Ulf Ekman: Kyrkans väsen

Hänvisar vidare till Ulf Ekmans inlägg om kyrkans väsen. Det måhända innehåller fler frågor än svar eller proklamationer, men det sätter ord på mycket av vad jag själv har tänkt. Och ärligt talat så är det en av sakerna jag verkligen uppskattar med inlägget. Läs hela!, det är värt den tiden.

Några smakprov:

Kyrkan kändes mer som ett utanpåverk, som primitiva byggnadsställningar som kan rivas eller omarrangeras och som finns utanpå något osynligt som jag inte riktigt kunde definiera. Och som det inte var så viktigt att definiera heller. Det kunde ju se ut på många olika sätt. Här var jag ganska pragmatisk. Det var viktigare med budskapet om Jesus och människors frälsning.

[...]

Efter ett tag började jag upptäcka att förståelsen av kyrkan faktiskt är “den felande länken” i mångt och mycket av det kristna livet. Förståelsen av kyrkan ingår i själva evangeliets budskap och är den del av frälsningserbjudandet, inte bara ett yttre påhäng eller en senare konstruktion. Alltså, instrumentet som förmedlar frälsningen i denna värld är en ovillkorlig del av budskapet om frälsningen, inte bara ett omslagspapper kring gåvan.

[...]

[Det går] inte att skilja mellan Jesus och hans kropp. Det Jesus är och förmedlar, det gör han genom sin kropp och alla dess lemmar, som är kyrkan. Bristen på uppskattning av Kristi kropp kan i längden bli både självcentrerad och skadlig.

Bokrecension: Sagan om klanen Otori

"Sagan om klanen Otori" var från början en triologi - "Över näktergalens golv", "På kudde av gräs" och "Under lysande måne". Sen kom en epilog - "Vid hägerns skarpa skri" - och sist en prolog - "Och himlens vida väv". Till höger presenteras de i den ordning som de ligger i historien.

Böckerna är skrivna av Lian Hearn, vilket är en pseudonym för Gillian Rubstein, en australiensisk författarinna med ursprung i Storbritannien och Nigeria. Guillian har gett ut ett 30-tal böcker i sitt eget namn också, alltifrån bilderböcker via pjäser till science fiction. "Sagan om klanen Otori" klassas som fantasy för äldre tonåringar av svenska bibliotek och bokhandlare.

Historien - prologen - med Kikuta Isamu mördas av sin kusin, Kikuta Kotaro, som straff för att han har övergivit Släktet och konverterat till de gömdas tro. Isamu är av blandat blod - något väldigt få känner till. Hans mor var en flicka från Släktet som tjänade i Otoris hushåll, och hans far är ingen mindre än Otori Shigemori.

Släktet består av fem familjer - Kikuta, Muto, Kuroda, Kudo och Imai - som livnär sig som spioner och lönnmördare åt klanerna, under täckmantel av att vara handelsmän, tjänare, gycklare och kurtisaner allt efter behov för att uppnå sitt verkliga mål. De har - i varierande utsträckning - ärvt gamla förmågor som en gång alla människor hade men nu har gått förlorat, t.ex. som att kunna göra sig osynliga, att projicera en skenbild av sig själv och ha ovanligt skarp hörsel, de kan försänka ett offer i medvetslöshet genom att titta dem i ögonen och kan förändra sitt utseende på övernaturligt vis. Mycket är ren koncentration, men annat är medfött. Deras uppfostran är stenhård och lydnaden mot Släktet är allt.

De gömda å sin sida lever en hår tillvaro i samhällets utkant. I en kultur där den starkes rätt - krigarens och klanernas rätt - är lag, sin plats i hierarkin är något man får lära sig från ögonblicket man föds och ett antal gudomliga väsen dyrkas tillsammans med Den Upplyste, så hävdar de att det finns en hemlig gud som har skapat allt och ska döma alla lika efter vars och ens handlingar efter döden. Därför är de förbjudna att ta en annan människas - eller sitt eget - liv.

De tre rikena styrs av ett antal krigarklaner av varierande temperament och inflytande. I öster regerar Tohan genom Iida-släkten. I väster styr Seishuu - en allians av ett antal familjer, där Maruyama, Arai och Shirakawa är de som spelar störst roll i böckerna. Mellersta landet styrs av klanen Otori.

Otori Shigeru är uppväxt som klanen Otoris arvinge. Hans far, Otori Shigemori, är en velig härskare och söker ofta vägledning hos shamaner och spåmän innan han vågar ta beslut. Shigerus farbröder, Shigemoris halvbröder, Otori Shoichi och Otori Masahiro, lägger sig gärna i regentskapet i hopp om att tillförskansa sig så mycket makt som möjligt. Och efter att Otori lider nederlag på slagfältet mot Tohan, där Shigemori dör, snor de åt sig ledarskapet för klanen framför Shigeru, som tvingas in i rollen som bonde - en täckmantel han utvecklar i väntan på att han ska kunna återta sin rätta roll som klanens rätte ledare.

När Kikuta Isamu mördas är hans fru, Sara, som tillhör de gömda i den lilla bergsbyn Muto i det östra landet, gravid. Tomasu - som är huvudpersonen i triologin och epilogen - föds och växer istället upp som vilken som helst av de gömda med sin styvfar Shimon och sina två yngre halvsystrar Maruta och Madaren, ovetande om omvärlden och att hans blandade blod kommer att placera honom mitt i klanernas och Släktets kamp om herraväldet över de tre rikena. Ovetande om den profetia som kommer att uttalas över honom: Han föddes bland de gömda, men hans liv ska föras ut i det öppna, ett liv som inte längre kommer vara hans eget. Med fem fältslag - fyra som han vinner och ett som han ska förlora - kommer han skapa ett fredligt rike och regera från kust till kust. Döden kommer han dock möta från sin egen sons hand.

