Apropå fasta och söndagar

Var i kyrkan idag - vilket i och för sig inte är helt ovanligt i och med att det är söndag. Men det serverades semlor till kyrkfikat. Hembakta semlor. Vilket är väldigt, väldigt gott. Men kanske lite ovanligt i och med att det är fasta nu. Länge sedan det var fettisdag.

Jag lät mig dock väl smaka och "rättfärdigade" det hela med att "en kristen aldrig fastar på en söndag". Varför? För att alla söndagar är påskdagar - uppståndelsedagar. Festdagar. Och så fällde jag kommentaren:

"Jag gillar söndagar. Jag kan ha söndag hela veckan".

Mycket effektiv metod så här i fastetider...

Fast om jag ska vara ärlig så kanske själva principen med att ha "söndag hela veckan" (det vill säga att slippa fasta från sötsaker och så vidare) är att missa själva poängen med fastan - och det kan ju få ödestigna konsekvenser. Att missa målet är ju själva urdefinitionen av synd...

Blasé vs blasfemi 2

Ni får ursäkta mina dåliga språkkunskaper, men visst måste orden blasé och blasfemi bygga på samma rot: blas- ?? (Sen kan man ju diskutera vad just blas- skulle betyda. Det enda jag kommer på är det tyska "Blasen", dvs [urin-]blåsan, vilket inte känns relevant i sammanhanget...).

Det som talar för den teorin - utöver ordens likheter - är att båda orden (enligt wikipedia) kommer från franskan. En skillnad är dock att blasfemi kommer från gammelfranskan (med äldre rötter i latin och den antika grekiskan??), medan blasé enbart sägs komma från franskan.

Om man tänker på betydelsen och synonymer för orden:

- blasé: ointresse, likgiltighet, lättja (= en av huvudsynderna, se Teijas kommenatar till förra inlägget. Eller "De sju dödssynderna" på Wikipedia).

- blasfemi: hädelse, en förolämpning mot det heliga och/eller mot Gud själv

Hädelse är förvisso "bara" en vanlig synd, ingen dödssynd, men visst kan man tänka sig att man av lättja eller likgiltighet lätt kan förolämpa det heliga?

Blasé vs blasfemi

Är att vara blasé vår tids största blasfemi?

Är likgiltigheten - oavsett om den tar sig uttryck i ett ständigt, rastlöst sökande efter "något annat" eller passiv, ointresserad depression - vår tids största hädelse?

En hädelse mot livet självt. Mot livets skapare. Mot livets givare.

Mot Gud själv...

Blogg utan punkt...: Syndaprioritering inom kyrkan

Länkar bara vidare till ett inlägg av Samuel Varg Thunberg väl värt att läsa. Kunde inte ha sagt det bättre själv!

http://www.trolleritider.se/blogg/2010/10/08/syndaprioritering-inom-kyrkan/

Vad väntar du på? Klicka på länken och läs själva.

Bön för de döda?

Vad säger ni om 2 Mack 12:34, 39-45 (mina fetmarkeringar)?

Vid sammandrabbningen stupade några få av judarna. [...] Men följande dag, då det hade blivit hög tid att ta hand om de fallnas kroppar, gick Judas män ut för att göra detta och föra dem till vila hos deras släktingar i fädernas gravar.

Då fann de att varenda en av de döda under sina kläder hade kultföremål som tillhörde avgudarna i Jamnia, sådant som lagen förbjuder judarna att befatta sig med. Alla förstod att detta var anledningen till att de hade stupat, och de prisade Herren, den rättfärdige domaren som drar fram det dolda i ljuset, och uppsände ödmjuka böner om att den begångna synden skulle utplånas fullständigt. Och den hjältemodige Judas manade folket att hålla sig fria från synd, när de nu med egna ögon hade sett vad de stupades synd hade lett till.

Genom att ordna en insamling som var och en fick bidra till kunde han skicka ungefär 2 000 silverdrachmer till Jerusalem för att låta frambära ett syndoffer. Han handlade riktigt och klokt, ty han hade uppståndelsen i tankarna; om han inte hade väntat sig att de stupade skulle uppstå hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor. Dessutom tänkte han på att en härlig belöning väntar dem som avlider i tron på Gud. Helig och from var hans omtanke! Därför ordnade han försoningsoffret för de döda, så att de skulle befrias från sin synd.

Att katoliker (och ortodoxa?) anser det både rätt och riktigt att be för det döda på detta vis lär antagligen inte chocka någon, men det var faktiskt mer än vad jag visste att tanken fanns så tydligt uttalad i en av GTs apokryfer.

Både Jesus och Paulus blandade sig i striden mellan fariséerna och sadducéerna när de tvistade om "hoppet om de dödas uppståndelse". Tar de därmed också ställning för att bön för döda är verksam och kan ta bort de dödas synder inför vår Herre?

Ps 38

En psalm av David, till påminnelse.

Herre, tukta mig inte i din vrede,

straffa mig inte i din harm!

Dina pilar har trängt in i mig

och din hand vilar tung på mig.

Ingenting är helt på min kropp

för din vredes skull,

ingenting är friskt i mig

för mina synders skull.

Min skuld har växt mig över huvudet,

den är en börda, för tung för mig.

