Att tro lite om Gud

Efter att träffat en pojkvän som är medlem i en pingstförsamling så har jag både nu och då firat gudstjänst tillsammans med pingstvännerna i Östersund. Jag skrev bland annat om en upplevelse i samband med ett nattvardsfirande tidigare i våras.

På något sätt har sen frågan om varför jag reagerade så legat och malt i bakhuvudet på mig. Som sagt var så var det inte första gången jag hörde någon tala om nattvarden mer som en gemenskapsmåltid där Jesus/Anden är närvarande "lite sådär generellt" men inte "så där magiskt" (dvs sådär som katolikerna tror att bröd och vin förvandlas till kött och blod). Där nattvarden blir en församlings-gemenskaps-grej snarare än ett möte mellan Gud och människa.

Svaret som jag börjat ana är nog att det måste bero på att pingstvännerna tror så lite om Guds handlande att de inte kan föreställa sig att Han kan förvandla bröd och vin till sin egen kropp och blod. Eller...?

Samma sak med dopet. Om man hävdar att dopet är en bekännelsehandling från den enskilda människan inför församlingen, har man inte då även reducerat Guds handlande i dopet till väldigt litet?

Frikyrkliga - och då ofta just pingstvänner - gnäller gärna om hur lite "liberalteologerna" tror om Gud. "Hur kan de ifrågasätta jungfrufödseln?", "Hur kan de hävda att Jesus inte gick på vattnet eller gjorde mirakler?", osv. Men gör de inte själva samma sak när de säger att "Nej, klart att Gud inte kan förvandla bröd och vin till sitt eget kropp och blod" och "Nej, barndopet är meningslöst, för då är inte människan medveten än/har inte själv tagit ställning".

Hela det katolska (och ortodoxa och högkyrkliga) fokuset på sakramenten, är det inte ett uttryck just för tron om Guds objektiva handlande i vardagen? I vardagliga ting som vatten, bröd och vin? I våra medmänskliga relationer i äktenskap och i bikten?

Att förneka sakramenten - är det inte att tro väldigt lite om Gud och Guds handlande?

Olika strukturer och praktiker i kristenheten

Tänkte ta ett uppföljningsinlägg från inlägget i förrgår, nu på temat "Vad är universellt kristet?". Eller snarare kanske - hur olika strukturer och synsätt kan man ha men ändå tillhöra samma kristna gemenskap? För om jag definierade katolskt som viljan till gemenskap i Kristi Kropp och med en gemensam syn på Gud så som den uttrycks i trosbekännelsen, det vill säga fokus på "en gemensam kärna", hur olika kan vi vara i "periferin" utan att krocka med varandra.

J. Lundström ("Stigen") publicerade en enkät om "Varianter av ("Jesus"-)praktiker" för ett tag sedan som illustrerar detta ganska bra:

Dopet:

1. För nyfödda/dom troendes barn.

X. För bekännande/troende.

2. För Jesus-följare/omvända.

Måltiden:

1. Eucharisti/äta Kristi kropp o dricka hans blod.

X. Nattvard/symbolhandling.

2. Full måltid/Jesusmiddag.

Beslutsfattandet:

1. Ledarna bestämmer.

X. Demokrati.

2. Konsensus.

Sammankomster:

1. Högkyrklig liturgi.

X. Innerlighet och engagemang.

2. Alla talar och bidrar.

Bikt:

1. Bikt-stol o prästavlösning.

X. Behövs inte, det är en jag och Gud-grej.

2. Bikt-partner/i gemenskapen.

Försoningssamtal/församlingsfostran:

1. Viktigt ibland.

X. Extrem-åtgärd (på sin höjd).

2. Livsnödvändigt.

Gudstjänstplats:

1. Avskild kyrkolokal.

X. Där det är smidigast.

2. Primärt i hem.

Ni behöver inte besvara enkäten (om ni inte vill). Jag publicerar den mest som en illustration över hur olika det faktiskt ser ut mellan olika församlingar och inriktningar. Och ja, jag är medveten om att flera av dessa praktiker räknas som sakrament inom olika kyrkor så kanske är det ändå inte så perifera frågor trots allt. Men jag kommer inte riktigt på något bättre uttryck - och ärligt talat så ingår det inte någon "sakramentslista" som man måste bekänna i trosbekännelsen!