Jag mötte triologin för första gången för ganska många år sedan. Då fängslades jag av baksidetexten på "Över näktergalens golv" när jag befann mig på LundeQ (dvs Akademibokhandeln i Uppsala) och impulsköpte den som pocket. Snart hade jag slukat hela triologin (tack och lov var hela triologin utgiven vid det laget) och var helt begeistrad! När epilogen kom orkade jag inte vänta tills den kom ut som pocket utan köpte den inbuden. Men vilken besvikelse! Jag har än idag inte tagit igenom mer än drygt halva boken. Även om tempot är närmast suggesivt i triologin och det förekommer en hel del intriger där, så tappade "Vid hägerns skarpa skri" berättandetempot fullständigt i ett plågsamt, långsamt frosseri av intriger. "Och himlens vida väv" har jag därför tvekat ganska länge med att ge mig i kast med, men lånade den från Östersunds länsbibliotek nyss när jag kom upp hit, och den ligger mycket närmre triologin i detta avseende, även om den har en dipp vid mitten med väl mycket depression och intriger även den.

Böckerna är en fantasieggande blandning av kärlek, samurajer, religion, medeltida japanska miljöer, magi och maktintriger. Eller som Magnus Haglund uttryckte det i Expressen: "Här möts det klassiska noh-dramat och det moderna rollspelet på ett sätt som gör det medeltida Japan till en sällsamt levande tid och plats". Även om de klassas som ungdomslitteratur får jag, vid en ålder av 25 år, ett stort utbyte av att läsa dem.

Två stora skillnader finner jag mellan denna serie och mycket annan fantasylitteratur som finns på marknaden: att de utspelar sig i en japansk kontext (istället för en europeisk) och att de lämnar religionen så stort utrymme.

I triologin betonas att böckerna utspelar sig i en helt påhittad värld som enbart är inspirerad av det medeltida Japan. Att Släktet inte finns kan jag förstå, och gissningsvis är kartan och platser påhittade så som med mycken annan fantasy, men till skillnad från "västerländsk" fantasy så känns det som om dessa böcker ligger mycket närmare det verkliga japanska samhället än vad Tolkiens m.fl. världar ligger nära det gamla europeiska medeltidssamhället. Eller så är det bara att jag är mer hemmastad här i Europa och därför ser skillnadena tydligare.

Vad gäller religionen så är "den Upplyste" ganska uppenbart Buddha och "de gömda" går Lian/Gillian så långt i identifikationen av att hon avslöjar att deras hemliga tecken är ett kors eller modern med barnet och att den hemlige guden har kommit till jorden! Det var här - med dessa böcker - som mitt intresse för de Tomaskristna (som jag nu tagit upp både här och där) en gång föddes. Fanns det några legender om att aposteln Tomas skulle ha nått så långt ut som på de japanska öarna och missionerat? Mycket tidigt stötte jag på en antydan om det, men det mest/de flesta verkar vara överens om att han "bara" kommit till Kina själv, men att hans lärjungar i sin tur skulle ha nått över havet och in med evangeliet i den slutna japanska kulturen.

Men för att tydliggöra en sak - detta är ingen kristen fantasyhistoria. Förhållandet till all religion och andlighet varierar i böckerna mellan att allt är lurendrejeri som håller folk nöjda till att alla gudar är bara olika aspekter av den enda sanna guden och all tro är samma tro.

"Eukaristin skapar Kyrkan"

"Eukaristin skapar Kyrkan". Så sa man de första tusen åren i kyrkans historia. Åtminstone om man får tro Peter Halldorf (men han brukar ju anses som relativt inläst på det han säger). Sen vändes perspektivet, framförallt i väst, så att man sa "Kyrkan skapar eukaristin" istället. Den vändningen ger ett helt annat perspektiv på både Kyrkan och Eukaristin.

Tänka till exempel på skillnaden i ljuset av att somliga kyrkor är väldigt restriktiva med vilka som är välkomna att ta del av nattvarden.

Genom att utestänga människor från nattvarden, sett med den äldre synen, så förminskar man aktivt Kyrkan. Att i det läget överhuvudtaget komma dragande med "eukaristin är den förverkligade enheten, inte vägen fram" är just att ställa sig i vägen och hindra den förverkligade enheten - varken mer eller mindre!

_

Om man istället tror att den nyare ordvändningen är den sanna så gör de kyrkor som utestänger människor rätt. Åtminstone om man nu med kyrkan enbart menar sitt eget samfund i alla fall, annars så är det ju lika fel ändå!

_

Vad i detta perspektiv är Kyrkans Tradition - de första tusen åren eller de senaste tusen åren - och vad är det vi bör följa i slutändan?

Intressant bok?

Fick syn på ett blogginlägg av Stanley Sjöberg angående en bok som beskriver de "föreuropeiska" kyrkorna i Asien och arabvärlden. Boken heter ”The lost history of Christianity” (på svenska ”Kristendomens glömda historia”??) av Philip Jenkins.

Just denna gren av kristendomen, och då framförallt de Tomaskristna, fascinerar mig allt mer och är något jag gärna skulle läsa mer om. Är ovanstående en bra och saklig bok i ämnet, eller finns det bättre introduktionsverk?

En annan period av kristendomens historia som jag skulle vilja läsa mer om är den irländska/keltiska kristenheten. Någon som har tips på bra böcker i det ämnet, nu när jag ändå efterlyser boktips.

Läroämbete med tolkningsföreträde?

Johan Stenberg frågade mig - och alla andra protestanter - i en kommentar till kvinnoprästinlägget:

Tycker ni att Katolska kyrkans magisterium har något som helst objektivt värde?

Jag svarade:

Katolska Kyrkans magisterium har jag inte ägnat många tankesekunder åt. Återkommer när jag har skaffat mig en åsikt i frågan.

Nu vet att det inte är någon av de önskade "födelsedagsämnena" (har ni inte önskat ett ämne än har fortfarande tid att göra det!), men jag tänkte att det kunde vara schysst att svara på den ändå, nu när jag ändå låter er önska ämne och jag har hunnit tänka efter lite (om än säkerligen inte ens i närheten av att ha hunnit tänka färdigt).