Mina sår stinker och varas

för min dårskaps skull.

Jag är krokig och böjd,

dagen lång går jag sörjande.

Höfterna brinner av smärta,

ingenting är helt i min kropp.

Jag är kraftlös och krossad,

jag skriker ut mitt hjärtas jämmer.

Herre, du känner min längtan,

mina suckar når fram till dig.

Mitt hjärta bultar, mina krafter sviker,

mina ögons ljus har slocknat.

Mina vänner och grannar skyr min plåga,

mina närmaste håller sig borta.

De som står efter mitt liv gillrar fällor,

de som vill mig ont förtalar mig

och tänker ständigt på svek.

Jag är lik en döv som ingenting hör,

en stum som inte öppnar sin mun.

Jag är lik en man som inte hör,

en som inte kan svara.

Men, Herre, jag hoppas på dig,

du skall svara mig, Herre, min Gud.

Jag är rädd att de skall skratta åt mig,

de som hånar mig när jag snavar.

Ty jag är nära att stupa,

jag är ständigt plågad.

Jag bekänner min skuld,

jag sörjer över min synd.

Fiender utan orsak har jag många,

talrika är de som hatar mig utan skäl.

De lönar gott med ont,

de är emot mig för att jag sökt det goda.

Överge mig inte, Herre,

min Gud, dröj inte långt borta!

Skynda till min hjälp,

Herre, du min räddning!

Summan av lasterna är konstant

Fortsätter funderingarna från förra inlägget med ett nytt inlägg. Fick två mycket tänkvärda kommentarer. Publicerar dem i sin helhet (hoppas ni inte har något emot det!).

Stefan Hercfeld skrev:

En väldigt intressant fundering!

Jag tror att det spelar roll att du vann i går. Mognaden och framstegen innefattar både segrar och nederlag. Det är som när man lär sig att gå. Även om man stod hela dagen i går kan man ramla i dag. Det är fortfarande en del av "vägen framåt".

AKO skrev:

Då kan du ju lika gärna tänka att om du föll för den igår så gör det väl ingen skillnad om du faller idag med. Jag tror att det är någon som försöker locka oss att "skita" i allt genom ett sådant resonemang. Önskar dig lycka till att stå emot. :)

Min egen tanke är väl snarast tvärt om mot AKOs.

Lyckas jag övervinna frestelsen både igår och i dag och imorgon, ja om jag lyckas övervinna synden så att den inte längre utgör någon frestelse, då är väl risken stor att jag drabbas av högmod över min egen förträfflighet och helighet. Då blir det enbart jag (som det så träffande kallas) som försöker "gå i egen kraft". Och högmod är som alla vet en av ursynderna - en av dödssynderna - vilket är betydligt allvarligare att göra sig skyldig till än vilken liten synd som helst!? Ack ja, summan av lasterna är konstant!

Visst kan jag rycka upp mig och förvandla mitt liv väldigt radikalt enbart av egen kraft med rätt motivering (tron på Gud är en väldigt bra motivering vill jag nog påstå!) men vad är Guds verklighetsförvandlande ingripande och vad är bara mina egna försök att lyfta mig själv i håret...?

Övervinna synden

Att övervinna synden

Att motstå frestelsen

Men om jag faller i dag

Vad spelade det då för roll

Att jag övervann den igår?

Att motstå frelstelser

Vad är poängen med att motstå en frestelse, när jag ändå faller för den förr eller senare ändå?

Vad är poängen med att äta "kakan" "bit för bit" när jag kunde ha proppat i mig allt på en gång och sen förhoppningsvis fått upp allt igen och sedan varit avskräckt för allt "kakätande" i framtiden?!

Vad är poängen med att motstå synden i en minut, en timme, en vecka, en månad eller ett år - förr eller senare faller jag ju igen!

Vad är poängen...?

Synd

Grundbetydelsen av det hebreiska (grekiska?) ord vi på svenska översätter med synd sägs betyda "att missa målet". Det har jag hört sägas många gång. Men när jag nyligen läste i en bok om aikido (dvs INTE en teologisk eller kristen bok) så stod där även två andra betydelser som jag aldrig hört förr: "att inte skynda mot målet" samt "att gå onödiga omvägar på väg mot målet". Är någon av dessa betydelser bekanta för någon av er andra?

För mig ändrar dessa två alternativa översättningar och förklaringar min bild av synden och helgelsen ganska drastiskt. Samtidigt förklarar det också en del som jag tidigare inte har haft ord för kring syndens natur.

Jag har nämligen tänkt att antingen går vi väl lite "kringel-krok" gör vi väl lite till mans. Dvs vi går en bit, inser att vi är på väg att missa målet, justerar kurser och går en bit till. Förhoppningsvis så kommer vi lite närmre för varje gång, och varje "absolutsteg" framåt vi tar är det vi kallar helgelse. Eller så tar vi ut riktningen först, tar ett steg, kollar riktningen och tar ett steg till. Små, små målmedvetna steg för helgelse. En långsam process kan tyckas, men kanske värd all möda att gå rakt fram hela tiden istället för att rusa iväg och behöva justera och gå omvägar mot målet.

Men om nu båda dessa metoder för helgelse faller under "synd", hur ska vi då någonsin nå fram till målet?!

Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt." /Matt 19:26