Om ni inte förstår vad detta handlar om rekommenderas att ni först läser igenom kommentarerna till inlägget i fråga, och om det inte besvarar frågorna så får ni gärna höra av er genom att kommentera antingen detta eller det ovan nämnda inlägget!
Till Kefas-JDFK och John - förlåt för att mitt svar ha dröjt!
Till sak!
För det första:
Jag tycker inte att uppdelningen i "organisatorisk (i innebörden "dogmatisk") enhet" kontra "gemenskapsekumenik" är en en speciellt lyckad uppdelning, eftersom jag snarare ser dessa båda som komplement till varandra än som motpoler. Ett komplement där gemenskapekumeniken kommer leda till en utbredd önskan om organisatorisk enhet "per automatik" (aka "per Ande").
För det andra:
...så används uppdelningen för att utmåla all form av "organisatorisk enhet" som om det vore något annat än ekumenik. För att skapa en (skenbar?) motsättning mellan organisation och gemenskap.
Detta kan säkert förklaras av historiska skäl antar jag. Om jag får spekulera fritt så antar jag att ekumeniska samtal kom till för att skapa ett utrymme för just samtal och gemenskap mellan kyrkorna, inte för att tvinga in någon i någon organisatorisk enhet, men är vi idag nöjda med att bara prata med varandra och låta bli att kalla varandra för Satans kyrka och dylika tillmälen, eller önskar vi ta ekumeniken ett steg till?
Men oavsett vad vi har för mål med ekumeniken - organisatorisk enhet eller ej - kan vi inte vara överens om att så länge det är ett möte mellan kristna individer och/eller kyrkor som handlar om enheten kring Kristus, så kallar vi det kort och gott för ekumenik. Okej?
För det tredje:
Jämför med följande bild från fysikens, tillika optikens, värld:
Betrakta ljusstrålarna som samfundens rörelse, linsen som ekumeniken som bryter oss samman så att vi får samma fokus, fokuset som är Gud och allt vad broderlig och systerlig kärlek heter. Så långt är allt väl (och jag antar att vi är ganska överens hit fram, eller...?), men sen kommer problemen.
Vi människor är alltid i rörelse, och som vi gång på gång har visat genom historien tycks vi som kollektiv ha fullständigt omöjligt att stanna där i fokus, utan passerar bara och fortsätter bortom fokus tills vi åter vänds mot mittpunkten genom att reflekteras eller brytas genom en eller flera andra linser. Och här är det vi har olika åsikter om vem/vad som ska sätta barriärerna som tvingar oss tillbaka mot Kristus. Ska vi vänta på vars och ens tilltal från Anden eller ska vi som gemenskap sätta upp gränser och reflektera varandra? Just i detta tror jag att den organisatoriska enheten kan vara ett skydd, ständigt reflektera oss tillbaka till det sanna Fokuset.
Detta illusterar också varför jag tycker det blir konstigt att dela upp organisatorisk enhet och gemenskapsekumenik som två skilda mål. Antingen får vi, både som enskilda kristna och som hela samfund och kyrkor, vara beredda på att brytas i linsen in mot fokus eller så är vi det inte. Alltså - är vi beredda på att leva ut det kristna livet i en gemenskap där vi alla är i Fokus - hos Kristus - då är vi också i samma organisation redan! Alternativt så slösar vi massor av onödiga resurser - ekonomiskt och mänskligt - på att bibehålla fullständigt överlappande organisationer...
Den dogmatiska, organisatoriska enheten kanske kan vara en något trubbigare och mindre perfekt lins än vad Guds Andes enhet borde vara, men menar vi något mer med enhet än den enhet vi har idag, så har jag svårt att se hur vi skulle kunna gå runt organisatoriskt-dogmatiska (likt katter kring het gröt), speciellt mycket längre.
För det fjärde:
Om vi nu skulle bli så fullständigt eniga i tro, hopp och kärlek genom gemenskapsekumeniken, varför skulle vi då ens vilja vara kvar i olika "organisatoriska strukturer", dvs våra nuvarande samfund, istället för att visa för oss själva och världen vår enhet genom att tillhöra samma världsliga organisation?
För det femte:
Allt tal om organisatorisk enhet handlar inte om "enhet under påven", vilket alla tycks vara så rädda för. I alla fall inte i dagläget. Kanske kommer det vara en annan fråga om några decennier. Men inte just nu.
Några lyckade frikyrkliga exempel på organisatorisk enhet är ju annars:
- Evangeliska frikyrkan (EFK) föddes t.ex. ur tre frikyrksamfund som gick samman och blev en organisatorisk enhet!!
- Missionskyrkan, Metodistkyrkan i Sverige och Baptistsamfundet är på väg att göra samma sak inom de kommande åren (om planerna nu går i lås).