Men för att göra frågan (eller kanske snarare svaret?) lite mer begriplig(t) så tänkte jag sätta in det i ett sammanhang: Vad - eller vem - har auktoritet och/eller tolkningsföreträde över den kristna tron (så som jag uppfattar och lever ut den)?

En grov skiss på hur jag (i teorin) prioriterar:

1) Bibeln (om den nu räknas som en tolkning? Brukar väl snarast vara tolkningen AV Bibeln som är problematisk... Nåja, det måste väl räknas som auktoritet inom kristen tro, så låt gå!)

2) Den tidiga (eller den odelade) Kyrkan, med den Niceanska trosbekännelsen som främsta dokument (men även kyrko- och ökenfäder m.fl.)

3) De medeltida katolska och de ortodoxa traditionerna (fram till reformationen)

4) De protestaniska lärorna och traditionerna och katolska/ortodoxa traditioner av samma ålder

5) Nutida tolkningar och läror, oavsett tradition

Dvs, ju längre tid från Kristus och apostlarna, desto lägre prioritet.

Sen är jag också mycket väl medveten om att jag är barn av min tid, så som sagt var - det där en prioritetsordning i teorin, men inte alltid i praktiken. Att veta vad som är riktigt gammal tradition är inte heller helt lätt alla gånger (då det uppenbarligen finns fall/frågor det kan diskuteras om huruvida det är "den segrande som skriver historien" eller om det bara varit mindre [aka heretiska] grupper som haft motsatt åsikt, inte minst blir detta uppenbart i diskussionerna kring huruvida fornkyrkan hade kvinnliga präster och diakoner).

Å andra sidan kan tyngden i rangordningen tippas över, till exempel när flera av de lägre prioriterade är överens mot en av de äldre traditionerna. Ett annat exempel är när alla protestantiska kyrkor är överens mot de katolska och ortodoxa traditionerna, vilket ger en skenbart tyngre röst då de har fler företrädare som säger samma sak, även om det totala antalet protestanter egentligen är färre...

Den Katolska Kyrkans läroämbete hamnar här under punkt fem. Jag vet att det har funnits betydligt längre än så, men ska jag nu kategorisera så hamnar det likväl där. På sätt och vis skulle jag kunna säga att det borde - i teorin - hamna som punkt 5a och låta de moderna, protestantiska lärorna klassas som 5b, då Katolska Kyrkan är bättre på att ta hänsyn till traditionen - om än bara sin egen smala definition av den - än vad framförallt frikyrkorna är.

Så, är detta att klassa som "objektivt värde"? Mitt ärliga svar blir nog ett rungande "Nja". De är barn av sin tid och sin tradition, precis som alla vi andra, även om de (kanske) försöker anstränga sig mer för att vara objektiva än vad somliga andra gör...

Men å andra sidan, allt detta leder ju egentligen tillbaka till grundfrågan - för vem är jag, 2000 år efter Jesus, att avgöra vad som är äkta traditioner som jag alltså bör böja mig för och så vidare?! Allt blir tillslut bara ett enda stort cirkelresonemang där jag har tillsatt mig själv som allsmäktig teolog och lärodomare. Tror bestämt jag måste gå tillbaka och tänka mer på det här, innan jag snurrar in mig alldeles!

Själ och/eller ande?

Kopierar in en text av Basileios av Cesarea (även känd som Basileios den store) från 300-talet e.Kr. som Excelsis publicerade häromdagen. Fetmarkerar den bit i texten som verkligen fångade mig i diskussionen kring människan och hur det förhåller sig med vår själ och ande.

Parakleten tar ett rent öga i besittning och kommer att visa honom i dig själv, bilden av den osynlige Ende ... Det är han som lyser i dem som har blivit renade från all orenhet så att de blir andliga genom gemenskapen med honom. På samma sätt som lätta och genomskinliga kroppar blir glänsande när ljuset faller på dem och reflekterar ett ljus från dem själva, så blir andebärande själar själva till ande när de upplysts av Anden och sänder nåden vidare till andra.

- Basileios av Caesarea (330 - 378)

Tanken att det skulle vara själen som blir vår ande när vi får del av Guds Ande var helt ny för mig, men ingav mig "huvudet på spiken"-känslan. Det är klart att det är så här det är!

Eller...? Hur tänker ni kring kropp, själ och ande?

Jorden som flödar av mjölk och honung

Ur "De apostoliska fäderna", Barnabas brev 6:8-10:

Vad säger en annan profet, Mose, till dem?

"Se, detta säger Herren Gud: 'Gå in i det goda landet, som Herren med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, och tag i arv ett land som flyter av mjölk och honung.'

Vad säger kunskapen? Lär det! Den säger: "Hoppas på den Jesus som skall visa sig för er som människa." Ty en människa är lidande jord. Adam danades av stoft från jorden. Och vad betyder då till det goda landet, ett land som flyter av mjölk och honung? Välsignad vare vår Herre, bröder, som gett oss vishet och insikt i sina hemligheter. Ty profeten syftar till att ge en bild av Herren. Vem fattar det utan att vara vis och förståndig och älska sin Herre?

Och ur kommentaren:

Anspelning på de hebreiska orden adám, människa, och adamáh, jord, land, 1 Mos 2:7. Nu har Kristus uppenbarats som människa. Det som sägs om människan kan därför sägas om Kristus. Eftersom Adam är formad av jord (grek gé), så kan Kristus sägas vara gé i betydelsen "landet" (2 Mos 33). Det innebär att Moses uppmaning att gå in i det utlovade landet är en maning att sätta sitt hopp till Kristus. Barnabas gör alltså en ordlek både med det hebreiska ordet och med det grekiska. Metoden har rötter i rabbinismen.

lidande jord, grek páschousa, lidande. Det antyds alltså att jorden lider av att omformas.

