maruta och Madaren, ovetande om omvärlden och att hans blandade blod kommer att placera honom mitt i klanernas och Släktets kamp om herraväldet över de tre rikena. Ovetande om den profetia som kommer att uttalas över honom: Han föddes bland de gömda, men hans liv ska föras ut i det öppna, ett liv som inte längre kommer vara hans eget. Med fem fältslag - fyra som han vinner och ett som han ska förlora - kommer han skapa ett fredligt rike och regera från kust till kust. Döden kommer han dock möta från sin egen sons hand.

Jag mötte triologin för första gången för ganska många år sedan. Då fängslades jag av baksidetexten på "Över näktergalens golv" när jag befann mig på LundeQ (dvs Akademibokhandeln i Uppsala) och impulsköpte den som pocket. Snart hade jag slukat hela triologin (tack och lov var hela triologin utgiven vid det laget) och var helt begeistrad! När epilogen kom orkade jag inte vänta tills den kom ut som pocket utan köpte den inbuden. Men vilken besvikelse! Jag har än idag inte tagit igenom mer än drygt halva boken. Även om tempot är närmast suggesivt i triologin och det förekommer en hel del intriger där, så tappade "Vid hägerns skarpa skri" berättandetempot fullständigt i ett plågsamt, långsamt frosseri av intriger. "Och himlens vida väv" har jag därför tvekat ganska länge med att ge mig i kast med, men lånade den från Östersunds länsbibliotek nyss när jag kom upp hit, och den ligger mycket närmre triologin i detta avseende, även om den har en dipp vid mitten med väl mycket depression och intriger även den.

Böckerna är en fantasieggande blandning av kärlek, samurajer, religion, medeltida japanska miljöer, magi och maktintriger. Eller som Magnus Haglund uttryckte det i Expressen: "Här möts det klassiska noh-dramat och det moderna rollspelet på ett sätt som gör det medeltida Japan till en sällsamt levande tid och plats". Även om de klassas som ungdomslitteratur får jag, vid en ålder av 25 år, ett stort utbyte av att läsa dem.

Två stora skillnader finner jag mellan denna serie och mycket annan fantasylitteratur som finns på marknaden: att de utspelar sig i en japansk kontext (istället för en europeisk) och att de lämnar religionen så stort utrymme.

I triologin betonas att böckerna utspelar sig i en helt påhittad värld som enbart är inspirerad av det medeltida Japan. Att Släktet inte finns kan jag förstå, och gissningsvis är kartan och platser påhittade så som med mycken annan fantasy, men till skillnad från "västerländsk" fantasy så känns det som om dessa böcker ligger mycket närmare det verkliga japanska samhället än vad Tolkiens m.fl. världar ligger nära det gamla europeiska medeltidssamhället. Eller så är det bara att jag är mer hemmastad här i Europa och därför ser skillnadena tydligare.

Vad gäller religionen så är "den Upplyste" ganska uppenbart Buddha och "de gömda" går Lian/Gillian så långt i identifikationen av att hon avslöjar att deras hemliga tecken är ett kors eller modern med barnet och att den hemlige guden har kommit till jorden! Det var här - med dessa böcker - som mitt intresse för de Tomaskristna (som jag nu tagit upp både här och där) en gång föddes. Fanns det några legender om att aposteln Tomas skulle ha nått så långt ut som på de japanska öarna och missionerat? Mycket tidigt stötte jag på en antydan om det, men det mest/de flesta verkar vara överens om att han "bara" kommit till Kina själv, men att hans lärjungar i sin tur skulle ha nått över havet och in med evangeliet i den slutna japanska kulturen.

Men för att tydliggöra en sak - detta är ingen kristen fantasyhistoria. Förhållandet till all religion och andlighet varierar i böckerna mellan att allt är lurendrejeri som håller folk nöjda till att alla gudar är bara olika aspekter av den enda sanna guden och all tro är samma tro.

Tips: Intressant artikel

Vill passa på att tipsa om "Prins Eugen följde sitt samvete", en Under Strecket-artikel i SvD häromdagen. En artikel som lika gärna kunde ha en titel som "Prins Eugen, mer än målarprins" eller (i lite kyrkligare språkdräkt) "Prins Eugen, en godhetens apostel".

Tack till Anneli på Garm som tipsade!