- Alliansmissionen, pingst och EFK har börjat föra försiktiga, trevande samtal om att samköra pastorsutbildningarna. Vem vet, i slutändan kanske det återigen blir tal om att slå samman även dessa samfund till en ny kyrka?
Visst, i det stora internationella perspektivet är dessa händelser kanske inte så stora, men för mig vore det ändå som att se en (kanske till och med realistisk?) dröm gå i uppfyllelse den dag då vi i Sverige skulle ha ett enda "Sveriges Frikyrkosamfund".
Nu vill jag gärna ha full gemenskap med betydligt fler än enbart mina frikyrkliga bröder och systrar, men till och med drömmen om en enda, enad svensk frikyrka kan känns omöjlig nog till och från, så jag vågar knappt drömma om en framtid med en enda världsvid kyrka.
För det sjätte:
Sann enhet med Kristus i centrum har inget med likriktning att göra, tvärt om så är jag övertygad om att enheten ger större mångfald av uttryckssätt och synsätt. Jämför bara hur det redan spretar inom våra svenska samfund och kyrkor av idag:
- Pingst har t.ex. allt mellan "livets ord-lika församlingar" till kommuniteten på Bjärka-Säby under ledning av Peter Halldorf.
- Katolska Kyrkan har likaså allt mellan karismatiska församlingar till kontemplativa kloster.
- Missionskyrkan har allt mellan "SvK-liga" församlingar till pingstiga församlingar.
- Svenska Kyrkan har allt mellan superliberala församlingar till EFS och högkyrkligheten.
- Och så vidare...
Min poäng är att dagens samfund är långtifrån enhetliga åsikts- och uttrycksgemenskaper. Ofta tycker jag det skiljer betydligt mer mellan olika församlingar inom samma samfund än vad det gör mellan församlingar från olika samfund.
För det sjunde:
I apostlagärningarna berättas om hur folk sålde allt, hade allt gemensamt och delade ut till var och en efter behov. För mig är den typen av gemenskap betydligt radikalare än någon organisatorisk enhet ens kan komma i närheten av, än mindre vad någon diffus "hjärtats gemenskap" skulle kunna erbjuda. Ja, tänk om vi skulle kunna tillämpa denna princip i någon mån på våra samfund? Att "sälja" allt det egna samfundet "äger" (alltifrån kyrkobyggnader till uttryckssätt osv) och ha ALLT gemensamt...
Andra om ekumenik och enhet:
Tuve: Vad får hjärtats enhet för konsekvenser?
4 kommentarer:
Schysst illustration!
Johanna
Tack för detta inlägg! Du framför många bra synpunkter på den i mina ögon väldigt krystade och ogenomtänkta uppdelningen mellan "tillåten" gemenskapsekumenik och "otillåten" organisatorisk enhet.
Excelsis:
Tack! Tyckte själv den var rätt så finurlig till en början, men allteftersom jag skrev kändes det lite krystat emellanåt.
Tuve:
Tackar! Hela debatten tycks mig vara mycket märklig. Men jag hoppas jag fick med åtminstone de viktigaste punkterna i argumentationen åtminstone. Jag kan inte påstå att jag förstår mig på mina frikyrkliga syskon alla gånger, men å andra sidan - vem förstår sig på en annan människa fullt ut i något enda läge? Eller vem förstår ens sig själv fullt ut i alla lägen??
Ja jag tycke också att det var intressanta reflektioner Johanna. Jag tror att det är viktigt att i olika sammanhang samlas och samtala, lovsjunga och tillbe Gud och till och med fira Gudtjänst; dock att nattvarden inte ska vara ett medel för ekumeniken utan istället ett mål. Jag tror också att tydlighet är väldigt viktigt, därför tror jag inte att det är bra med olika sammanslagningar utan att först vara väldigt överens om de centrala trossatserna. Här är det ju stora skillnader mellan baptister, metodister och Missionskyrkan i synen på kyrka, ämbete och sakrament. Snarare är det väl mer logiskt att baptister, pingstvänner, EFKare går ihop. Såvitt jag vet är det ingen egentlig teologisk skillnad utan mer hur man betonar olika saker, ungefär som de olika fromhetriktningarna i Svenska Kyrkan. Metodisterna ligger väldigt nära Svenska kyrkan och det naturliga vore ju att de fick en relativt fristående roll inom kyrkan, likt EFS.
Oaktat frågan om samlas under påveämbetet finns ingen väg till ekumenik utan att det sker en dragning åt det katolska hållet....det är jag helt övertygad om. För slutmålet måste vara en kyrka som är en synlig enhet, om än med olika fromhetsriktningar.
Skicka en kommentar