Många tolkningar av diverse bibeltexter har jag hört i mina dagar, men denna var ny för mig - Kristus som landet som flödar av mjölk och honung! 

Förvisso tror jag nog att vi kristna kan vara minst lika motsträviga som israeliterna var under ökenvandringen - gnälla, förfalla till avgudadyrkan även när vi samtidigt ser Guds härlighet över berget, osv - men låt oss ändå hoppas av nåd att vi inte ska behöva en 40-årig ökenvandring innan vi får komma in i landet, och sedan ägna resten av vårt liv till att slänga ut andra därifrån! Jag menar: går inte mycket av det kristna livet ut på att bjuda in andra i det goda landet? 

Fast, för att återanvända en tolkning som jag hörde för ett antal år sedan, kanske ska vi inte tolka kaanans olika folk som människor vi behöver konkurrera med om Guds gunst (för att uttrycka det "snällt"; döda, slakta och förgöra känns annars mer GT-aktigt, men det låter ju så otrevligt och blodigt i mina öron, så låt mig få nöja mig med "konkurrera"), utan sådant i vårt liv som måste dö - själviskhet, avgudadyrkan, osv - för att vi ska kunna leva i frid och frihet i Landet?

Uppenbarelseboken 1-5: en historisk genomgång

Denna video är något av det absolut bästa jag har hört och sett i kategorin "Uppenbarelseboken". En video som verkligen, verkligen kan rekommenderas! Detta är den typ av bibelundervisning som jag gillar absolut bäst! Och då menar jag inte själva videoformatet - vilket jag faktiskt tycker är något sämre än en normal predikan, även om det funkar - utan den historiska genomgången och kopplingen av texten utifrån det sammanhanget, och därifrån dra paralleller till vår tid och vad vi kan lära av detta, inte tvärt om.

En liten varning: Videon är nästan en timme lång - det är det faktiskt värt! - men se till att ha en timme innan ni börjar titta, annars kan det bli jobbigt...

(Ursäkta att jag länkar så här, jag har inte riktigt klurat ut alla tekniska detaljer än om hur jag ska få den direkt i min blogg att bara klicka på. *piiiiinsamt* Hjälp mottages tacksamt).

St Patrick

Som ni kanske har märkt är böcker en stor passion, men jag har även andra passioner här i livet (tro det eller ej!).

Till exempel är en av mina stora hobbies alltsedan barndommen att bygga pussel (som variation på samma tema så fungerar också lego, sudoku och korsord fint, men alfapet fastnade jag aldrig riktigt för).

När jag var liten kunde jag hålla på i en hel evighet och lägga samma pussel igen och igen och igen. Nu kanske jag lagt ner något av den "besattheten" och nöjer mig med att bygga samma pussel några gånger med ganska lång tid mellan varven (åtminstone ett halvår, oftast fler år). Men å andra sidan så är ju pusslen jag bygger nuförtiden betydligt större än de 25-100-bitarspussel som jag byggde på den tiden.

När jag var på Irland hittade jag detta (se bilden) underbara pussel med St Patrick och massor med keltiska mönster och kunde då inte låta bli att köpa det. Tyvärr fick jag bara tag på ett 500-bitars pussel, istället för det på bilden med 1000 bitar, vilket ju hade varit roligare! Jag menar bara att ett 500-bitarspussel bygger man ju lätt ihop på en kväll, 1000-bitars brukar i alla fall ta några dagar första gången man bygger det. Nåja...

Utöver Patrick-pusslet fanns det ett antal andra intressanta pussel, t.ex. St Brandon och hans kompanjoner i en fiskebåt på jakt efter Amerika, men när man reser så måste man ju orka bära packningen också, så det får väl bli en annan gång (eller till att önska sig som födelsedagspresent kanske??).

För er som inte vet så är St Patrick (mer folkligt även kallad "Paddy", med eller utan "St" före) "Patronsaint of Ireland" ("Irlands skyddshelgon", eller hur översätter man det till svenska?). Född i en romersk adelsfamilj i Skottland blev han år 390 e.Kr., endast 14 år gammal, tillfångatagen av irländska rövare och sedan såld som slav. På Irland tvingades han jobba som fåraherde på ett berg i grevskapet Armagh (det sydligaste grevskapet i dagens Nordirland). År 396 e.Kr. fick han en vision av ett skepp, varpå han flydde från ön. Efter diverse "strapatser" (ta det inte så bokstavligt), som bland annat inkluderade präststudier och biskopsvigning, återvände han 36 år senare till Irland som missionär efter en dröm liknande den Paulus hade innan han åkte över till Makedonien för att förkunna Kristus. Som missionär var Patrick framgångsrik och lyckades väl mer eller mindre omvända hela ön, grunda mängder av kloster samt fördriva alla ormar och Djävulen själv från ön för all framtid. Till på köpet sägs förklaringen av varför treklövern förknippas så starkt med Irland vara att Patrick använde den för att förklara treenighetens mysterium för irländarna.

Mer om St Patrick finns att läsa på svenska och engelska (mer utförligt än den svenska versionen och med mängder av länkar för vidare läsning) wikipedia. Observera att dessa texter är mer "vetenskapliga" (dvs kritiska inkl. självkritiska) än uppgifterna här ovan och nämner bland andra årtal än de tidigare nämnda. Ovanstående uppgifter är hämtade från förklaringen på kartongen till pusslet.

Kristi kropp

Här kommer då tillslut det utlovade inlägget om Ign Smyrn 7:1. Igår - när jag hade tänkt lägga upp det - blev jag plötsligt väldigt tveksam om jag verkligen skulle göra det, för för somliga kommer det tyckas att detta är VÄLDIGT självklart, men men... Med min utgångspunkt så tyckte jag ändå att det var intressant så här kommer inlägget i alla fall:

Ign Smyrn 7:1 (min fetmarkering):

Från eukaristin och bönen håller de sig borta, eftersom de inte bekänner att eukaristin är vår Frälsare Jesu Kristi kött som led för våra synders skull och som Fadern uppväckte i sin godhet. De som talar emot Guds gåva går under i sitt disputerande. Det vore bättre för dem att ha del i kärleken så att de kan uppstå.