Kan vi då acceptera att kristna har lite olika uppfattningar i mer (eller mindre) perifera frågor? Fungerar det rent praktiskt i en församling? Eller kan två församlingar inom samma kyrka ha olika uppfattning? Vad säger ni?

*****

Läs mer:
Dagen: Olika strukturer inget problem för de första kristna
Jaktlunds marginalanteckningar: Är det så god ekumenik byggs?

Nattvarden - mer sakrament?

Hemma i frikyrkan lyfter ingen på ögonbrynen när jag som lekman (nåja, lekkvinna; även om man inte talar i de termerna speciellt ofta i och med att man inte gör så stor skillnad mellan ordinerade pastorer och "lekmän" som i de mer traditionella kyrkorna) läser instiftelseorden till nattvarden eller välsignelsen.

Om jag istället skulle göra exakt samma sak i en svenskkyrklig kontext så skulle jag å andra sidan säkerligen starta upplopp och ramaskri (och då talar jag inte enbart om högkyrkliga Sankt Ansgar!). Så får man ju bara inte göra!

Men varför inte då?

Vad jag förstår så godkänner i stort sett alla kyrkor varandras dop utifrån principen att lekmän (och -kvinnor) har rätt att döpa barn (och vuxna), om så enbart i "nödfall". Men när lekkvinnor (och -män) döper anses dopet ändå vara fullt giltigt. (Mishka på Konvertittbloggen skriver till exempel om hur några barns doplek ansågs som giltiga dop här, och detta är ändå uppenbarligen inget som skulle kunna klassas som "nödfall" eftersom biskopen stod och tittade på!!).

Vad jag däremot inte förstår är att det, enligt den SvK-liga och den Katolska synen, skulle vara omöjligt för lekmän (och -kvinnor) att fira en giltig nattvard. Är nattvarden ett heligare sakrament än dopet eftersom det bara kan förmedlas via prästerna tillskillnad från dopet? Dopet sägs ju vara ingången till Guds rike, medan nattvarden mest hjälper oss att hitta rätt på vägen.

Men ska man generalisera så skulle jag säga "sakrament som sakrament" och därmed ge lekmän (och -kvinnor) lika stor rätt att fira nattvard som att döpa, dvs åtminstone i "nödfall".

Men frågan kanske då kommer när det kan räknas som "nödfall" och därmed ge oss lekkvinnor (och -män) rätt att fira nattvard (på egen hand, utan någon präst närvarande). Att bara säga "när en präst inte finns att tillgå" är att göra det ganska lätt för sig, men besvarar egentligen inte frågan. Hur långt emellan tillfällena när prästen finns att tillgå skulle krävas för att få räknas som "nödfall"? Ett år? Några månader? En månad? Några veckor? En vecka? Några dagar? Varje dag?

En annan relevant vinkel kan ju vara att "nödfall" endast kan betecknas som när någon ligger för döden, men å andra sidan så sker en olycka så lätt, så om man vrider det argumentet lite grann kan det ju ibland vara bäst att ta nattvard "ut ifall att" och "bara för att vara på den säkra sidan". Är detta i så fall att betrakta som nödfall? Kanske tveksamt, men likväl så kan den svårt sjuke bli överleva och bli frisk och den fullt friske dö utan förvarning...

Ärligt talat, i detta fall tycker jag att den frikyrkliga synen är betydligt mer praktiskt. Att stänga in Guds möjlighet till handlande som man gör inom de traditionella kyrkorna till när en viss person läser de rätta orden är ju... Förlåt - jag menar inte att vara elakt - men "löjlig" är nog det ordet som ligger närmast till hands.

Gud är alltid större! Han kan uppenbara sig när och hur Han vill, i vilket sammanhang Han själv vill. Att då säga att Gud omöjligt kan låta en lekman (eller -kvinna) fira en giltig nattvard är ju att försöka begränsa den Obegränsade! Okej, jag kan gå med på att man kanske kan vara säker på att det är en giltig nattvard när en präst firar sakramentet - att något sker med en människa under prästvigningen är jag övertygad om - men det innebär INTE att det med automatik måste vara omöjligt att det är en giltig nattvard om någon annan läser texten...