Kommentar:

kött: Luk 22:19; doketerna förnekade att Kristi kropp ges i eukaristin.

Sprungen som jag är ur frikyrkan har detta med nattvarden inte spelat så stor roll vid gudstjänsterna och tron på att brödet bokstavligt talat är Kristi kropp finns inte (åtminstone talas/undervisas det inte om det), så jag tycker det är intressant att det verkligen försvaras redan så här tidigt i historien och inte är någon medeltida (förlåt, inget ont om medeltiden) spetsfundighet

Eller ja, nog har jag hört att många av de tidiga kristna blev martyrer just med anklagelsen av att vara kannibaler utifrån yttre missförstånd kring nattvarden. Och jag vet att det finns med i ökenfädernas skrifter från 300-talet, så nog har jag vetat att det förekom. Men ändå känns det mer konkret att få det svart på vitt i en bok än att bara höra det från folk på Internet..

Bokrecension: Rosens namn

Boken "Rosens namn" av Umberto Eco från år 1980 är definitivt mindre känd än filmatiseringen av boken, som gjordes år 1986 med Sean Connery i huvudrollen.

Boken är 532 sidor lång (men hur många kapitel det är har jag inte riktigt koll på för de är inte numrerade och boken är nu tillbaka på biblioteket)...

Ska jag kategorisera boken så skulle jag säga att det definitivt är en pusseldeckare i bästa Agatha Christie-stil, förlagd i medeltida klostermiljö (ett benediktinkloster), och som sådan - utöver själva pussledeckarbiten - full av hänvisningar och fakta för att skapa en autentisk miljö kring platsen. Vilket gör att hela boken bara överflödar med information till den grad att den nästintill blir omöjlig att sortera och själva berättelsen mer eller mindre går på tomgång. Det ska tydligen finnas utgåvor som är försedda med ett antal kommentarer och noter till dessa "bihändelser", men i den bok jag fick tag på från biblioteket var endast latinet (bristfälligt!) översatt. Och det blev inte mindre förvirrande av att det t.ex. tog halva boken innan jag insåg att "minioriterna" enbart var en annan beteckning för "franciskaner"! Annars var jag ganska stolt i början av boken då jag känner mig tillräckligt väl hemma i tidebönerna för att tycka att tidsangivelser som "Laudes" och "Completorium" är en fullt begriplig version av tidsangivelse, även om det faktiskt var förklarat längst fram i boken.

En vän förstod dock inte alls hur jag kunde tycka "DaVinci-koden" var spännande och välskriven, men tycka att "Rosens namn" (förresten förstår jag inte alls var "rosen" kommer in i sammanhanget och vad som skulle ske i "rosens namn" - det är vare sig morden eller kyrkopolitiken i alla fall) var tråkig och händelselös, med motivationen att "Umberto Eco är ju i alla fall professor och kan sin symbolik, till skillnad från Dan Brown som mest bara vrider och vänder på allt så att det passar in i hans berättelse". Och spännande blev det faktiskt på slutet - de sista 30 sidorna eller något! Men jag antar att jag helt enkelt är fel person för att tycka att mörda(n)de munkar är superspännande... Eller tja, hela deckargenrén är för mig ett ganska obegripligt fenomen, så det kanske inte var munkarna eller kyrkohistorien det var fel på!

Nu har jag själv inte hunnit se filmen än, men jag skulle kunna tänka mig att den skulle passa mig betydligt bättre. Jag har faktiskt fått ett löfte om att få låna den av en kompis, så jag får be om att få återkomma med en närmare jämförelse när jag sett den.

Kyrkohistoria = evangeliernas fortsättning

I brist på hopp om ett femte kanoniserat evangelium har jag, alltsedan jag introducerades av Peter Halldorf för snart fem år sedan, kastat mig över kyrkofäderna och kyrkohistorien, och då framförallt texter från "den odelade kyrkans tid", men jag läser alltmer även texter och berättelser från medeltiden och modernare katoliker och ortodoxa. Som en svamp suger jag åt mig det mesta jag kommer över. Vad säger legenderna och historien? Vad bygger dem på? Vad är sanning och vad är just legend? Vad talar för och vad talar emot? Hur förkroppsligade apostlarna evangeliet? Varför finns legender om att Thomas var i Indien och Jakob i Spanien, men inget bevarat i Bibeln av deras missionsresor? Vad hände efter apostlagärningarna och breven? Och hur har kristendomen inkarnerats och levts ut genom historien och i olika kulturer? Vad är det som har lett fram till att det ser ut som det gör idag?

Att, som tyvärr många frikyrkor och protestanter gör, förkasta allt innan det egna samfundets grundande - eller åtminstone allt innan Luther - och tro att just man själv är Guds gåva till mänskligheten, den som återupprättar hela kristenheten och återinför "apostlarnas rena tro", är att göra sig själv den största björntjänst. Det är att göra kyrkan lika rotlös och förvirrad som samhället ("världen") är. Det är att kapa rötterna på ett träd, flytta det till en plats som passar mig bättre och tro att man ska få en stor trädkrona att sitta i skuggan av från trädet ändå.

Ärligt talat tror jag att det är just denna tradition och detta rotsystem som tilltalar mig mest med de historiska kyrkorna. Det, och den bevarade enheten samt att de rymmer en vidd som väldigt ofta saknas i frikyrkan, där varje samfund endast har en väldigt smal nisch som de håller sig inom...

Tyvärr ser jag väl en risk i att även tröttna på dessa om jag får hålla på att läsa tillräckligt länge. Man hinner liksom läsa väldigt mycket på 60-65 år (utifrån: medellivslängd för kvinnor i Sverige är drygt 85 år, minus att jag är ca 25 år nu, plus att jag redan har läst i några år)! Okej, det säkert kommer finnas massor med texter och berättelser som jag inte kommer bry mig om att läsa. Jag antar att den här typen av texter skrivs snabbare än vad en normal person hinner och kan läsa, nu när ämnet ändå är relativt populärt. Kommer jag då också ledsna på den Katolska Kyrkan och de Ortodoxa? Kommer jag bli en "äkta" protestant igen och stå och säga "Tänk själv!" och "Bibeln säger..." som svar på alla frågor och påstående angående Kyrkan, de kristna och allt annat?

Vad har kyrkohistoria med efterföljelse att göra?!

(Jag hade tänkt att detta inlägg skulle innehålla två blogglänkar, men den ena verkar vara nedlagd - vilket är synd, för det var en mycket intressant, ny blogg - och det andra inlägget hittar jag inte just nu *suck* Nåja, ni kan ju få adressen till det första inlägget utifall att bloggen bara är tillfälligt nere: http://tubbowashere.blogspot.com/2008/06/manius-acilius-glabrio-utnmndes-till.html).

Uppdatering:
Det verkar som om Tubbo har skaffat sig en ny blogg, Tubbo is here.., visserligen ligger inte det länkade inlägget där, men det kanske kommer om jag fråga snällt?? Eller vad tror ni?

Uppdatering 2:
Korrekt adress till det tidigare länkade inlägget är (dvs glöm den förra adressen): http://alecco.wordpress.com/2008/07/06/historiens-vingslag-ifall-historien-var-en-blames-dvs/

Uppdatering 3:
Tillslut har jag hittat även det andra inlägget som jag hade tänkt att länka till, men som var "försvunnet" (dvs, jag hade glömt att stjärnmärka det) när jag skrev inlägget ovan. Så håll till godo: http://omorphia.wordpress.com/2008/06/16/plinius-bekraftar-en-tradition/

Hur det gick!?

Någon som minns att jag tipsade om Konvertittbloggen för någon vecka sedan? Nu var det ju så att jag inte bara tipsade om den för att det är en otroligt intressant blogg - vilket jag återigen bara kan understryka att den är - utan för att det även fanns en möjlighet till att vinna "De apostoliska fäderna" om man tipsade om bloggen under en tvåveckorsperiod. Igår var tiden ute och idag annonserades vinnarna till böckerna (det tävlades om två böcker): Pontus (ingen utskriven bloggadress) och *trumvirvel* JAG!! :D :D :D *är överlycklig*

Tackar ödmjukt delvis Johan och Johanna Stenberg med vänner som ställer upp och skänker bort böcker på detta vis och delvis Gud Fader som har ett finger med i det mesta som sker här på jorden (därmed inte sagt att jag på något vis "förtjänade" boken mer än någon annan som tipsade om Konvertittbloggen). Nu vet jag vad jag ska ha för sommarläsning! :D

RKK vs andra kyrkor - en vision

Att kalla det vision känns alldeles för stort. Att kalla det en dröm är dock fel - jag var klarvaken - men det var inte heller en dagdröm. Faktum är att det var en tanke som plötsligt, helt utan förvarning, befann sig i mitt huvud - färdigtänkt! Så "vision" är väl det som beskriver verkligheten bäst (använder mig dock också av "liknelse", "bild" m.fl. begrepp i texten, så bli inte förvirrade).

Låt mig också säga att bilden handlar om min uppfattning av Katolska Kyrkans syn på alla andra kyrkor och lösningen på enhetsproblemet. Men, mina kära katolska vänner, om jag är helt ute och snurrar, så var snäll och hojta till. Tveka inte, okej? Jag lovar, jag tar inte illa upp!

*****

En kvinna ligger på rygg på golvet. Hon är inte fastbunden, men hon kan inte röra sig. För från hennes armar, ben och bål ("torso", överkropp) går det ut mängder av slangar, något jag kanske bäst liknar vid "konstgjorda navelsträngar", till odefinierbara cellklumpar som ligger överallt runtomkring henne på golvet. I navelsträngarna pulserar blod med näring och syre till, och för bort avfall från, cellklumparna. Näring som håller cellklumparna vid liv. Hela scenen påminner mest om någon morbid, konstgjord imitation av den tidiga fosterutvecklingen.

In i bilden kliver då den store genetikern. Han sorterar och formar om (differentierar) cellklumparna till hudceller, nervceller, hjärtceller, muskelceller osv. När differentieringen är färdig lossar han försiktigt de nyutvecklade organen och använder dem för att läka kvinnans kropp med dem (navelsträngarna kastar han sedan bort, de behövs inte längre nu när cellklumparna är en del av hennes kropp fullt ut istället för att odlas vid sidan av henne).
- De nya hudstyckena använder han för att täcka stora partier där hon har blivit hudflängd/flådd.
- De nya nervcellerna delar han försiktigt från varandra och planterar in dem en och en där hennes nervsystem har blivit skadat eller har förtvinat på grund av inaktivitet.
- Likaså gör han med hjärtceller och muskelceller. Försiktigt en och en eller hela organ på en gång ersätter han skadorna som finns på kvinnan med ny, frisk vävnad. Leder, senor, blodkärl, ben och hinnor binds ihop.
- En stympad arm helas, de nya fingrarna får koordination och fingerfärdighet.

Allt byggs skickligt ihop till att fullt ut höra till kvinnans kropp. Att urskilja vad som en gång var motbjudande cellklumpar som sög näring ur henne går inte längre, så perfekt fogas den nya vävnaden in i hennes kropp. Kvar blir bara små runda ärr, små hål, där de falska navelsträngarna en gång hade sitt fäste. Själv blir kvinnan alltmer rörlig, alltmer levande, allteftersom hon inte längre binds till marken av nätverket av navelsträngar och cellklumpar.

Tolkning:
Kvinnan = Katolska Kyrkan
Cellklumparna = alla andra kyrkor
Navelsträngarna = det konstiga och relativt obegripliga band, vilket formuleras som: "Kyrkan, Kristi kropp, "subsisterar" (ungefär "förverkligas") i katolska kyrkan, men kommer också till uttryck, om än på ett ofullständigt sätt, i andra kyrkor och kyrkogemenskaper" enligt wikipedia.
Den store genetikern = Gud Fader, Skaparen
Nervceller & "cell för cell" = enskilda konvertiter
Hudbitar & organ = hela kyrkor (olika gemenskaper, församlingar, samfund, eller dylikt) som konverterar
Skadorna på kvinnans kropp = sår från kyrkostrider & -splittringar

*****

_

Så, för att ta ned det här på jorden igen: Tankarna kanske bara är mina egna försök till tolkning av relationen mellan olika kyrkor sett ur katolsk synvinkel. Att kalla det vision känns som sagt var alldeles för stort. Och ärligt talat så är ju inte mitt katolska tänkande och kunnande det mest välutbildade på denna jord. Jag erkänner villigt att jag kan vara helt ute och cykla.

_

Jag är inte ens säkert på vilken kyrka som framställs mest ofördelaktigt i bilden - den sargade kvinnan (RKK) eller cellklumparna (övriga kyrkor). Personligen lutar jag åt att det är de motbjudande cellklumparna. Visst har de något slemmigt över sig? Fast å andra sidan påstår jag ju att det är ett försök att se relationen ur katolsk synvinkel, så det är kanske trots allt RKK som råkar värst ut. Inget illa menat.

_

Innebär det att jag tror att RKK ser övriga kyrkor som odifferentierade cellklumpar? Nej, självklart inte. Det påstår jag absolut inte, inte alls. Det enda som kanske (betonar KANSKE) skulle kunna stämma in någorlunda är att alla protestantiska kyrkor för den Katolska är något av ett mysterium. Oformliga och odifferentierade i betydelsen RKK inte kan gå in och styra dem med direktiv och dogmer, som de har blivit vana vid från sitt eget sammanhang. Katolikerna har inte överblicken och kunskapen att kunna förutsäga att just den cellklumpen kommer att bli en bit hud eller att en annan cellklump kommer att bli livsviktiga hjärtceller.

_

Som protestant så ser jag gärna de olika kyrkorna som grenar på samma träd, där stammen och rötterna är Jesus och de första århundradenas odelade kyrka. Det är en tilltalande, odramatisk (läs fredlig) och dynamisk (läs biologisk, levande) bild som inte förpliktar till att vi alla än en gång skall bli en enda Kyrka. Vi är ju redan del av samma träd! Och säg mig, på vilket träd kan grenar växer ihop igen!? Det vi kan göra är att lära oss att samverka och att inte försöka sno plats i solen från varandra. Enheten är redan uppnådd och har aldrig varit borta, ens till viss del. Men nu är vi ju inte kallade till att vara "Kristi Träd på jorden" utan "Kristi Kropp", och den kropp som "grenas ut" i olika delar mår inte bra! Oavsett hur mycket alla katoliker älskar att hävda att Kristi Kyrka till sin fullhet finns i RKK så mår inte kroppen med avslitna lemmar speciellt bra.

_

Ett protestantiskt alternativ till träd-grenar-bilden är att skapa en slags släkttavla för kyrkorna. Här behöver man dock vara lite modigare - eller bara mer konservativ? - för att tänka sig RKK som Moderkyrkan och sedan varje ny protestantisk kyrka som en ny generation. T.ex. skulle SvK vara RKKs barn och missionskyrkan vara RKKs barnbarn. Inom frikyrkan pratas det gärna om födslovärkarna kring bildandet av ett nytt samfund och om barnsjukdomarna i samfundet. "Det är klart man gjorde lite oövertänkta saker i början, men nu har vi vuxit upp och besinnat oss. Mognat och blivit vuxna, ansvarstagande samfund." Men liknelsen haltar. För medan Eva föddes ur Adams sida och den första församlingen föddes ur Kristi sida (så långt tror jag de flesta kristna är överens och tycker att allt är som det ska. Liknelsen är fullbordad) så sliter protestantismen loss sig själv ur RKKs sida och bildar en ny enhet. Det finns inget moment av "naturligt födelse" över händelsen. Och uppfostran och vägledning som förekommer i en normal familj? Glöm det! Det nya, fria samfundet präglas allt som oftast av självständighetssträvan och "tonårstrots" redan från första tiden.

_
Så tillsist: tillhör jag de som tror att alla kyrkor och alla troende tillslut måste införlivas i RKK? Jag är inte säker. Om du hade frågat mig för två-tre år sedan så hade jag skrattat och sagt blankt nej. Men nu är jag inte lika säker (det är livsfarligt att umgås för mycket med katoliker, det har en tendens att förändra ens världsbild). Så låt mig uttrycka det så här: Som sann vän av ekumenik och enhet mellan kyrkorna så ser jag enbart två möjliga slutmål. 1: Lägg ner alla nuvarande kyrkor och bilda ett nytt, världsvitt samfund som inkluderar alla (som t.ex. missionarna, metodisterna och baptisterna i Sverige är på väg att göra just nu). Som små steg på väg mot det slutgiltiga målet kanske den här metoden kan fungera, men som slutgiltig lösning? Nej, knappast. 2: Alla kyrkor går samman i ett redan befintligt samfund, och då ligger Katolska Kyrkan bra till eftersom de delvis är det enskilt största samfundet, delvis inte skulle gå med på det första alternativet och slutligen för att de har påven som enande symbol och talman. För tänker man efter så är alla samfund är uppbyggda på samma sätt, bara mer eller mindre uttalat. Vad de sedan kallar denna talman - påve, ärkebiskop, missionssekreterare, Ulf Ekman, ... - är mindre viktigt.

Tips: Chansen att vinna en bok + bloggtips

Vill passa på att tipsa om en blogg (mitt första bloggtips!) som är högintressant: Konvertittbloggen, en samarbetesblogg mellan norska och svenska konvertiter till Katolska Kyrkan. De delar med sig av sina erfarenheter av mötet med RKK och erfarenheter från konvertitkurserna de besöker - alltifrån dråpliga händelser i vardagen och personliga upplevelser till djupa teologiska tankar och funderingar.

Nå, jag måste väl erkänna att detta tips inte direkt är oprovocerat. Nej, tvärt om har alla som tipsar om bloggen (eller åtminstone länkar till ett specifikt inlägg) chansen att vinna "De apostoliska fäderna", den bok som innehåller de absolut äldsta kristna skrifterna (efter NTs skrifter). En bok som jag har läst lite i tidigare och helt klart skulle passa väldigt fint i min bokhylla :) Men låt inte detta påverka er - både boken och bloggen är helt klart läsvärda!!

Liknelsen om de förlorade kyrkorna

Detta inlägg är inspirerat utifrån kapitel 102 i Peter Halldorfs bok "Hädanefter blir vägen väglös" - jag betonar, det är endast INSPIRERAT utifrån det Peter skriver, medan själva tillämpningen helt och hållet är mina egna tankar och funderingar - och bygger i grund och botten självklart på liknelsen om den förlorade sonen (hela liknelsen från Lukas 15:11-32 finns återgivet nedan).

*****

Det fanns en gång en Kyrka. Kyrkan hade många söner och döttrar. De flesta barnen var trogna och älskade Kyrkan, även om det ibland förekom visst syskongruff. Långsamt växte dessa syskonbråk till sig, vilket tillslut ledde till splittring mellan sönerna.

Tiden gick och sönerna fick barn. Barnen växte upp och fick aldrig lära sig om Kyrkans ursprung. Istället predikade den splittrade kyrkan för sina söner och döttrar om den egna kyrkans förträfflighet, och menade att sönerna och döttrarna i den andra kyrkan inte var äkta barn till Fadern. Och folket trodde på dem.

Efter en lång tid föddes tre (eller var det fyra?) upproriska söner i kyrkan. De kom i gräl med övriga bröder, tog sin del av arvet och stack iväg från fadern och familjen och bildade istället egna kyrkor, där de kunde säga och tycka vad de ville. Egna kyrkor, som var fria från - vad de själva ansåg vara - den första (eller var det den andra?) kyrkans förfall.

Tiden gick och det föddes söner och döttrar till de upproriska sönerna. De fann sin tro och lärde sig att älska den kyrka där de föddes. De växte upp och de trodde predikningarna om den egna kyrkans rätta tro och renlärighet, till skillnad från de avfallna kyrkornas villoläror.

Men allt återupprepade sig i allt snabbare takt. För varje generation föddes fler och fler splittare och fler och fler kyrkor bildades, och alla sa de: "Vi är den enda rätta kyrkan. Kom till oss, endast hos oss finns frälsningen".

Nu råder det hungersnöd i världen. Nu, när folk frågar efter andlighet istället för materialism, tittar kyrkorna sig yrvaket omkring. Hur kunde det bli så här? Med så här många kyrkor, med så många olika sätt att uttrycka den kristna tron, så borde det ju finnas en kyrka och ett sätt för alla! Varför blir vi då bara färre och färre troende, istället för fler och fler?

De inom kyrkorna som vågar tänka tanken "Kanske är även vi de förlorade sönerna. Tänk om det inte bara är de ickekristna i vår omgivning som förlorat den naturliga gemenskapen med Fadern och våra bröder" får stå ut med svidande kritik. Det är ju inte dagens kyrka - inte vi själva - som splittrat kyrkan! Våra fäder kanske gjorde det, men inte vi! Vi kan inte ta ansvar för vad de gjorde. Och varför skulle just vi vara de förlorade sönerna? Varför skulle vi återvända? Det ju snarast de gamla kyrkornas fel - det är dem som borde vara de förlorade sönerna! Det var ju faktiskt deras eget fel, det var ju dem som tvingade våra fäder att reagera, det var ju dem som blev ljumma och fallna!! Och den förlorade sonen, han gick ju sin väg för att supa, spela och "leva livet" med horor. Det gjorde ju inte vi! Vi gick vår väg för att ta det radikala i tron på allvar, för att INTE leva världens liv, inte vara delaktiga i kyrkans synd. De vägrade lyssna då. Så nu borde det vara de som ska komma till oss!

Dessutom: Vart skulle vi återvända? Till vilken kyrka? Till den vi splittrades ifrån senast? Fast det kanske bara skulle vara en omväg? Kanske vore det bättre att återvända till den ursprungliga Kyrkan direkt? Fast finns den Kyrkan kvar? Fadern i Rom finns ju förvisso kvar och hävdar sig representera just den Kyrkan, men skulle han välvilligt acceptera oss? Slakta gödkalven och helt oreserverat ta emot oss? Eller borde vi vända oss till hans bröder patriarkerna i Istanbul/Konstantinopel, Antiokia, Alexandria och Jerusalem? För både de katolska och de ortodoxa hävdar ju båda att just de är den ursprungliga kyrkan och att den andra har avfallit från den sanna läran, så hur vet man vem man ska återvända till?

Eller ska man läsa liknelsen som att Jesus är den äldste sonen och ALLA kyrkor är den yngre sonen som väljer att gå bort från Fadern? Men hur skulle vi då kunna återvända? Och ärligt talat så är det inte speciellt tilltalande (eller ens troligt?) att Jesus skulle gruffa över oss på slutet inför Fadern och vägra vara med på festen när de förlorade kyrkorna i så fall återvänder?

*****

Liknelsen om den förlorade sonen

[Jesus] sade: "En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: 'Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.' Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.

När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något.

Då kom han till besinning och tänkte: 'Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.' Och han gav sig av hem till sin far.

Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: 'Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.'

Men fadern sade till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.' Och festen började.

Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: 'Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.' Då blev han arg och ville inte gå in.

Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: 'Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.'

Fadern sade till honom: 'Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.'"